A contact-linguistic view on Finland-Swedish quotatives vara ’be’ and att ’that’

Artikel i konferensrapport.

Att skriva det finlandssvenska : etnicitet i kvinnors livshistorier

I avhandlingen problematiseras etnicitet och finlandssvenskhet i ett livshistorieperspektiv. Materialet består av livshistorier som skrivits av finlandssvenska kvinnor. I avhandlingen visas hur det finlandssvenska berättas och har olika innebörder, i finlandssvenska kvinnors livshistorier. Det finlandssvenska förstås på flera sätt: bl.a. som knutet till vissa platser, som språkanvändning och –identitet och genom synsätt på klass och kön. Platsens betydelse kommer framför allt fram i berättelser om barndomshemmet och -landskapet. Ofta används ett ”vi” i talet om det finlandssvenska. En finlandssvensk miljö kan framställas som trång, trygg eller som en frihet. Det finlandssvenska kontrasteras mot andra, särskilt mot finskt, finländskt och svenskt, och som bedömningar av vad som räknas vara mera eller mindre finlandssvenskt. Det här sker genom symboliska gränsdragningar mellan ”vi” och ”dem” samt av vad som ingår i bilden av olika finlandssvenskheter.

The Peace and Security Council of the African Union : its relationship with the United Nations, African Union and sub-regional mechanisms

Avhandlingen undersöker den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och dess roll i framhävandet och upprätthållandet av fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Detta freds- och säkerhetsråd etablerades formellt 2004 och opererar under den Afrikanska Unionen (AU) som å sin sida upprättades 2002. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråds roll i framhävandet av fred, säkerhet och stabilitet gör rådet till en hörnsten inom ramen för konfliktförebyggande och -hantering, samt konfliktlösning på den afrikanska kontinenten. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd spelar också en högst viktig roll i implementeringen av ansvaret att beskydda civilbefolkningen i konfliktsituationer. För uppfyllandet av sitt mandat att framhäva och upprätthålla fred, säkerhet och stabilitet i Afrika krävs det att freds- och säkerhetsrådet samarbetar med andra institutioner och mekanismer som handhar internationella och regionala freds- och säkerhetsärenden. Avhandlingen analyserar tre dimensioner av denna typ av relationer som freds- och säkerhetsrådet bör etablera med dessa organ och mekanismer för att kunna utföra sitt mandat effektivt. Först analyseras relationen mellan Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och Förenta Nationernas säkerhetsråd som också beskrivs i artikel 17 (1) i protokollet som förde till etablerandet av AU:s freds- och säkerhetsråd. Analysen understryker FN:s säkerhetsråd som det organ som bär det primära ansvaret i förhållande till fred och säkerhet, medan AU:s freds- och säkerhetsråd fungerar som en kompletterande komponent i sin roll som ett regionalt organ. Avhandlingen fortsätter med att analysera förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och andra organ inom AU, samt andra relevanta institutioner som framgår av artikel 10, 18 (1), 19 och 20 i protokollet för rådets etablerande. Avhandlingen diskuterar i detalj hur samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och dessa institutioner och organ kunde förstärkas till fördel för effektivt framhävande och upprätthållande av fred och säkerhet i Afrika. Slutligen analyserar avhandlingen samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och sub-regionala mekanismer etablerade under regionala ekonomiska gemenskaper som beskrivs i artikel 16 i protokollet för etablerandet av rådet. Avhandlingen diskuterar i detalj rollen för de sub-regionala mekanismerna i den afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen. Avhandlingen diskuterar vidare förhållandet mellan de sub-regionala mekanismerna och den afrikanska stand-by styrkan ASF och förutsättningarna för detta arrangemang att bemöta afrikanska konflikter. Avhandlingen fokuserar också på en harmoniserings- och samarbetsprocess i förhållande till de sub-regionala mekanismerna, de regionala ekonomiska gemenskaperna och den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd. Kort sagt beskriver avhandlingen hur förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och de ovan nämnda organ och mekanismer har en faktisk och potentiell möjlighet att effektivt bidra till fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Avhandlingen identifierar utmaningarna kring att göra detta till ett fungerande förhållande samtidigt som den genererar både generella och specifika rekommendationer om hur dessa utmaningar bäst kan bemötas. Några av dessa utmaningar utgörs av följande aspekter: konflikten mellan AU:s och FN:s reglemang i bemötandet av freds- och säkerhetsutmaningar; de olika metoderna i FN och AU vid implementeringen av principen av universell jurisdiktion; konflikten mellan de olika mandaten som AU:s freds- och säkerhetsråd och FN:s säkerhetsråd har i förhållande till implementeringen av principen om intervention; och konflikten mellan lagarna och metoderna i förhållande till AU:s freds- och säkerhetsråd och de regionala mekanismerna. En av de huvudsakliga rekommendationerna i avhandlingen i bemötandet av de ovan nämnda utmaningarna är att harmonisera de olika systemen för att försäkra att det föreligger ett samordnat bemötande av konflikter i Afrika. Efter att ha identifierat luckorna i AU:s freds- och säkerhetsprotokoll med speciell fokus på förhållandet mellan rådet och de relevanta organen och mekanismerna rekommenderar avhandlingen ett antal tillägg och modifieringar till instrumentet ifråga för att effektivera, stärka och upprätthålla detta förhållande. Avhandlingen föreslår att dessa tillägg och modifieringar skulle företas under 2014 då detta år markerar 10 år efter att AU:s freds- och säkerhetsråd etablerades. Idén bakom detta företagandet ligger i att 10 år torde vara en tillfredställande tidsperiod för att mäta hur freds- och säkerhetsrådet har fungerat och hur dess förhållande med de relevanta institutionerna och mekanismerna kunde förbättras. Avhandlingen representerar den bredaste och nyaste studien inom ramen för artikel 16, 17, 18, 19 och 20 i protokollet för AU:s freds- och säkerhetsråd och introducerar ett innovativt bemötande av utmaningar till fred, säkerhet och stabilitet på den afrikanska kontinenten. Avhandlingen bidrar till teorin och praxisen i AU:s freds- och säkerhetsråd vilket kan vara av intresse för både forskare och praktiker i folkrätt såväl som i internationella freds- och säkerhetsstudier, speciellt i Afrika.

