Mot ett eget rum : den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur

Avhandlingens syfte är att hävda den kvinnliga bildningsromanens existens och betydelse som genre. Romanurvalet består av sex romaner som avviker från de normativa romansluten för en kvinnlig huvudperson, äktenskap eller död, och är skrivna under tiden från 1860-talet fram till andra världskriget. Min strävan är att uppmärksamma romaner som i Finlands svenska litteratur ifrågasätter rådande representationer av kvinnlighet och erbjuder alternativa visioner, men som kan ha nedtystats eller tolkats med andra betoningar. I ljuset av Luce Irigarays feministiska filosofi analyserar jag Fredrika Runebergs Sigrid Liljeholm (1862), Alexandra Gripenbergs I tätnande led (1886), Anna Åkessons Gertrud Wiede (1909), Sigrid Backmans Vindspel (1913), Hagar Olssons Chitambo (1933) och Anna Bondestams Fröken Elna Johansson (1939) som kvinnliga bildningsromaner. Den kvinnliga bildningsromanens uppkomst sammanföll med samhälleliga krav på kvinnors medborgerliga rättigheter under den andra hälften av 1800-talet. Ändå utgör genren inget språkrör för kvinnors juridiska emancipation. Den utforskar den kvinnliga subjektspositionen och hur denna skiljer sig dels från konventionell kvinnlighet, dels från den till synes neutrala, universella/manliga subjektspositionen. Kulturellt sett är detta djärvt, eftersom genren således inte bara ifrågasätter samtidens traditionella representationer av kvinnlighet, utan även skapar kvinnlighet(er) bortom idealiserade normer. Kvinnlighet representeras som (1) förkroppsligad andlighet, (2) medvetenhet (3) konstruktiv vrede, (4) erotisk lust och (5) sammanhållning och vänskap mellan kvinnor. Kännetecknande för genren är att den kvinnliga bildningsresan byggs upp från ett utgångsläge av internaliserade patriarkala strukturer. Under handlingens gång utvecklar den kvinnliga huvudpersonen motstånd mot sina upplevelser av kvinnlighet som något värdelöst och av sig själv som psykologiskt hemlös i det omgivande samhället. Avslutningsvis uppfattas den omgivande världen inte längre som statisk, utan som föränderlig och därför meningsfull för en kvinna som samhällelig aktör. Den kvinnliga bildningsromanen utmynnar varken i huvudpersonens äktenskap eller död, utan i hennes tilltro till meningsfull förändring. Genren skapar således ett tredje möjligt romanslut för en kvinnlig huvudperson. ”Hem-ut-hem” formeln för den klassiska bildningsromanens handling ersätts i den kvinnliga bildningsromanen med ”hemlöshet-ut-hem-hemlöshet-ut-hem-och-så-vidare” – en öppen formel, där rätten till kvinnlig subjektstillblivelse och meningsfull förändring blir sitt eget mål.

Classification, comorbidity, heredity, and risk factors of female sexual dysfunctions

Female sexual dysfunctions, including desire, arousal, orgasm and pain problems, have been shown to be highly prevalent among women around the world. The etiology of these dysfunctions is unclear but associations with health, age, psychological problems, and relationship factors have been identified. Genetic effects explain individual variation in orgasm function to some extent but until now quantitative behavior genetic analyses have not been applied to other sexual functions. In addition, behavior genetics can be applied to exploring the cause of any observed comorbidity between the dysfunctions. Discovering more about the etiology of the dysfunctions may further improve the classification systems which are currently under intense debate. The aims of the present thesis were to evaluate the psychometric properties of a Finnish-language version of a commonly used questionnaire for measuring female sexual function, the Female Sexual Function Index (FSFI), in order to investigate prevalence, comorbidity, and classification, and to explore the balance of genetic and environmental factors in the etiology as well as the associations of a number of biopsychosocial factors with female sexual functions. Female sexual functions were studied through survey methods in a population based sample of Finnish twins and their female siblings. There were two waves of data collection. The first data collection targeted 5,000 female twins aged 33–43 years and the second 7,680 female twins aged 18–33 and their over 18–year-old female siblings (n = 3,983). There was no overlap between the data collections. The combined overall response rate for both data collections was 53% (n = 8,868), with a better response rate in the second (57%) compared to the first (45%). In order to measure female sexual function, the FSFI was used. It includes 19 items which measure female sexual function during the previous four weeks in six subdomains; desire, subjective arousal, lubrication, orgasm, sexual satisfaction, and pain. In line with earlier research in clinical populations, a six factor solution of the Finnish-language version of the FSFI received supported. The internal consistencies of the scales were good to excellent. Some questions about how to avoid overestimating the prevalence of extreme dysfunctions due to women being allocated the score of zero if they had had no sexual activity during the preceding four weeks were raised. The prevalence of female sexual dysfunctions per se ranged from 11% for lubrication dysfunction to 55% for desire dysfunction. The prevalence rates for sexual dysfunction with concomitant sexual distress, in other words, sexual disorders were notably lower ranging from 7% for lubrication disorder to 23% for desire disorder. The comorbidity between the dysfunctions was substantial most notably between arousal and lubrication dysfunction even if these two dysfunctions showed distinct patterns of associations with the other dysfunctions. Genetic influences on individual variation in the six subdomains of FSFI were modest but significant ranging from 3–11% for additive genetic effects and 5–18% for nonadditive genetic effects. The rest of the variation in sexual functions was explained by nonshared environmental influences. A correlated factor model, including additive and nonadditive genetic effects and nonshared environmental effects had the best fit. All in all, every correlation between the genetic factors was significant except between lubrication and pain. All correlations between the nonshared environment factors were significant showing that there is a substantial overlap in genetic and nonshared environmental influences between the dysfunctions. In general, psychological problems, poor satisfaction with the relationship, sexual distress, and poor partner compatibility were associated with more sexual dysfunctions. Age was confounded with relationship length but had over and above relationship length a negative effect on desire and sexual satisfaction and a positive effect on orgasm and pain functions. Alcohol consumption in general was associated with better desire, arousal, lubrication, and orgasm function. Women pregnant with their first child had fewer pain problems than nulliparous nonpregnant women. Multiparous pregnant women had more orgasm problems compared to multiparous nonpregnant women. Having children was associated with less orgasm and pain problems. The conclusions were that desire, subjective arousal, lubrication, orgasm, sexual satisfaction, and pain are separate entities that have distinct associations with a number of different biopsychosocial factors. However, there is also considerable comorbidity between the dysfunctions which are explained by overlap in additive genetic, nonadditive genetic and nonshared environmental influences. Sexual dysfunctions are highly prevalent and are not always associated with sexual distress and this relationship might be moderated by a good relationship and compatibility with partner. Regarding classification, the results supports separate diagnoses for subjective arousal and genital arousal as well as the inclusion of pain under sexual dysfunctions.

