Äitiys kulttuurisina odotuksina

Tutkimuksen kohteena ovat äitiydelle tuotetut kulttuuriset odotukset, joita tarkastellaan kahdella yhteiskunnallisella keskustelufoorumilla. Tutkimuksessa tarkastellaan yhtäältä lastensuojelun perhetyössä toimivien ammattilaisten ja toisaalta median puhetta äitiydestä. Tutkimuksen tavoitteena on tehdä näkyväksi vaihtoehtoisia tapoja konstruoida äitiyttä hyvänä tai riittämättömänä sekä haastaa pohtimaan erilaisten tulkintojen perusteita ja seurauksia lastensuojelutyössä. Kulttuuriset, äitiyttä koskevat odotukset vaikuttavat myös siihen, miten äitiys henkilökohtaisella tasolla koetaan. Äitiyden kulttuurista määrittelyä analysoidaan kahdesta tekstiaineistosta. Yhtenä aineistona ovat Stakesissa vuonna 1999 toteutetun Perhetyöprojektin yhteydessä kerätyt, lastensuojelussa toimivien perhetyöammattilaisten ryhmäkeskustelut. Toisena aineistona on projektin ajankohtana ilmestyneistä suomalaisista naisten- ja perhelehdistä (Kotiliesi, Anna, Kaksplus) kerätyt äitien haastattelut. Tutkimuksessa kysytään 1) Mihin ammattilaisten äitejä koskeva huolipuhe kiinnittyy ja millaisia kulttuurisia äitiyden odotuksia se konstruoi? 2) Millaisia äitiyden odotuksia median äitihaastattelut konstruoivat? 3) Millaisen äitiyden odotushorisontin nämä puhekäytännöt yhdessä tuottavat? Analyysin teoreettis-metodologisina kulmakivinä ovat sosiaalinen konstruktionismi ja feministinen tietokäsitys. Analyysimenetelmänä on laadullinen, aineistojen ehdoilla etenevä, feministisesti ja kriittisesti sävyttynyt lukutapa, joka hyödyntää teemoittelun, diskurssianalyysin ja feministisen metodologian ideoita ja käsitteitä. Analysoitavana olevissa keskusteluissa äitiyttä konstruoidaan lapsen tarpeiden (ammattilaiset) ja naisen tarpeiden (media) näkökulmista. Ammattilaiset puhuvat tilanteista, joissa äitien toiminta rikkoo kulttuurista hyvän äidin kuvaa, vaarantaa lapsen hyvinvointia ja äitiyteen joudutaan puuttumaan ammatillisesti. Ammattilaisten tulkinnat kuvaavat taitavaa lapsen edun näkökulmasta tehtyä arviointia, jonka kiintopisteenä ovat äidit yksilöllisine ominaisuuksineen ja piirteineen. Ammatillisen huolipuheen keskiössä ovat äidin vuorovaikutussuhteet sekä äidin tunteet, käyttäytyminen ja asenteet. Riittävää äitiyttä konstruoi kodin luominen, kiintymyssuhteen rakentaminen ja lapsen ensisijaiseksi asettaminen. Sen sijaan vaikuttaa siltä, ettei äitiyden arviointia juurikaan tehdä suhteessa äidin muihin identiteetteihin tai äitiyden toteuttamisen kontekstiin. Paikoin ammattilaisten tulkinnat heijastavat myös stereotyyppisiä ja idealistisia odotuksia, joita vasten äitiyttä arvioidaan. Tällaiset piirteet voivat kertoa siitä, että äitien avuntarpeet jäävät lastensuojelutyössä kohtaamatta ja ymmärtämättä. Mediapuhe äitiydestä käydään naiseuden ja äitiyden mallien antamisen kontekstissa. Puheen keskiössä ovat mediajulkisuuteen päässeiden naisten äidiksi tuloon ja äitiyden toteuttamiseen liittyvät valinnat ja käyttäytyminen. Mediapuhe on puhetta kulttuuristen ja ammatillisten äitiyden odotusten rikkomisesta, uudelleen tulkinnasta ja niiden muovaamisesta itselle sopiviksi. Mediapuheessa hyvää äitiyttä konstruoi äidin itsenäisyys ja oma aika, sosiaalisen elämän rikkaus, ammatillinen identiteetti ja persoonalliset valinnat. Aineistojen kautta rakentuu moninaisten ja ristiriitaisten, äitejä eri suuntaan vetävien kulttuuristen odotusten kirjo. Odotukset jäsentyvät neljälle ulottuvuudelle: 1) lapselle omistautuva – itseään toteuttava, 2) emotionaalinen side – rationaalinen tehtävä, 3) odotuksia toteuttava – omaehtoinen, 4) itsenäinen - äitiyttä jakava. Äitiyden toteuttaminen kulttuurisesti ”oikein” on näiden odotusten välissä tasapainoilua. Ulottuvuuksien kautta esille tulevat kaksoisviestit voivat heikentää äitien itsetuntoa, tuottaa riittämättömyyden tunteita tai yllyttää suorittamaan äitiyttä. Myös äitiyden ammatillinen tukeminen edellyttää tasapainoilua, jottei äitejä idealisoida tai syyllistetä kulttuurisia odotuksia vasten.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

