Tillsammans för god vattenstatus : Bidra till arbetsprogrammet för vattenvården och de centrala frågorna inom Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde 2016–2021

Målet för vattenvården är att genom brett samarbete behålla en god status i vattnen och att förbättra vattenstatusen på de ställen där den försvagats. Planeringen av vattenvården sker i perioder på sex år. Under den andra planeringsomgången kommer förvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammen för de enskilda vattenförvaltningsområdena att uppdaterats genom brett samarbete och samråd med olika instanser. Genom att komma med synpunkter kan du inverka på hur vattendragen, kustvattnen och grundvattnen i ditt eget område, liksom även de funktioner som påverkar statusen i dessa, ska beaktas i planeringen. Arbetsprogrammet och tidtabellen är samma för alla vattenförvaltningsområden. Vilka frågor som är centrala för vattenvården och hur planeringen organiseras regionalt varierar enligt vattenförvaltningsområde. I det här dokumentet behandlas centrala frågeställningar som hänför sig till en förbättring av statusen i sjöar, åar och älvar, grundvatten och kustområden i Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde. Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområdet sträcker sig vid kusten från Skärgårdshavet till Kvarken och södra Bottenhavet och inåt till Birkaland, Mellersta Finland och Tavastland. Under första planeringsperiod handlade de väsentliga frågorna i Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde om minskning av den diffusa närings- och sediment belastning, problem som sura sulfatjordar orsakar, ändringar som vattenkonstruktioner och regleringen orsakar, översvämningar och torrhet under lågvattenföring samt verksamhet som belastar grundvatten och förhindra försämrandet av grundvattnets tillstånd och mängd. Väsentliga teman i vattenvården har inte ändrat. I detta dokument behandlas väsentliga frågorna i vattenvården i Kumo älvs- Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde 2016-2021. Ärenden med regional och lokal betydelse lyfts upp och utveckling som påverkar vattenvården har beaktats. Åtgärder som presenteras i vattenförvaltningsplanen fortsätter och följs upp för att uppnå och bibehålla god eller utmärkt status i vattenområden.

Tillsammans för god vattenstatus : Bidra till arbetsprogrammet för vattenvården och de centrala frågorna inom Torne älvs vattenförvaltningsområde 2016–2021

Målet för vattenvården är att genom brett samarbete behålla en god status i vattnen och att förbättra vattenstatusen på de ställen där den försvagats. Inom vattenvården pågår nu den andra planeringsomgången då planerna revideras och förvaltningsplaner som ska gälla till år 2021 utarbetas. Torne älvs vattenförvaltningsområde är ett gemensamt vattenförvaltningsområde för Sverige och Finland, och planerna samordnas. Detta dokument innehåller planens arbetsprogram och de centrala frågorna inom vattenförvaltningsområdet på den finska sidan. Det ordnas samråd om dokumentet 15.6.–17.12.2012. Synpunkter som stöder planeringen kan gälla bl.a. genomförandet av och tidsplanen för planeringen samt påverkansmöjligheter; frågor i anslutning till utarbetandet av och innehållet i miljörapporten; centrala problem och utvecklingsbehov när det gäller vattnens status; metoder och åtgärder med vilka vattnens status kan förbättras och finansierings- och samarbetsmöjligheter. Det har skett förändringar i omgivningen vilka påverkar hur de centrala frågorna definieras och betonas under den andra planeringsperioden. Nya bestämmelser har tillkommit och efter den första planeringsomgången har man utarbetat eller påbörjat många program och strategier som påverkar vattenvården, bl.a. strategin för restaurering av vattendrag och fiskvägsstrategin. Gruvindustrin växer kraftigt i Lappland. Man håller på och reformerar systemet för miljöstöd för jordbruk, vilket kommer att styra vattenskyddet inom jordbruket. Faktorer som påverkar omgivningen inom skogsbruket är strukturomvandling inom skogsbruk och den ökade efterfrågan på träbränsle som förutspås. Åtstramade statsfinanser minskar möjligheter för den offentliga sektorn att finansiera vattenvård. För att kunna föra vidare till exempel restaurering av vattendrag måste man lyckas engagera nya aktörer. De centrala temana inom vattenvård i Torne älvs vattenförvaltningsområde har att göra med förbättring av vattenförsörjning för bosättning och grundvattenskydd; vattenskydd inom diffus belastning och torvproduktion; skadliga och farliga ämnen för miljön; minskning av olägenheter från vattenbyggnad och vattenreglering; samordnande av vatten- och havsvård och samordnande av målen inom vattenvård och hantering av översvämningsrisker. Mera information om vattenvård finns på adressen: www.ymparisto.fi/lap/vesienhoito.