Mission and development : Finnish Pentecostal, Lutheran and Orthodox mission agencies in development work in Kenya 1948 - 1989

År 1974 började den finska regeringen kanalisera pengar för utvecklingssamarbete genom medborgarorganisationer. Tre år senare och fram till år 1988 beviljade regeringen ett speciellt anslag specifikt för missionsorganisationers utvecklingsprojekt. De finska pingstvännerna, lutheranerna och de ortodoxa utvidgade samtliga sitt sociala arbete i Kenya med statens stöd. Deras projekt var likadana: alla byggde läroanstalter, utvecklade Kenyas hälsoservice och sysselsatte kenyaner. Olikheterna mellan pingstvännerna, lutheranerna och de ortodoxa blev tydliga genom diverse problem som de mötte inom ramen för utvecklingssamarbetet. Den finska pingströrelsen bestod av självständiga församlingar, och pingstvännerna måste omvandla sin takorganisation, Suomen Vapaa Ulkolähetys, så att utvecklingsprojekt blev en viktig gren av dess verksamhet. Lutheranerna som till en början hade sänt missionärer för att arbeta i den kenyanska kyrkans tjänst började i medlet av 1970-talet i ökande grad bygga sociala anstalter med statens pengar. Ett problem var att statens stöd varade endast för en begränsad tid och att den lutherska kyrkan i Kenya inte hade råd att överta dessa anstalter och täcka deras löpande kostnader i framtiden. De finska ortodoxa, för sin del, igångsatte sociala projekt i samarbete med de ortodoxa i Kenya. Under några år fick de dock lära sig att de inte kunde driva självständiga utvecklingsprojekt i Patriarkens i Alexandria maktsfär. Den finska ortodoxa missionen blev tvungen att underkasta sig ärkebiskopen i Nairobi. År för år beviljade den finska regeringen större anslag för missionsorganisationernas utvecklingsprojekt och statens ansvar för kostnaderna ökade från 50% till 60% år 1984. Intressant nog mottog både lutheranerna och de ortodoxa mindre statliga pengar för utvecklingssamarbete år 1989 än 1984. Däremot växte pingstvännernas utvecklingssamarbete i Kenya under hela 1980-talet. Eftersom pingstvännerna inte ville använda sina medlemmarnas pengar (som var avsedda för missionsverksamhet) till sociala projekt täckte de sin andel i utvecklingskostnaderna med pengar från utanförstående. Pingstvännerna utvecklade en omfatttande komersiell och även industriell verksamhet för att samla in pengar för sina utvecklingsprojekt.

Hjärtats vanor, tankens välvilja och handens gärning : dygd som vårdetiskt grundbegrepp