"Jag har hittat mig själv och barnen" : barnträdgårdslärares professionella självutveckling genom ett pedagogisk-psykologiskt interventionsprogram

Människans människoblivande eller självutveckling sker genom hennes relationer till andra människor. För barn är därför relationerna till de vuxna inom dagvård och skola av central betydelse för utvecklingen av deras självkänsla. Pedagoger som handhar de yngsta barnens fostran behöver ha en utvecklad pedagogisk relationskompetens som innefattar förmåga att handskas med egna och andras känslor. I avhandlingen beskrivs hur ett pedagogisk-psykologiskt interventionsprogram växer fram och genomförs med åtta yrkesverksamma barnträdgårdslärare i syfte att utveckla deras yrkespersonliga kompetens. Därefter redogörs för den empiriska studien, vars syfte är att analysera och beskriva de kvalitativa förändringarna i barnträdgårdslärarnas själv-i-relation och de utmärkande dragen för förändringsprocessen. Studien baserar sig på fenomenologisk-existentialistiska tankegångar och självpsykologisk teori. Resultatet visar på möjliga förändringar i fråga om fördjupad teoretisk förståelse, ökad beredskap att ta barns perspektiv, förändrad handlingsberedskap, ökad självkänsla, stärkt professionellt självförtroende, förändrat didaktiskt förhållningssätt och förändrade förhållningssätt i relationer. Känslornas och reflektionens centrala betydelse i den förändringsprocess som leder fram till ett förändrat själv-i-relation diskuteras också. Studien har betydelse framför allt för lärarutbildning och lärarfortbildning.

Det pedagogiska övervägandet : en uppmärksamhetsriktande studie i och genom humanvetenskaplig handlingsteori

Det övergripande syftet med avhandlingen är att bidra till en handlingsinriktad diskurs. Ambitionen är att rikta uppmärksamheten mot den pedagogiska övervägande handlingen genom att pröva konkreta exempel från en pedagogisk praktik mot en begreppsapparat inspirerad av den humanvetenskapliga handlingsteorin. Forskningsfrågorna lyder: Vad är en övervägande handling? Hur byggs den upp och vad förutsätter den? Bakgrunden till intresset att belysa den övervägande handlingen är en önskan att överbrygga klyftan mellan teori och praktik och att hitta ett sätt att samtala om ”tyst kunskap” och den konkreta pedagogiska verkligheten så att denna kan utvecklas på ett meningsfullt sätt. Förhållandet mellan intentionalitet och instrumentella handlingar är av särskilt intresse. Den aristoteliska begreppsapparaten som avser att belysa den mänskliga handlingen används i studien som både utgångspunkt och analysredskap. Retoriken ses som den vetenskap som kan beskriva och förklara hur vi skapar mening med hjälp av språket. Fyra fokussamtal med sammanlagt fem studerande på musikanimatörutbildningen genomfördes under vårterminen 2006. Referaten från samtalen bearbetades till en berättelse. I konstruktionen av berättelsen användes dels en fenomenologisk analys, dels narrativ bearbetning. De aristoteliska begreppen poíesis, praxis och theoria tillämpades och prövades på berättelsen varefter en retorisk analys genomfördes. Berättelsen visar två konkurrerande praxis. Utbildningen framstår i berättelsen dels som en horisontell ”alla kan”-utbildning, dels som en vertikal och lärarstyrd verksamhet. Berättelsen ger inte så många exempel på pedagogiska överväganden men tydliggör ändå den övervägande handlingen. Det pedagogiska övervägandet innebär ett väljande utifrån teoretiskt tänkbara och med praxis förenliga handlingsalternativ. Reflektion ingår i övervägandet men är inte detsamma som övervägande. Övervägandet är inte enbart en rationellt kalkylerande aktivitet. Holistiska och intuitiva procedurer är en viktig del i processen. Övervägande förutsätter dessutom ansvar.

Att lära för livet hemma och i skolan : elevers uppfattningar av kost och hälsa, konsumtion och privatekonomi samt hushåll och miljö

