Rederibarometern. December 2008

I förra barometern konstaterades att högkonjunkturen vikit och prognosen var att utvecklingen vänds och blir svagt negativ. Det förekom dock vitt skiljda uppfattningar om den närmaste framtiden. Under den genomförda halvårsperioden har konjunkturvändningen varit kraftigare än prognostiserat. På basis av saldotalsgranskningen försämras det ekonomiska läget inom sjöfarten kraftigt även under nästa period. Den mer ingående procentgranskningen visar att svararna är mycket eniga om att läget försämras, men i fråga om flera variabler förutspås att läget försämras bara lite. Konjunkturerna för sjötransportmarknaden vände under förra halvårsperioden och blev kraftigt negativa. Saldotalet för följande period visar att läget försämras kraftigt. Utgående från procentgranskningen bedömer majoriteten av svararna (62 %) att konjunkturläget försämras bara lite. Efterfrågan på transporter har försämrats kraftigt. Enligt prognosen försämras efterfrågan på transporter ytterligare under nästa period. Två tredjedelar av svararna bedömer att efterfrågan försämras bara lite och en fjärdedel att den försämras avsevärt. Antalet exporttransporter från Finland förutspås så gott som enhälligt minska under nästa år. Importminskningen förutspås vara en aning mer återhållsam än exportminskningen. Den allmänna ekonomiska osäkerheten har blivit det största tillväxthindret för enskilda rederier (17 gånger nämnt). Trots lågkonjunkturen ansågs svårigheterna att få kompetenta arbetstagare inom sjösektorn vara det näststörsta tillväxthindret (15 gånger nämnt). Som ett tillväxthinder nämndes även de ökade kapitalkostnaderna som å sin sida bidrar till att investeringarna förutspås vända neråt. Konkurrensen på sjötransportmarknaden har förblivit hård och hårdnar avsevärt under nästa period. Konkurrensen torde delvis ske med priser. Hälften av svararna meddelade att fraktpriserna vände neråt under förra perioden. 80 % av svararna förutspår att fraktpriserna fortsätter sjunka också inkommande period. För över hälften av rederierna ökade omsättningen ännu förra perioden. Fastän det allmänna ekonomiska läget är spänt, bedömer 43 procent av rederierna att deras omsättning förblir oförändrad under nästa period. Saldotalet för den prognos som beskriver omsättningsutvecklingen är dock svagt negativt. I kapacitetsutnyttjandet förekom stora skillnader mellan rederierna under den genomförda perioden. Inkommande period vänds kapacitetsutnyttjandet neråt med saldotalet mätt. Kostnader som följs upp i barometern är utvecklingen av bränslepriset och besättningskostnaderna. Saldotalet för brännoljans prisutveckling var för första gången positivt under barometerns historia. Enligt prognosen sjunker bunkerpriset fortfarande klart utifrån saldotalet. Besättningskostnaderna fortsätter att stiga för såväl utflaggade som finskflaggade fartyg. För den gångna halvårsperioden är saldotalet (-87) för besättningskostnaderna på utflaggade fartyg nästan det samma som saldotalet (-88) för finskflaggade fartyg. Enligt prognosen är också den relativa ökningen av besättningskostnaderna inom branschen mycket lika i båda fallen. Personalantalet i svararnas rederier förutspås till största delen förbli oförändrat trots den ekonomiska recessionen. Över en tredjedel av svararna ansåg att sjöfartspolitiken förbättrats under det senaste året. Saldotalet var positivt (+30). Bakom den positiva bedömningen ligger antagandet att tonnageskattereformen kan genomföras någorlunda i den planerade formen. De finländska rederiernas marknadsandelsutveckling i fråga om transporter till och från Finland är fortfarande sjunkande. Trots nedgångsperioden är förlusten av marknadsandelar inte lika kraftig som i förra prognosen. Hälften av svararna förutspår att de finländska rederiernas marknadsandel förblir oförändrad. Temafrågan gällde det finländska utbildningssystemet inom sjöfarten. Bakom frågan ligger det faktum att Utbildningsministeriet som bäst finansierar en utredning om situationen inom sjöfartsutbildningen och behovet av att utveckla denna. Med hjälp av frågan kartlades svararnas syn på om det nuvarande utbildningssystemet inom sjöfarten motsvarar sjöfartsnäringens behov. 67 % av svararna bedömde att utbildningssystemet inte motsvarar näringens behov. Endast en tredjedel av svararna ansåg att utbildningssystemet motsvarar behoven. I svaren framhävdes särskilt att det nuvarande utbildningssystemet är för teoretiskt och utbildningstiden för lång. Man önskade ett mer praktiskt tillvägagångssätt. Till exempel önskade man mer båtpraktik.