GAMS MINLP Solver comparisons and some improvements to the AlphaECP algorithm

I doktorsavhandlingen undersöks förmågan att lösa hos ett antal lösare för optimeringsproblem och ett antal svårigheter med att göra en rättvis lösarjämförelse avslöjas. Dessutom framläggs några förbättringar som utförts på en av lösarna som heter GAMS/AlphaECP. Optimering innebär, i det här sammanhanget, att finna den bästa möjliga lösningen på ett problem. Den undersökta klassen av problem kan karaktäriseras som svårlöst och förekommer inom ett flertal industriområden. Målet har varit att undersöka om det finns en lösare som är universellt snabbare och hittar lösningar med högre kvalitet än någon av de andra lösarna. Det kommersiella optimeringssystemet GAMS (General Algebraic Modeling System) och omfattande problembibliotek har använts för att jämföra lösare. Förbättringarna som presenterats har utförts på GAMS/AlphaECP lösaren som baserar sig på skärplansmetoden Extended Cutting Plane (ECP). ECP-metoden har utvecklats främst av professor Tapio Westerlund på Anläggnings- och systemteknik vid Åbo Akademi.

Ambivalent self-understanding? : change, language and boundaries in the Shetland Islands (1970–present)

Avhandlingen berör språkets roll på Shetlandsöarna från år 1970 till idag och shetländarnas självbild som shetländare och skottar. Öarna, som ligger i Storbritanniens nordligaste del, beskrivs ofta som kulturellt annorlunda och unika. Även om shetländarna uppfattar sig själva som annorlunda, har utomstående betraktare tidvis tonat ner, tidvis betonat öarnas kulturella särdrag. Shetlandsöarna utgör ett intressant undersökningsobjekt, eftersom shetländarnas uppfattningar om sig själva som en särskild grupp har genomgått en förändring under de fyra senaste årtiondena. Den ekonomiska högkonjunktur som var en konsekvens av oljefynden i Nordsjön och 1990-talets politiska förändringar på öarna och i Skottland har båda påverkat de sätt på vilka Shetland beskrivs och förstås. I den förändrade samhällssituationen tvingades shetländarna omvärdera sin relation till det skotska fastlandet. Man var också tvungen att hitta nya svar på frågan vilka shetländarna är och på vilka sätt man borde värna om den verkliga eller föreställda kulturella autonomin. Avhandlingens syfte var att undersöka och analysera de sätt på vilka de samhälleliga förändringarna har påverkat shetländarnas självförståelse, särskilt de uppfattningar som är kopplade till språket. Undersökningen visar att många av dagens uppfattningar om en kulturell särart kan spåras till slutet av 1800-talet och tiden efter andra världskriget. Som avhandlingen visar har språkhistorien spelat en viktig roll i den process i vilken shetländarna har särskilt sig som en separat grupp. Språkets betydelse kan förstås korrekt endast om man i stället för att betrakta shetländarna som en etnisk grupp betraktar Shetlandsöarna som en relativt sett autonom beslutför region. I detta fall fungerar dialekten som en symbol för regional samhörighet.