Interaktion mellan teori och praktik inom sjöräddningsutbildningen : En vuxenpedagogisk ansats

Forskningen behandlar diskrepansen som kan uppstå då akademisk-pedagogiska utbildningssystem och – uppfattningar möter den mera praktiskt inriktade, och praktiskt utbildade utförande personalen vid Gränsbevakningsväsendet sjöbevakningsstationer och bevakningsfartyg. Syftet med forskningen är att ge läraren ett underlag till bredare förförståelse om fenomen som kan påträffas inom yrkesutbildningen, speciellt den kompletterande yrkesutbildningen. Som forskningsmetod har den hermeneutiska ansatsen valts, där den abduktiva interaktionen mellan teori och empiri har varit fungerande. Forskningen påvisar ingen förekomst av enskilda fenomen utan strävar endast till ökad förståelse om praktikens uppfattning i förhållande till teorin. Som teoretisk förankring har forskaren valt gällande paradigmer om pragmatism, nypragmatism och den postmodernistiska världssynen. Pragmatismen och nypragmatismen blir gällande och förklarande i analysen. En pragmatisk uppfattning av omgivningen på Gränsbevakningsväsendets fältenheter blir ett centralt resultat av denna forskning. Forskningens abduktiva analys ger tillhanda följande hypoteser: • Det förekommer en diskrepans mellan utbildningssystem (läraren) och den inlärningssyn som studeranden på sjöräddningskurser har. • Nypragmatismen som teori är möjlig att applicera på studerandes inställning till teoretisk undervisning. • Praktikens betydelse är av högsta prioritet på fältenheter. Delvis av helt förståeliga skäl men delvis av pragmatiska orsaker. • Studerandes beredskaper, dvs. utbildning och erfarenheter, gynnar ett praktikbetonat tänkande om egen inlärning. • Läraren bör beakta studerandenas beredskaper noggrant i sin elevanalys och anpassa sitt didaktiska tänkande därefter. • Ur en nypragmatisk synvinkel kan det vara skäl att inte använda ordet teori i styrdokument. Då behöver man inte ta ställning till begreppet och dess position. Detta eftersom begreppet teori är svårt att definiera i sjöräddningssammanhang. ”Sanningen” är alltid relativ till åhörargruppen.