Genuskongruens på reträtt : variation i nominalfrasen i Kvevlaxdialekten

I sin avhandling studerar Viveca Rabb grammatiskt genus i Kvevlaxdialekten i Österbotten. Det traditionella tregenussystemet med maskulinum (t.ex. hande biilin 'den där bilen'), femininum (t.ex. honde såjen 'den där sågen') och neutrum (hede epłe 'det där äpplet') befinner sig i förändring. Rabb fokuserar i sin avhandling på den bestämda slutartikeln och på fem pronomen, nämligen honde/hande 'den där', miin/menn 'min', eron/eran 'er' in tołonde/in tołinde 'en sån där' samt naon/nain 'någon'. Förändringarna i genussystemet diskuteras genom en analys av rapporterat språkbeteende i byarna Kvevlax, Koskö, Vassor och Västerhankmo i nuvarande Korsholm, och med hjälp av grammatisk teori och språksociologi. Informanterna hör till tre olika åldersgrupper: födda ca 1920, 1950 och 1980. Metoden är främst kvantitativ och inbegriper statistisk testning. Undersökningen visar att äldre, lägre utbildade och stationära informanter använde feminint genus mera än yngre, högre utbildade informanter som pendlar till sitt arbete. Informanternas hemby hade betydelse vid bevarandet av feminint (men inte maskulint) genus, medan deras kön inte hade någon påvisbar betydelse. Analysen visar även hur substantivböjningen har betydelse vid val av pronomenvariant (maskulin, feminin eller neutral), men att användningen av den bestämda slutartikeln som ledtråd till genus ändå tycks vara på tillbakagång, och då främst vid orden med den bestämda slutartikeln -en (t.ex. handen). Detta gynnar maskulint genus (hande) på bekostnad av feminint genus (honde). Konkreta substantiv bevarar vidare feminint genus bättre än abstrakta. Suffixet -ingg verkar kopplas samman med feminint genus, medan suffixen -heit och -els kopplas till maskulint genus. Det semantiska fältet träd har å sin sida betydelse främst i de byar (Vassor och Västerhankmo) där ledtrådar från substantivböjningen saknas. Resultaten ger sålunda en bild av ett samspel mellan överlappande ledtrådar i ett system där kongruensen på pronomenen minskar och användningen av feminint genus avtar.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

Det var intressant, man måste tänka så mycket : öppna laborationer och V-diagram i kemiundervisningen

Laborationerna utgör i många skolor inom den grundläggande utbildningen en självklar del av kemiundervisningen. Laborationerna är vanligen formulerade som ”recept” och eleverna skall följa en given beskrivning då de genomför laborationen. Kravet på eget tänkande från elevernas sida kan härigenom bli litet. Laborationerna är därför utsatta för en hel del kritik på olika håll i världen, därför att de anses ineffektiva ur lärande-synvinkel. S.k. öppna laborationer är en annan typ av laboration som innebär att eleverna ställs inför ett problem eller en utmaning. Eleverna skall själva inom sin laborationsgrupp komma underfund med och planera hur de skall genomföra laborationen. Denna form av laborationer ställer andra krav på elevernas tänkande än traditionella ”kokbokslaborationer”. I denna studie har elever i en klass i årskurs 7 under sin första kemikurs arbetat med öppna laborationer. Laborationerna har av klassens lärare formulerats som utmaningar för eleverna. Eleverna har som ett hjälpverktyg under laborationen använt s.k. V-diagram. V-diagram utgör ett grafiskt verktyg som kan användas som en laborationsrapport. I V-diagrammet synliggörs de olika momenten som ingår i en laboration eller i en undersökning. Vilken är forskningsfrågan, hur planerar man att söka svar på sin fråga, vilka resultat har man kommit till och vilka slutsatser kan man dra? V-diagrammet innehåller också en teoretisk och begreppslig sida där laborationens teoretiska förankring synliggörs. Resultaten från undersökningen visar att arbetet med öppna laborationer i kombination med V-diagram hade positiv inverkan på elevernas uppfattning om sitt eget lärande. Eleverna upplevde att laborationerna krävde tänkande men att detta samtidigt ledde till förståelse. Eleverna hjälpte varandra att försöka förstå då de gemensamt skulle lösa problem. I diskussionen med sina kamrater och med läraren fick eleverna möjlighet att formulera sina egna uppfattningar och konfrontera dem mot andra uppfattningar. V-diagrammets struktur fungerade som vägledning då eleverna planerade sin laboration, men gav också en överblick över laborationer i efterhand då eleverna förberedde sig inför kursprovet, vilket för en del elever bidrog till deras förståelse. Grupperna var i allmänhet mycket fokuserade på uppgiften då de planerade en öppen laboration. Laborationerna hade alla en förankring i vardagen vilket gjorde att eleverna kunde göra kopplingar mellan sina egna erfarenheter och laborationen. Majoriteten av eleverna uppgav efter kemikursen att de upplevt den som intressant och laborationerna lyftes fram speciellt. De öppna laborationerna ställde stora krav på laborationsgrupperna och på elevernas samarbetsförmåga och gjorde laborationerna känsliga för grupprelaterade problem, genom att eleverna skulle klara av utmaningar gemensamt. För en elev med svag självuppfattning kan tillrättalagda laborationer med klara instruktioner kännas tryggare än en öppen laboration, där utmaningen är större. Samtidigt hade just utmaningarna, som var på en nivå som eleverna klarade av efter att ha tänkt och diskuterat med varandra, en positiv inverkan på självuppfattningen för ett flertal av eleverna. Att klara av utmaningar på rätt nivå kan inverka positivt på den egna själuppfattningen. De öppna laborationerna ställer krav på läraren att vara flexibel och kunna gå in i rollen av bl.a. handledare och coach. Samtidigt utgör lärare en representant för det naturvetenskapliga samfundet och har ansvar för att göra teori och begrepp tillgängliga för eleverna då de behöver dessa i sina undersökningar. För lärare kan de öppna laborationerna kännas problematiska, eftersom de själva sällan har erfarenheter av denna typ av laborationer från sin egen skoltid eller utbildning.

