Indian female gurus in contemporary in Hinduism : a study of central aspects and expressions of their religious leadership

Den rikt utformade och komplexa hinduiska traditionen har hittills huvudsakligen tecknats av manliga forskare och det är främst manliga religiösa strävanden som har dokumenterats. Detta förhållande och de patriarkala synsätt som styr många auktoritativa heliga texter har bidragit till att skapa intrycket att hinduiska kvinnors religiösa erfarenheter antingen saknas eller är avsevärt begränsade. Denna studie lyfter fram det faktum att ett ökande antal indiska kvinnor inom dagens hinduism axlar publika roller som religiösa ledare. Med sitt framträdande utmanar många av dessa rådande sociala uppfattningar om kvinnors underordnade ställning och främjar därmed en förnyad medvetenhet av urgamla föreställningar om Gud som kvinna. Avhandlingen utforskar fenomenet kvinnliga guruer genom att belysa sjuttio guruers andliga karriär, med särskild fokus på fyra av dem. Några av de frågor som behandlas är följande: På vilket sätt är kvinnliga guruer del av den hinduiska traditionen? Vilka förväntningar ställs på dem? Hur legitimeras deras auktoritet som guruer? Hur handskas guruerna med sina dubbla roller som kvinnor och andliga ledare? Hur återspeglas gudinnans ställning, som i indisk religiositet ofta är central, i kvinnors faktiska verklighet? Bidrar kvinnliga guruer med sitt religiösa engagemang till att nyskapa och förändra den indiska religiösa diskursen och utövningen av religion?

Svenskt, finskt och ryskt : nationens, språkets och historiens dimensioner hos E. G. Ehrström 1808–1835

Avhandlingen handlar om hur E.G. Ehrström (1791–1835) under tidsperioden 1808–35 förhöll sig till finskt, svenskt och ryskt. Då Finland år 1809 förvandlades från svensk riksdel till ryskt storfurstendöme tvingades finländarna att i den nya situationen reflektera över hur man skulle definiera nation, språk och historia. Det fanns inget givet svar på vad Finlands invånare hade blivit genom den geopolitiska omvälvningen. E.G. Ehrström var en individ som i ovanligt många sammanhang var tvungen att brottas med de nationella frågorna. Som ung student deltog han i finska kriget år 1808 och år 1812 studerade han som stipendiat i Moskva. År 1815 blev han lektor i ryska vid akademin i Åbo och som romantiker betonade han samtidigt det finska språkets roll som Finlands enda nationalspråk. Åren 1826–35 var han slutligen kyrkoherde i den svenska församlingen i S:t Petersburg. I alla de olika rollerna och kontexterna måste han anpassa sina nationella ställningstaganden till den specifika situation och roll i vilken han verkade. Avhandlingens syfte är att dra slutsatser om de faktorer som gör att en individ i olika sammanhang betonar olika aspekter av det nationella. I det allmänna medvetandet uppfattas nationella identiteter ofta som stabila och enhetliga, medan den teoretiska litteraturen i dag lyfter fram att de i själva verket är föränderliga och flytande. Finland strax efter 1809 är intressant att studera ur detta perspektiv. Eftersom det var oklart vad Finland och dess invånare hade blivit, var man tvungen att skapa ett innehåll för den nya enheten. En analys av hur man resonerade i sammanhanget kan lära oss något hur nationella identiteter skapas och fungerar också i dag.

I eld, i blod, i frost, i svält : möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig

