Some defects in two-dimensional spin-1/2 Heisenberg antiferromagnets: a numerical study of magnetic effects

En del av de intressantaste fenomenen inom dagens materialfysik uppstår ur ett intrikat samspel mellan myriader av elektroner. Högtemperatursupraledare är det mest berömda exemplet. Varken klassiska teorier eller modeller där elektronerna är oberoende av varandra kan förklara de häpnadsväckande effekterna i de starkt korrelerade elektronsystemen. I vissa kopparoxider, till exempel La2CuO4, är det känt att valenselektronerna till följd av en stark ömsesidig växelverkan lokaliseras en och en till kopparatomerna i föreningens CuO2 plan. Laddningarnas inneboende magnetiska moment—spinnet—får då en avgörande roll för materialets elektriska och magnetiska egenskaper, vilka i exemplets fall kan beskrivas med Heisenbergmodellen som är den grundläggande teoretiska modellen för mikroskopisk magnetism. Men exakt varför föreningarna kan bli supraledande då de dopas med överskottsladdningar är än så länge en obesvarad fråga. Min avhandling undersöker orenheters inverkan på Heisenbergmodellens magnetiska egenskaper—ett problem av både experimentell och teoretisk relevans. En etablerad numerisk metod har använts—en kvantmekanisk Monte Carlo teknik—för att utföra omfattande datorsimuleringar av den matematiska modellen på två dedikerade Linux datorkluster. Arbetet hör till området beräkningsfysik. De teoretiska modellerna för starkt korrelerade elektronsystem, däribland Heisenbergmodellen, är ytterst invecklade matematiskt sett och de kan inte lösas exakt. Analytiska utredningar bygger för det mesta på antaganden och förenklingar vars inverkningar på slutresultatet är ofta oklara. I det avseende kan numeriska studier vara exakta, det vill säga de kan behandla modellerna som de är. Oftast behövs bägge tillvägagångssätten. Den röda tråden i arbetet har varit att numeriskt testa vissa högaktuella analytiska förutsägelser rörande effekterna av orenheter i Heisenbergmodellen. En del av dem har vi på basen av mycket noggranna data kunnat bekräfta. Men våra resultat har också påvisat felaktigheter i de analytiska prognoserna som sedermera delvis reviderats. En del av avhandlingens numeriska upptäckter har i sin tur stimulerat till helt nya teoretiska studier.

Spelar kön någon roll när man räddar världen? : kvinnor, kvinnligheter och messiasmyter i SF-film

Studien grundar sig på tanken att populärkulturen och dess uttrycksformer är viktiga att analysera närmare även när det gäller en förståelse av religion i dagens värld. Populärkulturen kan antas både spegla och påverka oss. Detta sker naturligtvis inte på ett enkelt sätt, men populärkulturen kan ändå anses vara med och forma hur vi ser på världen omkring oss och på fenomen som t.ex. religion och könsroller. Den genre Sjö valt att rikta in sig på, science fiction, är vald med tanke på hur denna genre tagit sig an både frågor om religion och genus och hur den även blir av betydelse för analyser av dagens värld. Studien riktar i första hand in sig på forskning kring frälsartemat i populärkulturen. Det delvis nya som tillförs forskningen är ett genusperspektiv. Istället för att rikta in sig på de oftast manliga messiasgestalterna ser studien således till den kvinnliga närvaron i berättelserna. För det första analyseras kvinnliga karaktärer i rollerna som kärleksobjekt och mödrar. Centrala frågor som tas upp i denna del av avhandlingen är de kvinnliga karaktärernas roll i förhållande till manliga messiasgestalter och messiasmyter i materialet. Andra frågor som behandlas är de kvinnliga karaktärernas tillgång till en religiös röst och religiöst ledarskap, samt en hurdan kvinnlighet de kan anses representera. För det andra ser studien närmare på frågan om vad som händer med messiasmyten när en kvinna istället för en man tillåts rädda världen. En jämförelse görs mellan manliga och kvinnliga messiasgestalter och vissa tydliga olikheter särskilt i relation till frågor om religiös makt presenteras. Sofia Sjös avhandling visar på problem när det gäller frågor om kvinnligt religiöst ledarskap som även kan relateras till attityder i dagens värld, men pekar också på hur traditionella framställningar av både messiasmyt och kvinnlighet utmanas och förändras i det undersökta materialet.