The home is an important societal arena for upbringing and learning. A child can experience a feeling of participation in the household he or she belongs to very early in life. In this manner, the home environment constitutes an essential foundation for instruction in the subject of Home Economics. At school, Home Economics pupils should fulfill the intentions that school curriculum has for the subject, that is to say develop the knowledge, skills, and values that allow pupils to be able to take responsibility for their health, finances, comfort, and safety in their close environment. The purpose of this study is twofold. Firstly, the study aims to examine what knowledge and attitudes children and teenagers have acquired from their home environment, close environment, as well as school. Secondly, the study aims to evaluate the effects of instruction in Home Economics, at the 7th grade level, as regards diet and health, consumption and private finances, as well as household and the environment. The study’s methodological foundation focuses on pupils’ understanding of the surrounding world. A phenomenographical approach to the research phenomenon basis itself on the supposition that knowledge is fixed in human beings’ consciousness and experiences. Furthermore, the study stresses individual variations in conjunction with the experienced phenomenon. The empirical portion of the study is based on semistructured interviews of 30 pupils divided into two reference groups. The pupils were interviewed before instruction in the subject of Home Economics started and upon completing instruction. The interview data was analyzed and interpreted in accordance with the “multistage model”. The study results show that upbringing in the home environment is determinative as pertains to understanding of the socio-cultural household environment. Mealtime traditions, for example, are deeply ingrained but nonetheless influenced by lifestyle changes. The study shows that a didactic challenge exists to draw attention to the consequences of poor mealtime habits and stress for everyone raising or educating children and teenagers. Despite good knowledge of what a healthy diet is, the majority of pupils choose fast-food and junk-food when they eat out to save time and money. Studies of pupils’ preparedness for consumption show that a purposeful upbringing in the home in combination with relevant instruction in Home Economics, results in knowledgeable consumers. This study also shows that upbringing in the home environment and instruction in Home Economics requires an intense and conscious focus on the consequences of a household not run in accordance with nature, where the household lifestyle is nonsustainable. Pupils’ understanding is often based on the disregarding of the survival perspective for a comfort perspective. Parents and Home Economics teachers should be able to bring up and teach children and teenagers in a manner that allows children and teenagers to take responsibility for their health, private finances, as well as comfort and safety in the close environment. The method is conscious nurturing and instruction.

Det var intressant, man måste tänka så mycket : öppna laborationer och V-diagram i kemiundervisningen

Laborationerna utgör i många skolor inom den grundläggande utbildningen en självklar del av kemiundervisningen. Laborationerna är vanligen formulerade som ”recept” och eleverna skall följa en given beskrivning då de genomför laborationen. Kravet på eget tänkande från elevernas sida kan härigenom bli litet. Laborationerna är därför utsatta för en hel del kritik på olika håll i världen, därför att de anses ineffektiva ur lärande-synvinkel. S.k. öppna laborationer är en annan typ av laboration som innebär att eleverna ställs inför ett problem eller en utmaning. Eleverna skall själva inom sin laborationsgrupp komma underfund med och planera hur de skall genomföra laborationen. Denna form av laborationer ställer andra krav på elevernas tänkande än traditionella ”kokbokslaborationer”. I denna studie har elever i en klass i årskurs 7 under sin första kemikurs arbetat med öppna laborationer. Laborationerna har av klassens lärare formulerats som utmaningar för eleverna. Eleverna har som ett hjälpverktyg under laborationen använt s.k. V-diagram. V-diagram utgör ett grafiskt verktyg som kan användas som en laborationsrapport. I V-diagrammet synliggörs de olika momenten som ingår i en laboration eller i en undersökning. Vilken är forskningsfrågan, hur planerar man att söka svar på sin fråga, vilka resultat har man kommit till och vilka slutsatser kan man dra? V-diagrammet innehåller också en teoretisk och begreppslig sida där laborationens teoretiska förankring synliggörs. Resultaten från undersökningen visar att arbetet med öppna laborationer i kombination med V-diagram hade positiv inverkan på elevernas uppfattning om sitt eget lärande. Eleverna upplevde att laborationerna krävde tänkande men att detta samtidigt ledde till förståelse. Eleverna hjälpte varandra att försöka förstå då de gemensamt skulle lösa problem. I diskussionen med sina kamrater och med läraren fick eleverna möjlighet att formulera sina egna uppfattningar och konfrontera dem mot andra uppfattningar. V-diagrammets struktur fungerade som vägledning då eleverna planerade sin laboration, men gav också en överblick över laborationer i efterhand då eleverna förberedde sig inför kursprovet, vilket för en del elever bidrog till deras förståelse. Grupperna var i allmänhet mycket fokuserade på uppgiften då de planerade en öppen laboration. Laborationerna hade alla en förankring i vardagen vilket gjorde att eleverna kunde göra kopplingar mellan sina egna erfarenheter och laborationen. Majoriteten av eleverna uppgav efter kemikursen att de upplevt den som intressant och laborationerna lyftes fram speciellt. De öppna laborationerna ställde stora krav på laborationsgrupperna och på elevernas samarbetsförmåga och gjorde laborationerna känsliga för grupprelaterade problem, genom att eleverna skulle klara av utmaningar gemensamt. För en elev med svag självuppfattning kan tillrättalagda laborationer med klara instruktioner kännas tryggare än en öppen laboration, där utmaningen är större. Samtidigt hade just utmaningarna, som var på en nivå som eleverna klarade av efter att ha tänkt och diskuterat med varandra, en positiv inverkan på självuppfattningen för ett flertal av eleverna. Att klara av utmaningar på rätt nivå kan inverka positivt på den egna själuppfattningen. De öppna laborationerna ställer krav på läraren att vara flexibel och kunna gå in i rollen av bl.a. handledare och coach. Samtidigt utgör lärare en representant för det naturvetenskapliga samfundet och har ansvar för att göra teori och begrepp tillgängliga för eleverna då de behöver dessa i sina undersökningar. För lärare kan de öppna laborationerna kännas problematiska, eftersom de själva sällan har erfarenheter av denna typ av laborationer från sin egen skoltid eller utbildning.

