1000 resultados para det omedvetna
Resumo:
Skärgårdsområdet utanför staden Karleby hör till Natura 2000 nätverket och delvis även till det nationella strandskyddsprogrammet. De viktigaste naturvärdena i Karleby skärgård utgörs av naturtyper och arter i skärgård vid landhöjningskust. Ca hälften av områdets yta är privatägt, till stora delar samfällda land- och vattenområden. En betydande del av vattenområdena utgörs av statens allmänna vattenområden. Områdets naturskydd genomförs med fridlysningar av privatmarker enligt naturskyddslagen eller markköp. Området är utsatt för olika typer av användningstryck såsom rekreation, fiske och jakt. Genom området går en livligt trafikerad fartygsled till Karleby hamn. I anslutning till hamnen finns ett betydande industriområde. Även försvarsmaktens riskområde sträcker sig över en del av planeringsområdet. Det viktigaste målet med avsikt på områdets skydd, skötsel och användning är att bevara naturvärdena och främja den naturliga mångfalden i enlighet med målen för Natura 2000 nätverket och strandskyddsprogrammet. Utöver detta tar man hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella krav samt regionala särdrag. Med markanvändningsplanering syftar man till att förena användningen av området med naturskyddets mål. Målet med indelning av markanvändningsområden är att styra områdets användning i enlighet med målstatus samt klarlägga naturskyddets mål och den övriga användningen av området. I planen presenteras även mål och åtgärder för skydd och vård av naturen, för skydd av kulturvärdena samt för olika användningsformer, såsom rekreation och friluftsliv, fiske, jakt, trafik och vistelse samt turism. Planen specificerar även ansvariga instanser för förverkligandet av de föreslagna åtgärderna. Planen fungerar som ett styrande dokument för områdets skötsel och användning och den bör ligga som grund för de myndighetsbeslut som fattas för området. Skötsel- och användningsplanen har ingen direkt rättsverkan. Den har uppgjorts inom ett ERUFprojekt, enligt principen om deltagande planering.
Resumo:
I Malax å (F 500 km2, MQ 4,0 m3/s) utfördes översvämningsskyddsarbeten åren 1999–2003. Arbetet omfattade rensning av ån, byggande av grunddammar och muddring av båtfarleder i havsområdet utanför ån. Avsikten med arbetet var att minska de årligen återkommande översvämningarna i åns övre lopp. Sammanlagt avlägsnades 156 000 m3 massor ur ån och drygt 14 000 m3 massor i åns mynningsområde. Rensningsmassorna deponerades på vardera sidan om ån eller transporterades till speciella deponeringsområden. I Västra Finlands vattendomstols tillståndsvillkor förutsattes att man undersöker på vilket sätt vattenbyggnadsarbetet påverkar vattenkvaliteten, fiskbeståndet och fisket. Även bottendjuren, vegetationen och sedimentets sammansättning undersöktes. I denna slutrapport jämförs de väsentligaste resultaten från tiden före vattendragsarbetet, medan arbetet pågick och efter att det har slutförts. Vattenkvaliteten i Malax å är dålig. Vattnet är tidvis mycket surt och metallhalterna mycket höga, vilket gör att fisken tidvis försvinner från området eller till och med dör. Vattnet i ån är oftast mörkbrunt och mycket näringsrikt. Utflödet från ån påverkar i hög grad vattenkvaliteten utanför åns utlopp och havsvattnets näringsämneshalter ökar samtidigt som det sura åvattnet gör att surhetsbelastningen och metallbelastningen ökar. Vattnet från Malax å gör också att vattnet grumlas i havsområdet och att bottnen slammar igen på grund av de höga fastsubstans- och humushalterna i åvattnet. Vattendragsarbetet försämrade vattenkvaliteten under pågående arbete bl.a. genom att vattnet blev grumligt och fastsubstanshalterna ökade. Vattendragsarbetet har också haft långvariga indirekta effekter på vattenkvaliteten, eftersom arbetet med översvämningsskyddet lokalt har skapat förutsättningar för utdikning. Iståndsättningsdikning av de sura sulfatjordarna på Malax ås avrinningsområde ökar risken för att jorden ska oxideras ännu djupare. Som en följd av oxideringen av sulfatjordarna sköljs sura föreningar och metaller ut i vattendragen. Indirekt har alltså översvämningsskyddet förlängt problemen med försurning i vattendraget. Vissa år försvagades vårlekande fiskars yngelproduktion märkbart på grund av försurningsproblemen. Gäddans och braxens yngelproduktion i Malax å försvagades under undersökningsperioden med cirka 90 %. En delorsak till den försvagade yngelproduktionen hos dessa arter är uppenbarligen åtminstone att vattenvegetationszonen minskade längs stränderna till följd av muddringar. Utvecklingen av gäddfångsten i havsområdet utanför Malax å tyder på en försämring av gäddbeståndet åtminstone mellan åren 2003 och 2007. På basis av resultaten som gäller både yrkes- och fritidsfiskarna blev abborrbeståndet starkare i undersökningsområdet från år 1998 till år 2003, när enhetsfångsterna av abborre i fiske med 34-40 mm:s nät nästan fyrdubblades. Ökningen av abborrbeståndet beskriver den allmänna ökningen av abborre längs Finlands kust.