Folkligt berättande om krig är i fokus i min avhandling i folkloristik som baserar sig på intervjuer med tio män och tio kvinnor som själva deltagit aktivt i krigen 1939–1944 i Finland. Intervjuerna utgick från deras upplevelser av J.L. Runebergs verk Fänrik Ståls sägner och övergick sedan i berättande om deras egna erfarenheter från vinterkriget och fortsättningskriget. Jag arbetar med oral history som teoretiskt ramverk, och har ett antagande om att man genom studiet av personligt berättande om historiska händelser kan få syn på annat än sådant som förs fram av historieskrivningen. Fyra innehållsliga huvudteman har utkristalliserat sig för mig i analysen av materialet: möten med tjänstgöringen, möten med kroppen, möten med olika etniska andra, och möten med tiden efter kriget. Utöver den tematiska analysen studerar jag också hur jag som forskare är med och skapar materialet under intervjuerna, och jag ser bland annat att jag som hör till intervjupersonernas barnbarnsgeneration fick höra hur de på flera plan vill undervisa mig dels om krigshändelserna, dels om hur man borde förhålla sig till kriget och Finland. Som ett led i detta använder sig intervjupersonerna av något som jag kallar för typfigurer. Genom återkommande typfigurer som exempelvis ”Den ståndaktige soldaten”, ”Den elaka styvmodern” eller ”Kommunisten” förmedlas en viss innehållslig kunskap om krig samtidigt som de genererar vissa folkliga moraluppfattningar. I min avhandling visar jag att berättandet om krigen 1939–1944 är symboliskt laddat och att det mycket starkt förmedlar värderingar om vad som är rätt och riktigt. Man kan säga att berättande om krig är mytologiserande, och att det mytologiserar så väl kriget i sig som landet Finland, och härmed kan sägas producera sanningar som inte kan ifrågasättas. Genren krigsberättelser är inte det samma som berättande om krig. En konsekvens av detta är ett könsbestämt och ofta omedvetet nedtystande av kvinnor och ett ointresse för deras upplevelser och erfarenheter. Detta visar på etablerade och könsbestämda definitioner av vad som ses som historia och vilka roller som får figurera i den.

From women to gender: a diachronic exploration of participant representation in texts from the United Nations

De förändrade ansatserna inom feministisk utvecklingsekonomi för med sig nya sätt att tala om kvinnor, män och utveckling. Genom att analysera texter skrivna inom området feministisk ekonomi från 1960-talet fram till början av 2000-talet dokumenterar den föreliggande studien på vilket sätt språket hos textproducenter inom utvecklingsekonomi konstituerar och är beroende av dessa skribenters inställning till utvecklingsfrågor och till kvinnor och män. Analysen fokuserar på hur aktiverings- och passiveringsprocesser används i representationen av de två huvuddeltagarna, kvinnor och män, hur begreppet genus introduceras och hur utvecklingsfrågor förändras genom ansatser, över tid och mellan genrer. Den teoretiska ramen sträcker sig över olika discipliner: systemisk funktionell grammatik och kritisk diskursanalys, men även organisatorisk diskursanalys och utvecklingsstudier. Texterna som valts för analysen härstammar från tre olika källor: planer från världskvinnokonferenserna organiserade av Förenta Nationerna, resolutioner om kvinnor och utveckling antagna av Förenta Nationernas generalförsamling samt handlingsplaner för kvinnor och utveckling författade av Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation FAO. Den lingvistiska analysmetoden bygger på det system av roller och sätt att representera deltagare som utvecklats av Halliday och Van Leeuwen. För varje årtionde och varje genre granskar studien förändringarna i processtyper och deltagarroller, samt förändringen av fokus på kvinnorelaterade frågor och konceptualiseringen av genus. Den kvantitativa analysen kompletteras och förstärks av en detaljerad analys av textfragment från olika tidpunkter och ansatser. Studiens resultat är av grammatisk och lexikal natur och de är relaterade till genus, genre och tid. Studien visar att aktiveringsprocesserna är betydligt talrikare än passiveringsprocesserna i representationen av kvinnor. En bättre förståelse av deltagarrepresentation uppnås dock via en omgruppering av de grammatiska processerna i identifierande, aktiverande och riktade processer. Skiftet från fokus på kvinnor till fokus på genus är inte så mycket en förändring av processerna som representerar deltagarna, utan mer en förändring av retoriken i ansatserna och deras fokus: från integration av kvinnor till kvinnors empowerment, från kvinnors situation till genusrelationer, från brådskande tillägg till social konflikt och samarbete.

The fear of openness : an essay on friendship and the roots of morality

Det förefaller självklart att begrepp som lojalitet, respekt, rättigheter eller altruism beskriver något entydigt gott. Men tänk om det i själva verket är så att de aktualiseras bara där vi avvisat godheten? Tänk om vår moral och hela vårt liv genomsyras av en djup förvirring, av en ovilja att se vad som egentligen pågår mellan oss? I min avhandling ställer jag de här obekväma frågorna. Utgångspunkten är en diskussion om vänskap, som jag beskriver som en förbehållslös, helhjärtad öppenhet mellan människor. Denna öppenhet – som lika väl kan kallas godhet eller kärlek – är det svåraste som finns. Samtidigt finns öppenheten alltid där mellan oss, om så bara som en anad möjlighet som skrämmer oss, som vi sluter oss för och inte vill veta av. Vi lever i en ständig spänning mellan öppenhet och avvisande, och denna spänning yttrar sig i allt vi gör, känner och tänker. Det är vad jag vill visa. Bland de filosofer jag diskuterar kan nämnas Aristoteles, Kant, Kierkegaard, Nietzsche och Emmanuel Levinas.