Leda förändring genom relationer, processer och kultur

Forskningens syfte var att bidra med en ny kunskapssyntes om vad det innebär att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Vårdledaren har, speciellt vid större förändringar inom organisationen, en stor betydelse för hur vårdandet förvaltas genom att hålla den vårdande traditionen levande och genom formningen av den vårdande kulturen och vårdgemenskapen. Den övergripande hermeneutiska forskningsansatsen med tillämpning av metodologisk triangulering har influerats av Gadamers, Ricoeurs och Ödmans syn på hermeneutik med förståelse och förklaring som kompletterar varandra. Forskningens övergripande frågeställning ”Vad innebär det att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv?” förankrades i de fyra underliggande frågeställningarna. Den första frågeställningen berörde meningsinnehållet i begreppet förändring samt dess gestaltning. Metoden var en hermeneutisk begreppsbestämning på en ontologisk och kontextuell nivå enligt Koorts metod för begreppsbestämning. Genom en personalenkät undersöktes personalens åsikter (totalt 597 personer) om den kommande fusionen och förändringen samt deras förväntningar på ledarna under förändringsprocessen för att få svar på vad förutsättningarna var för en förändring eller förändringsprocess med avsedda mål och effekter. Svaret på hur vårdledaren och dennes uppgifter gestaltades vid en förändring samt hur vårdledarna uppfattade förändring och den kommande förändringsprocessen erhölls genom djupintervjuer med vårdledare (17). Av resultatet framgår att vårdledaren leder förändring genom att leda relationer, processer och kultur och genom ett stödjande, reflekterande och kulturbärande ledarskap med syftet att åstadkomma en verklig och hållbar förändring. För att åstadkomma en verklig och hållbar förändring, dvs. en inre omgestaltning och omdaning som vardande, förutsätts dock att både tankemönster och handlanden förändras. Riktningen och insatserna för förändringen skall ha sin grund i en tydlig och meningsfull målsättning och vision utgående från en gemensam värdegrund. En arena för dialog borde utvecklas så att förändringens liksom även vårdandets vision och mission förankras och utvecklas till handling och förändring. Vårdledarens primära uppgift eller mission var att tillhandahålla varje individuell patient en god vård. Den primära missionen var med andra ord att med ansvarsfullhet tjäna vårdandet sak utgående från ett etiskt förhållningssätt. I tjänande av vårdandets sak fanns dock en tillit till att förändringen gagnar patienten och hans eller hennes vård, men vårdledarnas anpassning till förändringen var utan djupare engagemang. Vårdledarna kände även en oro för sitt uppdrag som vårdledare, vårdarbetets ställning och mandatet som patientens advokat. Vårdledaren är också en kulturbärare, vilket innebär att även kulturen har betydelse under en förändringsprocess. Genom att leda kulturen skapar vårdledaren en öppen, bekräftande och evidensbaserad atmosfär med centrala värderingar som ger uttryck för den rådande andan och kulturen.

Den finländska redovisningsnormeringen i korstrycket mellan institutionaliserad teori och internationella standarder

Finländsk redovisning har sedan 1960-talet baserats på teorin om utgift vid inkomst, en teori utvecklad av professor Martti Saario. Globalisering av aktiemarknaden och företagsverksamheten samt medlemskap i internationella organisationer ledde till tryck för harmonisering. Teorin var i Finland starkt institutionaliserad vilket påverkade harmoniseringsprocessen. Processen följs över tre nivåer. Den högsta nivån, internationell nivå, undersöker hur normeringen de jure förändras. Förändringarna i lagstiftningen krävde eftergifter i den teoretiska grunden, det vill säga i teorin om utgift vid inkomst. Den mellersta nivån, nationell nivå, studerar aktörers motiveringar för eller emot förändring av redovisningsnormen. Det organisatoriska fältet kan anses instabilt eftersom aktörsgrupperna inte är enhetliga. Motståndet mot harmonisering avtar under processen och teorin om utgift vid inkomst förlorar mark. Den lägsta nivån, företagsnivån, studerar hur boksluten de facto förändrades. De internationella standarderna har implementerats genom så kallad lös koppling eftersom företagen har behållit sin tidigare redovisningsfilosofi där det är möjligt. Avhandlingen bidrar till att öka förståelse för hur en institutionaliserad redovisningsteori påverkar redovisningspraxis i ett land långt efter att en ny norm implementerats.

Perspektivmöten i skola och handledning : lärares tankar om specialpedagogisk handledning