Resumo:
Lappajärven, Etelä-Pohjanmaan suurimman järven, ekologinen tila on heikentynyt ja se luokitellaan nykyisin tyydyttäväksi. Rehevöityminen, 1990-luvun muikkukato ja yhteiskunnan rakennemuutos ovat vähentäneet kalastajien ja kalansaaliin määrää. Ammattikalastuksen edellytysten parantamiseksi toteutettiin vuosina 2001–2004 ”Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä” – hanke. Hankkeen vaikutuksia kalastoon ja järven ekosysteemiin seurattiin vuosina 2001–2006. Kokonaissaalis vuosina 2001–2004 oli 1655 tonnia (n. 29 kg/ha/vuosi). Vaikka saalistavoitetta (2100 tn) ei täysin saavutettu, oli hankkeella runsaasti myönteisiä, joskin osin vähäisiä tai epävarmoja vaikutuksia järven tilaan ja kalastoon. Kalastajien yksikkösaaliit etenkin kuhan ja isokokoisen ahvenen osalta nousivat hankkeen alussa. Loppuvuosina yksikkösaaliiden kehitys oli osittain ristiriitaista. Ulapan taloudellisesti vähempiarvoinen kalasto, varsinkin kuorekanta harveni selvästi. Muikku puolestaan lisääntyi ja pysyi runsaana. Kuhan ja isokokoisen ahvenen lisääntymistä selittivät pääosin lämpimät kesät ja kuhan onnistuneet istutukset. Petokalat, etenkin kuha, voivat osaltaan säädellä Lappajärven ulapan planktonsyöjäkalojen kantoja ja toisaalta estää särjen siirtymistä ulapalle. Tehokalastuksen loputtua alkoi näkyä merkkejä kalakantojen palautumisesta takaisin kohti lähtötilannetta. Rantavyöhykkeellä hankkeen vaikutukset jäivät selvästi vähäisemmiksi kuin ulapalla. Eläinplankton lisääntyi hieman ylemmissä vesikerroksissa, mutta tilanne alkoi palautua ennalleen hankkeen jälkeen. Sinileväkukinnot vaikuttivat vähentyneen hankkeen aikana, tosin kukintojen voimakas vaihtelu vaikeutti arviointia. Tehokalastus ja vesiensuojelun tehostuminen vähensivät fosforipitoisuuksia, tosin myös vähäsateiset vuodet vaikuttivat vähenemiseen. Pitoisuuksien lasku jatkui hankkeen jälkeen. Hanketta edeltänyt klorofyllipitoisuuksien kasvusuuntaus pysähtyi ja pitoisuustaso vakiintui. Tehokalastus pienensi klorofylli/fosfori-suhdetta ja vähensi sisäistä kuormitusta, mutta vaikutus alkoi heiketä hankkeen loputtua. Typpipitoisuuksiin, veden väriin tai näkösyvyyteen kalastus ei vaikuttanut. Tehokalastuksella voidaan parantaa Lappajärven tilaa, mutta kalastuksen on oltava jatkuvaa. Saalistavoitteeksi voisi riittää n. 20-30 kg/ha vuodessa, mutta samalla on jatkettava ulkoisen kuormituksen vähentämistä. Kalastuksen tulisi kohdistua arvokalojen lisäksi myös vähempiarvoisiin kalalajeihin ja samalla on tuettava petokalakantojen vahvistumista.
Resumo:
Avsikten med studien är att producera den första rekonstruktionen av det västafrikanska klimatet mellan 1750 och 1798. Kunskapen om det västafrikanska klimatet före 1800-talet är till dags dato bristfällig, vilket gör det svårare att förstå framtida klimatvariationer. Det är bristen på instrumentell meteorologisk data (temperatur, regnmängd, och lufttryck), vilket i princip bara täcker det senaste århundradet, som är orsaken till att tidigare klimat är bristfälligt kartlagda. Klimatet och miljön är även sådana att proxydata från ’naturens arkiv’ (såsom t.ex. trädringar) har begränsad användning. Således är historiska dokument, främst från gästande kulturer/nationer/intressenter, innehållande deskriptiv information om vädret och klimatet, klimatforskarens viktigaste källa. Genom att använda tidigare, för det här syftet, oanvända källor påvisade den här undersökningen att klimatet i västra Afrika och Guldkusten (Ghana) har ändrats sedan 1700-talet. Monsunregnen var svagare och kortvarigare, speciellt den sekundära regnperioden under hösten var betydligt svagare än idag. Det förekom kraftiga årliga variationer i monsunregnen, men sett ur längre tidsperspektiv utmärktes torrare och blötare perioder. Studien kunde också visa en viss korrelation mellan det globala väderfenomenet El Niño och regnperiodens intensitet längs med kusten. Flera torrperioder sammanföll med tidigare registrerade El Niño sekvenser. Speciellt slutet av 1760-talet påverkades kraftigt av El Niño och även det globala klimatet verkar ha genomgått graftiga förändringar just dessa år. På basis av den nya klimatrekonstruktionen genomfördes också en jämförelse av klimatets inverkan på den transatlantiska slavhandeln från 1750 till 1798, en fråga som historikerna gjort anspelningar på i över 30 år. Utförseln av slavar från västra Afrika var som kraftigast under 1700-talets andra hälft. Analysen visade att slavhandeln delvis tilltog i samband med klimatanomalierna.
