66 resultados para Man Ray, 1890-1976 -- Crítica i interpretació
em Helda - Digital Repository of University of Helsinki
Resumo:
The study examines the debate in Finland at the beginning of the 20th century surrounding the philosophy of Henri Bergson. Both within as well as outside of academic philosophy Bergsonism was adapted to the philosophical and cultural landscape in Finland by a process of selective appropriation. The ambiguous relationship between the sender and the receiver is accentuated in reference to philosophical celebrities such as Bergson, whose reputations spread more quickly than the content of their philosophy and whose names are drawn into the political and social discourse. As a philosophical movement the aim of Bergsonism was to create a scientific philosophy of life as an alternative to both idealism and modern empirical and antimetaphysical currents, during a period when European philosophy was searching for new guidelines after the collapse of the idealistic system philosophies of the 19th century. This reorientation is examined from a Finnish viewpoint and in the light of the process of intellectual importation. The study examines how elements from an international discourse were appropriated within the philosophical field in Finland against a background of changes in the role of the university and the educated elites as well as the position of philosophy within the disciplinary hierarchy. Philosophical reception was guided by expectations that had arisen in a national context, for example when Bergsonism in Finland was adjusted to a moral and educational ideal of self-cultivation, and often served as a means for philosophers to internationalize their own views in order to strengthen their position on the national stage. The study begins with some introductory remarks on the international circulation of ideas from the point of view of the periphery. The second section presents an overview of the shaping of the philosophical field at the turn of the 20th century, the naturalism and positivism of the late 19th century that were the objects of Bergson s critique, and an introduction to the attempts of a philosophy of life to make its way between idealism and naturalism. The third and main section of the study begins with a brief presentation of the main features of the philosophy of Bergson, followed by a closer examination of the different comments and analyses that it gave rise to in Finland. The final section addresses the ideological implications of Bergsonism within the framework of a political annexation of the philosophy of life at the beginning of the 20th century.
Resumo:
Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.
Resumo:
Föreliggande arbete är resultatet av ett experiment med en materialinsamlingsmetod. Vad händer om man lägger ut en enkät med frågor om språk på webben och låter den som vill leverera svar? Vilka är det som svarar och vad har respondentgruppens sammansättning för betydelse för resultatet, dvs. kan man lita på det och i vilken utsträckning i så fall? Kan en kvantitativ vinst, då många svarar, täcka en eventuell kvalitativ förlust, då man inte har kontroll över vilka de många är? Man anar att svarsmönstret med nödvändighet måste vara brokigt och strävar att täcka in så mycket av det som möjligt och då är webbalternativet värt att pröva på. Tanken att ta reda på vad språkbrukarna själva har för syn på sitt språk, och vad de har för synpunkter bl.a. på språkvården, var egentligen inte ny, men den hade fått ny aktualitet i samband med arbetet med Svenska språknämndens handlingsprogram för svenskan i Finland (Tänk om ... 2003). Webbenkäten är uppgjord så att den matchar en liknande undersökning som genomfördes som en traditionell postenkät 30 år tidigare. Webbenkäten gav många svar och respondenterna representerade många olika språkmiljöer. Det fanns fler likheter än olikheter mellan svaren i webbenkäten 2002 och i enkätundersökningen 1972. En skillnad som dock märktes var att respondenterna i dag inte uppfattar svenskan i Finland som ålderdomlig, utan snarare karaktäriserar den som finskpåverkad. En påfallande likhet var känslan för det mest finlandssvenska, nämligen de specifikt finlandssvenska orden och uttrycken samt inslagen av finlandssvensk dialekt.