The main aim of the study is to elucidate the meaning and dimensions of the concept of „virtue‟, and to find the place of virtue in a caritative caring ethics, i.e. a caring ethics based on human love and mercy. The intention is to create a theory model which utilizes the possibilities of virtue in developing the caritative caring ethics as a whole. The caritative caring ethics has a universal potential – it is primarily not a professional ethics, but it may form a frame of reference and basis for formulating ethical codes, and for ethical discussions within different caring contexts. The hermeneutic approach of the study is inspired by Gadamer‟s philosophical hermeneutics combined with the view of hermeneutics as a hypothetical-deductive process. The study is guided by Eriksson‟s model of definition of concepts. The concept of „virtue‟ is studied focusing on its ethical dimensions. These ethical dimensions of virtue are seen as anchored to an inner ethos, whereas ethos stands for the ontological goodness, a basic notion of the Good that permeates the entity of the human being, and forms the base of the culture where he lives and acts. The overarching research questions are: 1. What is virtue? 2. What is „virtue‟ as a basic concept in caring science? 3. What place does virtue have in caritative caring ethics? The answer of the first question is mainly searched for by an ontological determination comprising partly an etymologic and semantic analysis of „virtue‟, and partly a determination of the essence of virtue. The answer to the second and third questions are mainly searched for using a contextual determination, where the purposive context and pragmatic features of virtue are studied in relation to caring ethics. The ontological and contextual determinations are brought together through hermeneutical interpretation, forming a new whole, which constitutes the results of the study. The results of the study are depicted in a theory model, in which the movement of virtue from ethos to deed is moulded as caritative caring ethics. The material of the study consists of dictionaries, texts written by Aristotle and St. Thomas Aquinas, articles, dissertations, and books, as well as parts of a pilot survey answered by 33 nurses. The results of the study show that the essence of virtue is primarily functional, not ethical. The ethical emerges when virtue is contextualized in a human communion. Virtue makes something fulfil its function well; makes the human being good, and gives him morals and morality. The human being needs prudence, love, and humility to acquire and develop the moral virtues. Virtue is a power, related to a value, which considering a caritative caring ethics consists of the caritas motif. Human love is shown through deeds, making the human being do what he is expected to do. Virtue, as an active power of becoming, affirms and clarifies the human being‟s ability to develop in the direction of the Good. Virtue becomes essential and unifying when morality appears in the human mind as auctoritas, an inner, prompting power based on divinity or a transcendental ethos. Together ethos and virtue create opportunities for an inner ethics based on voluntariness and joy in being and doing the true, the good, and the beautiful.

Sions döttrar : de laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten åren 1927–2009

Sions döttrar är en kyrkohistorisk avhandling om de laestadianska kvinnornas traditionsförmedling inom Rauhan Sana-riktningen åren 1927–2009 i norra svenska Österbotten. Underökningen gäller den laestadianska traditionens innehåll, form och mål. Den inriktar sig på den traditionsförmedling som har skett i de laestadianska hemmen och i den laestadianska mötesinstitutionen. I avhandlingen analyseras traditionsförmedlingen utifrån begreppen tradition, kallelse och identitet. I begreppet tradition framträder det innehåll, eller stoff, som har förmedlats från generation till generation. Traditionsstoffet har utsatts för impulser från det omgivande samhället, vilket har orsakat att traditionen har omformulerats och omdefinierats under åren. Influenserna utifrån har även lett till att gamla traditioner har dött ut och nya har uppstått. Det andra begreppet, kallelse, innebär att kallelsetanken ständigt är närvarande även om begreppet sällan används. I de laestadianska hemmen har förmedlingen av traditionsstoffet skapat ett kallelsemedvetande. De laestadianska kvinnorna har, motiverade av kallelsetanken, implementerat traditionsstoffet i sina hem. De primära formerna i den laestadianska traditionsförmedlingen har varit den muntliga förmedlingen och beteendeförmedlingen. Utmärkande för hemmens traditionsförmedling har varit oregelbundenhet och spontanitet. De mål som kvinnorna har haft för traditionsförmedlingen har varit flerdimensionella. Det främsta målet har varit eskatologiskt, nämligen evigt liv i himlen. På vägen till detta slutmål har det funnits andra mål. Ett sådant mål är en individuell identitet som ”kristen”, avvikande från det sekulariserade samhället. Termen ”kristen” har ofta, men inte alltid, sammanfallit med termen ”laestadian”. Samtidigt hör den individuella laestadianska identiteten mycket nära samman med den sociala, laestadianska identiteten. Den enskilda laestadianen behöver troendegemenskapen, såväl den lilla församlingen, familjen, som den stora församlingen, den laestadianska väckelserörelsen.