To create a more inclusive school, an increase in multidisciplinary cooperation is needed. One possible form of collaboration could encompass the special education teacher taking on the role of a consultant for other teachers in need of support in working with heterogeneous groups of pupils. Previous research shows that special education teachers see the role as consultant as diffuse and complex. The overarching aim of the present study involves deepening the knowledge on how consultation in a special educational context can be understood and developed based on teachers’ descriptions on this particular form of activity interpreted against various perspectives on consultation. The study is qualitative in nature and rests on a hermeneutic interpretive research tradition in combination with an abductive approach. The theoretical framework consists of two different approaches to consultation: the directive and the non-directive approach. The approaches differ regarding particular emphasis on advice and reflection during the consultation and with respect to who or what should be the focus of the consultation. The two approaches are here studied through various theories such as social learning theory, Bruner's theory of scaffolding, Roger’s humanist psychology, and constructivism. Semi-structured interviews were held with eighteen special education teachers (n=9) and class teachers (n=9) working in the compulsory school. The overall interpretation of the results shows that special education consultation can be understood as three different types of consultation. Consultation as counseling which harmonizes with the directive perspective on consultation is the most prominent type. In the consultation as counseling conversation, the special educational knowledge transfer is central and the focus is placed on the pupil. Although special education knowledge transfer emerges as a unique aspect of special education consultation, there are several inherent challenges in this type of consultation that can be addressed in that teachers also describe two other types of consultation. In the reflective consultation, there is a move away from the pupil focus and toward a focus on the class teacher and the use of reflection. The reflective consultation harmonizes with the non-directive approach to consultation. This type of consultation does not as of yet have a prominent place in the Finland-Swedish school context and at this stage it is not seen as a legitimate type of consultation according to the teachers’ descriptions. Despite this, certain aspects of the reflective conversation could be given more space in the development of consultation within special educational contexts. The co-operative consultation is characterized by the teachers acting as teammates and using professional exchange as a strategy for consultation. Both teachers' knowledge is seen as central, and rather than the special education teacher acting as the expert and moderator, the teachers control the consultation together and jointly move the work along. The co-operative consultation enables the focus to move from the pupil toward the context, which can lead to the development of inclusive practices. The results indicate that this type of consultation holds potential in the development of special educational consultation that takes place between equal colleagues. The co-operative consultation opens up for a third collaborative approach to consultation, where aspects of the directive and non-directive perspective can merge and develop. The thesis concludes with the proposal that special pedagogical consultation can be understood from an integrated perspective. The characteristics of the consultation can vary depending on the type of problem or situation, while co-operative consultation can be seen as the ideal as equal colleagues meet in consultation conversations. In order to develop the co-operative consultation, both teachers are required to have knowledge of consultation as a practice, to be part of a collaborative school climate, and that teachers are provided with enough time to take part in consultations.

Österbottens markanvändnings-, trafik- och logistikutredning

Markanvändnings- trafik- och logistikutredningen har gjorts parallellt med Österbottens trafiksystemplan så att den stödjer planen och ger bakgrundsinformation för landskapsplanläggningen. Utredningen kartlägger ingående nuläget beträffande markanvändningen, trafiken och logistiken i landskapet, hur samarbetet fungerar samt utvecklingsbehoven. I trafiksystemplanen har som prioriterade områden angetts förtätande av markanvändningen, servicestrukturer, utvecklande av områden som är effektiva med tanke på tillgängligheten, identifiering av områden där markanvändningen förändras samt främjade av kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik. Dessa tyngdpunkter har också betonats i denna markanvändnings-, trafik- och logistikutredning. Som bakgrund till utredningen gjordes en ingående analys av nuläget, där man granskade nuläget beträffande markanvändningen, trafiken och logistiken i landskapet. Under arbetet genomfördes två enkäter. Den ena riktades till företag inom industri och handel som är verksamma i Österbotten i syfte att klarlägga deras synpunkter på transportbehov, brister i trafiknätet och behov i anslutning till markanvändningen. Den andra enkäten riktades till kommunerna i Österbotten och genom den utreddes kommunernas utvecklingsbehov i anslutning till markanvändning och trafik. För att precisera nuläget och utvecklingstrenderna beträffande markanvändningen ordnades dessutom en verkstad för personer med ansvar för kommunernas planläggning. Målet var att hitta de viktigaste tillväxtobjekten i de ekonomiska regionerna, objekt och trafikleder som är viktiga för näringslivet samt föra fram de olika ekonomiska regionernas särbehov.