Resumo:
The Uppsala school of Axel Hägerström can be said to have been the last genuinely Swedish philosophical movement. On the other hand, the Swedish analytic tradition is often said to have its roots in Hägerström s thought. This work examines the transformation from Uppsala philosophy to analytic philosophy from an actor-based historical perspective. The aim is to describe how a group of younger scholars (Ingemar Hedenius, Konrad Marc-Wogau, Anders Wedberg, Alf Ross, Herbert Tingsten, Gunnar Myrdal) colonised the legacy of Hägerström and Uppsala philosophy, and faced the challenges they met in trying to reconcile this legacy with the changing philosophical and political currents of the 1930s and 40s. Following Quentin Skinner, the texts are analysed as moves or speech acts in a particular historical context. The thesis consists of five previously published case studies and an introduction. The first study describes how the image of Hägerström as the father of the Swedish analytic tradition was created by a particular faction of younger Uppsala philosophers who (re-) presented the Hägerströmian philosophy as a parallel movement to logical empiricism. The second study examines the confrontations between Uppsala philosophy and logical empiricism in both the editorial board and in the pages of Sweden s leading philosophical journal Theoria. The third study focuses on how the younger generation redescribed Hägerströmian legal philosophical ideas (Scandinavian Legal Realism), while the fourth study discusses how they responded to the accusations of a connection between Hägerström s value nihilistic theory and totalitarianism. Finally, the fifth study examines how the Swedish social scientist and Social Democratic intellectual Gunnar Myrdal tried to reconcile value nihilism with a strong political programme for social reform. The contribution of this thesis to the field consists mainly in a re-evaluation of the role of Uppsala philosophy in the history of Swedish philosophy. From this perspective the Uppsala School was less a collection of certain definite philosophical ideas than an intellectual legacy that was the subject of fierce struggles. Its theories and ideas were redescribed in various ways by individual actors with different philosophical and political intentions.
Resumo:
A smooth map is said to be stable if small perturbations of the map only differ from the original one by a smooth change of coordinates. Smoothly stable maps are generic among the proper maps between given source and target manifolds when the source and target dimensions belong to the so-called nice dimensions, but outside this range of dimensions, smooth maps cannot generally be approximated by stable maps. This leads to the definition of topologically stable maps, where the smooth coordinate changes are replaced with homeomorphisms. The topologically stable maps are generic among proper maps for any dimensions of source and target. The purpose of this thesis is to investigate methods for proving topological stability by constructing extremely tame (E-tame) retractions onto the map in question from one of its smoothly stable unfoldings. In particular, we investigate how to use E-tame retractions from stable unfoldings to find topologically ministable unfoldings for certain weighted homogeneous maps or germs. Our first results are concerned with the construction of E-tame retractions and their relation to topological stability. We study how to construct the E-tame retractions from partial or local information, and these results form our toolbox for the main constructions. In the next chapter we study the group of right-left equivalences leaving a given multigerm f invariant, and show that when the multigerm is finitely determined, the group has a maximal compact subgroup and that the corresponding quotient is contractible. This means, essentially, that the group can be replaced with a compact Lie group of symmetries without much loss of information. We also show how to split the group into a product whose components only depend on the monogerm components of f. In the final chapter we investigate representatives of the E- and Z-series of singularities, discuss their instability and use our tools to construct E-tame retractions for some of them. The construction is based on describing the geometry of the set of points where the map is not smoothly stable, discovering that by using induction and our constructional tools, we already know how to construct local E-tame retractions along the set. The local solutions can then be glued together using our knowledge about the symmetry group of the local germs. We also discuss how to generalize our method to the whole E- and Z- series.
Resumo:
Photographized nature I. K. Inha s work as a signification of nature The dissertation examines, through the work of the Finnish photographer and writer I. K. Inha (formerly Konrad Into Nyström) (1865 1930), the different ways in which the signification of nature is achieved. The principal material consists of Inha s work from 1890 to 1925, from which a number of photographs and texts are considered and upon which the photographization of nature is contemplated. The dissertation addresses the issue of how nature is conceived and how the act of photographizing it can be defined. The methodical context of the study is composed of three thematic baskets that structure the material and which consist of narrations on Finnish national perception, nature conservation and understanding the world. In the first case nature is seen as the natural environment encompassing lakes, seashores, forests, and hills, which at the time were often perceived from a utilitarian viewpoint. By the photographization they generated a pictorial narrative that could be shared. The natural environment was thus turned into landscape by means of photography, following the global pictorial concepts picturesque and sublime, as well as the national canons that had been developed in literature and the visual arts. In the narrations concerning nature conservation, the photographization did not merely occur within the limits of presuppositions, but rather nature was given the opportunity to unfold itself. While the photograph was being established as a basis for supporting nature conservation or to highlight the destruction of nature at the hand of Man, an attempt was made to represent subjects that were difficult to convey in photographs, such as nature s power or the miracle of growth. The thesis suggests, that in the third case the concept of nature broke away from its strict interconnection with the natural environment and led to a contemplation of nature that is perceivable in a person. In this context the photograph and the photographization are interpreted as an attempt to understand a person and his or her very existence in the world, while this same existential wonder is seen as being embodied in Inha s portrait of a rune singer and in his photographs of forest interior and water. Further, the thesis asks whether photographing nature could be interpreted as an action similar to the idea of the phenomenological reduction as a means of bypassing the photographer s prevailing way of being.