Resumo:
Kaakkois-Suomen rajanylityspaikoilla on ajoittain pitkiä raskaiden ajoneuvojen jonoja ja tulevien hankkeiden myötä rajan ja sen lähialueiden on ennustettu ruuhkautuvan entistä enemmän. Suomen ja Venäjän rajalle on mietitty erilaisia keinoja vähentää tavaraliikenteestä aiheutuvia haittoja rajaseudun kunnille ja liikenneverkolle. Viron ja Venäjän rajalla otettiin vuonna 2011 käyttöön rajaliikenteen ohjausjärjestelmä, jonka johdosta jonot Viron ja Venäjän välisellä rajalla ovat hävinneet lähes kokonaan. Tässä esiselvityksessä arvioidaan rajaliikenteen ohjausjärjestelmän toteutusmahdollisuuksia ja toteutuksen edellytyksiä Liikenneviraston ja ELY:n toimenpiteiden sekä lainsäädännön osalta Suomessa. Ohjausjärjestelmän avulla voidaan kontrolloida rajalle syntyviä jonoja ja ohjata rajanylittäjiä saapumaan rajalle silloin, kun raja-asemalla on vapaita resursseja. Esiselvityksessä on koottu vastaavien selvitysten ja hankkeiden tulokset yhteen sekä tarkasteltu Virossa käytössä olevaa rajaliikenteen ohjausjärjestelmää ja arvioitu ennakkovarausjärjestelmän soveltuvuutta Suomen ja Venäjän rajalle. Lisäksi työssä arvioidaan rajaliikenteen ohjausjärjestelmän toteutusmahdollisuuksia Kaakkois-Suomen rajalla ja kootaan toteutuksen edellyttämiä toimia sekä arvioida järjestelmän vaikutuksia yleisellä tasolla. Työssä tehdyt arviot ja päätelmät pohjautuvat asiantuntijahaastatteluihin. Järjestelmän suurimmat vaikutukset kohdistuisivat rajaseudulle, tavaraliikenteelle sekä tulevien investointien määrään. Jos järjestelmä toimii odotetunlaisesti, poistaa se rajanylityspaikkojen ajoneuvojonot teiden varsilta ja parantaa muun muassa rajaseutujen sujuvuutta ja liikenneturvallisuutta. Vaikka järjestelmä vaikuttaa myös rekkaparkkien investointitarpeeseen, se ei poista raskaan liikenteen pysäköintipaikkatarvetta. Kaikkien pysäköintialueiden ei kuitenkaan tarvitsisi sijaita rajan välittömässä läheisyydessä. Esiselvityksen pohjalta nousi esiin useita haasteita ja kysymyksiä, jotka tulee selvittää ennen järjestelmän toteuttamista. Suomen toimintaympäristö eroaa jossain määrin Viron toimintaympäristöstä, joten esiselvityksen pohjalta havaittiin, että hankkeesta on erittäin suositeltavaa toteuttaa pilotti vastaamaan Suomen rajaliikenteen tarpeita ennen varsinaista päätöstä järjestelmän hankkimisesta. Ennen pilottia tulee laatia hankesuunnitelma pilotin toteuttamista varten sekä aloittaa pilottiin liittyvät jatkoselvitykset.
Resumo:
Representativ demokrati innebär att medborgare istället för att själv göra beslut i frågor som angår dem, ofta delegerar dylikt beslutsfattande till representanter. Det här betyder att viktiga beslut görs av personer som medborgarna i allmänhet inte känner speciellt väl, och i vars ageranden medborgarna endast har lite insyn. Vanliga medborgare och deras representanter har därtill ofta mycket olika intressen, d.v.s. har olika syn på vad som är viktigt. Representanterna har följaktligen både möjligheter och incitament att missbruka den makt som anförtrotts dem, bl.a. genom korrupt verksamhet. Denna avhandling analyserar mekanismer genom vilka korruption bland representanter kan förebyggas, och (då korrupta handlingar redan ägt rum) upptäckas. Avhandlingen granskar mekanismer som a) ger medborgare och andra ansvarsutkrävare mer information om representanternas målsättningar och ageranden, b) som tvingar representanterna att rättfärdiga sina ageranden gentemot medborgare och andra ansvarsutkrävare, och c) som gör det möjligt för medborgare och andra ansvarsutkrävare att straffa representanter som agerat korrupt. Avhandlingen hävdar att tillämpandet av dylika mekanismer minskar lockelsen för och möjligheterna att engagera sig i korrupta handlingar. Avhandlingen studerar de mekanismer för ansvarsutkrävande som skapas genom politiskt institutionsbyggande. Bl.a. analyseras i vilken grad olika valsystem och typer av maktfördelning gör det möjligt att hålla representanter till svars, och därmed förhindra och upptäcka korruption. Sambandet mellan institutionsbyggande, möjligheter till ansvarsutkrävande och förekomst av korruption studeras på såväl makro- som mikronivå. Studien på makronivå inkluderar ett flertal länder och analyserar sambandet med hjälp av statistisk analys. Studien på mikronivå däremot består av två fallstudier (Österrike och Botswana) och utgör en djupdykning i dessa länders politiska institutioner, möjligheter till ansvarsutkrävande inom ramen för institutionerna, och följder i form av korruption.