Indian female gurus in contemporary in Hinduism : a study of central aspects and expressions of their religious leadership

Den rikt utformade och komplexa hinduiska traditionen har hittills huvudsakligen tecknats av manliga forskare och det är främst manliga religiösa strävanden som har dokumenterats. Detta förhållande och de patriarkala synsätt som styr många auktoritativa heliga texter har bidragit till att skapa intrycket att hinduiska kvinnors religiösa erfarenheter antingen saknas eller är avsevärt begränsade. Denna studie lyfter fram det faktum att ett ökande antal indiska kvinnor inom dagens hinduism axlar publika roller som religiösa ledare. Med sitt framträdande utmanar många av dessa rådande sociala uppfattningar om kvinnors underordnade ställning och främjar därmed en förnyad medvetenhet av urgamla föreställningar om Gud som kvinna. Avhandlingen utforskar fenomenet kvinnliga guruer genom att belysa sjuttio guruers andliga karriär, med särskild fokus på fyra av dem. Några av de frågor som behandlas är följande: På vilket sätt är kvinnliga guruer del av den hinduiska traditionen? Vilka förväntningar ställs på dem? Hur legitimeras deras auktoritet som guruer? Hur handskas guruerna med sina dubbla roller som kvinnor och andliga ledare? Hur återspeglas gudinnans ställning, som i indisk religiositet ofta är central, i kvinnors faktiska verklighet? Bidrar kvinnliga guruer med sitt religiösa engagemang till att nyskapa och förändra den indiska religiösa diskursen och utövningen av religion?

Faster for the master! : exploring issues of religious expression and alternative Christian identity within the Finnish Christian metal music scene

Populärkulturen har i dagens läge kommit att utgöra en allt mer viktig och central inspirationskälla för allt fler människors konstruktion av den egna religiösa identiteten även inom traditionella och institutionella kristna sammanhang. Denna avhandling belyser denna utveckling i ljuset av den finländska kristna metallmusik-kulturen - en sällsynt stark sammanblanding av protestantisk kristendom och en utpräglad och kontroversiell populärmusikform och dess kultur. Fokus riktas framför allt på hur den kristna metallmusik-kulturen blir meningsfull för sina medlemmar genom de sätt på vilka den konstrueras diskursivt, dvs. genom de sätt på vilka den representeras och talas om bland sina egna anhängare. Den diskursiva konstruktionen av den kristna metallmusik-kulturen utforskas på ett såväl bredare transnationellt som ett finländskt nationellt plan. Studien redogör även för den kristna metalmusikens och -kulturens huvudsakliga verbala, visuella och estetiska kännetecken. Uppbyggnaden och spridningen av dagens transnationella kristna metallmusik-kultur undersöks även i ljuset av det teoretiska konceptet scene. Avhandlingens centrala argument är att den kristna metallmusikscenen erbjuder sina medlemmar en mängd resurser för skapandet av ett alternativt och komplementärt religiöst uttrycksätt, religiös praxis och en alternativ kristen identitet.

Bibliotekarierollen i en ny utbildningsorganisation : en studie vid fyra yrkeshögskolor