Resumo:
The history of the Leningrad underground is one of the key themes of late socialism. Samizdat, "black humour", religious syncretism, dissidence, apolitical bohemianism, the pathos of freedom of individuality and the mechanics of literature are closely interlinked with the cultural mythology of this passed epoch. Describing conceptions that, when taken together, form the contemporary understanding of unofficial culture, the author creates a historical portrait of this environment. Amongst the central figures here, there are well-known writers (Bitov, Brodsky, Dovlatov, Khvostenko, Krivulin) and literary activists who still await recognition. The analysis of works, many of which were only distributed in typewritten publications in the 1960s-1980s, gives a preliminary definition of the key factors that united the authors of the unofficial community. The book begins with a critique of the identification of the Soviet underground with political dissidence or with a society living in autonomous independence with regard to the state. Describing the historical development of the various names for this environment (the underground, samizdat, unofficial culture, podpolie and others), the author follows the genesis of the community from its appearance, in the years of "the Thaw", through to perestroika, when it dissolved. Taking the history of the publication of Bitov's "The Pushkin House" as an example, the concept of the unofficial is interpreted as a risky interaction with the authorities. Unofficial culture is then viewed as a late Soviet reflection of the Western underground in the 1950s-1960s. Unlike the radical-utopian-anarchistic source, it proclaimed a liberalist and democratic ideology in the context of the destruction of the socialist utopia. The historical portrait of the community is built up from the perceptions of its members regarding literature practice and rhetorical approaches, with the aid of which these perceptions are expressed. Taking typewritten publications as source material, four main representations are given: privacy, deviancy, criticism and irrationality. An understanding of literature as a private affair, neo-avant-garde deviancy in social and literary behaviour and the pathos of the critical relationship with officialdom and irrational message of literary work, comprise the basis for the worldview of unofficial authors, as well as the poetic system, genre preferences and dictums. An analysis of irrationality, based on the texts of Khvostenko and Bogdanov, leads to a review of the cultural mythologies that were crucial to the unofficial conception of the absurd. Absurd is an homonym. It contains ideas that are important for the worldview of unofficial authors and the poetics of their works. The irrationality of the Soviet order is reflected in the documentary nature of the satirical prose of Dovlatov. The existential absurd of Camus is perceived here as the pointlessness of social realities and the ontological alienation of man, while existentialist practices for consciousness in the "atmosphere of absurd" remain bracketed off. The third homonym of absurd - the conception of reality as an illusion - is a clear demonstration of religious syncretism, where neo-Christian ideas are interweaved with a modernized version of Hinduism, as taken from Rolland s books on Ramakrishna and Vivekananda. The unofficial community was influenced by the ideology of westernization. Even "the East" arrived here via French retellings and accounts. As a whole, unofficial Leningrad culture can be understood as a neo-modernist phenomenon which, unlike the western neo-modernism of the 1940s and 1950s, arose in the years of the Thaw and ended its existence in the mid-1980s.