Mission and development : Finnish Pentecostal, Lutheran and Orthodox mission agencies in development work in Kenya 1948 - 1989

År 1974 började den finska regeringen kanalisera pengar för utvecklingssamarbete genom medborgarorganisationer. Tre år senare och fram till år 1988 beviljade regeringen ett speciellt anslag specifikt för missionsorganisationers utvecklingsprojekt. De finska pingstvännerna, lutheranerna och de ortodoxa utvidgade samtliga sitt sociala arbete i Kenya med statens stöd. Deras projekt var likadana: alla byggde läroanstalter, utvecklade Kenyas hälsoservice och sysselsatte kenyaner. Olikheterna mellan pingstvännerna, lutheranerna och de ortodoxa blev tydliga genom diverse problem som de mötte inom ramen för utvecklingssamarbetet. Den finska pingströrelsen bestod av självständiga församlingar, och pingstvännerna måste omvandla sin takorganisation, Suomen Vapaa Ulkolähetys, så att utvecklingsprojekt blev en viktig gren av dess verksamhet. Lutheranerna som till en början hade sänt missionärer för att arbeta i den kenyanska kyrkans tjänst började i medlet av 1970-talet i ökande grad bygga sociala anstalter med statens pengar. Ett problem var att statens stöd varade endast för en begränsad tid och att den lutherska kyrkan i Kenya inte hade råd att överta dessa anstalter och täcka deras löpande kostnader i framtiden. De finska ortodoxa, för sin del, igångsatte sociala projekt i samarbete med de ortodoxa i Kenya. Under några år fick de dock lära sig att de inte kunde driva självständiga utvecklingsprojekt i Patriarkens i Alexandria maktsfär. Den finska ortodoxa missionen blev tvungen att underkasta sig ärkebiskopen i Nairobi. År för år beviljade den finska regeringen större anslag för missionsorganisationernas utvecklingsprojekt och statens ansvar för kostnaderna ökade från 50% till 60% år 1984. Intressant nog mottog både lutheranerna och de ortodoxa mindre statliga pengar för utvecklingssamarbete år 1989 än 1984. Däremot växte pingstvännernas utvecklingssamarbete i Kenya under hela 1980-talet. Eftersom pingstvännerna inte ville använda sina medlemmarnas pengar (som var avsedda för missionsverksamhet) till sociala projekt täckte de sin andel i utvecklingskostnaderna med pengar från utanförstående. Pingstvännerna utvecklade en omfatttande komersiell och även industriell verksamhet för att samla in pengar för sina utvecklingsprojekt.

Våld i parrelationer : en begreppslig undersökning av ett moraliskt och samhälleligt problem

Mäns våld mot kvinnor i parrelationer är ett förekommande problem i det finländska samhället. Som en moralisk fråga råder det ingen tvekan om att våld i parrelationer är orätt. Den moraliska diskussionen kan ändå inte stanna där. När våldsproblematiken studeras närmare träder flera aspekter av moralfilosofiskt intresse fram. Detta är dock sammanlänkat med hela avhandlingens utgångspunkt: att moralfrågor i första hand är frågor i första person. Det handlar om hur var och en av oss som de personer vi är förhåller oss till andra människor i olika situationer. Det handlar om hur varje enskild person berörs av, möter eller står tyst inför t.ex. en problematik som våld i parrelationer. Genom den här utgångspunkten problematiserar avhandlingen en vanlig syn på etik och moral som en uppsättning yttre regler eller som något vi helt objektivt kan resonera kring utan att själva egentligen beröras och bli indragna i det vi diskuterar, eller utan hänsyn till dem som faktiskt berörs. Tyngdpunkten i avhandlingen läggs på en moralisk begreppslig undersökning kring ett antal begrepp som stiger fram som relevanta i mötet med våld i parrelationer. De för avhandlingen centrala begreppen är offentligt-privat, rättvisa, rättigheter, makt, skam, skuld, förlåtelse, omsorg, tillit och ansvar. I avhandlingen har jag beskrivit, kritiskt analyserat samt fördjupat en förståelse av dessa begrepp och uttryck som både rör ett individ- och ett samhällsplan. Hur dessa begrepp och uttryck används och fungerar i olika sammanhang uttrycker moraliska förhållningssätt gentemot våld, offer och förövare. I avhandlingen synliggörs detta och en konkret förankring sker med hjälp av följande material: finländskt lagstiftningsmaterial (förarbeten till lagar som berör våld i parrelationer under perioden 1991-2006) och berättelser av kvinnor som upplevt våld. Den begreppsliga analysen, där bl.a. olika feministiska teoretiker används, visar att språket inte är neutralt. Språket kan vara färgat av flera självklara förutsättningar och distanserande begrepp kan användas på ett sådant sätt att det moraliskt mest centrala och brännande döljs.