Hållpunkter för lärande : småbarns möten

Developed from human activities, mathematical knowledge is bound to the world and cultures that men and women experience. One can say that mathematics is rooted in humans’ everyday life, an environment where people reach agreement regarding certain “laws” and principles in mathematics. Through interaction with worldly phenomena and people, children will always gain experience that they can then in turn use to understand future situations. Consequently, the environment in which a child grows up plays an important role in what that child experiences and what possibilities for learning that child has. Variation theory, a branch of phenomenographical research, defines human learning as changes in understanding and acting towards a specific phenomenon. Variation theory implies a focus on that which it is possible to learn in a specific learning situation, since only a limited number of critical aspects of a phenomenon can be simultaneously discerned and focused on. The aim of this study is to discern how toddlers experience and learn mathematics in a daycare environment. The study focuses on what toddlers experience, how their learning experience is formed, and how toddlers use their understanding to master their environment. Twenty-three children were observed videographically during everyday activities. The videographic methodology aims to describe and interpret human actions in natural settings. The children are aged from 1 year, 1 month to 3 years, 9 months. Descriptions of the toddlers’ actions and communication with other children and adults are analyzed phenomenographically in order to discover how the children come to understand the different aspects of mathematics they encounter. The study’s analysis reveals that toddlers encounter various mathematical concepts, similarities and differences, and the relationship between parts and whole. Children form their understanding of such aspects in interaction with other children and adults in their everyday life. The results also show that for a certain type of learning to occur, some critical conditions must exist. Variation, simultaneity, reasonableness and fixed points are critical conditions of learning that appear to be important for toddlers’ learning. These four critical conditions are integral parts of the learning process. How children understand mathematics influences how they use mathematics as a tool to master their surrounding world. The results of the study’s analysis of how children use their understanding of mathematics shows that children use mathematics to uphold societal rules, to describe their surrounding world, and as a tool for problem solving. Accordingly, mathematics can be considered a very important phenomenon that children should come into contact with in different ways and which needs to be recognized as a necessary part of children’s everyday life. Adults working with young children play an important role in setting perimeters for children’s experiences and possibilities to explore mathematical concepts and phenomena. Therefore, this study is significant as regards understanding how children learn mathematics through everyday activities.

Lust att leda i lust och leda : om rektorers arbete under en tid av förändring

Forskning visar att det blivit svårare och mer krävande att var rektor. Kraven på förändring, strama tidsramar och förväntningar från omgivningen har gjort att allt fler rektorer känner sig överbelastade och många överväger att frivilligt avgå eller söka andra jobb. Avhandlingens syfte har varit granska och analysera de omständigheter som påverkar rektorns lust att leda och utveckla skolan. Undersökningsmaterialet bygger på en enkät med öppna svarsalternativ riktade till sjuttionio rektorer i grundutbildningen och gymnasiet i Svenskfinland. Resultaten visar bland annat att framgångar och framgångsupplevelser och en tilltro till egen effektivitet har stor betydelse för rektorns motivation. Också arbetets mening och karaktär, arbetsmiljön, upplevelsen av rättvisa och stödet från arbetsgivare, kolleger och personal framstår som betydelsefulla determinanter för förståelsen av rektorns arbetsmotivation. Resultatet visar att rektorerna upplever en konstant brist på tid för egen reflektion och också att motivation uppfattas individuellt. Omständigheter som för en rektor leder till lust leder för en annan till leda. I undersökningsmaterialet har utkristalliserat sig fyra rektorskaraktärer, den framåtsträvande, den solidariske, den beräknande och den ofrivillige rektorn som alla uppvisar olika ledarprofiler och som alla förefaller motiveras av olika faktorer. Avhandlingsresultatet visar ytterligare att skolans nuvarande organisationsmodell och ledningsstruktur kritiskt behöver granskas.