Resumo:
This dissertation analyzes the interrelationship between death, the conditions of (wo)man s social being, and the notion of value as it emerges in the fiction of the American novelist Thomas Pynchon (1937 ). Pynchon s present work includes six novels V. (1963), The Crying of Lot 49 (1966), Gravity s Rainbow (1973), Vineland (1990), Mason & Dixon (1997), Against the Day (2006) and several short stories. Death constitues a central thematic in Pynchon s work, and it emerges through recurrent questions of mortality, suicide, mass destruction, sacrifice, afterlife, entropy, the relationship between the animate and the inanimate, and the limits of representation. In Pynchon, death is never a mere biological given (or event); it is always determined within a certain historical, cultural, and ideological context. Throughout his work, Pynchon questions the strict ontological separation of life and death by showing the relationship between this separation and social power. Conceptual divisions also reflect the relationship between society and its others, and death becomes that through which lines of social demarcation are articulated. Determined as a conceptual and social "other side", death in Pynchon forms a challenge to modern culture, and makes an unexpected return: the dead return to haunt the living, the inanimate and the animate fuse, and technoscientific attempts at overcoming and controlling death result in its re-emergence in mass destruction and ecological damage. The questioning of the ontological line also affects the structuration of Pynchon's prose, where the recurrent narrated and narrative desire to reach the limits of representation is openly associated with death. Textualized, death appears in Pynchon's writing as a sudden rupture within the textual functioning, when the "other side", that is, the bare materiality of the signifier is foregrounded. In this study, Pynchon s cultural criticism and his poetics come together, and I analyze the subversive role of death in his fiction through Jean Baudrillard s genealogy of the modern notion of death from L échange symbolique et la mort (1976). Baudrillard sees an intrinsic bond between the social repression of death in modernity and the emergence of modern political economy, and in his analysis economy and language appear as parallel systems for generating value (exchange value/ sign-value). For Baudrillard, the modern notion of death as negativity in relation to the positivity of life, and the fact that death cannot be given a proper meaning, betray an antagonistic relation between death and the notion of value. As a mode of negativity (that is, non-value), death becomes a moment of rupture in relation to value-based thinking in short, rationalism. Through this rupture emerges a form of thinking Baudrillard labels the symbolic, characterized by ambivalence and the subversion of conceptual opposites.
Resumo:
Idyll or Reality? Albert Edelfelt, Gunnar Berndtson and the ambivalent breakthrough of modernity Albert Edelfelt (1854-1905) and Gunnar Berndtson (1854-1895) have much in common. In this dissertation, I study their paintings of local peasants and fishermen and of the gentry’s summer in the county of Uusimaa in southern Finland, in the context of Nordic history of ideas. The breakthrough of modernity, with its attention on debating social problems, provides a novel angle into the oeuvres of the two artists. My focus is on the paintings which emerge in the collision of the public discussion of social matters and the values of the artists’ manorial milieu. The artists’ relation to the public discussion is scrutinized through two of the main topics: the question of the common people and democracy, and the question of equality between men and women. My dissertation is a contextual study which is based on the analysis of the artworks of Edelfelt and Berndtson, on their letters, and on the study of drama and fiction of their time. The notion “liberté, egalité, fraternité” is linked to the breakthrough of modernity. Both artists were aware of the ideal of equality. They used the means and the themes of contemporary art in their presentations, but their pictures contain the ideal of an earlier epoch: the hardworking, but still complacent common people. This conception of the common people is also reflected in the poems of J. L. Runeberg. Women of the late 19th century challenged woman’s primary role as wife and mother. In Edelfelt’s and Berndtson’s depictions of the gentry enjoying summer, women and children have the main role. Notwithstanding the debate of the breakthrough of modernity they depicted women almost without exception as good mothers. Their paintings often depict lazy days in the sunshine, which were, in reality, rare moments for the mistress of the house. Edelfelt’s and Berndtson’s subjects from the Uusimaa countryside coincide with the topics of the breakthrough of modernity, but both the pictures of the common people and the depictions of the gentry enjoying summer, are a retouched picture of reality, often an idyll, in which the public discussion of social matters is evident only materially or not at all.