The Peace and Security Council of the African Union : its relationship with the United Nations, African Union and sub-regional mechanisms

Avhandlingen undersöker den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och dess roll i framhävandet och upprätthållandet av fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Detta freds- och säkerhetsråd etablerades formellt 2004 och opererar under den Afrikanska Unionen (AU) som å sin sida upprättades 2002. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråds roll i framhävandet av fred, säkerhet och stabilitet gör rådet till en hörnsten inom ramen för konfliktförebyggande och -hantering, samt konfliktlösning på den afrikanska kontinenten. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd spelar också en högst viktig roll i implementeringen av ansvaret att beskydda civilbefolkningen i konfliktsituationer. För uppfyllandet av sitt mandat att framhäva och upprätthålla fred, säkerhet och stabilitet i Afrika krävs det att freds- och säkerhetsrådet samarbetar med andra institutioner och mekanismer som handhar internationella och regionala freds- och säkerhetsärenden. Avhandlingen analyserar tre dimensioner av denna typ av relationer som freds- och säkerhetsrådet bör etablera med dessa organ och mekanismer för att kunna utföra sitt mandat effektivt. Först analyseras relationen mellan Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och Förenta Nationernas säkerhetsråd som också beskrivs i artikel 17 (1) i protokollet som förde till etablerandet av AU:s freds- och säkerhetsråd. Analysen understryker FN:s säkerhetsråd som det organ som bär det primära ansvaret i förhållande till fred och säkerhet, medan AU:s freds- och säkerhetsråd fungerar som en kompletterande komponent i sin roll som ett regionalt organ. Avhandlingen fortsätter med att analysera förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och andra organ inom AU, samt andra relevanta institutioner som framgår av artikel 10, 18 (1), 19 och 20 i protokollet för rådets etablerande. Avhandlingen diskuterar i detalj hur samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och dessa institutioner och organ kunde förstärkas till fördel för effektivt framhävande och upprätthållande av fred och säkerhet i Afrika. Slutligen analyserar avhandlingen samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och sub-regionala mekanismer etablerade under regionala ekonomiska gemenskaper som beskrivs i artikel 16 i protokollet för etablerandet av rådet. Avhandlingen diskuterar i detalj rollen för de sub-regionala mekanismerna i den afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen. Avhandlingen diskuterar vidare förhållandet mellan de sub-regionala mekanismerna och den afrikanska stand-by styrkan ASF och förutsättningarna för detta arrangemang att bemöta afrikanska konflikter. Avhandlingen fokuserar också på en harmoniserings- och samarbetsprocess i förhållande till de sub-regionala mekanismerna, de regionala ekonomiska gemenskaperna och den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd. Kort sagt beskriver avhandlingen hur förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och de ovan nämnda organ och mekanismer har en faktisk och potentiell möjlighet att effektivt bidra till fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Avhandlingen identifierar utmaningarna kring att göra detta till ett fungerande förhållande samtidigt som den genererar både generella och specifika rekommendationer om hur dessa utmaningar bäst kan bemötas. Några av dessa utmaningar utgörs av följande aspekter: konflikten mellan AU:s och FN:s reglemang i bemötandet av freds- och säkerhetsutmaningar; de olika metoderna i FN och AU vid implementeringen av principen av universell jurisdiktion; konflikten mellan de olika mandaten som AU:s freds- och säkerhetsråd och FN:s säkerhetsråd har i förhållande till implementeringen av principen om intervention; och konflikten mellan lagarna och metoderna i förhållande till AU:s freds- och säkerhetsråd och de regionala mekanismerna. En av de huvudsakliga rekommendationerna i avhandlingen i bemötandet av de ovan nämnda utmaningarna är att harmonisera de olika systemen för att försäkra att det föreligger ett samordnat bemötande av konflikter i Afrika. Efter att ha identifierat luckorna i AU:s freds- och säkerhetsprotokoll med speciell fokus på förhållandet mellan rådet och de relevanta organen och mekanismerna rekommenderar avhandlingen ett antal tillägg och modifieringar till instrumentet ifråga för att effektivera, stärka och upprätthålla detta förhållande. Avhandlingen föreslår att dessa tillägg och modifieringar skulle företas under 2014 då detta år markerar 10 år efter att AU:s freds- och säkerhetsråd etablerades. Idén bakom detta företagandet ligger i att 10 år torde vara en tillfredställande tidsperiod för att mäta hur freds- och säkerhetsrådet har fungerat och hur dess förhållande med de relevanta institutionerna och mekanismerna kunde förbättras. Avhandlingen representerar den bredaste och nyaste studien inom ramen för artikel 16, 17, 18, 19 och 20 i protokollet för AU:s freds- och säkerhetsråd och introducerar ett innovativt bemötande av utmaningar till fred, säkerhet och stabilitet på den afrikanska kontinenten. Avhandlingen bidrar till teorin och praxisen i AU:s freds- och säkerhetsråd vilket kan vara av intresse för både forskare och praktiker i folkrätt såväl som i internationella freds- och säkerhetsstudier, speciellt i Afrika.