Undersökningens syfte är att utreda hur bibliotekarierollen utformades vid landets svenskspråkiga yrkeshögskolor under den nya utbildningens etableringsskede samt att analysera och förklara rollutvecklingen. Yrkeshögskolorna och deras bibliotek erbjöd en dynamisk miljö för en undersökning av professionsutvecklingen under en tid av organisationsförändring och processer som berörde både utbildningen innehåll och pedagogiska form. En omgivning i förändring antogs medföra utmaningar och nya möjligheter att utnyttja yrkeskunnandet. Tidigare professionsforskning tydde på att yrkesrollen kunde omförhandlas i en ny arbetssituation. Under yrkeshögskolornas etableringsfas lyckades bibliotekarierna med detta endast i begränsad utsträckning. Organisationen var i allmänhet inte färdig att ta till vara kunnandet och bland bibliotekarierna fanns ibland en osäkerhet i fråga om tilltron till den egna förmågan i synnerhet beträffande kunskaper i undervisningsämnena. Det fanns också en rädsla för att gå in på lärarens domän. Yrkeshögskolebibliotekarierna ville utveckla studerandes informationsfärdigheter och bygga upp deras informationskompetens, vilket överensstämde med utbildningens allmänna mål även om dessa termer inte förekom i målbeskrivningarna. Exempel fanns redan på goda praktiker och förslag till utveckling av undervisningssamarbetet ges. Slutsatserna baserar sig på en intervjuundersökning från år 2001. Materialet samlades in under 40 seminstrukturerade intervjuer med bibliotekarierna (och i några fall biblioteksfunktionärer), representanter för ledningen och för lärare från lika utbildningsområden vid de aktuella yrkeshögskolorna, Arcada – Nylands svenska yrkeshögskola, Svenska Yrkeshögskolan, Yrkeshögskolan Sydväst och den dåvarande temporära Ålands Yrkeshögskola. Intervjuerna ger detaljerad information om hur bibliotekarierna själva och övriga aktörer såg på biblioteket samt på bibliotekariens arbete och yrkesroll och den utveckling som ägde rum. Bibliotekariernas etablering vid de fyra yrkeshögskolorna uppvisar en gemensam profil. Andra aktörer uppfattade till en början bibliotekariens roll rent teknisk. Sedan framträdde servicefunktionen tydligare i takt med att det uppstod efterfrågan på bibliotekstjänster. Fortfarande uppfattades biblioteks- och informationstjänsterna av omgivningen främst som en stödfunktion till undervisningen. Digitaliseringen av information har lett till att kunskaper om lokala och globala informationsresurser behövs. Också bibliotekarierna vid yrkeshögskolorna ville bli erkända som specialister på att hantera information. Undersökningen tyder på att åtminstone en del andra aktörer uppfattade att en sådan rollutveckling skedde, bl.a. när bibliotekarierna förekom lärarnas informationsbehov. Som informationsspecialist har bibliotekarien också en pedagogisk uppgift, som tydligast förverkligas i en aktiv handledar och instruktörsroll. Den rollen förverkligades emellertid endast i begränsad utsträckning, eftersom den förutsätter integration i ämnesundervisningen, vilket organisationen som helhet inte stödde. Bibliotekariernas egen uppfattning om sin yrkesroll skiljde sig från övriga aktörers. Dessa hade ofta en vag uppfattning om dagens informationsutbildning. Yrkeshögskolebibliotekariernas branschsamarbete och de personliga ambitionerna var viktiga drivkrafter till den rollutveckling som ägde rum.

Towards increased productivity and quality in software development using agile, lean and collaborative approaches