Patoturvallisuusopas

Uusi patoturvallisuuslaki (494/2009) tuli voimaan 1.10.2009 ja valtioneuvoston asetus patoturvallisuudesta (319/2010) 5.5.2010. Tämä patoturvallisuusopas korvaa patoturvallisuusohjeet (MMM:n julkaisuja 7/1997), jotka poistuivat käytöstä 1.10.2009. Patoturvallisuusoppaassa esitetty ei ole padon omistajaa sitovaa, vaan oppaan tarkoitus on täydentää ja selventää esimerkein ja selostuksin laissa ja asetuksessa esitettyä. Oppaassa käsitellään padon suunnittelua kuten hydrologista mitoitusta ja padon teknisiä turvallisuusvaatimuksia, padon rakentamista ja käyttöönottoa sekä vahingonvaaraselvitystä, padon omistajan turvallisuussuunnitelmaa sekä padon kunnossapitoa, käyttöä, tarkkailua, vuosi- ja määräaikaistarkastuksia. Padot luokitellaan vahingonvaaran perusteella luokkiin 1, 2 ja 3. Luokittelua ei tarvitse kuitenkaan tehdä, jos patoturvallisuusviranomainen katsoo, että padosta ei aiheudu vaaraa. Jokaiselle luokitellulle padolle on padon omistajan laadittava tarkkailuohjelma, jonka patoturvallisuusviranomainen hyväksyy päätöksellään. Padosta aiheutuvan vahingonvaaran selvittämiseksi 1-luokan padon omistajan on laadittava vahingonvaaraselvitys padosta ihmisille, omaisuudelle ja ympäristölle aihetuvasta vahingonvaarasta. Myös muusta kuin 1-luokan padosta voi patoturvallisuusviranomainen määrätä tehtäväksi vahingonvaaraselvityksen luokittelua varten. Padon omistajan on laadittava 1-luokan padolle turvallisuussuunnitelma onnettomuus- ja häiriötilanteiden varalle. Suunnitelmassa esitetään padon omistajan omatoiminen varautuminen em. tilanteiden varalle. Pelastusviranomainen arvioi tapauskohtaisesti pelastuslain mukaisen suunnitelman laatimistarpeen. Padon omistajan on toimitettava patoturvallisuusviranomaiselle tietojärjestelmään vietäväksi patoturvallisuusasetuksessa mainitut tiedot. Patoturvallisuusviranomaisen ja padon omistajan on säilytettävä kustakin luokitellusta padosta ajantasaiset tulosteet tietojärjestelmästä sekä muut padon turvallisuuden kannalta tärkeät asiakirjat patoturvallisuuskansiossa siten, että ne ovat mahdollisissa häiriötilanteissa nopeasti saatavilla.

Översiktsplan för landskaps- och naturvård vid Petalax åmynning

Natura 2000-området Petalax åmynning (FI0800054) ligger vid Bottniska vikens kust i Petalax ås mynningsområde i Malax kommun, ca trettio kilometer sydväst om Vasa stad. Till Naturaområdet hör också Öfjärden som ligger ungefär tre kilometer nordost om åmynningen och som består av en flada och en liten glosjö som håller på att växa igen. Hela Natura området utgör 543 ha, varav ungefär 350 ha är land- och 193 ha är vattenområde. Åmynningsområdet är speciellt betydande för häckande och flyttande fåglar, de vidsträckta och grunda stränderna har, speciellt före vassens utbredning, erbjudit rikligt med föda. Även en stor del av området hör till det nationella fågelskyddsprogrammet. Som en följd av kraftig igenväxning av de tidigare lågväxta havsstrandängarna är naturvärdena hotade i stora delar av åmynningsområdet. Petalax åmynning har redan på 1700-talet använts som betesmark och gamla fäbodsplatser kan ännu skönjas i terrängen. Det traditionella skärgårdsbetet har fortgått ända till 1960-talet. Målsättningen med översiktsplanen är att utarbeta förslag på restaurerings- och skötselåtgärder för naturtyper vars naturliga tillstånd försämrats eller som annars behöver skötsel samt för livsmiljöer för arter som blivit sällsynta. I delar av området har betesdriften redan återupptagits, ca 50 ha betas nu av höglandskor (Highland cattle) och skötseln finansieras med hjälp av jordbrukets miljöspecialstöd. I planen ges förslag på vilka delar av området som borde skötas för att naturvärdena i området skall bevaras. Planen kartlägger de nuvarande skötselområdena och föreslår även nya områden för betesskötsel. Delar av området föreslås bevaras som mångfaldsområde för att bevara även de arter som gynnas av vassbetäckta och vattensjuka områden. Planen presenterar även olika finansieringsmöjligheter för natur- och landskapsskötseln. Eftersom det är fråga om en översiktsplan där potentiella skötselobjekt presenteras, är det helt frivilligt att följa skötselrekommendationerna. Översiktsplanen för landskaps- och naturvård vid Petalax åmynning har uppgjorts inom det landskapsöverskridande projektet Härkää sarvista vars målsättning är att främja natur- och landskapsvård genom ökad betesdrift. Härkää Sarvista projektet finansieras av EU:s jordbruksfond samt närings-, trafik-, och miljöcentralerna i Mellersta Finland, Birkaland, Södra Savolax och Södra Österbotten. Verksamhetstiden för projektet är 1.6.2009 - 30.9.2012.