Det vårdande samtalet

Syftet med studien är att utgående från ett vårdvetenskapligt perspektiv utveckla en teori för det vårdande samtalet, speciellt som det gestaltar sig i den psykiatriska vårdkontexten. Avsikten är primärt att tillföra den kliniska vårdvetenskapen kunskaper om hur samtal mellan vårdare och patienter kan lindra lidande. Studien tar sin utgångspunkt i ett vårdvetenskapligt perspektiv som har sina rötter i Katie Erikssons caritativa vårdteori. Den metodologiska ansatsen är hermeneutisk. Forskningen har genomförts i form av fem delstudier som publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter. Metoderna som använts är: 1) en fenomenologisk hermeneutisk ansats för att beskriva det vårdande samtalet som det skildras av sjuksköterskor och patienter i intervjuer, 2) kvalitativ forskningssyntes av studier rörande begreppen närvaro, beröring och lyssnande, 3) kvalitativ forskningssyntes av studier rörande begreppen narrativer, berättelser, mening och förståelse, 4) en hermeneutisk ansats inspirerad av Paul Ricoeurs hermeneutik för att undersöka hur psykiatriska patienter i samtal med vårdare berättar om lidande, 5) en hermeneutisk analys av de etiska fundamenten för ett vårdande samtal i ljuset av Paul Ricoeurs etik. Resultaten från de fem delstudierna formar utgångspunkten för en teori för hur ett vårdande samtal kan tolkas. Teorin består av tre aspekter, den relationella, den narrativa, och den etiska, vilka undersökts i delstudierna. I den relationella aspekten kan vårdaren genom att lyssna, beröra och vara med-varande skapa en närvaro. Genom vårdarens gåva av sin närvaro, d v s att vara tillgänglig och till förfogande med hela sitt väsen, visas möjligheten till ett möte med patienten utan roller och inlärda repliker. När patienten kan besvara denna gåva med en inbjudan att dela något av sin värld, skapas en förbindelse i vilken patienten kan dela sitt lidande och sin värld med vårdaren. Den narrativa aspekten gestaltas i samtalet som patientens berättelse om sitt lidande. Lidandeberättelsen tar sin början i den fasad som patienten skyddar sig mot lidande och skam med. Frågan om varför patienten lider banar vägen både för en ny förståelse av fasaden och också för upplevelsen av en vändpunkt när fasadens skydd överges, vilket leder till en upplevelse av mening-i-lidandet. Artikuleringen av berättelsens poäng, mening-med-lidandet innebär dels en ny tolkning och förståelse för de förhållanden som rådde vid berättelsens början, dels de nya preferenser för hur patienten vill leva sitt liv som vuxit fram. Den etiska aspekten gestaltas i en relation som på grund av patientens lidande och vårdarens medlidande är asymmetrisk, men omfattar en ömsesidig respekt. Genom caritas skapar vårdaren ett utrymme där patienten kan (åter)upprätta sin självaktning, autonomi och sitt ansvar och därmed skapa möjligheter för ett gott liv.

Lyssnande : en vårdvetenskaplig betraktelse

Denna vårdvetenskapliga studie har sökarljuset riktat mot lyssnande som något fundamentalt för människan. Studiens syfte är att utifrån forskarens traditionstillhörighet och en klart uttalad teorikärna, värdegrund, ontologisk grund samt en hermeneutisk ansats avtäcka nytt inseende om vad lyssnande är samt vad som är vårdande i lyssnande. Studiens avsikt är att bringa ontologisk klarhet, klargöra lyssnandets plats inom vårdvetenskaplig teoribildning samt bidra med bilder av det vårdande med relevans för klinisk praxis. Det hermeneutiska arbetssättet är en ständig rörelse mellan det enskilda och gemensamma. Den vårdvetenskapliga traditionens grundläggande ordning utgör siktet för kunskapssökandet samtidigt som det är gentemot den caritativa vårdteorin som nytt inseende ur historiska källor reflekteras för att lysa upp och synliggöra det evidenta och ursprungliga om lyssnande. Begreppsutredningen av lyssna som begrepp ger förståelse för begreppets historiska ursprung och dess starka band med begreppen lyss, lystra, lyda, följa, iaktta, se samt lust, begär, böjelse och glädje. Läsning och begrundan av filosoferna Bubers, Lévinas och författaren Dostojevskijs livsverk avtäcker vittnesbörd och stillbilder som tolkas för att synliggöra tolkningsantaganden om lyssnandets väsen och gestaltning. Jag har läst och begrundat texterna med öppenhet, lyhördhet och en kvardröjande hållning för att låta dem beröra, tilltala mig och framträda som något nytt. Ur de enskilda texterna avtäcks mönster av en gemensam inre ordning och en gemensam stillbild och tolkningsantaganden om lyssnande formas. När den gemensamma inre ordningen får sammanstråla med studiens vårdvetenskapliga grund synliggörs en urbild och teser om lyssnande samt det vårdande i lyssnande. Avtäckandet visar att lyssnande är en grundhållning till livet självt. Människan lyssnar till sitt innersta väsen för att tillägna sig en inre grundordning samt hörsamma sin tillhörighet i en mera allomfattande gemenskap till den skapande, den andre och det oändliga. I ljuset av kärlekens kraft och bejakandet av mänskligt lidande kan ensamhet och gemenskap sluta förbund med varandra i en mellanverklighet som bär oändlighetens och evighetens kännetecken, och som får toner av det heliga och eviga att ljuda i allt och alla i en närvaro här och nu. Lyssnande är en väsenshandling som uttalas genom en vårdande hållning att tjäna, offra och bära ansvar för den andre med medmänsklig barmhärtighet och medmänskligt medlidande. Band till den andre knyts genom den egna sårbarheten och genom att med ödmjukhet, äkthet och gästfrihet bjuda in och välkomna den andre i sin annanhet. Den vårdande gemenskapen skapar en rörelse som bär på en livsbringande kraft genom vilken människan uppnår frihet att varda, finna näring och försoning.