Skolans responskultur som skriftpraktik : gymnasisters berättelser om lärarens skriftliga respons på uppsatsen

Elever skriver uppsatser och läraren ger respons. De här etablerade och traditionsbundna skrifthandlingarna tillhör rutinerna i modersmålsundervisningen på svenska i Finland. Studiens huvudsakliga syfte är att gestalta mönster i den skriftliga responskultur som gymnasister berättar om och befinner sig i inom modersmålsämnets skrivundervisning. Resultaten visar att lärarresponsen ofta är obegriplig för gymnasisterna, att den har en normativ slagsida och att den oftare visar på uppsatsernas brister än förtjänster. Obegripligheten och bristfokuseringen till trots framstår gymnasisterna som handlande subjekt genom både protest mot och acceptans av lärarresponsen. I en framtidsvision problematiseras skolans tröga responsmekanismer i förhållande till nätets och de sociala mediernas interaktiva motsvarigheter. Författaren argumenterar också för en digitaliseringsreform av skrivundervisningen och inte minst av den finländska studentexamen, där datorn är det primära skrivverktyget.

Niondeklassare skriver brev : om svenskspråkiga elevers kommunikativa skrivfärdigheter i finska

I sin avhandling fokuserar sig Outi Toropainen på hur enspråkigt svenska elever vid utgången av den grundläggande utbildningen, kommunicerar på finska i en specifik skrivsituation. Dessutom fästs uppmärksamhet på bedömningen av elevernas skriftliga kommunikationskunskaper. Materialet utgörs av 111 brev som är skrivna av enspråkigt svenska elever som följer den så kallade A-lärokursen. Breven handlar om skribentens upplevelser av en rysk katteaters föreställning, och de insamlades i samband med den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska i årskurs 9 våren 2001. Utvärderingen genomfördes av Utbildningsstyrelsen. Breven bedömdes enligt en för ändamålet utarbetad kriterieskala i samband med utvärderingen. Avhandlingen kan ses som en replik till den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska. Breven studerades i den här avhandlingen genom närläsning i två faser; under den första fasen ställdes så kallade öppna frågor till de 111 breven. Genom denna interaktion utarbetades studiens teoretiska referensram som är tvärvetenskaplig. I studien möts nämligen ämnesdidaktiken inom vetenskapsområdet pedagogik och den tillämpade lingvistiken inom vetenskapsområdet språkvetenskap. Under den andra närläsningsomgången fokuserades på kommunikationen i breven. Kommunikationen i breven består av sociokulturell och situationsbunden kommunikation som fångas upp i språkhandlingar. Begreppet språkhandling används i avhandlingen som benämning på analysenheten, eftersom begreppet reflekterar ett funktionellt kommunikativt synsätt. Den sociokulturella kommunikationen är avgörande för att de 111 elevtexterna kan förstås som privata brev. Den sociokulturella kommunikationen förekommer i språkhandlingar som representerar interpersonell kommunikation. Sådana språkhandlingar är till exempel tilltal av brevets mottagare (t.ex. Hei taas vanha kamu!), fråga-svar-sekvens (t.ex. Mitä kuuluu? Itse voin hyvin) och avslutande tillönskningar (t.ex. Pitä huolta itsestäsi!). De kan anses vara interpersonella språkhandlingar, eftersom de bland annat tilltalar mottagaren, förutsätter en reaktion av denne eller ersätter en handling mellan avsändaren och mottagaren. Den situationsbundna kommunikationen utgörs av språkhandlingar som uppfyller de krav som skrivuppgiften ställer. Det finns två faktorer som kan anses vara centrala med tanke på brevets innehåll. Den första är att mottagaren inte har sett katteaterföreställningen, vilket ger avsändaren en orsak att skriva ett brev (t.ex. Se harmittaa että et saanut nähdä sitä). Den andra är att avsändaren kan förväntas berätta om sina upplevelser av teaterföreställningen (t.ex. Siellä oli hirmunkivaa). Bedömningen av breven baserar sig på en skala med fyra kriterier vilka är textens smidighet, mångsidighet, språkriktighet och innehåll. Av dessa fyra kriterier verkar det som tar upp textens mångsidighet att allra naturligast inkludera också de sociokulturella språkhandlingarna. Kriteriet för innehållet verkar däremot inkludera den situationsbundna kommunikationen som skrivuppgiften förutsätter. För att analysera bedömningen av skribenternas kommunikationskunskaper valdes tolv brev för närmare granskning. Enligt analysen är bedömarnas tolkning av kriterierna varierande: varken den sociokulturella kommunikationen eller den situationsbundna kommunikationen i breven har konsekvent bedömts enligt kriterierna. Mera kunskap behövs om vad och hur eleverna i olika utvecklingsskeden av sina språkfärdigheter gör - och framförallt kan förväntas kunna göra - med det ifrågavarande språket. Genom den kunskapen ökar sannolikt också de praktiska möjligheterna att undervisa i och bedöma språkbruk, kommunikation och interaktion på ett lika självklart sätt som de språkliga bristerna. En viktig förklaring till undervisningen kan antas finnas förutom i läroplanen också i läromedlen. För att elevernas kommunikativa kunskaper skall ges möjlighet att utvecklas i språkundervisningen, torde det vara självklart att undervisningen då borde basera sig på en kommunikativ syn på språket. Fortbildning för lärare, fortsatt vetenskaplig forskning och diskussion kring den kommunikativa undervisningen av språk är en nödvändighet för förändringen mot en kommunikativ syn på språkundervisningen.