Översiktsplan för våtmarker vid Lovisaån : Med jordbrukets vattenvård och naturens mångfald som mål

Översiktsplanen har i första hand uppgjorts för jordbrukarnas användning. Översiktsplanen hjälper markägarna att inrikta åtgärder som främjar vattenvården och naturens mångfald så att de blir effektivare för miljön. Det är frivilligt för markägarna att genomföra de åtgärder som presenteras i översiktsplanen. Med en mångsidig våtmark avses en våtmark som både ger mångfald åt naturen och är till nytta för vattenvården. Mångsidiga våtmarker ger dessutom variation åt landskapet och gynnar rekreationen. Översiktsplanen för mångsidiga våtmarker uppgjordes för Lovisaåns avrinningsområde. Avrinningsområdets areal är cirka 117 km². På Lovisaåns avrinningsområde finns endast få sjöar. En tredjedel av avrinningsområdet är åker. På en del av området lider man av återkommande översvämningar. Våtmarkerna kan också bidra till att minska översvämningsproblemen genom att jämna ut vattenföringen och samla upp sediment. Våtmarksförslagen i översiktsplanen baserar sig på terrängkartläggningar. Kartläggningarna gällde de fåror som rinner ut i Lovisaån. Våtmarksförslagen finns i huvudsak i åkermiljö på områden som står utanför den egentliga odlingen. Mer än hälften av de jordbruksdominerade områdena vid Lovisaån är mycket flacka åkerfält. I Rudom i Lappträsk finns flest områden som lämpar sig som våtmarker. För Lovisaåns avrinningsområde har man 2002 också gjort upp en översiktsplan för skyddszoner. Framför allt på områden där det inte är ändamålsenligt att anlägga en våtmark rekommenderas att skyddszoner anläggs. I översiktsplanen för mångsidiga våtmarker vid Lovisaån föreslås att 45 våtmarker anläggs. Dessutom föreslås att flertalet kedjor av grunddammar anläggs på området. Strävan är våtmarksförslagen i översiktsplanen ska bilda helheter. Med tanke på miljön är flera mindre våtmarker på avrinningsområdet ofta en effektivare lösning än en stor våtmark. Efter att översiktsplanen färdigställts är avsikten att främja förverkligandet av objektförslagen genom att erbjuda markägarna rådgivnings- och experthjälp.

Synliga och hemliga : näringslivets ägare i den mediala offentligheten

-

Översiktsplan för våtmarker, skyddszoner och naturlig mångfald i jordbruksområden : Vörå

Maaseudun perinteinen maisema ja luonto ovat muotoutuneet vuosisatojen aikana erilaisten maankäyttötapojen tuloksena. Perinteiset maankäyttömuodot, kuten laidunnus ja niitto, ovat luoneet näille alueille tunnusomaisen kasvi- ja eläinlajiston. Maatalouden tarjoamissa elinympäristöissä elää noin neljäsosa Suomen luonnonvaraisista eliölajeista. Viime vuosikymmenten aikana maisema on kuitenkin muuttunut yksipuolisemmaksi ja luonnon monimuotoisuus vähentynyt maatalousympäristössä. Kuivatus on vähentänyt vesistöihin ja luonnon uomiin kuuluneita kosteikkoja ja tulva-alueita. Samalla maatalousalueilta huuhtoutuvat ravinteet ja kiintoaineet kuormittavat vesistöjä. Maatalousympäristöä hoitamalla voidaan vähentää tuotantotoiminnan haitallisia vesistövaikutuksia sekä palauttaa luonnon monimuotoisuutta ja maisemallisia arvoja. Luonnon monimuotoisuudella tarkoitetaan kaikkien eliölajien sekä niiden elinympäristöjen ja elottoman luonnon moninaisuutta. Vöyri on perinteikästä maatalousaluetta. Vöyrille laadittiin vuosien 2012–2013 aikana MMM:n määrärahalla maatalousalueiden monivaikutteisten kosteikkojen, luonnon monimuotoisuuden ja suojavyöhykkeiden yleissuunnitelma. Suunnittelualue, jolle kartoitus keskittyi, sijoittui Vöyrin valtakunnallisesti arvokkaalle maisema-alueelle. Hankkeessa Vöyrillä kartoitettiin 57 luonnon monimuotoisuuskohdetta ja kaksi mahdollista monivaikutteisen kosteikon paikkaa. Suojavyöhykkeiden tarvetta kartoitettiin Vöyrinjoen rannoilla. Maanomistajien yhteydenottojen perusteella kohteita kartoitettiin koko Vöyrin kunnan alueella. Kohteille annettiin toimenpidesuosituksia, joita maanomistajat voivat halutessaan toteuttaa. Hoidon rahoittamiseksi ehdotettiin kohteille sopivaa maatalouden erityistukimuotoa.