Kävelyn ja pyöräilyn toimenpidesuunnitelma : Uudenmaan ELY-keskus: Uusimaa, Kanta-Häme ja Päijät-Häme

Kävelyn ja pyöräilyn edistäminen tukee liikennepolitiikan keskeisiä tavoitteita toimivasta, terveellisestä, taloudellisesta ja ympäristön kannalta kestävästä liikennejärjestelmästä. Kävelyn ja pyöräilyn suosion kasvu edellyttää sitä, että arkimatkojen tekeminen jalan ja pyörällä on sujuvaa ja turvallista ja että päivittäisten toimintojen edellyttämien matkojen pituudet pysyvät riittävän lyhyinä. ELY-keskuksilla on merkittävä rooli näiden reunaehtojen kehitykselle niin maantievarsien jalankulku- ja pyöräilyolosuhteista vastaavana tienpitäjänä, kaupunkiseutujen ja taajamien liikennejärjestelmän suunnitteluun yhdessä muiden tahojen kanssa osallistuvana asiantuntijatahoja kuin kuntien kaavoitusta ohjaavana viranomaisena. Tärkeimmät keinot kävelyn ja pyöräilyn olosuhteiden parantamiseksi ja suosion lisäämiseksi on koottu eri tahojen yhteistyönä laadittuun, vuoden 2012 alussa valmistuneeseen Kävelyn ja pyöräilyn valtakunnalliseen toimenpidesuunnitelmaan 2020. Nyt laadittu Uudenmaan ELY-keskuksen kävelyn ja pyöräilyn toimenpidesuunnitelma kertoo, miten Uudenmaan ELY-keskus toimii kävelyn ja pyöräilyn edistämiseksi ja valtakunnallisen suunnitelman toteuttamiseksi. Uudenmaan ELY-keskuksen suunnitelmassa on valtakunnallisen suunnitelman tapaan neljään teemaan ryhmiteltynä 33 toimenpideotsikkoa, joiden alla konkreettiset toimenpiteet on kuvattu. Teemoja ovat asenteisiin ja liikkumistottumuksiin vaikuttaminen (Tärkeät valinnat), kävelyä ja pyöräilyä tukevan liikenneinfrastruktuurin ja liikkumisympäristön kehittäminen (Reitti selvä), jalan ja pyörällä liikkumista suosivan yhdyskuntarakenteen ja palveluverkon edistäminen (Kaikki lähellä) sekä kävelyn ja pyöräilyn asemaa hallinnossa, päätöksenteossa, rahoituksessa ja suunnittelussa koskevat kehittämisehdotukset (Järjestelmä toimii). Uudenmaan ELY-keskuksen kävelyn ja pyöräilyn toimenpidesuunnitelmaa aletaan toteuttaa heti. Monet suunnitelmassa kuvatut toimet ovat jo käynnissä tai käynnistetty suunnitelman laatimisen aikana. Toimenpiteiden etenemistä seurataan ja niiden tilannetta käsitellään jatkossa mm. seudullisissa kävelyn ja pyöräilyn yhteistyöryhmissä.