Rederibarometern 2011

Konjunkturen har försämrats snabbt under de senaste 12 månaderna. Saldotalet för den förverkligade utvecklingen sjönk med 110 poäng från 2010 års toppvärde och blev negativt med 35 poäng. Utifrån procentgranskningen har försämringen av konjunkturen ändå varit lindrig. Prognosen visar att konjunkturen kommer att försämras ytterligare en aning. Prognosens saldotal är -20. Hälften av svararna bedömde dock att konjunkturen bibehålls oförändrad under de kommande 12 månaderna. Cirka en tredjedel bedömde att konjunkturen kommer att försämras ytterligare en aning. Trots den snabba konjunkturvändningen förväntar man sig inte att konjunkturen blir lika svår under det kommande året som under perioderna 2/08 och 1/09. Rederichefernas uppskattningar om utvecklingen av ekonomins delfaktorer i sjöfartsbranschen verkar peka på att den ekonomiska situationen inte blir lika svag som under den globala recessionen som började på hösten 2008. Saldotalet för den förverkligade utvecklingen av sjötransportmarknadens efterfrågan var endast svagt negativt, -5. Saldotalet förutspås sjunka med 15 poäng, men den största delen (60 procent) av svararna anser att efterfrågan håller sig på samma nivå även under de kommande 12 månaderna. Det saldotal som mäter fraktprisernas utveckling har inte varit positivt efter den första perioden under 2008. Man bedömde att fraktpriserna har sjunkit under den gångna perioden men enligt fraktprisprognosen kommer den sjunkande prisutvecklingen att stanna upp. Prognosens saldotal är +5. Tillväxten för de finländska export- och importtransporterna förväntas dock avstanna och i saldotal mätt kommer transportmängderna att börja sjunka en aning. Priset på marint bränsle, dvs. bunkerpriset, steg kraftigt under 2011. Saldotalet för den gångna perioden var -94. Utvecklingen avviker från perioden 2/08 då bunkerpriset började sjunka i takt med den inledande recessionen. Priset förväntas stiga ytterligare. Rederiernas omsättning minskade under perioden 2011. Minskningen avstannar dock och det saldotal som visar den kommande periodens omsättningsutveckling förutspås vara svagt positivt (+10). Det största hindret för rederiverksamhetens tillväxt ansågs vara den allmänt osäkra ekonomiska situationen. Den ökade konkurrensen och den dåliga prisutvecklingen begränsar också tillväxten. Trots den försämrade konjunkturen råder det fortfarande brist på kompetenta arbetstagare inom sjösektorn. Att priset på det marina bränslet, bunkern, höjs anses vara en betydande faktor som begränsar rederiernas tillväxt. Författningskraven i anknytning till miljöfrågor har blivit ett tillväxthinder. Temafrågorna handlade om den internationella sjöfartsorganisationen IMO:s bestämmelser om svavelhalter i marint bränsle. För att minska svaveldioxidutsläppen kan man som ett alternativ använda svaveltvättar (=skrubber) i fartygen. Bara ungefär en tredjedel av svararna ansåg att installering av tvättar i fartygen är för rederiernas del ett troligt alternativ för att uppfylla IMO:s bestämmelser. Den andra frågan handlade om IMO:s svavelbestämmelser och om de kommer att leda till en förflyttning till andra transportformer. 63 procent av svararna uppskattade att det på grund av det höga priset på lågsvavelhaltigt bränsle kommer att ske en förflyttning från sjötransporter till andra transportformer. En storskalig förflyttning till landsvägstransporter skulle strida mot EU:s trafikpolitiska mål.

L’ambivalence de la femme dans l’oeuvre de Marie Susini

Avhandligen studerar ambivalensen hos kvinnofigurerna i Marie Susinis författarskap från ett socialt och psykologiskt perspektiv. Avhandlingens centrala argument är att Susini som grundläggande ontologisk position för sina kvinnobeskrivningar väljer ett transitionnellt tillstånd: kvinnornas självförverkligande realiseras genom att de skapar sig en identitet via ett utanförskap orsakat av en existentiell ambivalens. De bär på omdevetet formulerade ideal, är kluvna av dilemman och deras handlingar kännetecknas av motstridiga principer, önskningar och strävanden. I avhandlingen granskas ambivalensens uttrycksformer från barndomen till vuxenlivet. Det karakteristiska för barnen och de unga kvinnorna är att deras ambivalens är sammankopplad med deras socialiseringsprocess. Deras dilemma består i att utröna vilka beteenden, attityder och värderingar det är legitimt att imitera, eftersom de sociala normerna står i konflikt med varandra och de ungas förväntningar. I parförhållanden vacklar kvinnorna mellan två motsatta sociala positioner: en kvinna som är engagerad i sitt förhållande och en emanciperad kvinna som väljer att leva ensam. Den här ambivalenta inställningen bidrar till ett misslyckande på det affektiva planet. Beträffade modern finns dels den korsikanska mamman, sträng och okänslig, men som under ytan brottas med frågeställningar som är förknippade med bl.a. sina döttrars kroppslighet. De här mödrarna konfronteras med den sociala ambivalens som uppstod vid brytningspunkten i Korsikas historia då traditionella värderingar gav vika för moderna influenser utifrån. Dels finns mödrar som är frigjorda kvinnor och som i sin frihet väljer bort mödraskapet. Texternas interna struktur återspeglar den klyvning som sliter kvinnorna: tidsperspektivet är fragementariskt och icke-kronologiskt och berättarrösterna växlar, vilket gör att läsaren samtidigt både identifierar sig med och distanserar sig från det som berättas. Metatextuella referenser signalerar å sin sida att Susini hämtar sin inspiration från sitt eget liv.

Combustion properties of biomass residues rich in phosphorus

Tillgången på traditionella biobränslen är begränsad och därför behöver man ta fram nya, tidigare outnyttjade biobränslen för att möta de uppställda CO2 emissionsmålen av EU och det ständigt ökande energibehovet. Under de senare åren har intresset riktats mot termisk energiutvinning ur olika restfraktioner och avfall. Vid produktion av fordonsbränsle ur biomassa är den fasta restprodukten ofta den största procesströmmen i produktionsanläggningen. En riktig hantering av restprodukterna skulle göra produktionen mera lönsam och mer ekologiskt hållbar. Ett alternativ är att genom förbränning producera elektricitet och/eller värme eftersom dessa restprodukter anses som CO2-neutrala. Målsättningen med den här avhandlingen var att studera förbränningsegenskaperna hos några fasta restprodukter som uppstår vid framställning av förnybara fordonsbränslen. De fyra undersökta materialen är rapskaka, palmkärnskaka, torkad drank och stabiliserat rötslam. I studien används ett stort urval av undersökningsmetoder, från laboratorieskala till fullskalig förbränning, för att identifiera de huvudsakliga utmaningarna förknippade med förbränning av restprodukterna i pannor med fluidiserad bäddteknik. Med hjälp av detaljerad bränslekarakterisering kunde restprodukterna konstateras vara en värdefull källa för värme- och elproduktion. Den kemiska sammansättningen av restprodukterna varierar stort jämfört med mera traditionellt använda biobränslen. En gemensam faktor för alla de studerade restprodukterna är en hög fosforhalt. På grund av de låga fosforkoncentrationerna i de traditionella biobränslena har grundämnet hittills inte ansetts spela någon större roll i askkemin. Experimenten visade nu att fosfor inte mera kan försummas då man studerar kemin i förbränningsprocesser, då allt flera fosforrika bränslen tränger in på energimarknaden.