Skötsel- och användningsplan för Karleby skärgård

Skärgårdsområdet utanför staden Karleby hör till Natura 2000 nätverket och delvis även till det nationella strandskyddsprogrammet. De viktigaste naturvärdena i Karleby skärgård utgörs av naturtyper och arter i skärgård vid landhöjningskust. Ca hälften av områdets yta är privatägt, till stora delar samfällda land- och vattenområden. En betydande del av vattenområdena utgörs av statens allmänna vattenområden. Områdets naturskydd genomförs med fridlysningar av privatmarker enligt naturskyddslagen eller markköp. Området är utsatt för olika typer av användningstryck såsom rekreation, fiske och jakt. Genom området går en livligt trafikerad fartygsled till Karleby hamn. I anslutning till hamnen finns ett betydande industriområde. Även försvarsmaktens riskområde sträcker sig över en del av planeringsområdet. Det viktigaste målet med avsikt på områdets skydd, skötsel och användning är att bevara naturvärdena och främja den naturliga mångfalden i enlighet med målen för Natura 2000 nätverket och strandskyddsprogrammet. Utöver detta tar man hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella krav samt regionala särdrag. Med markanvändningsplanering syftar man till att förena användningen av området med naturskyddets mål. Målet med indelning av markanvändningsområden är att styra områdets användning i enlighet med målstatus samt klarlägga naturskyddets mål och den övriga användningen av området. I planen presenteras även mål och åtgärder för skydd och vård av naturen, för skydd av kulturvärdena samt för olika användningsformer, såsom rekreation och friluftsliv, fiske, jakt, trafik och vistelse samt turism. Planen specificerar även ansvariga instanser för förverkligandet av de föreslagna åtgärderna. Planen fungerar som ett styrande dokument för områdets skötsel och användning och den bör ligga som grund för de myndighetsbeslut som fattas för området. Skötsel- och användningsplanen har ingen direkt rättsverkan. Den har uppgjorts inom ett ERUFprojekt, enligt principen om deltagande planering.

Trafiksäkerhetsplan för ELY-centralen i Södra Österbotten . Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Österbotten