Resumo:
Traditionellt har man ansett att Ziegler-Natta katalysatorer för framställning av polypropen bör ha stor inre yta och hög porositet för att ge hög aktivitet och bra polymerpartikelmorfologi. Den av Borealis utvecklade Sirius emulsionsbaserade katalysatortillverkningsteknologin ger katalysatorer utan mätbar inre yta och porositet. Katalysatorn ger, trots sin kompakthet, polymerpartiklar med utmärkt morfologi och har hög aktivitet. Sirius katalysatorns prestanda, beträffande polymerisationskinetik och polymerstruktur, undersöktes i detta doktorsarbete. En jämn och kontrollerad tidig fragmentering av katalysatorn är av största vikt för att uppnå bra partikelmorfologi i en kommersiell process. Det visades att fragmenteringen av Sirius katalysatorn under de första sekunderna och minuterna av reaktionen framskred på ett homogent sätt. Oligomerhalten i den slutliga produkten är viktig i många applikationer, tex. i applikationer där polymeren kommer i kontakt med mat. Polymerer producerade med Sirius katalysatorn hade en låg oligomerhalt på grund av den smala molekylviktsfördelningen. Analys av kedjeändorna avslöjade att Sirius katalysatorn hade en hög frekvens av kedjeöverföring till monomer, vilket förklarade Sirius katalysatorns något begränsade förmåga att producera polymerer med hög molekylvikt. Sampolymerer av propen och eten producerade med Sirius uppvisade jämnare eten fördelning mellan långa och korta kedjor samt en mera randomiserad fördelning av eten längs med kedjorna än med den konventionella referenskatalysatorn. Tillsammans med den smala molekylviktsfördelningen indikerade resultaten att fördelningen av typer av aktiva centrum i Sirius katalysatorn är smal. Då man producerar polypropen med hög slagseghet skall polymerpartiklarna ha hög porositet för att kunna ackumulera eten/propen gummit. SiO2 nanopartiklar tillsatta under framställningen av Sirius katalysatorn ökade polymerpartikelns porositet, vilket möjliggjorde en dramatisk ökning av gummihalten.
Resumo:
En hel del forskning har ägnats åt utvecklingen av indefinita artiklar. Viktiga frågor är varför de finns, hur de utvecklas och när de utvecklats i diverse språk. Även i svenskan har artikeln undersökts flera gånger. Den övergripande tendensen i den svenska forskningen är att se en diakron utveckling av artikeln under den fornsvenska perioden, men en hypotes att variationen är stilistisk har även presenterats. Mina primära forskningsfrågor kan därför sammanfattas på följande vis: Hurdan variation vad beträffar artikelns distribution förekommer i fornsvenska texter? Reflekterar variationen i texterna en diakron systemutveckling under den fornsvenska perioden, eller är variationen stilistisk? Jag undersöker 16 litterära texter från ca 1300 till 1541, dvs. ända fram till nysvensk tid. Perioden delas in fyra kortare perioder, och varje period representeras av två texter översatta från latin och två texter översatta från ett folkspråk eller ursprungligen skrivna på svenska. Varje text representeras av ett textblock om ca 15 000 ord. Arbetets idé är att jag grupperar texterna på ett kontinuum från arkaisk artikelanvändning till modern artikelanvändning, ser vilka texter som placerar sig var på kontinuumet, förklarar varför de placerar sig så och drar slutsatser om vad detta kan betyda för en datering av den indefinita artikelns utveckling i det svenska talspråket. Resultatet av undersökningen är att latinbaserade och vissa fornvästnordiska texter avviker från det moderna systemet, medan övriga texter, även de äldsta, uppvisar en i princip modern artikelanvändning. Jag argumenterar följaktligen för att det moderna systemet var färdigt utvecklat i svenskan redan vid den litterära tidens begynnelse ca 1300. Som en följd av översättning från latin och fornvästnordiska inlånas emellertid arkaiska markeringsmönster i vissa svenska texter, och denna stilistiska variation pågår i skrift under hela den fornsvenska perioden.