Du kan om du vill : lärares tankar om fostran till företagsamhet

The overall purpose of this dissertation is to better knowledge and understanding of enterprise education and investigate how such can be expressed in a school environment. The study’s research objective focuses on what teachers think and value about enterprise education and how they feel they are able to support students in their development towards an enterprising initiative. In the study’s theoretical background description, enterprise education, which was introduced into the Finnish national curriculum in 1994, is investigated outgoing from six so-named paths: linguistic, economic, educational-political, cultural, psychological, and the pedagogical, which is the main focus of the study. In the theoretical background, different characteristics have been identified; these are functional, social, and individual enterprise. The study’s empirical foundation consists of interviews with thirty teachers working at comprehensive and upper secondary schools. Two research efforts are combined: a phenomenographic and a phenomenological. In both efforts, a hermeneutic analysis takes place. Five principles that facilitate interpretation are presented and used: the indispensability of pre-understanding, the indispensability of the dimension of time, the indispensability of totality, the indispensability of negativism, and the indispensability of rationality. One study result is that teachers understand enterprise education as immanent, technical, and/or cooperative activity. The majority of teachers choose to emphasize that the purpose of activity is comprised of individual and social activity that is directed towards personal development, in contrast to functional enterprise, which is directed towards a technical form of activity and business-related, entrepreneurial knowledge. The question of how teachers understand the phenomenon is of significance for how they value it. The results also show that teachers’ abilities to reassess and change their manner are influenced by their knowledge/skills and awareness that they have of the interpretive possibilities that enterprise education manifests. In order to stimulate students to enterprising initiatives, teachers stress activity-promoting methods, authenticity, and an auspicious atmosphere in educational activities.

Poetikk og politikk : Augusto Boal og de undertryktes teater Poetics and Politics

Poetics and Politics. AugustoBoal and the Theatre of the Oppressed deals with the ideas and methods of the Brazilian author, director and theatre theorist Augusto Boal. The main purpose of the thesis is to give a description of what can be characterized as the poetics of Augusto Boal. What is the specific nature of his theatre methods and in what way do they differ from traditional theatre? How do these methods actually work? What is the overall intention of the Theatre of the Oppressed? As objects for my research I have selected Forum Theatre and Rainbow of Desire. The reason for this choice is partly that the two methods mentioned have become the most widespread among Boal's theatre forms, partly that they complement each other, the former being a method that works with problems of the material world, in realistic action-based narratives; the latter being an expressionistic analytical method, designed to deal with psychological problems and internalized oppression. Going from a micro- to a macro-level, I first examine the theatrical text of both forms, which in this case includes not only the verbal narrative, but also the performance itself and the setting of it, and even the implied conditions of the whole theatrical situation. Secondly, I turn to the encounter between the text and its actual recipient in the theatrical space. What happens, psychologically, when the observing, but passive spectator is turned into the actor of the play? Thirdly, I discuss the ideological and political implications of the Theatre ofthe Oppressed in real life. The way I interpret Boal's poetics, this is of vital importance. The purpose of the Theatre of the Oppressed is not anything resembling l'art pour l'art. In the contrary, its intention is to teach the oppressed the use of theatre as a martial art, so that they can fight and break the oppression in a social context of the real world. Thus the title Poetics and Politics.

Kropp, handling och ritual: hur förstå religion och personer med grava funktionshinder?

Arbetet som omsorgspräst sedan 1990 har väckt många frågor samband med mötet med personer som har grava funktionshinder. Det har skett framför allt i skriftskolor och konfirmationsundervisning från år 1984 framåt. Men speciellt samarbetet med fysioterapeut Karin Isaksson fick betydelse. Vi inbjöd personer med svåra spänningar och lite aktivitet att delta i en grupp med avslappning och kontemplativ sång. Gruppen (1997-2001)som höll på en timme gav uppmuntrande resultat. Men det var lättare för Isaksson att tänka på det i termer av avslappning och fysiskt välbefinnande då det för mig ingick sådant som helig närvaro och tystnad i mötet med deltagarna. Det resulterade så småningom i ett forskningsprojekt som jag kallar för Aaa-gruppen efter de kontemplativa intonationsövningar som ingår i ritualen. (AÅOM). Sex par (deltagare och handledare) anmälde sig till forskningsprojektet. Materialet samlades in åren 2002-2003. Aaa-gruppens ritual består av kontemplativ gregoriansk sång(intonationsövningar + antifoner som Kyrie eleison, Hosanna Filio David, Sanctus, Non i solo pane - Människan skall icke leva av bröd allenast och Fader Vår bönen.) Samarbetet i Aaa-gruppen mellan deltagare och handledare omfattade taktil stimulans (beröring enligt strykningar och ”Keep in Touch”) Materialet samlades in som observationsprotokoll, frågeformulär och intervjuer. Materialet har jag använt för att reflektera över hur vi kan förstå Aaa-gruppen och verklighet. I avhandlingen utgår jag från tankar om kontextens betydelse för en förståelse. Jag uppfattar att tre sammanhang är av betydelse för förståelsen. Dem har jag kallat för omsorgssammanhang, religiöst sammanhang och forskarsammanhang. I avhandlingen användes tre perspektiv som jag kallar för dialogfilosofi, neurofilosofi och livsformsfilosofi för att reflektera materialet. Den nära relationen mellan deltagare och handledare i Aaa-gruppen kan förstås ur olika sammanhang. Resultatet av den religionsfilosofiska reflektionen är att sammanhangen liksom de olika filosofiska perspektiven kompletterar och ger en mångsidig förståelse för religion och personer med grava funktionshinder. Reflektionen berör grundläggande frågeställningar kring kropp och medvetande och frågan om språk (nonverbalt och verbalt) och verklighet. En dualistisk uppfattning om jaget, som delbart i kropp och medvetande, avisas till förmån för ett så kallat ”kroppsjag”. Religion i Aaa-gruppen kan förstås som ett möte i en nära relation. Ett möte som är nonverbalt men inbegriper en mänskligt förhållningssätt som inom dialogfilosofin kan beskrivas med ordparet Jag-Du.

Understanding Neolithic Southern Levant: case studies of archaeological semiosis in action