Tarpeellinen salpietari

Kirjallisuusarvostelu

Social capital, coping and information behaviour of long-term unemployed people in Finland

Avhandlingen studerar hur långtidsarbetslösa klarar av sin situation, hurdant socialt kapital och informationsbeteende de har, samt granskar hur de ovannämnda faktorerna är relaterade till varandra. Därtill undersöks om det finns skillnader mellan finsk- och svenskspråkiga långtidsarbetslösa på de här tre livsområdena. I undersökningen består socialt kapital av sociala relationer, deltagande i organisatoriska aktiviteter samt känslan av tillhörighet med olika grupper och samfund. Gällande informationsbeteende är fokus på vardaglig informationssökning, vilka källor som används, och hurdana problem man stöter på när man söker information. Som mest påfrestande upplevdes arbetslösheten av män, som var i början eller mitten av sin arbetskarriär. De äldre (över 55 år) verkade på många sätt klara av arbetslöshetssituationen bättre än de yngre, som drabbades hårdare av ekonomiska problem och stress. Kvinnor kunde bättre än män bibehålla en positiv inställning, de hade t.ex. starkare sociala nätverk som stöd, medan mäns sociala relationer i högre grad verkade vila på en arbetsgemenskap, som blev allt svagare i och med utdragen arbetslöshet. Yngre män upplevde också ofta att deras hälsa hade försämrats, när den för kvinnor och äldre arbetslösa i genomsnitt blev bättre. När arbetslösas bemästring av arbetslöshetssituationen, sociala relationer och informationssökning granskades, framgick att människor som var aktiva på ett livsområde också var aktiva på andra livsområden. I de flesta fall framkom inte några större skillnader mellan finsk- och svenskspråkiga arbetslösa. Beträffande informationssökning var de upplevda problemen ändå av diametralt motsatt karaktär – för svenskspråkiga åsamkade för lite tillgänglig information ofta problem, medan problemet för de finskspråkiga var att hitta det väsentliga i informationsflödet. Finskspråkiga kände sig också mera fast anknutna till sin boendemiljö och det finska samhället i stort, svenskspråkiga hade däremot i genomsnitt bredare och tätare sociala nätverk.

Carbonation of Mg(OH)2 in a pressurised fluidised bed for CO2 sequestration

I takt med den ekonomiska tillväxten har CO2-utsläppen till atmosfären ständigt ökat, och utan kraftiga åtgärder kommer de att fortsätta att öka i allt snabbare takt. Konsekvenserna av en påtagligt förhöjd atmosfärisk CO2-halt är fortfarande osäkra (men eventuellt katastrofala) och fenomenet går under namnet global uppvärmning eller klimatförändring. CCS från engelskans ”carbon dioxide capture and storage” framstår som ett alternativ för att bekämpa de ständigt ökande CO2-utsläppen. Ett av de mer intressanta, och för Finlands del ända CCS-alternativet, baserar sig på naturens egna sätt att begränsa atmosfärisk CO2, nämligen vittring. Naturlig vittring, som förenklat innefattar nedbrytningen av sten/berg (även känd som erosion) och de därpå följande reaktionerna med CO2-mättat regnvatten. Slutresultatet är en utfällning av fasta mineraler som nu bundit CO2 i form av kalcium- och magnesiumkarbonat. Kalciumkarbonat är även bättre känt som kalksten, d.v.s. CO2 blir bundet i sten. Det gäller dock att snabba upp denna process, som i naturen är ytterst långsam, på ett ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt. Hittills har ett antal metoder för att påskynda naturlig vittring, eller med andra ord öka CO2-upptagningsförmågan av olika mineraler föreslagits. De mera etablerade uttrycken (lånade från engelskan) talar om mineralkarbonatisering och CO2-mineralisering. Till skillnad från många andra CO2-mineraliseringsalternativ är det alternativ som behandlas i denna avhandling i hög grad baserat på möjligheten att utnyttja den värme som frigörs vid karbonatisering. I teorin är det möjligt att föreställa sig en mineraliseringsprocess som inte kräver extern energi, men tillsvidare har man dock inte lyckats uppnå detta mål. Den process som presenteras i denna avhandling går ut på att man utvinner magnesium ur i naturen vanligt förekommande magnesiumrika mineraler, konverterar det till magnesiumhydroxid och därefter karbonatiserar det till magnesiumkarbonat. I rätta förhållanden kan magnesiumhydroxid reagera med CO2 mycket snabbt och i nuläget har processen potential att minska CO2-utsläppen från industri där spillvärme finns till förfogande (t.ex. cement- och stålindustrin). Fortsatt forskning är dock ett måste för att kunna påverka CO2-utsläppen i en globalt signifikant skala.