Dagens programvaruindustri står inför alltmer komplicerade utmaningar i en värld där programvara är nästan allstädes närvarande i våra dagliga liv. Konsumenten vill ha produkter som är pålitliga, innovativa och rika i funktionalitet, men samtidigt också förmånliga. Utmaningen för oss inom IT-industrin är att skapa mer komplexa, innovativa lösningar till en lägre kostnad. Detta är en av orsakerna till att processförbättring som forskningsområde inte har minskat i betydelse. IT-proffs ställer sig frågan: “Hur håller vi våra löften till våra kunder, samtidigt som vi minimerar vår risk och ökar vår kvalitet och produktivitet?” Inom processförbättringsområdet finns det olika tillvägagångssätt. Traditionella processförbättringsmetoder för programvara som CMMI och SPICE fokuserar på kvalitets- och riskaspekten hos förbättringsprocessen. Mer lättviktiga metoder som t.ex. lättrörliga metoder (agile methods) och Lean-metoder fokuserar på att hålla löften och förbättra produktiviteten genom att minimera slöseri inom utvecklingsprocessen. Forskningen som presenteras i denna avhandling utfördes med ett specifikt mål framför ögonen: att förbättra kostnadseffektiviteten i arbetsmetoderna utan att kompromissa med kvaliteten. Den utmaningen attackerades från tre olika vinklar. För det första förbättras arbetsmetoderna genom att man introducerar lättrörliga metoder. För det andra bibehålls kvaliteten genom att man använder mätmetoder på produktnivå. För det tredje förbättras kunskapsspridningen inom stora företag genom metoder som sätter samarbete i centrum. Rörelsen bakom lättrörliga arbetsmetoder växte fram under 90-talet som en reaktion på de orealistiska krav som den tidigare förhärskande vattenfallsmetoden ställde på IT-branschen. Programutveckling är en kreativ process och skiljer sig från annan industri i det att den största delen av det dagliga arbetet går ut på att skapa något nytt som inte har funnits tidigare. Varje programutvecklare måste vara expert på sitt område och använder en stor del av sin arbetsdag till att skapa lösningar på problem som hon aldrig tidigare har löst. Trots att detta har varit ett välkänt faktum redan i många decennier, styrs ändå många programvaruprojekt som om de vore produktionslinjer i fabriker. Ett av målen för rörelsen bakom lättrörliga metoder är att lyfta fram just denna diskrepans mellan programutvecklingens innersta natur och sättet på vilket programvaruprojekt styrs. Lättrörliga arbetsmetoder har visat sig fungera väl i de sammanhang de skapades för, dvs. små, samlokaliserade team som jobbar i nära samarbete med en engagerad kund. I andra sammanhang, och speciellt i stora, geografiskt utspridda företag, är det mera utmanande att införa lättrörliga metoder. Vi har nalkats utmaningen genom att införa lättrörliga metoder med hjälp av pilotprojekt. Detta har två klara fördelar. För det första kan man inkrementellt samla kunskap om metoderna och deras samverkan med sammanhanget i fråga. På så sätt kan man lättare utveckla och anpassa metoderna till de specifika krav som sammanhanget ställer. För det andra kan man lättare överbrygga motstånd mot förändring genom att introducera kulturella förändringar varsamt och genom att målgruppen får direkt förstahandskontakt med de nya metoderna. Relevanta mätmetoder för produkter kan hjälpa programvaruutvecklingsteam att förbättra sina arbetsmetoder. När det gäller team som jobbar med lättrörliga och Lean-metoder kan en bra uppsättning mätmetoder vara avgörande för beslutsfattandet när man prioriterar listan över uppgifter som ska göras. Vårt fokus har legat på att stöda lättrörliga och Lean-team med interna produktmätmetoder för beslutsstöd gällande så kallad omfaktorering, dvs. kontinuerlig kvalitetsförbättring av programmets kod och design. Det kan vara svårt att ta ett beslut att omfaktorera, speciellt för lättrörliga och Lean-team, eftersom de förväntas kunna rättfärdiga sina prioriteter i termer av affärsvärde. Vi föreslår ett sätt att mäta designkvaliteten hos system som har utvecklats med hjälp av det så kallade modelldrivna paradigmet. Vi konstruerar även ett sätt att integrera denna mätmetod i lättrörliga och Lean-arbetsmetoder. En viktig del av alla processförbättringsinitiativ är att sprida kunskap om den nya programvaruprocessen. Detta gäller oavsett hurdan process man försöker introducera – vare sig processen är plandriven eller lättrörlig. Vi föreslår att metoder som baserar sig på samarbete när processen skapas och vidareutvecklas är ett bra sätt att stöda kunskapsspridning på. Vi ger en översikt över författarverktyg för processer på marknaden med det förslaget i åtanke.

Ambivalent self-understanding? : change, language and boundaries in the Shetland Islands (1970–present)

Avhandlingen berör språkets roll på Shetlandsöarna från år 1970 till idag och shetländarnas självbild som shetländare och skottar. Öarna, som ligger i Storbritanniens nordligaste del, beskrivs ofta som kulturellt annorlunda och unika. Även om shetländarna uppfattar sig själva som annorlunda, har utomstående betraktare tidvis tonat ner, tidvis betonat öarnas kulturella särdrag. Shetlandsöarna utgör ett intressant undersökningsobjekt, eftersom shetländarnas uppfattningar om sig själva som en särskild grupp har genomgått en förändring under de fyra senaste årtiondena. Den ekonomiska högkonjunktur som var en konsekvens av oljefynden i Nordsjön och 1990-talets politiska förändringar på öarna och i Skottland har båda påverkat de sätt på vilka Shetland beskrivs och förstås. I den förändrade samhällssituationen tvingades shetländarna omvärdera sin relation till det skotska fastlandet. Man var också tvungen att hitta nya svar på frågan vilka shetländarna är och på vilka sätt man borde värna om den verkliga eller föreställda kulturella autonomin. Avhandlingens syfte var att undersöka och analysera de sätt på vilka de samhälleliga förändringarna har påverkat shetländarnas självförståelse, särskilt de uppfattningar som är kopplade till språket. Undersökningen visar att många av dagens uppfattningar om en kulturell särart kan spåras till slutet av 1800-talet och tiden efter andra världskriget. Som avhandlingen visar har språkhistorien spelat en viktig roll i den process i vilken shetländarna har särskilt sig som en separat grupp. Språkets betydelse kan förstås korrekt endast om man i stället för att betrakta shetländarna som en etnisk grupp betraktar Shetlandsöarna som en relativt sett autonom beslutför region. I detta fall fungerar dialekten som en symbol för regional samhörighet.