Patterns and processes of littoral zooplankton composition in relation to the trophic state of the environment

Avhandlingen handlar om hur kompositionen hos litoralt djurplankton varierar med omgivningens trofiska nivå (m.a.o. eutrofieringsgrad). Arbetets inledande mål är att beskriva hur mängden och artmångfalden hos djurplankton i strandnära vattnen och de omgivande organismsamhällen ändras med närsaltshalter. Huvudsyftet är att utreda allmänna mekanismer som styr dessa mönster och som på så sätt kan vara viktiga i att reglera samhällen även i andra ekologiska system. Undersökningarna gjordes i åländska flador över flera tillväxtsäsonger samt i laboratorier där omgivningsförhållanden i fladorna kunde simuleras och manipuleras. Djurplankton i dessa lagunlika vikar är lägliga modellsystem. Flador är lämpligt avgränsade från det omgivande havet och förekommer allmänt i norra Östersjöregionen. Således kan de inom ett litet område som Åland representera hela regionala gradienten från näringsfattiga till näringsrika förhållanden. De små kräft- och hjuldjuren som djurplankton består av befinner sig i mitten av näringsväven. De sammankopplar olika typer av mikrobiell produktion vidare till högre konsumenter och är på så sätt centrala för organismsamhällens struktur och funktion i nästan alla akvatiska miljöer. I likhet med primärproducenterna (d.v.s. växter och alger som direkt påverkas av närsaltshalterna, och som bl.a. utgör föda och habitat för djurplankton) samvarierar kompositionen hos djurplankton tydligt med omgivningens trofiska nivå tills den blir hög. Sedan börjar hela samhällskompositionen utveckla sig åt två skilda håll. Dessa mönster kan för djurplanktonets del förklaras med att dess komposition ingalunda styrs endast av primärproducenterna, utan av ett komplicerat samspel mellan dessa resurser samt konkurrerande och högre konsumenter (d.v.s. predatorer på flera högre trofinivåer). Detta kom fram speciellt i laboratorieförhållanden då kompositionen hos dessa samhällskomponenter manipulerades. Både deras sammansättning och relativa tätheter i sig, samt en kombination av båda visade sig styra djurplanktonkompositionen. Lokala processer (inom fladorna) och synnerligen förändringar hos olika fundament- (speciellt vass, borstnate och rödsträfse), kärn- (speciellt yngel av a bborre och mört) och nyckelarter (stora predatorer som gädda) verkar kunna avgöra till vilken grad djurplanktonkompositionen samvarierar med omgivningens trofiska nivå. Inte bara samhällen utan också de mekanismer som styr dem ändras med omgivningens trofiska nivå. Flador är ypperliga naturliga laboratorier för att studera dessa och även andra allmänekologiska mönster och mekanismer. De är också oerhört viktiga miljöer för hela kustregionens natur.

Konfliktaushandlung zwischen Ehepartnern in deutsch- und schwedischsprachigen Dramen : eine historisch-kontrastive linguistische Dialoganalyse

I min doktorsavhandling undersöker jag framställningen av verbala konflikter mellan äkta makar inom både tysk- och svenskspråkiga dramer. Det empiriska materialet består av en historisk rad av tre svensk- och tre tyskspråkiga dramer som sträcker sig från 1896 till 1987. Den svenskspråkiga dramaserien består av dramerna Dödsdansen (1900, A. Strindberg), Ringleken (1978, Ahlfors/Andersson/Bargum) och Hämndaria (1987, L. Norén). Den tyskspråkiga serien består av dramerna Reigen (1896, A. Schnitzler), Die Zimmerschlacht (1967, M. Walser) och Play Strindberg (1968, F. Dürrenmatt). Som teoretisk och metodisk utgångspunkt för analysen fungerar det relativt nya och outforskade forskningsområdet ’historisk dialoganalys’, vilket är både språk- och litteraturvetenskapligt inriktat. Inom historisk dialoganalys utgår man ifrån att litterära dialoger, även om de är fiktiva, fungerar som en rikhaltig källa till historisk kunskap om samtal och kommunikation. Min avhandling sträver efter att genom noggrann analys beskriva de framställda verbala konflikterna mot deras estetiska, historiska, kulturella och sociala bakgrund. Resultaten av den historiska och kontrastiva jämförelsen av de sex valda dialogerna visar att det finns signifikanta historiska paralleller i framställningen av de verbala konfliktmönstren bland de tyskspråkiga dramerna och bland de svenskspråkiga dramerna. Däremot visar den kontrastiva jämförelsen av de svensk- och tyskspråkiga dramaserierna att det finns signifikanta skillnader mellan de framställda svensk- och tyskspråkiga konfliktmönstren. Samtidigt kunde det upptäckas att dessa kontrastiva skillnader inte bara är påverkade av skilda estetiskt-litterära traditioner, utan delvis också av olika historiska, sociala och kulturella normer och konventioner som står bakom de svensk- och tyskspråkiga dialogerna. Avhandlingens resultat leder å ena sidan till en djupare insikt om genrehistoriska paralleller, differenser och utvecklingar, och å andra sidan ger de upptäckta dialogstrukturerna inblick i historiskt och kulturellt bundna normer och konventioner om (verbalt) beteende. I och med att det är fråga om fiktionala dialoger får resultaten inte likaställas med sådana från naturliga samtal. Min avhandling fungerar snarare som ett komplement till analysen av verkliga konflikter i och med att den tillför en historisk och kulturell dimension som samtalsanalysen inte har när den enbart fokuserar på nutidens samtal.