Trygghet och stabilitet i krigets tid. Relationen mellan sönerna vid fronten och föräldrarna hemma

Artikel i tidskrift med referee-praxis

L’ambivalence de la femme dans l’oeuvre de Marie Susini

Avhandligen studerar ambivalensen hos kvinnofigurerna i Marie Susinis författarskap från ett socialt och psykologiskt perspektiv. Avhandlingens centrala argument är att Susini som grundläggande ontologisk position för sina kvinnobeskrivningar väljer ett transitionnellt tillstånd: kvinnornas självförverkligande realiseras genom att de skapar sig en identitet via ett utanförskap orsakat av en existentiell ambivalens. De bär på omdevetet formulerade ideal, är kluvna av dilemman och deras handlingar kännetecknas av motstridiga principer, önskningar och strävanden. I avhandlingen granskas ambivalensens uttrycksformer från barndomen till vuxenlivet. Det karakteristiska för barnen och de unga kvinnorna är att deras ambivalens är sammankopplad med deras socialiseringsprocess. Deras dilemma består i att utröna vilka beteenden, attityder och värderingar det är legitimt att imitera, eftersom de sociala normerna står i konflikt med varandra och de ungas förväntningar. I parförhållanden vacklar kvinnorna mellan två motsatta sociala positioner: en kvinna som är engagerad i sitt förhållande och en emanciperad kvinna som väljer att leva ensam. Den här ambivalenta inställningen bidrar till ett misslyckande på det affektiva planet. Beträffade modern finns dels den korsikanska mamman, sträng och okänslig, men som under ytan brottas med frågeställningar som är förknippade med bl.a. sina döttrars kroppslighet. De här mödrarna konfronteras med den sociala ambivalens som uppstod vid brytningspunkten i Korsikas historia då traditionella värderingar gav vika för moderna influenser utifrån. Dels finns mödrar som är frigjorda kvinnor och som i sin frihet väljer bort mödraskapet. Texternas interna struktur återspeglar den klyvning som sliter kvinnorna: tidsperspektivet är fragementariskt och icke-kronologiskt och berättarrösterna växlar, vilket gör att läsaren samtidigt både identifierar sig med och distanserar sig från det som berättas. Metatextuella referenser signalerar å sin sida att Susini hämtar sin inspiration från sitt eget liv.

Kevyen liikenteen väylän rakentaminen maantielle 3051 : Toimenpideselvitys, Parolannummentie–Männistöntie–Armijärventie, Hattula, Kanta-Häme

Maantie 3051 (Hattulantie) yhdistää poikittaissuunnassa Hattulan maankäytön kannalta tärkeän kantatien 57 (Pälkäneentie), valtatie 3 (E12 moottoritie) sekä maantie 130 (Kalvolantie) ja toimii Sattulan, Nihattulan ja Männistön kyläasutusten sekä Hattulan keskustan välisenä paikallisena yhteytenä. Selvitysalue rajautuu etelässä maantien 3051 ja Männistöntien liittymään ja pohjoisessa maantien 3051 ja maantien 3052(Parolannummentie) liittymään. Lehijärven-Armijärven osayleiskaavassa kevyen liikenteen yhteys on esitetty jatkettavaksi maantien 3052 liittymästä etelään maantien 13899 (Armijärventie-Sattulantie) liittymään asti. Tässä työssä on selvitetty alustavasti mahdollisuus jatkaa kevyen liikenteen väylää Männistöntien liittymästä maantien 13899 liittymään. Selvitysalueen pohjoispuolella maantien 3051 rinnalla, maantien 3052 liittymästä, kulkee nykyinen kevyen liikenteen väylä. Maantien 3051 nykyinen kevyen liikenteen väylä yhtyy maantien 3052 rinnalla kulkevaan kevyen liikenteen väylään maanteiden liittymässä. Toimenpideselvityksessä esitetyt ratkaisut ovat yleispiirteisiä ja kuvaavat maastokäytävää, johon toimenpiteet voidaan toteuttaa. Maantien 3051 yhteyteen maantien itäpuolelle ehdotetaan rakennettavaksi kevyen liikenteen väylä. Väylä ehdotetaan alkavaksi selvitysalueen eteläosasta Männistöntien liittymästä ja jatkuvan pohjoiseen maantien 3052 liittymään. Kevyen liikenteen väylän pituudeksi tulee noin 1,5 kilometriä. Kevyen liikenteen väylän ulottaminen Männistöntien liittymästä etelään maantielle 13899 lisäisi väylän pituutta noin 500 metrillä. Suunnitelman mukaisiksi rakentamiskustannuksiksi on arvioitu noin 0,72 M€. Lisäkustannus kevyen liikenteen väylän ulottamisesta maantielle 13899 olisi noin 0,20 M€. Rakentamalla uusi kevyen liikenteen väylä, parannetaan jalankulkijoiden ja pyöräilijöiden liikkumisolosuhteita sekä turvallisuutta alueella. Myös edellytykset koululaisten itsenäiselle liikkumiselle parantuvat oleellisesti. Kevyen liikenteen väylän rakentaminen täydentää Hattulan alueen nykyistä kevyen liikenteen verkkoa ja ulkoilureitistöä sekä poistaa verkollisen yhteyden puutteen Männistöntien asuinalueen ja Hattulan keskustan välillä. Selvityksen perusteella Uudenmaan ELY-keskus tekee hankkeesta jatkosuunnittelupäätöksen. Hanke sisältyy Uudenmaan ELYkeskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan 2013–2016. Hankkeen toteuttamisajankohtaa voidaan arvioida vasta siinä vaiheessa, kun hanke päätetään toteuttaa. Ennen toteutusta hankkeesta laaditaan tiesuunnitelma ja asiakirjat rakentamista varten.