On the impact of rigorous approaches on the quality of development

Software systems are expanding and becoming increasingly present in everyday activities. The constantly evolving society demands that they deliver more functionality, are easy to use and work as expected. All these challenges increase the size and complexity of a system. People may not be aware of a presence of a software system, until it malfunctions or even fails to perform. The concept of being able to depend on the software is particularly significant when it comes to the critical systems. At this point quality of a system is regarded as an essential issue, since any deficiencies may lead to considerable money loss or life endangerment. Traditional development methods may not ensure a sufficiently high level of quality. Formal methods, on the other hand, allow us to achieve a high level of rigour and can be applied to develop a complete system or only a critical part of it. Such techniques, applied during system development starting at early design stages, increase the likelihood of obtaining a system that works as required. However, formal methods are sometimes considered difficult to utilise in traditional developments. Therefore, it is important to make them more accessible and reduce the gap between the formal and traditional development methods. This thesis explores the usability of rigorous approaches by giving an insight into formal designs with the use of graphical notation. The understandability of formal modelling is increased due to a compact representation of the development and related design decisions. The central objective of the thesis is to investigate the impact that rigorous approaches have on quality of developments. This means that it is necessary to establish certain techniques for evaluation of rigorous developments. Since we are studying various development settings and methods, specific measurement plans and a set of metrics need to be created for each setting. Our goal is to provide methods for collecting data and record evidence of the applicability of rigorous approaches. This would support the organisations in making decisions about integration of formal methods into their development processes. It is important to control the software development, especially in its initial stages. Therefore, we focus on the specification and modelling phases, as well as related artefacts, e.g. models. These have significant influence on the quality of a final system. Since application of formal methods may increase the complexity of a system, it may impact its maintainability, and thus quality. Our goal is to leverage quality of a system via metrics and measurements, as well as generic refinement patterns, which are applied to a model and a specification. We argue that they can facilitate the process of creating software systems, by e.g. controlling complexity and providing the modelling guidelines. Moreover, we find them as additional mechanisms for quality control and improvement, also for rigorous approaches. The main contribution of this thesis is to provide the metrics and measurements that help in assessing the impact of rigorous approaches on developments. We establish the techniques for the evaluation of certain aspects of quality, which are based on structural, syntactical and process related characteristics of an early-stage development artefacts, i.e. specifications and models. The presented approaches are applied to various case studies. The results of the investigation are juxtaposed with the perception of domain experts. It is our aspiration to promote measurements as an indispensable part of quality control process and a strategy towards the quality improvement.

Ion selective electrodes for determination of low and ultra low concentrations of lead (II) in natural waters