Corrosion behaviour of boiler tube materials during combustion of fuels containing Zn and Pb

Många förbränningsanläggningar som bränner utmanande bränslen såsom restfraktioner och avfall råkar ut för problem med ökad korrosion på överhettare och/eller vattenväggar pga. komponenter i bränslena som är korrosiva. För att minimera problemen i avfallseldade pannor hålls ångparametrarna på en relativt låg nivå, vilket drastiskt minskar energiproduktionen. Beläggningarna i avfallseldade pannor består till största delen av element som är förknippade med högtemperaturkorrosion: Cl, S, alkalimetaller, främst K och Na, och tungmetaller som Pb och Zn, och det finns också indikationer av Br-förekomst. Det låga ångtrycket i avfallseldade pannor påverkar också stålrörens temperatur i pannväggarna i eldstaden. I dagens läge hålls temperaturen normalt vid 300-400 °C. Alkalikloridorsakad (KCl, NaCl) högtemperaturkorrosion har inte rapporterats vara relevant vid såpass låga temperaturer, men närvaro av Zn- och Pb-komponenter i beläggningarna har påvisats förorsaka ökad korrosion redan vid 300-400 °C. Vid förbränning kan Zn och Pb reagera med S och Cl och bilda klorider och sulfater i rökgaserna. Dessa tungmetallföreningar är speciellt problematiska pga. de bildar lågsmältande saltblandningar. Dessa lågsmältande gasformiga eller fasta föreningar följer rökgasen och kan sedan fastna eller kondensera på kallare ytor på pannväggar eller överhettare för att sedan bilda aggressiva beläggningar. Tungmetallrika (Pb, Zn) klorider och sulfater ökar risken för korrosion, och effekten förstärks ytterligare vid närvaro av smälta. Motivet med den här studien var att få en bättre insikt i högtemperaturkorrosion förorsakad av Zn och Pb, samt att undersöka och prediktera beteendet och motståndskraften hos några stålkvaliteter som används i överhettare och pannväggar i tungmetallrika förhållanden och höga materialtemperaturer. Omfattande laboratorie-, småskale- och fullskaletest utfördes. Resultaten kan direkt utnyttjas i praktiska applikationer, t.ex. vid materialval, eller vid utveckling av korrosionsmotverkande verktyg för att hitta initierande faktorer och förstå deras effekt på högtemperaturkorrosion.

Laiduntarinoita : Härkää sarvista -hankkeen loppujulkaisu

Maatalousmaiseman monimuotoisuus yllättää. Vaihtelevuuden huipulla ovat perinnebiotoopit eli luonnonniityt ja -laitumet. Jokaisella perinnebiotoopilla on omat ominaispiirteensä, ja niillä elää myös lukuisia harvinaisia lajeja. Nämä arvokkaat ympäristöt ovat kuitenkin harvinaistuneet: Niitä on metsitetty, raivattu pelloiksi ja jätetty hoidotta. Perinnebiotooppeja on jäljellä enää murto-osa siitä määrästä, mitä 1950-luvulla oli. Samalla niiden eliölajisto on uhanalaistunut. Jäljellä olevien perinnebiotooppien hoitajat tekevät arvokasta työtä. Hoitamalla perinnebiotooppeja vaalitaan myös perinteistä kansallismaisemaamme, johon avoimet ja harvapuustoiset laitumet ja niityt kuuluvat erottamattomasti. Samalla säilytetään niihin liittyviä monipuolisia kulttuurisia arvoja. Tässä Härkää sarvista -hankkeen loppujulkaisussa kerrotaan tarinoita hankkeemme hoitosuunnittelun kohteista. Hoitajien ja maanomistajien kertomukset valottavat näkökulmia maiseman- ja luonnonhoidon lähtökohtiin, käytänteisiin, palkitsevuuteen ja ennen kaikkea yhteistyön tärkeyteen.