”Den finländska svenskan” 1860–1920 : tidig svensk språkplanering i Finland ur ett idéhistoriskt perspektiv

I avhandlingen studeras två språkdiskussioner, varav den ena berör stavningen och den andra särdragen (finlandismerna) i svenskan i Finland. Att perspektivet är idéhistoriskt innebär att de idéer och ideologier som påverkade språkplaneringen är i fokus. Dessa ideologier utgörs främst av skandinavism, purism, traditionalism och funktionalism. Då det gäller särdragsdebatten undersöks dessutom på vilket sätt den kan förstås mot bakgrund av den svensknationella mobiliseringen och konstruktionen av en finlandssvensk identitet. I avhandlingen diskuteras även olika ståndpunkter och deras förhållande till varandra. I fråga om finlandismerna handlar det om en överlevnadsstrategi kontra national-liberala synpunkter. Den förstnämnda, representerad av bland andra Hugo Bergroth, dominerade, även om den i enstaka fall utsattes för kritik. I rättstavningsdebatten framträder å sin sida ett tydligt funktionalistiskt perspektiv, kopplat till ett slags demokratisering av språket: genom en förenklad stavning skulle varje medborgare kunna ta del av den bildning som krävdes i det moderna samhället. Aktörerna, det vill säga de som deltog i diskussionen om språket, ges en framträdande plats. Dessutom undersöks vilken betydelse folkskolan och teatern tillmättes i den språkliga diskussionen.

Mellom tradisjon og spel : didaktikk for tekstil folkekunst

Denne avhandlinga er resultatet av eit behov for å forske på og utvikle ein didaktikk for tekstilfaget ved Folkekunststudiet, Institutt for folkekultur, Høgskolen i Telemark, Noreg. Studiet med folkekunst som fagfelt er eit relativt ungt studium på høgskolen, som vart etablert i 1984. Problemstillinga i denne avhandlinga er korleis ein kan utvikle ein forskingsbasert didaktikk der dei grunnleggjande prinsippa som særmerkjer den tradisjonelle folkekunsten, vert tekne vare på. I arbeidet med avhandlinga har eg prøvd på å klårgjere problemstillinga ut frå ulike perspektiv. Forskingsarbeidet har fokus på kommunikasjon og arbeidsmåtar i ljos av ulike teoriar. Det er ei hermeneutisk tilnærming som er vald for den didaktiske forståinga. Det fyrste drøftingstemaet har søkjeljos på kommunikasjon og dialog ved vidareføring av tekstil folkekunst. Både estetiske, teoretiske, praktiske og sosiale aspekt er nedfelte i læreplanen for studiet og skal utgjere grunnlaget for kommunikasjon og arbeidsmåtar. I den skapande og kopierande prosessen er det utvikla språklege reiskapar for både den sosiale og den estetiske sida der den teoretiske og praktiske faktoren er integrert. Møte med døme på tekstile tradisjonar så vel som praktisk forming av tekstilar har ført til refleksjon og dialog som involverer kontemplasjon, korrespondens og imaginasjon. Det andre temaet som er drøfta, er vidareføring av tradisjonelt visuelt formspråk. Her er merksemda retta mot kva som har skjedd formalt med ei gruppe tradisjonelle formelement i tekstilar i den institusjonelle vidareføringa over eit lengre tidsperspektiv. Resultatet syner at mange tradisjonelle formelement er borte frå den institusjonelle produksjonen. Formelementa kan ha fått ei meir naturalistisk utforming, eller dei er overførte til andre tradisjonelle tekstilteknikkar enn dei som var utgangspunktet. Rombeforma i den institusjonelle produksjonen er utført i færre variasjonar og kombinasjonar enn i den tradisjonelle produksjonen. Konklusjonen på drøftingstemaet er at spelereglar og spatialitet i høve til den formale komponenten i utvalet med tradisjonelle tekstilar ikkje er vidareført i alle gruppene av institusjonelle produkt. Resultatet kan få innverknad og fylgjer for utforming av ein framtidig didaktikk for faget. Arbeidsmåte og erfaring frå vidareføring av tekstile tradisjonar er det tredje temaet som er drøfta i avhandlinga. Kopiering og skapande prosessar er arbeidsmåtar som er brukte ved studiet i dag, og dei utgjer grunnlag for drøftingar i relasjon til vidareføring og erfaring. Konklusjonen er at i den skapande prosessen korrigerer tradisjonen utforminga, medan i kopiprosessen er eigen stilvilje og improvisering resultat av prosessane. Personar som deltek i prosessane, har sett seg sjølve og si historiske forankring inn i spelet, der visuelt og verbalt språk er resultat av integrasjon av tradisjonar. Dei tre drøftingstemaa utgjer grunnlaget for at didaktikk for folkekunst og tekstil kan bli intersubjektiv forståing av kva ein didaktikk for vidareføring av folkekunst med vekt på tekstil kan vere i utdanninga i dag. Indre og ytre dialog i skapande og kopierande prosessar femner om estetiske, materielle og tekniske faktorar sett i høve til spelereglar, spelerom, spatialitet og samspel i møte med tekstile tradisjonar. Samla utgjer det ein forskingsbasert didaktikk for faget der den overordna intensjonen er samtykke mellom tradisjon og spel.