Att övervaka förekomsten av giftiga komponenter i naturliga vattendrag är nödvändigt för människans välmående. Eftersom halten av föroreningar i naturens ekosystem bör hållas möjligast låg, pågår en ständig jakt efter kemiska analysmetoder med allt lägre detektionsgränser. I dagens läge görs miljöanalyser med dyr och sofistikerad instrumentering som kräver mycket underhåll. Jonselektiva elektroder har flera goda egenskaper som t.ex. bärbarhet, låg energiförbrukning, och dessutom är de relativt kostnadseffektiva. Att använda jonselektiva elektroder vid miljöanalyser är möjligt om deras känslighetsområde kan utvidgas genom att sänka deras detektionsgränser. För att sänka detektionsgränsen för Pb(II)-selektiva elektroder undersöktes olika typer av jonselektiva membran som baserades på polyakrylat-kopolymerer, PVC och PbS/Ag2S. Fast-fas elektroder med membran av PbS/Ag2S är i allmänhet enklare och mer robusta än konventionella elektroder vid spårämnesanalys av joniska föroreningar. Fast-fas elektrodernas detektionsgräns sänktes i detta arbete med en nyutvecklad galvanostatisk polariseringsmetod och de kunde sedan framgångsrikt användas för kvantitativa bestämningar av bly(II)-halter i miljöprov som hade samlats in i den finska skärgården nära tidigare industriområden. Analysresultaten som erhölls med jonselektiva elektroder bekräftades med andra analytiska metoder. Att sänka detektionsgränsen m.hj.a. den nyutvecklade polariseringsmetoden möjliggör bestämning av låga och ultra-låga blyhalter som inte kunde nås med klassisk potentiometri. Den verkliga fördelen med att använda dessa blyselektiva elektroder är möjligheten att utföra mätningar i obehandlade miljöprov trots närvaron av fasta partiklar vilket inte är möjligt att göra med andra analysmetoder. Jag väntar mig att den nyutvecklade polariseringsmetoden kommer att sätta en trend i spårämnesanalys med jonselektiva elektroder.

Corrosion behaviour of boiler tube materials during combustion of fuels containing Zn and Pb

Många förbränningsanläggningar som bränner utmanande bränslen såsom restfraktioner och avfall råkar ut för problem med ökad korrosion på överhettare och/eller vattenväggar pga. komponenter i bränslena som är korrosiva. För att minimera problemen i avfallseldade pannor hålls ångparametrarna på en relativt låg nivå, vilket drastiskt minskar energiproduktionen. Beläggningarna i avfallseldade pannor består till största delen av element som är förknippade med högtemperaturkorrosion: Cl, S, alkalimetaller, främst K och Na, och tungmetaller som Pb och Zn, och det finns också indikationer av Br-förekomst. Det låga ångtrycket i avfallseldade pannor påverkar också stålrörens temperatur i pannväggarna i eldstaden. I dagens läge hålls temperaturen normalt vid 300-400 °C. Alkalikloridorsakad (KCl, NaCl) högtemperaturkorrosion har inte rapporterats vara relevant vid såpass låga temperaturer, men närvaro av Zn- och Pb-komponenter i beläggningarna har påvisats förorsaka ökad korrosion redan vid 300-400 °C. Vid förbränning kan Zn och Pb reagera med S och Cl och bilda klorider och sulfater i rökgaserna. Dessa tungmetallföreningar är speciellt problematiska pga. de bildar lågsmältande saltblandningar. Dessa lågsmältande gasformiga eller fasta föreningar följer rökgasen och kan sedan fastna eller kondensera på kallare ytor på pannväggar eller överhettare för att sedan bilda aggressiva beläggningar. Tungmetallrika (Pb, Zn) klorider och sulfater ökar risken för korrosion, och effekten förstärks ytterligare vid närvaro av smälta. Motivet med den här studien var att få en bättre insikt i högtemperaturkorrosion förorsakad av Zn och Pb, samt att undersöka och prediktera beteendet och motståndskraften hos några stålkvaliteter som används i överhettare och pannväggar i tungmetallrika förhållanden och höga materialtemperaturer. Omfattande laboratorie-, småskale- och fullskaletest utfördes. Resultaten kan direkt utnyttjas i praktiska applikationer, t.ex. vid materialval, eller vid utveckling av korrosionsmotverkande verktyg för att hitta initierande faktorer och förstå deras effekt på högtemperaturkorrosion.