Korjausrakentamisen pk-yritysten ennakoivan osaamisen ja liiketoiminnan kehittämishanke

Korjausrakentamiseen käytetään koko talonrakentamisen arvosta lähes puolet. Keskeiset korjausrakentamisen haasteet ja kasvutekijät löytyvät rakennuskannan vanhenemisesta ja väestön ikärakenteen muutoksesta. Suomen rakennuskannan - erityisesti asuinkerrostalojen - korjaustarve on merkittävä. Pääosa asuinkerrostaloistamme on rakennettu 1950–1970-luvuilla. Kun rakennusten kuluvien osien käyttöajaksi oletetaan noin 35 vuotta, on tämän suuren rakennusmassan korjaustoiminta vilkastumassa nopeasti. Vilkastumista kiihdyttää rakentamisajankohtana käyttöön otettu teknologia, jonka käyttöikä on vanhempaa teknologiaa lyhyempi. Hankkeessa laadittiin aluksi kirjallisuuskatsaus koskien korjausrakentamisen toimintaympäristön ja markkinoiden muutosnäkymistä 2010-luvulla, jonka avulla pyrittiin löytämään megatrendejä ja heikkoja signaaleja alan tulavaisuuden näkymistä. Kirjallisuuskatsauksesta käy ilmi, että korjausrakentamisen ennakointinäkökulmana ei ole aikaisemmissa tutkimuksissa korostunut korjausrakentamisen uusien potentiaalisten tuotteiden ja palveluiden muodot sekä alan uuden työvoiman osaamisen kehittämistarpeet. Lisäksi korjausrakentamisalan toimintaa on kuvattu yleisesti teknisestä näkökulmasta kuten uusien rakennustekniikoiden tai raaka-aineiden näkökulmasta eikä niinkään alan klusterinäkökumasta. Seuraavaksi hankkeessa tuotettiin korjausrakentamisen asiakkaille (isännöitsijätoimistot) suunnattu kyselytutkimus. Kyselytutkimuksen tuloksena saatiin näkemys korjausrakentamisen alan lähitulevaisuuden palvelutarpeista ja niihin liittyvistä liiketoiminnan ja osaamisen kehittämistarpeista. Korjaushankkeisiin tarjottavien palveluiden merkitys on kasvamassa 2010-luvulla lämmön-, kosteuden- ja ääneneristystä sekä ilmanvaihtoa koskevien vaatimusten toteuttamisessa, korjaus- ja muutossuunnittelussa, rakenteiden kunto- ja riskiarvioinneissa sekä vahinkokartoituksissa. Sen sijaan Internet-sivustojen kautta tarjotut kustannusarviolaskurit ja ohjeet sekä kiintokalusteiden purku- ja asennus-työt eivät ole isännöitsijöiden mukaan kasvussa. Erityisesti nostettiin esille korjausrakentamisen klusteriosaamisen kehittämistarpeita. Isännöitsijöiden kyselyn perusteella toteutettiin hankkeessa korjausrakentamisen pk-yritysten teemahaastattelut. Yrityksiä pyydettiin ottamaan kantaa kirjallisuusanalyysin ja kyselyn osoittamiin keskeisten kehityssuuntien vaikutuksiin niiden liiketoiminnan ja henkilökunnan osaamisen kehittämistarpeiden näkökulmasta. Osaamistarpeista haastattelujen perusteella voidaan vetää sellaisia johtopäätöksiä, että uudisrakentamisessa ja korjausrakentamisessa tarvittava osaaminen eroaa melko tavalla toisistaan. Liiketoimintaosaamisessa suurin ero vaikuttaa olevan kustannuslaskelmien sekä urakkalaskelmien tekemisessä: korjausrakentamisen tarjouslaskelmissa on pystyttävä ottamaan huomioon rakennusprojektissa vastaan tulevat yllätykset, vasta purkutöiden jälkeen, missä kunnossa korjattavat rakenteet ovat ja kuinka suuri työ on edessä. Työn arvioinnin ja suunnittelun sekä laskelmien tekemisen vaatii erittäin vankkaa ammattitaitoa ja pitkää työkokemusta omalta alalta. Nuorisoasteen koulutuksessa korjausrakentamisen sektorin osaamisen kehittäminen olisi varmistettava järjestämällä vaihtelevissa kohteissa riittävän pitkiä työssäoppimisjaksoja. Hankkeen loppupuolella koottiin asiantuntijatyöryhmä, joka arvioi hankkeen keskeisiä tuloksia ja teki johtopäätöksiä