Maantein 170 parantaminen rakentamalla kevyen liikenteen väylä välille Kulloo–Ernestas : Toimenpideselvitys, Porvoo

Maantie 170 (Helsingintie) toimii valtatie 7 (E18 moottoritien) rinnakkaistienä Helsingistä Söderkullan kautta Porvooseen ja paikallisyhteytenä Kulloon ja Ernestasin välillä. Selvitysalueen länsipuolella maantien 170 ja maantien 148 (Öljytie) liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä joka kulkee maantien 148 rinnalla Kilpilahden jalostamoalueelle. Selvitysalueen itäosassa maantien 170 ja Pienteollisuustien/ Ernestantien liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä, joka kulkee maantien 170 rinnalla Porvoon keskustaan. Toimenpideselvityksessä esitetyt ratkaisut ovat yleispiirteisiä ja kuvaavat maastokäytävää, johon toimenpiteet voidaan toteuttaa. Helsingintien yhteyteen maantien pohjoispuolelle ehdotetaan rakennettavaksi kevyen liikenteen väylä. Väylä ehdotetaan alkavaksi selvitysalueen länsipäässä maantien 11750 (Palokunnantie) ja Vanhan Kulloontien liittymästä ja päättyväksi Pienteollisuustien ja Ernestantien liittymään. Kevyen liikenteen väylän pituudeksi tulee noin 7,5 kilometriä. Suunnitelman mukaisiksi rakentamiskustannuksiksi on arvioitu noin 3,20 M€. Rakentamalla uusi kevyen liikenteen väylä, parannetaan jalankulkijoiden ja pyöräilijöiden liikkumisolosuhteita sekä turvallisuutta alueella. Myös edellytykset koululaisten itsenäiselle liikkumiselle alueella parantuvat oleellisesti. Kevyen liikenteen väylän rakentaminen täydentää alueen nykyistä kevyen liikenteen verkkoa ja poistaa verkollisen yhteyden puutteen Kilpilahden jalostamoalueen ja Porvoon keskustan välillä. Uusi kevyen liikenteen väylä parantaa myös seudullisia yhteyksiä Porvoosta pääkaupunkiseudun suuntaan ja vastaavasti pääkaupunkiseudulta Porvooseen. Selvityksen ja siitä saatujen lausuntojen perusteella Uudenmaan ELY-keskus tekee hankkeesta jatkosuunnittelupäätöksen. Hanke ei sisälly Uudenmaan ELY-keskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan 2012–2015. Hankkeen toteuttamisajankohtaa voidaan arvioida vasta siinä vaiheessa, kun hanke päätetään toteuttaa ja se viedään tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan. Ennen toteutusta hankkeesta laaditaan tiesuunnitelma ja asiakirjat rakentamista varten

Maantien 170 parantaminen rakentamalla kevyen liikenteen väylä välille Hangelby–Box : Toimenpideselvitys, Sipoo