Resumo:
Marguerite Duras (1914−1996) was one of the most original French writers and film directors, whose cycles are renowned for a transgeneric repetition variation of human suffering in the modern condition. Her fictionalisation of Asian colonialism, the India Cycle (1964−1976), consists of three novels, Le ravissement de Lol V. Stein (1964), Le Vice-consul (1966) and L'amour (1971), a theatre play, India Song (1973), and three films, La Femme du Gange (1973), India Song (1974) and Son nom de Venise dans Calcutta desért (1976). Duras’s cultural position as a colon in inter-war ‘Indochina’ was the backdrop for this “théâtre-text-film”, while its creation was provoked by the atrocities of World War II and post-war decolonisation. Fictionalising Trauma analyses the aesthetics of the India Cycle as Duras’s critical working-through of historical trauma. From an emotion-focused cognitive viewpoint, the study sheds light on trauma’s narrativisation using the renewed concept of traumatic memory developed by current social neuroscience. Duras is shown to integrate embodied memory and narrative memory into an emotionally progressing fiction. Thus the rhetoric of the India Cycle epitomises a creative symbolisation of the unsayable, which revises the concept of trauma from a semiotic failure into an imaginative metaphorical process. The India Cycle portrays the stagnated situation of a white society in Europe and British India during the thirties. The narratives of three European protagonists and one fictional Cambodian mendicant are organised as analogues mirroring the effects of rejection and loss on both sides of the colonial system. Using trauma as a conceptual prism, the study rearticulates this composition as three roles: those of witnessing writers, rejected survivors and colonial perpetrators. Three problems are analysed in turn by reading the non-verbal markers of the text: the white man as a witness, the subversive trope of the madwoman and the deadlock of the colonists’ destructive passion. The study reveals emotion and fantasy to be crucial elements in critical trauma fiction. Two devices intertwine throughout the cycle: affective images of trauma expressing the horror of life and death, and self-reflexive metafiction distancing the face-value of the melodramatic stories. This strategy dismantles racist and sexist discourses underpinning European life, thus demanding a renewal of cultural memory by an empathic listening to the ‘other’. And as solipsism and madness lead the lives of the white protagonists to tragic ends, the ‘real’ beggar in Calcutta lives in ecological harmony with Nature. This emphasises the failure of colonialism, as the Durasian phantasm ambiguously strives for a deconstruction of the exotic mythical fiction of French ‘Indochina’.
Resumo:
Sommaren 1788 drabbades den svenska flottan av en svårartad febersjukdom. Febern, som senare definierats som febris recurrens el. återfallsfeber, hade sitt ursprung i den ryska flottan. Besättningen ombord skeppet Vladislav, krigsbytet från slaget vid Hogland, bar på ett stort antal smittade klädlöss. Efter flottans ankomst till Sveaborg spred sig sjukdomen snabbt bland manskapet, men även bland fästningens garnison. Förhållandena inom militären, både inom lantarmén och framför allt inom flottan, var gynnsamma för epidemiers spridning. De trånga utrymmena, den ensidiga kosten, det undermåliga dricksvattnet, den bristande hygienen: allt gynnade uppkomsten och spridningen av olika epidemier. Manskapets försämrade allmäntillstånd gjorde, att sjukdomarna blev mera förödande än vad de i andra förhållanden skulle ha varit. Bristen på manskap och material under Gustav III:s ryska krig var enormt, bl.a. var bristen på medicinsk personal och -utrustning skriande. Då flottan och armén drabbades av en epidemi av katastrofala dimensioner stod myndigheterna hjälplösa. Epidemin visaqr tydligt hur illa förberett hela kriget var och hur misskött flottans sjukvård var. På Sveaborg var förhållandena fruktansvärda. Halva garnisonen uppges ha avlidit, och det låg travar av lik överallt. Kaserner m.fl. byggnader adapterades till provisoriska lasarett och det rådde brist på allt. De medicinska myndigheterna representerades av den till fästningen skickade andra fältläkaren, som tillsammans med läkarna på fästningen gjorde sitt bästa i enlighet med tidens vårdmetoder. Då den svenska örlogsflottan i november seglat över tilll Karlskrona spred sig epidemin i staden. Sjukdomen grasserade också bland de civila. Då sjukdomens orsak och utbredningssätt var okända, kunde man varken hindra epidemin från att spridas eller genomföra adekvata vårdmetoder. Tvärtom, med de hemförlovade båtsmännen spred sig sjukdomen även till de övriga delarna av riket. Under 1789 var flottan