Sotilaiden epäviralliset ryhmänormit kolmessa jalkaväkikomppaniaa koskevassa empiirisessä tutkimuksessa (Knut Pipping, Roger Little, John Hockey)

Tutkimuksessa oli tavoitteena selvittää, millaisia sotilaiden epävirallisia ryhmänormeja tutkijat ovat havainneet eräissä sotilasyksiköissä jotka ovat toimineet sodassa tai sodan olosuhteita osittain vastanneissa tilanteissa. Keskeisinä lähteinä käytetään seuraavia kolmea sotilasyksikköön kohdistunutta tutkimusta: - Knut Pipping: "Kompaniet som samhälle Iakttagelser i ett finskt frontförband 1941-1944" (1947), suomenkielinen laitos ”Komppania pienoisyhteiskuntana” (1978), englanninkielinen laitos ”Infantry Company as a Society” (2008) - Roger W. Little: “Buddy Relations and Combat Performance” (1964) ja sen perustana ollut Littlen väitöskirja “A Study of the relationship between collective solidarity and combat role performance” (1955) - John Hockey: "Squaddies Portrait of a Subculture" (1986). Tutkimusongelmat olivat seuraavat: 1) Millaisia sotilaiden epävirallisia ryhmänormeja tai virallisista normeista poikkeavia käyttäytymismuotoja esiintyi kolmessa sodan ajan tai poikkeusolojen sotilasyksikössä Knut Pippingin, Roger Littlen ja John Hockeyn komppanioita koskeneiden tutkimusten mukaan? 2) Esiintyikö ao. tutkimuksissa (sotilasyksiköissä) samansisältöisiä tai edes suunnilleen samansisältöisiä normeja tai virallisista normeista poikkeavia käyttäytymismuotoja? Tutkimusmenetelmänä on Pippingin, Littlen ja Hockeyn tutkimusten ja tutkimustulosten systemaattinen läpikäynti ja vertailu sen selvittämiseksi, millaisia epävirallisia normeja kohteena olleissa sotilasyksiköissä on havaittu. Kohteina olevat tutkimukset käytiin läpi seuraavan skeeman mukaisesti: - sotilasyksikön virallinen organisaatio ml. viralliset johtajat - sotilasyksikön henkilöstö - sotilasyksikön toimintaympäristö ja tehtävät tutkimusajankohtana - sotilasyksikön sosiaaliset ryhmät - sotilasyksikössä havaittuja epävirallisia normeja. Tutkimuksessa tuli ilmi, että tutkituissa sotilasyksiköissä esiintyi joitakin samantyyppisiä epävirallisia normeja siitä huolimatta, että sotilasyksiköt olivat eri maista ja toimivat eri vuosikymmeninä ja erilaisissa sodissa ja tilanteissa. Sotilasyksiköissä havaittiin mm., että: - miehistöön kuuluvat sotilaat katsoivat, että heille annetut vaarallisetkin tehtävät, ainakin järkeviksi katsotut, piti hoitaa ainakin jollakin minimitasolla ja kaikkien piti osallistua tähän - miehistötasolla sotilaiden piti ainakin tietynlaisissa tilanteissa olla lojaaleja toisille samanarvoisille tai ainakin lähipiirissä oleville - lähipiirin sotilaihin kohdistuva lojaalisuus saattoi ohittaa viralliseen organisaatioon kohdistuvat velvoitteet - kaikissa yksiköissä esiintyi taistelussa käyttäytymistä koskevia epävirallisia normeja; esimerkiksi "liiallista rohkeutta" ei hyväksytty - joissakin tilanteissa vaaralliseen tilanteeseen liittyvän normin noudattaminen lisäsi yksittäiseen sotilaaseen kohdistuvaa välitöntä hengenvaaraa - lähipiirissä olevien sotilaiden henkilökohtaiseen omaisuuteen tai varusesineisiin ei saanut kajota - sen sijaan suhtautuminen muuhun valtion omaisuuteen oli liberaalimpaa.