Uudenmaan skenaariot 2040

”Uudenmaan skenaariot 2040” -projekti toteutettiin Uudenmaan ELY-keskuksen, Uudenmaan liiton ja Capfulin yhteistyönä marraskuun 2011 ja toukokuun 2012 välisenä aikana. Projektissa tunnistettiin Uudenmaan alueen toimintaympäristön muutoksia, joiden pohjalta rakennettiin neljä vaihtoehtoista tulevaisuudenkuvaa. Skenaarioiden rakentamisessa keskeisiä aiheita olivat globaalin ohjauksen painopiste taloudessa ja ympäristöasioissa, sekä ihmisten keskinäinen ja instituutioiden välinen luottamus ja aktiivisuus. Skenaariossa 1 (Globaali kansankoti) kuvattiin tilanne jossa kriisin kautta on siirrytty globaalin yhteisön vastuullisuuteen ja jossa EU-liittovaltio ohjaa hallintoa ja kehittämistoimintaa. Skenaario 2 (Paljon keppiä, vähän porkkanaa) on kansainvälisten vastakkainasetteluiden ja kasvavien jännitteiden maailma, jossa EU on hatara rakennelma jota yritetään pitää kasassa. Skenaario 3 (Villi Pohjola) kuvaa EU:n kriisiä, joka heijastuu Suomeen hyvinvointivaltion rappeutumisena ja kansalaisten passivoitumisena. Skenaariossa 4 (Brändien vastuu) uudistusten painopiste siirtyy globaaleille suuryrityksille ja osaamisverkostoille, jolloin julkishallinnon rooli pienenee. Skenaarioanalyyseissä syntyi skenaariokohtaiset varautumissuunnitelmat eri tulevaisuuden maailmojen varalle. Lisäksi tunnistettiin viisi skenaarioista riippumatonta välttämätöntä toimenpidettä, jotka tulisi toteuttaa Uudellamaalla joka tapauksessa alueen elinvoimaisuuden vahvistamiseksi. Nämä viisi toimenpidealuetta ovat: 1) Alueen arvoverkostolähtöinen kehittäminen, 2) Ihmisten osallisuuden ja voimavarojen vahvistaminen, 3) Elinkeinoelämän nopea ja joustava kehittäminen, 4) Toimivan ja notkean yhdyskunnan rakentaminen, sekä 5) Ympäristön tilan parantaminen. Uudenmaan toimijat voivat hyödyntää skenaariotyön tuloksia omissa ennakointi- ja strategiahankkeissaan, esimerkiksi käyttämällä Uudenmaan skenaarioita 2040 referenssiskenaarioina.

Exploring the role and transformative potential of human rights in development practice and food security : case study from Malawi

Avhandlingen är en analys av den roll som mänskliga rättigheter spelar i utvecklingssamarbete i allmänhet och tre matsäkerhetsprojekt i Malawi i synnerhet. Författaren undersöker huruvida mänskliga rättigheter kan bidra till samhälleliga förändringsprocesser. Undersökningen har en diskursiv syn på mänskliga rättigheter; rättigheter ses som sociala konstruktioner skapade av människor, konstruktioner som förändras i takt med att aktörerna ger dem ny mening. Människorättsbaserade utvecklingsstrategier riktar uppmärksamheten mot olika aktörers skyldigheter samt vikten av att mänskliga rättigheter inte kränks genom utvecklingspolitiska beslut. En analys som utgår från mänskliga rättigheter kan leda till att nya frågor lyfts fram: vem har skyldigheter, vem har rättigheter, och varför förverkligas inte dessa? Fokus flyttas till hur politiska, ekonomiska och juridiska strukturer kan förändras så att de främjar mänskliga rättigheter. Författaren använder empiriskt material från Malawi för att visa vilken roll mänskliga rättigheter och så kallade människorättsprinciper spelar inom tre projekt: (1) ett mathjälpsprojekt; (2) ett rättighetsbaserat projekt med fokus på att stärka strategier för livsuppehälle; (3) ett juridiskt projekt inom ramen för vilket man skapat ett lagförslag om rätten till föda. Analysen visar att det rättighetsbaserade projektet strävade efter den mest djupgående samhälleliga förändringen. Människorättsprinciperna ansvarighet och deltagande handlade inte endast om verksamheten inom projektet utan man strävade även efter att stärka dessa principer mellan medborgare och myndigheter. Rättigheter, som ett sätt att tala, tänka och handla, inte som abstrakta juridiska normer, påverkade de lokala aktörernas sätt att kräva bl.a. tjänster av lokala myndigheter. Teoretiskt kan man säga att det rättighetsbaserade projektet representerar ett aktörsperspektiv på mänskliga rättigheter där aktörernas egna uppfattningar om vad de är berättigade till samt krav på myndigheters ansvar formade vilken mening rättigheterna kom att få.