Resumo:
I min avhandling undersöker jag av kriget framkallade psykiska störningar hos finländska soldater under fortsättningskriget. Vilka var de psykiskt invalidiserade soldaterna och hurudana var deras traumatiska erfarenheter? Vilken var den bredare upplevelsevärlden vid fronten där störningarna uppstod, och hur kan man förklara att majoriteten av soldaterna ändå klarade sig utan mentala rubbningar i denna av våld präglade miljö? Hur förhöll sig Finlands armé i allmänhet och den krigspsykiatri som utvecklades under kriget specifikt till soldaternas psykiska störningar? Som Matti Ponteva redan 1977 utredde, det totala antalet psykiatriska soldatpatienter under fortsättningskriget var ca 15 700 män. I min undersökning betonar jag att den siffran omfattar endast en del av fenomenet: långt ifrån alla finländska soldater som uppvisade psykiska symptom förpassades från fronten i psykiatrisk vård. De finländska psykiatrerna hade före vinterkriget inte kommit i direkt kontakt med av krig orsakade psykiska störningar. Deras kunskaper kom nästan uteslutande från den tyska krigspsykiatrin, där den ledande tanken framför allt efter första världskriget var att förklara psykiska störningar med soldaternas personliga brister och svagheter. Slutligen resonerar jag, varför synen på soldaternas psykiska störningar på ett så markant sätt skilde sig från synen på andra krigsskador. Att soldater stupade eller sårades fysiskt kunde framställas som yttringar av manligt hjältemod och offervillighet. Att brytas ner psykiskt av kriget blev däremot en tom symbol för våldet och saknade annat innehåll än uttryckligen en meningslöshet. Psykiska störningar associerades med ett moraliskt fördömande och ett stigma av skam, och förutom att man tenderade att förneka och marginalisera deras existens försökte man göra en skillnad mellan dem och den egentliga krigsupplevelsen. Det har varit problematiskt att inkludera de psykiskt rubbade soldaterna i den nationella historieskrivningen fram till våra dagar.
Resumo:
Varsinais-Suomen aikuiskoulutusstrategiassa 2009–2015 sovittiin, että strategian välitarkastelu suoritetaan vuoden 2012 aikana. Varsinais-Suomen ELY-keskuksen hallinnoiman Koulutusta ja yhteistyötä Varsinais-Suomeen –hankkeen avulla aikuiskoulutusstrategia päivitettiin ja laajennettiin Varsinais-Suomen koulutusstrategiaksi. Strategiatyö toteutettiin kymmenen teemaryhmien avulla ohjausryhmän koordinoimana ja Varsinais-Suomen MYR:n koulutusjaoston valvonnassa. Strategisesti tärkeimmiksi kehittämisen kohteiksi Varsinais-Suomessa valittiin ennakointi, hanketoiminta sekä koulutuksen työelämä- ja yritysyhteistyö. Varsinais-Suomen koulutusstrategia 2015+:n painopisteet ovat osaamisen vahvistaminen, koulutuksen laadun varmistaminen sekä alueellinen ja valtakunnallinen vaikuttaminen. Painopisteet on konkretisoitu tavoitteiksi, jotka ovat (1.) alueen koulutusmahdollisuudet tunnetaan ja työllistävien alojen vetovoima kasvaa, (2.) koulutus vastaa työelämän muuttuviin tarpeisiin, (3.) koulutuspalvelut lisäävät asukkaiden hyvinvointia ja elämänhallintaa, (4.) koulutus- ja ohjauspalvelut ovat asiakaslähtöisiä, (5.) elinikäinen oppiminen on kaikille mahdollista, (6.) opettajuutta ja ohjausta kehitetään yhdessä (7.) uusia oppimis- ja ohjausympäristöjä kehitetään ja otetaan käyttöön, (8.) oppilaitokset ja yritykset tekevät pitkäjänteistä, strategista ennakointiyhteistyötä, (9.) oppilaitokset profiloituvat ja parantavat keskinäistä työnjakoa, (10.) oppilaitokset toimivat monialaisissa verkostoissa, sekä (11.) osaamisen ja verkostojen johtamista kehitetään, vaikutetaan oppilaitoskulttuuriin. Kaikki tavoitteet on strategiassa purettu käytännön toimenpiteiksi ja vastuutettu maakunnan toimijoille.
Resumo:
Liikenneturvallisuus syntyy monen tekijän summana. Liikenneympäristö mahdollistaa turvallisen liikkumisen, mutta käyttäjien asenteet ja valinnat ratkaisevat eniten. Liikenneturvallisuudelle on asetettu tavoitteeksi 0-visio, jonka mukaan kenenkään ei tarvitse kuolla tai loukkaantua vakavasti liikenteessä. Käytännössä tavoite merkitsee liikennekuolemien määrän puolittamista ja loukkaantuneiden merkittävää vähentämistä vuoteen 2020 mennessä. Tavoite on nykytilanteeseen nähden haasteellinen edel-lyttäen kaikkien toimijoiden sitoutumista liikenneturvallisuudelle asetettujen tavoitteiden määrätietoiseen edistämiseen. Keski-Pohjanmaan maakunnan liikenneturvallisuustavoite on vielä astetta tiukempi: ei yhtään liikennekuolemaa vuoteen 2020 mennessä. Etelä-Pohjanmaan liikenneturvallisuussuunnitelma ohjaa liikenneturvallisuustyötä Etelä-Pohjanmaan, Pohjanmaan ja Keski-Pohjanmaan maakunnissa. Etelä-Pohjanmaan ELY-alueen liikenneturvallisuuden visio, tavoitteet ja toimenpiteet on muodostettu suunnittelualueen nykytila-analyysien, valtakunnallisen liikenneturvallisuussuunnitelman ja alueen sidosryhmien kanssa käydyn vuorovaikutuksen perusteella. Toimenpideohjelma sisältää neljä painopistealuetta, joita ovat: liikenneturvallisuustyön organisointi, riskikäyttäytymisen vähentäminen, kestävien kulkutapojen lisääminen ja turvallisuusnäkemyksen ohjaavuus toiminnassa. Liikenneturvallisuuden erityisiä riskiryhmiä Etelä-Pohjanmaan ELY-keskuksen alueella ovat nuoret (15–25-vuotiaat) ja ikääntyneet (yli 65-vuotiaat). Riskikäyttäytymisen ongelmia suunnittelualueella ovat ylinopeudet, turvalaitteiden käyttämättömyys, alkoholin ja heikentyneen ajokyvyn aiheuttamat riskit. Vaikutustarkastelu osoittaa, että fyysisen liikenneympäristön parantamista tarvitaan, mutta se ei riitä turvallisuustavoitteen saavuttamiseen. Liikenneturvallisuustyön selkeä organisointi luo mah-dollisuuden saavuttaa kaikki liikkujat ja vaikuttaa riskikäyttäytymiseen, mikä on avain turvallisuustavoitteen saavuttamiseen. Omassa toiminnassaan ELY-keskus sitoutuu asettamaan liikenneturvallisuuden keskeiseksi toimintaa ohjaavaksi tavoitteeksi, haastaen muut sidosryhmät mukaan. Turvallisuustavoitteen saavuttamisessa tarvitaan useiden eri hallinnonalojen ja sidosryhmien aktiivista toimintaa ja sitoutumista toimenpiteiden edistämiseen ja toteuttamiseen.
Resumo:
Avhandlingen undersöker Filon av Alexandrias (ca. 20 f.Kr. - 50 e.Kr.) ståndpunkt gällande reinkarnationsläran. Från 1600-talet och framåt var den rådande uppfattningen att den judiske bibeltolkaren godkände läran. Sedan 1800-talet har det dock rått delade meningar bland de forskare som har tagit ställning i frågan och två grupper med sinsemellan motsägande svar har bildats. Gemensamt för dessa två grupper är emellertid att deras åsikter inte är baserade på forskning speciellt i den här frågan. Yli-Karjanmaas avhandling fyller det tomrummet. Filons hänvisningar till de ofullkomliga själarnas öde efter döden är mycket sällsynta, vilket leder till att man nödgas ta i beaktande alla tillgängliga indirekta bevis, det vill säga Filons antropologiska, etiska och soteriologiska åsikter. Avhandlingen kommer fram till att dessa åsikter är sådana att de – trots enstaka textavsnitt som verkar medge en motsatt tolkning – gott och väl kan omfatta reinkarnationsläran. Filons dualistiska människosyn, hans fullkomligt immateriella förståelse av frälsningen samt det faktum att han stöder sig på Platons åsikter och tillämpar dennes texter om reinkarnation är alla tecken på detta. Yli-Karjanmaa granskar fyra textavsnitt som direkta bevis (Somn. 1.137–139, Cher. 114, QE 2.40 och fragment 7.3 i Harris samling), och konklusionen blir att Filon i dem alla talar om reinkarnation och att han gör så med godkännande. Sålunda överensstämmer resultaten av granskningen av både de indirekta och de direkta bevisen, och leder till slutsatsen att Filon omfattade reinkarnationsläran. Författaren tillämpar denna slutsats på ett betydligt större antal texter av Filon, i avsikt att reflektera över de sätt på vilka Filon skriver om reinkarnation. Förtäckta hänvisningar till läran visar sig utgöra en organisk del av ett omfattande nätverk av sammanlänkade termer, begrepp, föreställningar och bilder som Filon använder för att beskriva själens resa tillbaka till den okroppsliga, eviga tillvaron med Gud, genom sin egen strävan och Guds nåd.
Resumo:
Trafiksäkerhet är summan av många faktorer. Trafikmiljön gör det möjligt att färdas tryggt, men användarnas attityder och val är mest avgörande. Som mål för trafiksäkerheten har man satt en 0-vision, som innebär att ingen ska behöva dö eller skadas allvarligt i trafiken. I praktiken betyder målet att antalet trafikdöda halveras och antalet skadade minskar avsevärt fram till 2020. Med avseende på nuläget är målet utmanande och förutsätter att alla aktörer förbinder sig att målmedvetet arbeta för de mål som satts för trafiksäkerheten. Trafiksäkerhetsmålet för landskapet Mellersta Österbotten är ännu striktare: inte ett enda dödsfall i trafiken 2020. Södra Österbottens trafiksäkerhetsplan styr trafiksäkerhetsarbetet i landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. Visionen, målen och åtgärderna för trafiksäkerheten på området för Södra Österbottens ELY-central har utformats utifrån analyser av nuläget i planeringsområdet, den riksomfattande trafiksäkerhetsplanen och växelverkan med intressentgrupperna i området. Åtgärdsprogrammet innehåller fyra prioriterade områden, som är: att organisera trafiksäkerhetsarbetet, att minska riskbeteendet, att öka de hållbara färdsätten och att säkerhetsaspekten ska styra verksamheten. Särskilda riskgrupper med tanke på trafiksäkerheten är på området för Södra Österbottens ELY-central unga (15-25 år) och äldre (över 65 år). Problematiskt riskbeteende på planeringsområdet är överhastigheter, underlåtenhet att använda säkerhetsanordningar, risker till följd av alkohol och nedsatt körförmåga. Konsekvensgranskningen visar att den fysiska trafikmiljön behöver förbättras, men det räcker inte för att nå säkerhetsmålet. Ett klart organiserat trafiksäkerhetsarbete skapar möjlighet att nå alla som färdas och påverkar riskbeteendet, vilket är en nyckel för att man ska nå säkerhetsmålet. ELY-centralen förbinder sig att i sin egen verksamhet sätta trafiksäkerheten som centralt mål som styr verksamheten och utmanar andra intressentgrupper att göra detsamma. För att säkerhetsmålet ska nås krävs att många olika förvaltningsområden och intressentgrupper agerar aktivt och förbinder sig att främja och genomföra åtgärderna.
Resumo:
Rapporten behandlar projekt Larsmosik under tiden 1998–2011. Projektets målsättning var att grunda ett moderfiskbestånd av Larsmosik. Denna sikform är en genetiskt särpräglad form av skärgårdssik som förekommer i havsområdet utanför Jakobstad och Larsmo. På grund av eutrofieringen i skärgården har dess naturliga lek- och yngelområden minskat radikalt. Målet var att moderfiskbeståndet skulle förse havsområdet utanför Jakobstad och Larsmo med utsättningsyngel och att på sikt kunna använda bara Larsmosikyngel vid de årliga ålagda sikutplanteringarna. Kostnaderna för projektet uppgick till ca 40 000 euro. 93 sikar för det kommande moderfiskbeståndet fångades år 1998 under lektiden med sikfällor i havet utanför Larsmo och Jakobstad vid fyra kända lekplatser. Sikarnas längd, vikt, ålder och antal gälräfständer analyserades av Norra svenska fiskeområdet. Fiskarnas genetik analyserades vid biologiska institutionen vid Joensuu Universitet. Bakteriologiska och virologiska undersökningar gjordes av Livsmedelssäkerhetsverket Evira. Efter att de genetiska undersökningarna visat att sikarna från de fyra lekplatserna inte nämnvärt skilde sig från varandra och de virologiska/bakteriologiska undersökningarna visat att fiskarna var friska, beslöt man att grunda ett moderfiskbestånd i Taivalkoski. Moderfiskbeståndet har förstärkts med nya yngel från befruktad rom från sik, fångad på lekplatserna i havet, åren 2000-2002, 2004, 2006, 2008, 2010 och 2012. Norra svenska fiskeområdet verkställde, i samarbete med lokala yrkesfiskare, fångsten av moderfisk, romtagningen och befruktningen. År 1999 färgmärktes 15 000 st. ensomriga sikyngel och planterades efter det ut i havet. 11 st. av dessa återfångades under perioden 2003-2005. År 2003 ingick för första gången Larsmosikyngel i de ålagda sikutplanteringarna i havsområdet utanför Jakobstad. Från och med år 2006 består alla dessa utplanteringar, dvs. 217 000 st./år av Larsmosik. Vilt- och fiskeriforskningsinstutet ledde under åren 2001–2005 ett projekt, vars målsättning var att undersöka genetiken hos olika sikpopulationer i Bottniska viken. Prov togs bl.a. av Larsmosik fångad i havet och Larsmosik från moderfiskbeståndet i Taivalkoski. Resultaten av undersökningarna visade att populationen av Larsmosik i havet representerar ett eget genetiskt distinkt bestånd, och att Larsmosikarna i moderfiskbeståndet i Taivalkoski inte uppvisade släktskap vare sig med Larsmosikbeståndet i havet eller med någon annan av de 13 undersökta sikpopulationerna i Bottniska viken.
Resumo:
Suunnitelmassa on kuvattu Uudenmaan ELY-keskuksen kevyen liikenteen hankkeiden priorisointimenetelmä ja hankekorimenettely. ELY-keskus ylläpitää tietoa maanteiden kevyen liikenteen hanketarpeista sekä niiden kiireellisyydestä ja vaikutuksista hankekorissa. Kevyen liikenteen hankekorissa on tällä hetkellä noin 500 hanketta. Tämän selvityksen laadinnan yhteydessä hankekoriin tehtiin kokonaisvaltainen päivitys, jossa kaikki hankkeet käytiin läpi. Päivitysprosessiin sisältyi myös vuonna 2012 toteutettu laaja kuntakysely, jossa kartoitettiin kuntien näkemyksiä alueensa tärkeimmistä kevyen liikenteen hanketarpeista. Hankkeiden priorisointi perustuu kaikille hankkeille yhteneväisesti määritettyyn tarveindeksiin, jonka pohjalta hankkeet asetetaan asiantuntijatyönä kiireellisyysluokkiin. Tarveindeksi huomioi lukuisia eri tekijöitä, kuten kevyen liikenteen onnettomuuksien määrän, hankkeen pituuden, hankkeen vaikutusalueen väestön ja koululaisten määrän, koulun läheisyyden, sijainnin taajamassa tai haja-asutusalueella, joukkoliikenteen määrän, pitkämatkaisen liikenteen sekä tien tekniset ominaisuudet (muun muassa liikennemäärä, nopeusrajoitus ja pientareen leveys). Tarveindeksi on merkittävä työkalu, mutta se ei yksin määrää hankkeen kiireellisyysluokitusta. Erityisesti hankkeiden käyttäjämäärien arviointiin on viime vuosina panostettu. Kymmenien hankkeiden käyttäjämääriä on laskettu maastossa. Lisäksi ensimmäistä kertaa on hyödynnetty simulointimallin antamia arvioita hankkeiden pyöräilypotentiaalista. Hankkeiden arvioinnissa keskeisinä tekijöinä tarveindeksin ja käyttäjämäärän lisäksi ovat muun muassa kuntien näkemykset hankkeiden kiireellisyydestä, ajoneuvoliikenteen määrä ja sidokset muihin hankkeisiin sekä käytettävissä oleva rahoitus. Työssä käsiteltyjen hankkeiden lopullinen jako kiireellisyysluokkiin tehtiin edellä mainittujen tekijöiden pohjalta iteratiivisena asiantuntijatyönä. Kärkihankejoukkoon nostettiin ne hankkeet, jotka ovat kustannustehokkaita, vähentävät tehokkaimmin henkilövahinkoon johtavia onnettomuuksia, edistävät kestävää liikkumista eli kävelyn ja pyöräilyn kulkumuoto-osuuden kasvattamista sekä tukevat yhdyskuntarakenteen eheyttämistä. Parhaimmat hankkeet nostettiin A-luokkaan ja B-luokkaan jäivät ne maantieverkon hankkeet, jotka eivät tällä hetkellä ole ELY-keskuksen mielestä ajankohtaisia. Kaikkein kiireellisimmät hankkeet ovat A2-luokassa. Näitä hankkeita (9 kpl) Uudenmaan ELY-keskus haluaa edistää yhdessä kuntien kanssa 50/50-periaatteella. Seuraavaksi kiireellisimmät maantieverkon hankkeet ovat A3-luokassa (19 kpl). Näiden edistämiseen ELYkeskus voi osallistua 20 prosentilla. A-luokka käsittää kokonaisuudessaan 28 hanketta, joiden kokonaiskustannusarvion on noin 33 miljoonaa euroa. B-luokan hankkeita ELY-keskus ei rahoita. Uutena luokkana muodostettiin K-luokka. Nämä K-luokan kevyen liikenteen hankkeet ovat hyviä kevyen liikenteen hankkeita, mutta sijaitsevat kuntien asemakaavoittamilla alueilla, joissa maantien tulisi jo nyt olla osa kunnan katuverkkoa. Näiden hankkeiden edistämiseen Uudenmaan ELY-keskus osallistuu ainoastaan silloin kun maantie muutetaan kaduksi kevyen liikenteen hankkeen myötä. K1-luokkaan (12 kpl) on nostettu sellaisia hankkeita, joiden edistämisestä ELY-keskus aikoo neuvotella kuntien kanssa. Kaikkien K-hankkeiden osalta kustannusjako neuvotellaan tapauskohtaisesti. Kevyen liikenteen hankkeet palvelevat eniten paikallista ja lyhytmatkaista liikennettä, joten niiden edistäminen yhteistyössä kuntien kanssa on luontevaa ja nykyisellä ELY-keskuksen rahoitustasolla lähes välttämätöntä. ELY-keskus haluaa kehittää alueiden kävely- ja pyöräilymahdollisuuksia yhdessä kuntien kanssa. Yhdessä hankkeita rahoittamalla on mahdollista edistää hankkeita useammalla alueella. ELY-keskus toivoo, että kunnat ovat aktiivisia ja ottavat yhteyttä mikäli haluavat edistää maanteiden kävely- ja pyöräilyolosuhteita.