Trafiksäkerhet är summan av många faktorer. Trafikmiljön gör det möjligt att färdas tryggt, men användarnas attityder och val är mest avgörande. Som mål för trafiksäkerheten har man satt en 0-vision, som innebär att ingen ska behöva dö eller skadas allvarligt i trafiken. I praktiken betyder målet att antalet trafikdöda halveras och antalet skadade minskar avsevärt fram till 2020. Med avseende på nuläget är målet utmanande och förutsätter att alla aktörer förbinder sig att målmedvetet arbeta för de mål som satts för trafiksäkerheten. Trafiksäkerhetsmålet för landskapet Mellersta Österbotten är ännu striktare: inte ett enda dödsfall i trafiken 2020. Södra Österbottens trafiksäkerhetsplan styr trafiksäkerhetsarbetet i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. Visionen, målen och åtgärderna för trafiksäkerheten på området för Södra Österbottens ELY-central har utformats utifrån analyser av nuläget i planeringsområdet, den riksomfattande trafiksäkerhetsplanen och växelverkan med intressentgrupperna i området. Åtgärdsprogrammet innehåller fyra prioriterade områden, som är: att organisera trafiksäkerhetsarbetet, att minska riskbeteendet, att öka de hållbara färdsätten och att säkerhetsaspekten ska styra verksamheten. Särskilda riskgrupper med tanke på trafiksäkerheten är på området för Södra Österbottens ELY-central unga (15-25 år) och äldre (över 65 år). Problematiskt riskbeteende på planeringsområdet är överhastigheter, underlåtenhet att använda säkerhetsanordningar, risker till följd av alkohol och nedsatt körförmåga. Konsekvensgranskningen visar att den fysiska trafikmiljön behöver förbättras, men det räcker inte för att nå säkerhetsmålet. Ett klart organiserat trafiksäkerhetsarbete skapar möjlighet att nå alla som färdas och påverkar riskbeteendet, vilket är en nyckel för att man ska nå säkerhetsmålet. ELY-centralen förbinder sig att i sin egen verksamhet sätta trafiksäkerheten som centralt mål som styr verksamheten och utmanar andra intressentgrupper att göra detsamma. För att säkerhetsmålet ska nås krävs att många olika förvaltningsområden och intressentgrupper agerar aktivt och förbinder sig att främja och genomföra åtgärderna.

Species och artikelbruk i finskspråkiga grundskoleelevers inlärarsvenska. En longitudinell undersökning i årskurserna 7–9

Denna doktorsavhandling utreder hur finska grundskolelever använder de svenska substantivens bestämdhetsformer och artiklar och hur deras kunskaper utvecklas under årskurserna 7-9. Species och artikelbruk är problematiska för alla andraspråksinlärare i svenska, men de är synnerligen svåra för inlärare vars förstaspråk saknar morfologisk species. Det svenska systemet avviker också kraftigt från det motsvarande systemet i engelskan, varför tidigare kunskaper i engelska inte är till någon stor hjälp i inlärningen, låt vara att bestämdheten som begrepp redan är bekant för inläraren. Den teoretiska referensramen bygger på både grammatiska beskrivningar av den svenska grammatiken och på teorierna om grammatikinlärningen i andraspråk. Bland de sistnämnda är teorierna om tvärspråkligt inflytande, explicit respektive implicit inlärning samt helsekvensinlärning (på engelska formulaic language) av relevans. Undersökningsmaterialet består av korta texter samt inspelat muntligt material som med jämna mellanrum insamlats av finskspråkiga grundskolelever (n=67) som läser B-svenska. Undersökningen är i första hand kvantitativ, om än inmatningen av nominalfraserna i materialet samt deras formella och semantiska aspekter i analysprogrammet Microsoft Access också innebar en omfattande kvalitativ analys. Undersökningen bygger på performansanalysen och analysen av obligatoriska kontexter och beräkningen av frekvenser och korrekthetsprocent för de olika nominalfrastyperna. Informanterna använder komplext språk redan i årskurs 7. Korrekthetsprocenten stiger under undersökningstiden i de flesta frastyperna, men skillnaderna är sällan statistiskt signifikanta. Den normativa analysen visar också, att formfelen är i både det skriftliga och det muntliga materialet signifikant vanligare än speciesfelen. Det är med andra ord lättare för informanterna att välja rätt species än att bilda en korrekt nominalfras. I tidigare undersökningar i Sverige har likadana resultat nåtts. De mest centrala frastyperna i undersökningen bildar i båda typerna av materialet en inlärningsgång som upprepas i alla årskurser och kan förklaras med komplexitetsskillnaderna mellan de olika frastyperna. Informanterna behärskar bäst de frastyper, som varken innehåller artiklar eller ändelser. Näst bäst behärskar de substantivets bestämda form singularis och svagast obestämd form singularis, vars artikel är en klassisk svårighetskälla för finska svenskinlärare. Analysen av informanternas läromedel visar dock att den typiska undervisningsordningen i läromedlen inte motsvarar inlärningsgången som upptäckts i denna undersökning.