Österbottens markanvändnings-, trafik- och logistikutredning

Markanvändnings- trafik- och logistikutredningen har gjorts parallellt med Österbottens trafiksystemplan så att den stödjer planen och ger bakgrundsinformation för landskapsplanläggningen. Utredningen kartlägger ingående nuläget beträffande markanvändningen, trafiken och logistiken i landskapet, hur samarbetet fungerar samt utvecklingsbehoven. I trafiksystemplanen har som prioriterade områden angetts förtätande av markanvändningen, servicestrukturer, utvecklande av områden som är effektiva med tanke på tillgängligheten, identifiering av områden där markanvändningen förändras samt främjade av kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik. Dessa tyngdpunkter har också betonats i denna markanvändnings-, trafik- och logistikutredning. Som bakgrund till utredningen gjordes en ingående analys av nuläget, där man granskade nuläget beträffande markanvändningen, trafiken och logistiken i landskapet. Under arbetet genomfördes två enkäter. Den ena riktades till företag inom industri och handel som är verksamma i Österbotten i syfte att klarlägga deras synpunkter på transportbehov, brister i trafiknätet och behov i anslutning till markanvändningen. Den andra enkäten riktades till kommunerna i Österbotten och genom den utreddes kommunernas utvecklingsbehov i anslutning till markanvändning och trafik. För att precisera nuläget och utvecklingstrenderna beträffande markanvändningen ordnades dessutom en verkstad för personer med ansvar för kommunernas planläggning. Målet var att hitta de viktigaste tillväxtobjekten i de ekonomiska regionerna, objekt och trafikleder som är viktiga för näringslivet samt föra fram de olika ekonomiska regionernas särbehov.

Esisuunnitelma varareittien laatimisesta pääteille : Uusimaa, Kanta-Häme ja Päijät-Häme

Työn tavoitteena oli laatia esisuunnitelma Uudenmaan ELY-keskuksen toimialueen varsinaisten varareittien laatimista varten. Esisuunnitelmassa laadittiin ehdotukset varareittikokonaisuuksista, suunnitelmien toteuttamisjärjestyksestä, varareitin käyttöönoton viranomaisten yhteistyön toimintamallista sekä tarkennettiin varareitin suunnittelun kriteerejä ja sisältöä. Työssä tarkasteltiin lisäksi yllättäviä liikennehäiriöitä analysoimalla seudun liikennetiedotteita viiden vuoden ajalta ja mallinnettiin häiriötilanteiden liikenteellisiä vaikutuksia. Varareitit ehdotetaan laadittavaksi seudun säteittäisille ja poikittaisliikenteen pääteille sekä E18-tielle. Tavoitteena on laatia vuosittain yksi suunnitelma yhteistyössä tie-, poliisi- ja pelastusviranomaisen kanssa esisuunnitelmassa laadittujen kriteerien ja sisältömääritysten mukaisesti. Varareitin sijoittuessa katuverkolle myös kaupungin edustajan tulee olla mukana suunnitelman laadinnassa. Katuverkon operatiivisten toimijoiden (mm. liikennevalojen ohjauksen ja katuverkon kunnossapitäjän) kokemusta on lisäksi hyvä hyödyntää suunnitteluvaiheessa. Suunnitelmien laadinta tulisi aloittaa ensimmäisenä kilpailutukseen menevistä kunnossapidon alueurakoista, jotta varareittejä koskevat erityistarpeet saataisiin mukaan alueurakan asiakirjoihin. Suunnittelun yhteydessä on tarpeen kartoittaa kiinteän liikenteenohjauskaluston määrä ja sijainti varareittikohtaisesti. Varareitin käyttöönoton viranomaisten yhteistyön toimintamallissa määritellään eri toimijoiden vastuut ja tehtävät pitkäkestoisissa häiriötilanteissa. Suljettaessa päätiestön tietä tai kaistaa kiinteästi, on mahdollista käyttää erityisesti vilkasliikenteisillä teillä tienpitäjän alueurakoitsijan kalustoa ja osaamista. Tämä edellyttää vielä asian sopimista kunnossapidosta vastaavan tieviranomaisen (Uudenmaan ELY-keskuksen) ja alueurakoitsijoiden kesken. Varsinaisia suunnitelmia laadittaessa häiriötilanteiden keinovalikoima tulisi olla mahdollisimman kattava, jotta viranomaiset voisivat valita parhaiten tilanteeseen sopivan vaihtoehdon. Yllättävien liikennehäiriöiden analyysissa todettiin, että pääosa yllättävistä liikennehäiriöistä kesti alle 2 tuntia, ja suurin osa niistä oli pääkaupunkiseudulla tapahtuneita onnettomuuksia. Yli 4 tuntia kestäviä häiriötilanteita oli 7 %, ja ne olivat useimmiten onnettomuuksia, joissa oli osallisena raskas ajoneuvo tai joissa suoritettiin raivaus- ja pelastustöitä. Mallinnuksissa todettiin, että Kehä III:n ulkopuolella on yleensä osoitettavissa varareitti, jossa on vapaata kapasiteettia. Kehä III:n sisäpuolella liikenneverkon kapasiteetti on taas ruuhka-aikoina pitkälti käytössä, liikenteen lähtö- ja määräpäitä on paljon, häiriöt saattavat levitä laajalle ja toimiva varareitti on harvoin osoitettavissa. Kriittisimpiä verkonkohtia ovat pisteet, jossa kahden tai useamman säteittäisen pääväylän liikenteet sekoittuvat. Häiriöiden vaikutuksia voidaan pienentää riittävän aikaisella tiedottamisella tai avaamalla häiriökohdan kapasiteetista riittävä osa mahdollisimman nopeasti liikenteelle.