Nollavisio teoriasta käytännöksi ajoharjoittelun keinoin

Työssä kartoitettiin mahdollisuudet nollavisiokeskuksen toteuttamiseksi Paimion ajoharjoitteluradan yhteyteen yhteistyössä Varsinais-Suomen Ajoharjoittelurata Oy:n, ELY-keskuksen ja Liikenneturvan kanssa. Työn lopputuloksena syntyi tarveselvitys ajoharjoitteluradan liikenneturvallisuusnäyttelyn uudistamisesta nollavision hengessä sekä nollavisioreitin toteuttamisesta. Suunnittelun taustalla olivat EU:n liikenneturvallisuustavoitteet: ylinopeuksien vähentäminen, turvalaitteiden käytön lisääminen ja liikenneraittius. Suunnittelu pohjautui Norjan Lillehammerin vastaavanlaisen nollavisiokeskuksen sisältöön ja Lillehammerin nollavisioreittiin sekä kokemuksiin niiden toteuttamisesta. Työssä esitettiin ideoita Paimion ajoharjoitteluradan liikenneturvallisuuskeskuksessa olevan näyttelyn uudistamiseksi. Ideoita näyttelyyn haettiin Lillehammerin nollavisiokeskuksesta. Nollavisiokeskuksella haettiin Suomen liikenneturvallisuusvision ja -tavoitteiden konkretisoitumista. Tavoitteena on opettaa liikennekäyttäytymistä omien kokemusten kautta sekä muokata etenkin koululaisten ja nuorten asenteita liikenteessä. Työssä suunniteltiin kaksi nollavisioreittiä Paimion ajoharjoitteluradan yhteyteen. Toinen reitti kulkee Paimiosta Turkuun ja toinen Salosta Paimioon. Ajo-opetuksen ajoharjoittelukerralla on tarkoitus tutustua liikenneturvallisuutta parantaviin toimenpiteisiin tieympäristössä ajamalla nollavisiolenkki ajo-oppilaiden kanssa läpi ja keskustelemalla mikä on toimenpiteen tavoite. Reitit on suunniteltu siten, että ne on mahdollista ajaa kahden autokoulun ajotunnin aikana. Nollavisioreittien punainen lanka on onnettomuuksien estäminen ja niiden seurauksien lieventäminen. Näin ollen reittien varrella sijaitsevat kohteet on jaettu teemoihin onnettomuustyyppien mukaan.

Patoturvallisuusopas

Uusi patoturvallisuuslaki (494/2009) tuli voimaan 1.10.2009 ja valtioneuvoston asetus patoturvallisuudesta (319/2010) 5.5.2010. Tämä patoturvallisuusopas korvaa patoturvallisuusohjeet (MMM:n julkaisuja 7/1997), jotka poistuivat käytöstä 1.10.2009. Patoturvallisuusoppaassa esitetty ei ole padon omistajaa sitovaa, vaan oppaan tarkoitus on täydentää ja selventää esimerkein ja selostuksin laissa ja asetuksessa esitettyä. Oppaassa käsitellään padon suunnittelua kuten hydrologista mitoitusta ja padon teknisiä turvallisuusvaatimuksia, padon rakentamista ja käyttöönottoa sekä vahingonvaaraselvitystä, padon omistajan turvallisuussuunnitelmaa sekä padon kunnossapitoa, käyttöä, tarkkailua, vuosi- ja määräaikaistarkastuksia. Padot luokitellaan vahingonvaaran perusteella luokkiin 1, 2 ja 3. Luokittelua ei tarvitse kuitenkaan tehdä, jos patoturvallisuusviranomainen katsoo, että padosta ei aiheudu vaaraa. Jokaiselle luokitellulle padolle on padon omistajan laadittava tarkkailuohjelma, jonka patoturvallisuusviranomainen hyväksyy päätöksellään. Padosta aiheutuvan vahingonvaaran selvittämiseksi 1-luokan padon omistajan on laadittava vahingonvaaraselvitys padosta ihmisille, omaisuudelle ja ympäristölle aihetuvasta vahingonvaarasta. Myös muusta kuin 1-luokan padosta voi patoturvallisuusviranomainen määrätä tehtäväksi vahingonvaaraselvityksen luokittelua varten. Padon omistajan on laadittava 1-luokan padolle turvallisuussuunnitelma onnettomuus- ja häiriötilanteiden varalle. Suunnitelmassa esitetään padon omistajan omatoiminen varautuminen em. tilanteiden varalle. Pelastusviranomainen arvioi tapauskohtaisesti pelastuslain mukaisen suunnitelman laatimistarpeen. Padon omistajan on toimitettava patoturvallisuusviranomaiselle tietojärjestelmään vietäväksi patoturvallisuusasetuksessa mainitut tiedot. Patoturvallisuusviranomaisen ja padon omistajan on säilytettävä kustakin luokitellusta padosta ajantasaiset tulosteet tietojärjestelmästä sekä muut padon turvallisuuden kannalta tärkeät asiakirjat patoturvallisuuskansiossa siten, että ne ovat mahdollisissa häiriötilanteissa nopeasti saatavilla.