p.g.a. de många sjukdomsfallen närmast operationsoduglig. Under vårvintern och våren 1790 avtog epidemin. Epidemin var ett svårt medicinskt problem. För att utreda situationen i Karlskrona skickade den tillförordnade regeringen, utredningskommissionen och Collegium medicum sina egna representanter till staden. De olika läkarnas sjukdomssyner grundade sig främst på tron om sjukdomars uppkomst genom miasma och förbättrandet av luftkvaliteten sågs som en väsentlig vårdform. I arbetet jämförs de olika myndigheternas och några av de på platsen varande läkarnas syn på sjukdomens art, dess orsaker och ursprung. De flesta härleder sjukdomen till den ryska flottan, och nämner någon form av smitta. Som främsta sjukdomsorsak nämns dock miasma och de rekommenderade vårdformerna representerade den humoralpatologiska synen. Förste amiralitetsläkaren Arvid Faxe representerar dock en annan åsikt, i det att han enbart tror på sjukdomens överföring via smitta. Epidemin var också ett politiskt problem. Epidemin var en lokal angelägenhet ända till dess att flottans operationer hämmades av manskapsbristen, varefter den blev ett ärende på högsta nivå. Kungen ingrep sommaren 1789 genom att grunda en kommision med rätt vidsträckta befogenheter. I Karlskrona verkar de militära myndigheterna och läkarna ha misstrott och skuldsatt varandra för katastrofen, och förhållandet mellan de till staden sända utredarna och militärerna var likaså inflammerat. Genom källorna återspeglas rivalitet, avund och inbördes konkurrens. Personalbristen var svår, och den skyldiga söktes utanför den egna kretsen. Den danskfödde apotekaren med sina påstott otjänliga mediciner blev en ypperlig syndabock. Örlogsflottan beräknas i sjukdomar ha förlorat omkring 10.000 man i döda, huvudsakligen i Karlskrona (civila inberäknade). Armén och Skärgårdsflottan uppges likadeles ha mist omkring 10.000 man, medan antalet i strid stupade armésoldater endast var ca 1500. Sammanlagt antas alltså ca 20.000 människor ha mist livet; både i återfallsfeber, men även i andra, samtidigt grasserande farsoter. I denna siffra är inte de övriga delarna av riket inberäknade. Epidemin i fråga kan alltså på goda grunder anses vara det svenska 1700-talets största medicinska katastrof.
Resumo:
The objective of my dissertation Pull (or Draught, or Moves) at the Parnassus , is to provide a deeper understanding of Nordic Middle Class radicalism of the 1960 s as featured in Finland-Swedish literature. My approach is cultural materialist in a broad sense; social class is regarded a crucial aspect of the contents and contexts of the novels and literary discussions explored. In the first volume, Middle Class With A Human Face , novels by Christer Kihlman, Jarl Sjöblom, Marianne Alopaeus, and Ulla-Lena Lundberg, respectively, are read from the points of view of place, emotion, and power. The term "cryptotope" is used to designate the hidden places found to play an important role in all of these four narratives. Also, the "chronotope of the provincial small town", described by Mikhail Bakhtin in 1938, is exemplified in Kihlman s satirical novel, as is the chronotope of of war (Algeria, Vietnam) in those of Alopaeus and Lundberg s. All the four novels signal changes in the way general "scripts of emotions", e.g. jealousy, are handled and described. The power relations in the novels are also read, with reference to Michel Foucault. As the protagonists in two of them work as journalists, a critical discussion about media and Bourgeois hegemony is found; the term "repressive legitimation" is created to grasp these patterns of manipulation. The Modernist Debate , part II of the study, concerns a literary discussion between mainly Finland-Swedish authors and critics. Essayist Johannes Salminen (40) provided much of the fuel for the debate in 1963, questioning the relevance to contemporary life of the Finland-Swedish modernist tradition of the 1910 s and 1920 s. In 1965, a group of younger authors and critics, including poet Claes Andersson (28), followed up this critique in a debate taking place mainly in the newspaper Vasabladet. Poets Rabbe Enckell (62), Bo Carpelan (39) and others defended a timeless poetry. This debate is contextualized and the changing literary field is analyzed using concepts provided by sociologist Pierre Bourdieu. In the thesis, the historical moment of Middle Class radicalism with a human face is regarded a temporary luxury that new social groups could afford themselves, as long as they were knocking over the statues and symbols of the Old Bourgeoisie. This is not to say that all components of the Sixties strategy have lost their power. Some of them have survived and even grown, others remain latent in the gene bank of utopias, waiting for new moments of change.