Maantie 170 (Uusi Porvoontie) toimii seudullisena yhteytenä ja valtatien 7 (E18 moottoritien) rinnakkaistienä Helsingistä Söderkullan kautta Porvooseen ja paikallisena yhteytenä Hangelbyn ja Boxin välillä. Selvitysalueen länsiosassa maantien 170 ja maantien 1533 liittymästä alkaa nykyinen kevyen liikenteen väylä, joka kulkee maantien 170 rinnalla länteen Söderkullan taajamaan. Maantien 1534 rinnalla kulkee kevyen liikenteen väylä, joka ulottuu selvitysalueen itäosassa maantien 170 ja maantien 1534 liittymään. Toimenpideselvityksessä esitetyt ratkaisut ovat yleispiirteisiä ja kuvaavat maastokäytävää, johon toimenpiteet voidaan toteuttaa. Maantien 170 yhteyteen tien pohjoispuolelle ehdotetaan rakennettavaksi kevyen liikenteen väylä maantien 1533 liittymästä maantien 1534 ja maantien 11694 liittymään. Kevyen liikenteen väylän pituudeksi tulee noin 2,5 kilometriä. Suunnitelman mukaisiksi rakentamiskustannuksiksi on arvioitu noin 0,93 M€. Rakentamalla uusi kevyen liikenteen väylä, parannetaan jalankulkijoiden ja pyöräilijöiden liikkumisolosuhteita sekä turvallisuutta alueella. Myös edellytykset koululaisten itsenäiselle liikkumiselle alueella parantuvat. Tämä lisää kevyen liikenteen matkoja alueella. Kevyen liikenteen väylän rakentaminen täydentää alueen nykyistä kevyen liikenteen verkkoa ja poistaa verkollisen yhteyden puutteen Söderkullan taajaman ja Boxin kylän välillä. Uusi kevyen liikenteen väylä parantaa myös seudullisia yhteyksiä pääkaupunkiseudulta Porvoon suuntaan. Selvityksen ja siitä saatujen lausuntojen perusteella Uudenmaan ELY-keskus tekee hankkeesta jatkosuunnittelupäätöksen. Hanke ei sisälly Uudenmaan ELY-keskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan 2012–2015. Hankkeen toteuttamisajankohtaa voidaan arvioida vasta siinä vaiheessa, kun hanke päätetään toteuttaa ja se viedään tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan. Ennen toteutusta hankkeesta laaditaan tiesuunnitelma ja asiakirjat rakentamista varten.

Maanteiden 313 ja 14133 parantaminen kevyen liikenteen väyliä rakentamalla, Asikkala : Toimenpideselvitys

Maantie 313 (Anianpellontie) on Asikkalan kuntakeskuksen Vääksyn ja Heinolan Vierumäen välinen seututie. Maantie 14133 (Salonsaarentie) on yhdystie, joka johtaa maantieltä 313 Päijänteen Salonsaareen. Maantien 313 kevyen liikenteen väylän rakentaminen välille Anianpelto–Loukkuharju kuuluu Uudenmaan ELY-keskuksen kevyen liikenteen tarveselvityksessä kiireellisimpään A1-luokkaan. Maantien 14133 kevyen liikenteen väylä välille Anianpellontie–Häkäläntie kuuluu em. tarveselvityksessä luokkaan B, mutta on Asikkalan kunnan maankäytön kehittämisen ja liikenneturvallisuuden kannalta tarpeellinen. Tässä toimenpideselvityksessä esitetään kevyen liikenteen väylän sijoittamista maantien 313 eteläpuolelle nykyisen väylän jatkeelle ja maantiellä 14133 kokonaan uusi väylä tien länsipuolelle. Perusratkaisu on päällysteleveydeltään 3,0 metriä leveä kevyen liikenteen väylä, joka erotetaan ajoradasta 5,0 metriä leveällä välikaistalla. Paikoitellen perusratkaisusta poiketaan paremman pystygeometrian saavuttamiseksi tai pysäkkijärjestelyjen ja maastoon sopeuttamisen parantamiseksi. Maantielle 14133 on esitetty kaksi vaihtoehtoa: ajoradan vähäinen siirto tai ajoradan linjauksen parantaminen. Maantielle 313 esitetään kolme saarekkeellista suojatietä ja maantielle 14133 kaksi. Suojateiden takia nopeusrajoitusta lasketaan tasolle 50 km/h koko suunnittelualueella lukuun ottamatta maantien 313 osuutta Salonsaarentien itäpuolella. Maantien 313 kevyen liikenteen väylän rakentamiskustannuksiksi arvioidaan noin 600 000 euroa. Maantien 14133 kevyen liikenteen väylän rakentamiskustannukset ovat vaihtoehdosta riippuen noin 390 000–490 000 euroa. Kevyen liikenteen väylien rakentaminen parantaa liikenneturvallisuutta ja alueen asukkaiden ja työntekijöiden liikkumisedellytyksiä. Kevyen liikenteen olosuhteet paranevat merkittävästi ja jalankulku ja pyöräily muuttuvat houkuttelevammiksi kulkumuodoiksi mm. työ- ja asiointimatkoilla. Hanke tukee myös valtakunnallisia aluekehitykseen ja ilmastopolitiikkaan liittyviä tavoitteita. Kevyen liikenteen väylistä laaditaan tie- ja rakennussuunnitelmat, kun hankkeiden rahoitus on tiedossa. Hankkeiden toteutumisajankohtaa voidaan arvioida sitten, kun ne sisältyvät Uudenmaan ELY-keskuksen tienpidon ja liikenteen suunnitelmaan.