Maantein 170 parantaminen rakentamalla kevyen liikenteen väylä välille Kulloo–Ernestas : Toimenpideselvitys, Porvoo

Maantie 170 (Helsingintie) toimii valtatie 7 (E18 moottoritien) rinnakkaistienä Helsingistä Söderkullan kautta Porvooseen ja paikallisyhteytenä Kulloon ja Ernestasin välillä. Selvitysalueen länsipuolella maantien 170 ja maantien 148 (Öljytie) liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä joka kulkee maantien 148 rinnalla Kilpilahden jalostamoalueelle. Selvitysalueen itäosassa maantien 170 ja Pienteollisuustien/ Ernestantien liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä, joka kulkee maantien 170 rinnalla Porvoon keskustaan. Toimenpideselvityksessä esitetyt ratkaisut ovat yleispiirteisiä ja kuvaavat maastokäytävää, johon toimenpiteet voidaan toteuttaa. Helsingintien yhteyteen maantien pohjoispuolelle ehdotetaan rakennettavaksi kevyen liikenteen väylä. Väylä ehdotetaan alkavaksi selvitysalueen länsipäässä maantien 11750 (Palokunnantie) ja Vanhan Kulloontien liittymästä ja päättyväksi Pienteollisuustien ja Ernestantien liittymään. Kevyen liikenteen väylän pituudeksi tulee noin 7,5 kilometriä. Suunnitelman mukaisiksi rakentamiskustannuksiksi on arvioitu noin 3,20 M€. Rakentamalla uusi kevyen liikenteen väylä, parannetaan jalankulkijoiden ja pyöräilijöiden liikkumisolosuhteita sekä turvallisuutta alueella. Myös edellytykset koululaisten itsenäiselle liikkumiselle alueella parantuvat oleellisesti. Kevyen liikenteen väylän rakentaminen täydentää alueen nykyistä kevyen liikenteen verkkoa ja poistaa verkollisen yhteyden puutteen Kilpilahden jalostamoalueen ja Porvoon keskustan välillä. Uusi kevyen liikenteen väylä parantaa myös seudullisia yhteyksiä Porvoosta pääkaupunkiseudun suuntaan ja vastaavasti pääkaupunkiseudulta Porvooseen. Selvityksen ja siitä saatujen lausuntojen perusteella Uudenmaan ELY-keskus tekee hankkeesta jatkosuunnittelupäätöksen. Hanke ei sisälly Uudenmaan ELY-keskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan 2012–2015. Hankkeen toteuttamisajankohtaa voidaan arvioida vasta siinä vaiheessa, kun hanke päätetään toteuttaa ja se viedään tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan. Ennen toteutusta hankkeesta laaditaan tiesuunnitelma ja asiakirjat rakentamista varten

Maantien 170 parantaminen rakentamalla kevyen liikenteen väylä välille Hangelby–Box : Toimenpideselvitys, Sipoo

Maantie 170 (Uusi Porvoontie) toimii seudullisena yhteytenä ja valtatien 7 (E18 moottoritien) rinnakkaistienä Helsingistä Söderkullan kautta Porvooseen ja paikallisena yhteytenä Hangelbyn ja Boxin välillä. Selvitysalueen länsiosassa maantien 170 ja maantien 1533 liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä, joka kulkee maantien 170 rinnalla länteen Söderkullan taajamaan. Maantien 1534 rinnalla kulkee kevyen liikenteen väylä, joka ulottuu selvitysalueen itäosassa maantien 170 ja maantien 1534 liittymään. Toimenpideselvityksessä esitetyt ratkaisut ovat yleispiirteisiä ja kuvaavat maastokäytävää, johon toimenpiteet voidaan toteuttaa. Maantien 170 yhteyteen tien pohjoispuolelle ehdotetaan rakennettavaksi kevyen liikenteen väylä maantien 1533 liittymästä maantien 1534 ja maantien 11694 liittymään. Kevyen liikenteen väylän pituudeksi tulee noin 2,5 kilometriä. Suunnitelman mukaisiksi rakentamiskustannuksiksi on arvioitu noin 0,93 M€. Rakentamalla uusi kevyen liikenteen väylä, parannetaan jalankulkijoiden ja pyöräilijöiden liikkumisolosuhteita sekä turvallisuutta alueella. Myös edellytykset koululaisten itsenäiselle liikkumiselle alueella parantuvat. Tämä lisää kevyen liikenteen matkoja alueella. Kevyen liikenteen väylän rakentaminen täydentää alueen nykyistä kevyen liikenteen verkkoa ja poistaa verkollisen yhteyden puutteen Söderkullan taajaman ja Boxin kylän välillä. Uusi kevyen liikenteen väylä parantaa myös seudullisia yhteyksiä pääkaupunkiseudulta Porvoon suuntaan. Selvityksen ja siitä saatujen lausuntojen perusteella Uudenmaan ELY-keskus tekee hankkeesta jatkosuunnittelupäätöksen. Hanke ei sisälly Uudenmaan ELY-keskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan 2012–2015. Hankkeen toteuttamisajankohtaa voidaan arvioida vasta siinä vaiheessa, kun hanke päätetään toteuttaa ja se viedään tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan. Ennen toteutusta hankkeesta laaditaan tiesuunnitelma ja asiakirjat rakentamista varten.