“Ich habe gedacht, ich bin ihresgleichen und dann war ich immer ganz jemand anderes” : das Leben von Pfarrfrauen in der hannoverschen Landeskirche bis Anfang der 1970er Jahre im Licht sozialtechnischer Modernisierung

De protestantiska prästernas hustrur, prästfruarna, inom Landeskirche Hannover utgör en liten grupp konfessionellt bundna och troende kvinnor som jag undersökt ur kvinnohistoriskt och kulturvetenskapligt perspektiv. Jag belyser förändringarna i synen på prästgård, prästfruns värv och församling under mitten av 1900-talet då prästfruarna förlorade sin ställning i samhälle och församling. Prästfruarna framstår som vittnen över slutet på en epok som började med reformationen och som visat sig vara grundläggande för utformningen av moderniteten liksom också för övergången till senmoderna makt- och socialtekniker som lett till dagens emancipatoriska krav på självförverkligande med jaget som expert. Förändringarna ledde till kvinnopolitiska segrar, som bättre tillgång till arbetsmarknaden, men också till en hittills inte undersökt tragisk sida av denna modernisering, nämligen hur det självständiga handlingsutrymme försvann som prästfruarna hade i prästgård och församling just som kvinnor. Den protestantiska kyrkan bidrog så till en revolutionerande strukturomvandling för att referera till historikerna Lutz Raphael och Anselm Doering-Manteuffel.