Betesberättelser : Slutpublikation för Härkää sarvista -projektet

Mångfalden i naturen på landsbygden är överraskande stor. I vårdbiotoperna, eller på naturängarna och -betena, finns den största variationen. Alla vårdbiotoper har sina karaktärsdrag och i dem lever ett stort antal sällsynta arter. Dessa värdefulla miljöer har dock blivit allt mer sällsynta: De har beskogats, uppodlats till åker eller lämnats oskötta. Av vårdbiotoperna finns endast en bråkdel kvar, jämfört med den mängd eller areal som fanns på 1950-talet. Samtidigt hotar deras artbestånd att dö ut. De som sköter de kvarvarande biotoperna gör ett värdefullt arbete. Genom att sköta vårdbiotoperna värnar vi också om vårt traditionella nationallandskap till vilket oskiljaktigt hör öppna beten och ängar med glest trädbestånd. Samtidigt bevaras till dem hörande mångsidiga kulturella arv. I detta slutdokument för Härkää sarvista -projektet presenteras berättelser om de objekt som vi planerat inom projektet. Berättelserna belyser de synpunkter som markägarna och skötarna haft på utgångsläget, metoderna, arbetets belöning och framförallt samarbetets betydelse.

Lounais-Suomen ympäristöohjelma 2010–2013 : Ohjelmakauden 2007–2012 välitarkistus

Lounais-Suomen ympäristöohjelma on ohjelmakauden 2007–2012 välitarkistus. Se toteuttaa lyhyellä aikavälillä Lounais-Suomenympäristöstrategiaa 2020. Ohjelma sisältää strategisten tavoitteiden saavuttamiseksi tarpeelliset tavoitteet ja toimenpiteet vuosille 2010–2013. Tarkistus on toteutettu alueen keskeisten toimijoiden laajana yhteistyönä. Toimenpiteiden toteuttajia ovat Varsinais-Suomen ja Satakunnan alueen kunnat ja muut julkishallinnon organisaatiot, toiminnanharjoittajat, järjestöt ja muut yhteisöt sekä asukkaat. Ympäristöohjelman tarkistuksessa korostuivat entistä enemmän ilmastonmuutokseen ja sitä kautta energiaan ja yhdyskuntarakenteeseen liittyvät asiat. Tarkistuksen yhteydessä päädyttiin jatkamaan ohjelmakautta vuodella eteenpäin, vuoteen 2013. Tarkistuksen yhteydessä toimenpiteitä päivitettiin ottaen huomioon tapahtuneet muutokset toteuttajatahoissa ja uudet sektorikohtaiset ohjelmat ja suunnitelmat. Ympäristöohjelman rakenne muutettiin strategian jaottelun mukaiseksi. Tästä poiketen ympäristötutkimusta ja -seurantaa käsiteltiin omana aiheena nimeten sille painopisteet sekä muut tavoitteet ja kehittämistarpeet. Ympäristöohjelman teemoina ovat pintavedet, ilmastonmuutos, pohjavedet ja maaperä, ympäristövastuullisuus ja ekotehokkuus, alueiden käyttö ja yhdyskuntarakenne, ympäristövaikutukset ja –riskit, luonnon monimuotoisuus, kulttuuriympäristö ja luonnonmaisema, elinympäristö, luonnonvarat sekä ympäristötutkimus ja ympäristön tilan seuranta. Ympäristöohjelma soveltuu työvälineeksi ja tueksi alueen toimijoiden laatiessa omia strategioita, ohjelmia ja toimintasuunnitelmiaan. Se toimii myös vahvana perusteena, kun hankkeille haetaan rahoitusta eri rahoituslähteistä. Ympäristöohjelman tarkistusta on rahoitettu maakuntien kehittämisrahalla Varsinais-Suomen liitosta ja Satakuntaliitosta. Muita rahoittajia ovat olleet Turun ja Porin kaupungit sekä Varsinais-Suomen ELY-keskus.