“Ich habe gedacht, ich bin ihresgleichen und dann war ich immer ganz jemand anderes” : das Leben von Pfarrfrauen in der hannoverschen Landeskirche bis Anfang der 1970er Jahre im Licht sozialtechnischer Modernisierung

De protestantiska prästernas hustrur, prästfruarna, inom Landeskirche Hannover utgör en liten grupp konfessionellt bundna och troende kvinnor som jag undersökt ur kvinnohistoriskt och kulturvetenskapligt perspektiv. Jag belyser förändringarna i synen på prästgård, prästfruns värv och församling under mitten av 1900-talet då prästfruarna förlorade sin ställning i samhälle och församling. Prästfruarna framstår som vittnen över slutet på en epok som började med reformationen och som visat sig vara grundläggande för utformningen av moderniteten liksom också för övergången till senmoderna makt- och socialtekniker som lett till dagens emancipatoriska krav på självförverkligande med jaget som expert. Förändringarna ledde till kvinnopolitiska segrar, som bättre tillgång till arbetsmarknaden, men också till en hittills inte undersökt tragisk sida av denna modernisering, nämligen hur det självständiga handlingsutrymme försvann som prästfruarna hade i prästgård och församling just som kvinnor. Den protestantiska kyrkan bidrog så till en revolutionerande strukturomvandling för att referera till historikerna Lutz Raphael och Anselm Doering-Manteuffel.

Victims’ status at international and hybrid criminal courts : victims’ status as witnesses, victim participants/civil parties and reparations claimants

Bestraffning av internationella brott vid internationella och hybrida straffrättsliga domstolar har traditionellt och huvudsakligen grundat sig på principen om retributiv (vedergällande) rättvisa och ackusatorisk process snarare än återuppbyggande rättvisa och en inkvisitorisk modell. Därav har brottsoffrens ställning vid dessa straffrättsliga domstolar begränsat sig till den som innehas av vittnen vid Tribunalen som behandlar brott som begåtts i det forna Jugoslavien (ICTY), Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda (ICTR) och Specialdomstolen för Sierra Leone (SCSL). Internationella brottmålsdomstolen (ICC), å sin sida, har medfört en viktig förändring gällande brottsoffrens ställning i internationella straffrättsliga fora, vilket innebär att de från att ha betraktats endast i egenskap av vittnen nu även har en rätt att delta och lämna sina synpunkter (i egenskap av brottsofferdeltagare) samt kräva gottgörelse. Denna trend har fortsatt inom området för internationell straffrätt, vilket manifesterats vid hybridtribunaler som tillsatts efter ICC såsom Kambodjadomstolen (ECCC) vid vilken brottsoffer kan agera civilrättsliga parter och Specialdomstolen för Libanon (STL) där brottsoffer kan inneha en deltagande roll. Den föreliggande studien behandlar två huvudsakliga frågeställningar, av vilka den första lyder: Vilken ställning tillskrivs brottsoffren vid internationella domstolar och hybridtribunaler? I detta hänseende argumenterar författaren, sammanfattningsvis, för att brottsoffrens ställning vid internationella straffrättsliga domstolar och hybridtribunaler huvudsakligen tar sig uttryck på tre sätt, d.v.s. som brottsoffer i egenskap av vittnen, som brottsoffer i egenskap av deltagande brottsoffer/civilrättsliga parter samt som brottsoffer som kräver gottgörelse. Den andra frågeställningen för denna studie lyder: På vilket sätt fungerar brottsoffrens ställning som vittnen, brottsofferdeltagande/civilrättsliga parter och gottgörelsekrävande vid internationella och hybrida straffrättsliga domstolar? -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Kansainvälisten rikosten rankaiseminen kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa on perinteisesti enimmäkseen perustunut retributiivisen oikeuden ja akkusatorisen menetelmän soveltamiseen pikemmin kuin restoratiivisen oikeuden ja inkvisitorisen menetelmän soveltamiseen. Niinpä uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa on rajoittunut todistajan asemaan entisen Jugoslavian kansainvälisessä sotarikostuomioistuimessa (ICTY), Ruandan kansainvälisessä sotarikostuomioistuimessa (ICTR) ja Sierra Leonen erikoistuomioistuimessa (SCSL). Kansainvälisen rikostuomioistuimen (ICC) perustaminen on kuitenkin merkinnyt tärkeää muutosta uhrien asemaan kansainvälisen rikosoikeuden alalla siten, että kun uhrit aiemmin nähtiin vain todistajina, heillä on nyt myös mahdollisuus tuoda esiin omat näkökantansa (osallistumisoikeus) ja vaatia hyvitystä. Tämä suuntaus on jatkunut kansainvälisen rikosoikeuden alalla ICC:n jälkeen perustetuissa hybridituomioistuimissa, kuten Kambodzhan erityistuomioistuimessa (ECCC), missä uhrit voivat olla asianosaisen asemassa, sekä Libanonin erityistuomioistuimessa (STL), missä uhrit voivat osallistua prosessiin. Tämä tutkimus käsittelee kahta keskeistä kysymystä. Ensinnäkin: Mikä on rikoksen uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa? Tutkimuksessa päädytään mm. siihen, että uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa voi koostua pääosin kolmesta ulottuvuudesta eli uhrit todistajina, uhrit prosessiin osallistujina/asianosaisina ja uhrit hyvityksen hakijoina. Tutkimuksen toinen keskeinen kysymys on: Miten uhrien asema todistajina, prosessiin osallistujina/ asianosaisina ja hyvityksen hakijoina toimii kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa?