Hjärtats vanor, tankens välvilja och handens gärning : dygd som vårdetiskt grundbegrepp

The main aim of the study is to elucidate the meaning and dimensions of the concept of „virtue‟, and to find the place of virtue in a caritative caring ethics, i.e. a caring ethics based on human love and mercy. The intention is to create a theory model which utilizes the possibilities of virtue in developing the caritative caring ethics as a whole. The caritative caring ethics has a universal potential – it is primarily not a professional ethics, but it may form a frame of reference and basis for formulating ethical codes, and for ethical discussions within different caring contexts. The hermeneutic approach of the study is inspired by Gadamer‟s philosophical hermeneutics combined with the view of hermeneutics as a hypothetical-deductive process. The study is guided by Eriksson‟s model of definition of concepts. The concept of „virtue‟ is studied focusing on its ethical dimensions. These ethical dimensions of virtue are seen as anchored to an inner ethos, whereas ethos stands for the ontological goodness, a basic notion of the Good that permeates the entity of the human being, and forms the base of the culture where he lives and acts. The overarching research questions are: 1. What is virtue? 2. What is „virtue‟ as a basic concept in caring science? 3. What place does virtue have in caritative caring ethics? The answer of the first question is mainly searched for by an ontological determination comprising partly an etymologic and semantic analysis of „virtue‟, and partly a determination of the essence of virtue. The answer to the second and third questions are mainly searched for using a contextual determination, where the purposive context and pragmatic features of virtue are studied in relation to caring ethics. The ontological and contextual determinations are brought together through hermeneutical interpretation, forming a new whole, which constitutes the results of the study. The results of the study are depicted in a theory model, in which the movement of virtue from ethos to deed is moulded as caritative caring ethics. The material of the study consists of dictionaries, texts written by Aristotle and St. Thomas Aquinas, articles, dissertations, and books, as well as parts of a pilot survey answered by 33 nurses. The results of the study show that the essence of virtue is primarily functional, not ethical. The ethical emerges when virtue is contextualized in a human communion. Virtue makes something fulfil its function well; makes the human being good, and gives him morals and morality. The human being needs prudence, love, and humility to acquire and develop the moral virtues. Virtue is a power, related to a value, which considering a caritative caring ethics consists of the caritas motif. Human love is shown through deeds, making the human being do what he is expected to do. Virtue, as an active power of becoming, affirms and clarifies the human being‟s ability to develop in the direction of the Good. Virtue becomes essential and unifying when morality appears in the human mind as auctoritas, an inner, prompting power based on divinity or a transcendental ethos. Together ethos and virtue create opportunities for an inner ethics based on voluntariness and joy in being and doing the true, the good, and the beautiful.

Studiens övergripande syfte är att belysa dygdbegreppets meningsinnehåll och omfång samt dygdbegreppets plats i förhållande till en caritativ vårdande etik, dvs. en etik baserad på människokärlek och barmhärtighet. Avsikten är att skapa en teorimodell som tillvaratar dygdens möjligheter i utvecklingen av den caritativa vårdande etiken som ontologisk etik. Den caritativa etiken har en allmänmänsklig potential – den är primärt inte en professionsetik, men den kan utgöra en yrkesetisk referensram och grund för formulering av en etisk kod och för etiska diskussioner inom olika vårdkontexter. Den hermeneutiska forskningsansatsen i studien är inspirerad av Gadamers filosofiska hermeneutik i kombination med synen på hermeneutik som ett hypotetiskt-deduktivt förfarande. Studiens design följer Erikssons modell för begreppsbestämning. Begreppet ‟dygd‟ studeras med fokus på dess etiska dimensioner. Begreppets etiska dimensioner ses som förankrade i ett inre ethos, där ethos står för det ontologiska, en grundläggande föreställning om det goda som genomsyrar hela människans vara och bildar grunden för den kultur där hon lever och verkar. Studiens övergripande frågeställningar lyder: 1. Vad innebär dygd? 2. Vad innebär ‟dygd‟ som vårdvetenskapligt grundbegrepp? 3. Vilken är dygdens plats inom den caritativa vårdetiken? Svar på den första övergripande frågeställningen söks främst genom en ontologisk bestämning omfattande dels en etymologisk och semantisk bestämning av begreppet ‟dygd‟, dels en väsensbestämning. Svaret på de två övriga övergripande frågeställningarna söks främst genom en kontextuell bestämning, där dygdens meningssammanhang och pragmatiska drag studeras i relation till vårdandets etik. Genom hermeneutisk tolkning sammanförs den ontologiska och den kontextuella bestämningen till en ny helhet, som utgör studiens resultat. Studiens resultat framställs i form av en teorimodell där dygdens rörelse från ethos till gärning illustreras som en gestaltning av en caritativ vårdande etik. Studiens material består av ordböcker, texter av Aristoteles och S:t Thomas av Aquino, artiklar, doktorsavhandlingar och böcker samt av delar av en enkät besvarad av 33 vårdare. Resultatet visar att dygdens väsen primärt inte är etiskt, utan funktionellt. Det är när dygden kontextualiseras i mänsklig gemenskap som det etiska träder fram. Dygd gör att något fyller sin funktion väl; gör människan god samt ger henne moral och sedlighet. Människan behöver klokhet, kärlek och ödmjukhet för att kunna tillägna sig och utveckla de moraliska dygderna. Dygd är en kraft, som relaterar till ett värde, vilket inom en caritativ vårdande etik utgörs av kärleksmotivet. Kärleken visar sig i handling, och kan få människan att göra det hon förväntas göra. Dygden som verksam kraft i vardandet bekräftar och klargör människans förmåga till utveckling i riktning mot det Goda. Dygden blir essentiell och förenande när moralen får träda fram i det mänskliga medvetandet som auctoritas, en inre, bjudande kraft baserad på en gudomlighet eller ett ”översinnligt” ethos. Då finns förutsättningar för en inre etik med ett inslag av frivillighet och glädje i att vara och göra det sanna, det goda och det sköna.