Kulttuuriperintö itseisarvona ilman välinearvoa

Kirja-arvio

Uudenmaan skenaariot 2040

”Uudenmaan skenaariot 2040” -projekti toteutettiin Uudenmaan ELY-keskuksen, Uudenmaan liiton ja Capfulin yhteistyönä marraskuun 2011 ja toukokuun 2012 välisenä aikana. Projektissa tunnistettiin Uudenmaan alueen toimintaympäristön muutoksia, joiden pohjalta rakennettiin neljä vaihtoehtoista tulevaisuudenkuvaa. Skenaarioiden rakentamisessa keskeisiä aiheita olivat globaalin ohjauksen painopiste taloudessa ja ympäristöasioissa, sekä ihmisten keskinäinen ja instituutioiden välinen luottamus ja aktiivisuus. Skenaariossa 1 (Globaali kansankoti) kuvattiin tilanne jossa kriisin kautta on siirrytty globaalin yhteisön vastuullisuuteen ja jossa EU-liittovaltio ohjaa hallintoa ja kehittämistoimintaa. Skenaario 2 (Paljon keppiä, vähän porkkanaa) on kansainvälisten vastakkainasetteluiden ja kasvavien jännitteiden maailma, jossa EU on hatara rakennelma jota yritetään pitää kasassa. Skenaario 3 (Villi Pohjola) kuvaa EU:n kriisiä, joka heijastuu Suomeen hyvinvointivaltion rappeutumisena ja kansalaisten passivoitumisena. Skenaariossa 4 (Brändien vastuu) uudistusten painopiste siirtyy globaaleille suuryrityksille ja osaamisverkostoille, jolloin julkishallinnon rooli pienenee. Skenaarioanalyyseissä syntyi skenaariokohtaiset varautumissuunnitelmat eri tulevaisuuden maailmojen varalle. Lisäksi tunnistettiin viisi skenaarioista riippumatonta välttämätöntä toimenpidettä, jotka tulisi toteuttaa Uudellamaalla joka tapauksessa alueen elinvoimaisuuden vahvistamiseksi. Nämä viisi toimenpidealuetta ovat: 1) Alueen arvoverkostolähtöinen kehittäminen, 2) Ihmisten osallisuuden ja voimavarojen vahvistaminen, 3) Elinkeinoelämän nopea ja joustava kehittäminen, 4) Toimivan ja notkean yhdyskunnan rakentaminen, sekä 5) Ympäristön tilan parantaminen. Uudenmaan toimijat voivat hyödyntää skenaariotyön tuloksia omissa ennakointi- ja strategiahankkeissaan, esimerkiksi käyttämällä Uudenmaan skenaarioita 2040 referenssiskenaarioina.

Kommunistskräck, konservativ reaktion eller medveten bondepolitik? : svenskösterbottniska bönder inför Lapporörelsen 1930

Jag har studerat varför en grupp bönder i Svenskösterbotten valde att sympatisera med Lapporörelsen sommaren 1930. Tidigare forskning har främst fokuserat på antikommunismen som den huvudsakliga orsaken till att folk valde att ta ställning för Lapporörelsen. Jag har dock sökt kompletterande förklaringar utöver antikommunismen till att svenskösterbottniska bönder visade sympatier för Lapporörelsen genom att delta i bondetåget och förorda så kallade fosterländska valförbund inför riksdagsvalet 1930. Hela Svenskösterbotten utgör den region som studeras, men i studien gör jag mikrohistoriska djupdykningar i kommunerna Närpes och Korsholm för att belysa vilka lokala faktorer som inverkade på en persons inställning till Lapporörelsen. Kommunismen hade få anhängare på den svenskösterbottniska landsbygden där över 90 procent av väljarna röstade på Svenska Folkpartiet (SFP). Eftersom det saknades en organiserad arbetarrörelse blev ett ställningstagande för Lapporörelsen istället en konservativ reaktion mot andra nya religiösa och politiska organisationer som uppfattades som oppositionella och som i avsaknad av kommunister fick symbolisera omoralen i samhället. Sådana rörelser var Fredsrörelsen och frikyrkorna och på orter där dessa fanns var ett ställningstagande för Lapporörelsen till en del en konservativ reaktion mot dessa. Den lappovänliga front som uppstod i Svenskösterbotten skapades bland bönderna inom Bondeförbundet, som var en konservativ högerfraktion inom SFP. Det främsta motståndet mot Lapporörelsen fanns inom Allmogeförbundet, som var en liberal vänsterfraktion inom SFP. Den viktigaste frågan för Bondeförbundet var kravet på höga importtullar på spannmål. Inom Bondeförbundet fanns en befogad oro för att spannmålsodling var olönsam i Finland på grund av billig importsäd. I min studie visar jag att ett fosterländskt valförbund skulle ha bidragit till att mera högerinriktade kandidaterna inom de borgerliga partierna som var för Lapporörelsen och för en protektionistisk jordbrukspolitik skulle ha blivit invalda i riksdagen. Det fanns således även agrarpolitiska motiv bakom Bondeförbundets ställningstagande för Lapporörelsen.