Resumo:
Under the power of passion. The age of nervousness in Minna Canth s works This research contemplates the psychology of Minna Canth s characters through the historical image of man in late 19th century Europe. The central operative term of the study is passion , understood as a twofold philosophical concept that includes both desire and suffering. The method of this study is historical and contextual. The study interprets the passions and the psychology of Canth s characters as they were understood in their own time. The indicator of the relevant contexts is the realist and naturalist genre of Canth s works. New research on the genre of the time is also the basis of a new kind of psychological approach to Canth s works. The most important context of passion in Canth s works is the positivistic and pathological image of man at the end of the 19th century. Then, passion was widely discussed, and was perceived as a physiological phenomenon that influenced humans neurologically and caused different kinds of physiological symptoms and nervous disorders. But at the same time, passion was understood as a manifestation of human instincts and drives. The naturalistic literature of the day aimed at creating deterministic studies of human morality and psychology following Émile Zola s application of experimental science methods in his writing. The pathological image of man is most explicitly manifested in Canth s formerly unknown short story Lääkäri (Doctor, 1891), in which a doctor who is interested in psychology visits a jail to meet a peculiar criminal, a girl who feels no remorse for her multiple crimes. In other works of Canth the medically motivated viewpoint is more hidden in the deterministic narrative and depiction of the characters. The present study approaches the passion in Minna Canth s works through five thematic chapters, in witch characters are interpreted suffering from blind love, ennui, crippling romantic idealism, melancholy, guilt and nostalgia, and their stories can be prescribed as medical histories which depict the born of the passion and its development towards ruin. All protagonists are also manifestations of their own time. Canth criticises the modern life and its demands as well as social defects through the tragic stories of individuals. The study demonstrates that Canth did not, like previous research has suggested, wait until the 1890s before writing works of a psychological nature but had already written according to the psychological paradigm of her time in Työmiehen vaimo (1885). The social and psychological interests intertwine in Canth s works and are not exclusionary as has formerly been interpreted. Canth is also critical of the medical power implicit in the naturalist experimental method and this shows itself especially in her depiction of working class women.
Resumo:
This study concerns the most common word pair in spoken Swedish, de e (it is, third person pronoun + copula-verb in present tense). The aim of the study is twofold, with an empirical aim and a theoretical aim. The empirical aim is to investigate if and how the string de e can be understood and described as a construction in its own right with characteristics that distinguishes it from other structures and resources in spoken Swedish. The theoretical aim is to test how two different linguistic theories and methods, interactional linguistics and construction grammar, can be combined and used to describe and explain patterns in languaging that traditional grammar does take into account. The empirical analysis is done within the interactional linguistic framework with sequence analyses of excerpts from authentic conversation data. The data consists of approximately ten hours of recorded conversation from Finland and Sweden. The sequence analysis suggests that the string de e really is used as a resource in its own right. In most cases, the string is also used in ways consistent with abstract grammatical patterns described by traditional grammar. Nevertheless, there are instances where de e is used in ways not described before: with numerals and infinitive phrases as complements, without any complements at all and together with certain complements (bra, de) in idiomatic ways. Furthermore, in the instances where de e is used according to known grammatical patterns the function of the particular string de e is clearly contextually specific and in various ways linked to the micro-context in which it is used. A new model is suggested for understanding and concluding the results from the sequence analyses. It consists of two different types of constructions grammatical and interactional. The grammatical constructions show how the string is used in eleven structurally different ways. The interactional constructions show seven different sequential positions and functions in which the string occurs. The two types of constructions are also linked to each other as potentials. This is a new way to describe how interactants use and responds to a concrete string like de e in conversation.