I undersökningen tillämpas Charles Sanders Peirces semiotik för en kritisk granskning av arkeologiska tolkningsprocesser. Enligt Peirce bygger all betydelsegivning på tecken, som kan vara teckningar, föremål, ord, byggkonstruktioner eller egentligen vad som helst. Ett tecken är tredimensionellt: ”objekt”, ”tecken” och ”tolkning”. I sina tidiga skrifter definierar han tre grundtyper för tecknet, Index, Icon och Symbol. De grundläggande definitionerna i Peirces semiotik blir till ett slags lins. När den placeras på skrifter av en arkeolog som uttolkar tecken, framträder deras inre uppbyggnad, motiveringar och logiska konsekvens klart. Att beakta är, att denna bok är lika lite avsedd att utgöra en systematisk klarläggning av den arkeologiska semiotiken, som en omfattande beskrivning av symboliken i det neolitiska Mellanöstern. Analysen är deskriptiv och inte avsedd att utvärdera tolkningarnas riktighet, utan enbart att klarlägga hur arkeologen kommit fram till dessa. Som objekt har valts neolitiska södra Levanten, där viktiga fynd gällande denna i mänsklighetens kulturhistoria så betydelsefulla skede har gjorts. Förhistorien är intressant med tanke på arkeologisk semiosis, eftersom uttolkaren av en symbol inte kan stöda sig på textfynd, utan måste på annat sätt upptäcka vad ett föremål eller en byggnad betytt för sin upphovsman. Att upptäcka en trovärdig betydelse är ofta en mycket svår och understundom rentav omöjlig uppgift. Efter att förhållandet mellan semiotik och arkeologi dryftats analyseras i boken John Garstangs och Kathleen M. Kenyons grundläggande tolkningar i Jeriko, Denise-Schmandt Besserats jämförande analyser för uttolkningen av \'Ain Ghazalis kranium, Michele A. Millers kontextuella analys i Jarmuk samt David Lewis-Williams’ starkt strukturalistiska analys av betydelsen av fynden i \'Ain Ghazal. Peirces semiotik har använts som stöd för arkeologin i mycket mindre utsträckning än F. de Saussures lingvistiska ja strukturalistiska semiotik. I Mellanöstern har man hittills inte alls gjort det. Ingen av de forskare som behandlas i boken hänvisar själv till semiotik eller tecken. Logiken i uttolkningen av dessa undersökningar är mycket invecklad, och de av Peirce gestaltade processerna för betydelsegivning visar sig härvidlag utgöra en ytterst klargörande kritisk apparat.

We want Moshiach now! : understanding the Messianic message in the Jewish Chabad-Lubavitch movement

Då man rör sig i New York eller Jerusalem är det inte ovanligt att man stöter på judiska "missionärer" - ett fenomen som annars är ovanligt inom judendomen - och får ett traktat i sin hand som säger "Moshiach är här" eller "Welcome Moshiach". Det är den ultra-ortodoxa rörelsen Chabad-Lubavitch som har blivit känd för sitt utåtriktade missionsarbete och för att ha proklamerat sin ledare, Rabbi Schneerson som messias. Trots att han har varit död sedan 1994 och man från judiskt håll säger att en messias inte kan dö, lever förväntningarna på Rabbi Schneerson kvar inom rörelsen. Den akademiska forskningen har gjort gällande att denna messiastro, som tar sig ett så aktivt uttryck, är en produkt av den existentiella hopplöshet som lägrade sig över det judiska samfundet i och med Förintelsen, därför att väntan på messias omedelbara ankomst ingav livshopp. Dessutom har forskningen från ett religionssociologiskt perspektiv frågat hur en religiös rörelse överlever en så stor besvikelse som att ens ledare inte uppfyller de profetior som talats ut. Avhandlingen "We Want Moshiach NOW!" ifrågasätter den tidigare forskningen genom att påvisa de starka messianska förväntningar som fanns redan på 1700-talet vid rörelsens tillkomst. Avhandlingen tar upp vilka förväntningar som framkommer i det litterära verket "Tanja", författad av rörelsens grundare, och jämför dem med den moderna litteraturen. I "Tanja" ges även förklaringsmodeller till varför en person som man trodde var messias inte är det. Avhandlingens tes är att forskningen inte har beaktat utsagorna i "Tanja" tillräckligt mycket då man försökt förstå den samtida messiastron och de uttryck den tar.

Did Jesus cite Isa 6:9-10? : Jesus’ saying in Mark 4:11-12 and the Isaianic idea of hardening and remnant

Mark 4:11-12 innehåller en av Jesu mest gåtfulla utsagor. När Jesus citerar Jes 6:9-10, ser det ut som om han skulle mena att han använder liknelserna för att hindra vissa människor att förstå vad han säger, ända därhän att de därigenom utesluts från möjligheten att göra bättring och att få förlåtelse av Gud. Men utryckte Jesus sig verkligen på detta sätt? Formulerades inte utsagan snarare av den tidiga kyrkan eller evangelisten? Eller gav utsagan - vare sig den härstammade från Jesus eller kyrkan - från början alls uttryck åt tanken att liknelserna hade en förstockande funktion? Under mera än ett århundrade har forskarna ställt frågor av detta slag. Denna forskning syftar till att undersöka om man kan finna en plausibel jesuansk mening hos utsagan. Den utgår från förutsättningen att den mening och funktion som man gav åt Jes 6:9-10 i den palestinska, judiska kontexten under andra Templets period är avgörande för att hitta en jesuansk mening hos utsagan.