Uudenmaan skenaariot 2040

”Uudenmaan skenaariot 2040” -projekti toteutettiin Uudenmaan ELY-keskuksen, Uudenmaan liiton ja Capfulin yhteistyönä marraskuun 2011 ja toukokuun 2012 välisenä aikana. Projektissa tunnistettiin Uudenmaan alueen toimintaympäristön muutoksia, joiden pohjalta rakennettiin neljä vaihtoehtoista tulevaisuudenkuvaa. Skenaarioiden rakentamisessa keskeisiä aiheita olivat globaalin ohjauksen painopiste taloudessa ja ympäristöasioissa, sekä ihmisten keskinäinen ja instituutioiden välinen luottamus ja aktiivisuus. Skenaariossa 1 (Globaali kansankoti) kuvattiin tilanne jossa kriisin kautta on siirrytty globaalin yhteisön vastuullisuuteen ja jossa EU-liittovaltio ohjaa hallintoa ja kehittämistoimintaa. Skenaario 2 (Paljon keppiä, vähän porkkanaa) on kansainvälisten vastakkainasetteluiden ja kasvavien jännitteiden maailma, jossa EU on hatara rakennelma jota yritetään pitää kasassa. Skenaario 3 (Villi Pohjola) kuvaa EU:n kriisiä, joka heijastuu Suomeen hyvinvointivaltion rappeutumisena ja kansalaisten passivoitumisena. Skenaariossa 4 (Brändien vastuu) uudistusten painopiste siirtyy globaaleille suuryrityksille ja osaamisverkostoille, jolloin julkishallinnon rooli pienenee. Skenaarioanalyyseissä syntyi skenaariokohtaiset varautumissuunnitelmat eri tulevaisuuden maailmojen varalle. Lisäksi tunnistettiin viisi skenaarioista riippumatonta välttämätöntä toimenpidettä, jotka tulisi toteuttaa Uudellamaalla joka tapauksessa alueen elinvoimaisuuden vahvistamiseksi. Nämä viisi toimenpidealuetta ovat: 1) Alueen arvoverkostolähtöinen kehittäminen, 2) Ihmisten osallisuuden ja voimavarojen vahvistaminen, 3) Elinkeinoelämän nopea ja joustava kehittäminen, 4) Toimivan ja notkean yhdyskunnan rakentaminen, sekä 5) Ympäristön tilan parantaminen. Uudenmaan toimijat voivat hyödyntää skenaariotyön tuloksia omissa ennakointi- ja strategiahankkeissaan, esimerkiksi käyttämällä Uudenmaan skenaarioita 2040 referenssiskenaarioina.

Selvitys käytöstä poistettujen kaatopaikkojen pinta- ja pohjavesitarkkailusta Uudellamaalla

Tässä selvityksessä on tarkasteltu Uudenmaan vanhoja kaatopaikkoja, joilla on voimassa oleva velvoitetarkkailuohjelma. Kaatopaikkoja on yhteensä 30 ja ne on poistettu käytöstä vuosien 1975–2008 välillä. Kaatopaikoilla käytöstä poistamisen jälkeen tehdyt sulkemistoimenpiteet ovat vaihdelleet jonkin verran ja kaatopaikat ryhmittyvät parhaiten sen mukaan, koska ne on poistettu käytöstä. Sulkemistoimenpiteiden vaatimukset ovat riippuneet kulloinkin voimassa olleesta lainsäädännöstä. Tarkastellut kaatopaikat on jaettu käytöstä poistamisen hetkellä voimassa olleen lainsäädännön mukaan kolmeen ryhmään: ympäristönsuojelulain mukaan suljetut (2000-), jätelain mukaan suljetut (1997–1998) ja jätehuoltolain mukaan suljetut (1975–1996) kaatopaikat. Lisäksi jätehuoltolain aikana käytöstä poistetut kaatopaikat on jaettu neljään ryhmään: yhdyskuntajätteen kaatopaikat, teollisuusjätteen kaatopaikat, kaatopaikan käytöstä poistamisen jälkeen kompostointi- tai maankaatopaikkoina toimineet kaatopaikat sekä kaatopaikan käytöstä poistamisen jälkeen jäteasemina toimineet kaatopaikat. Muutamaa poikkeusta lukuun ottamatta kaatopaikoilla toteutetut sulkemistoimenpiteet vastaavat käytöstä poistamishetkellä voimassa olleita säädöksiä. Oman lukunsa muodostavat ne kaatopaikat, joilla sulkemissuunnitelma on tehty vaatimusten mukaisesti, mutta sen toteutukseen ei vieläkään ole ryhdytty, vaikka kaatopaikka on poistettu käytöstä vuosia tai jopa vuosikymmeniä sitten. Lähes joka toisella tarkastelluista kaatopaikoista sulkemisrakentaminen on vielä kesken. Näistä kaatopaikoista kuudella sulkemista ei ole vielä edes aloitettu. Lisäksi osalla jo suljetuista kaatopaikoista sulkemistoimenpiteet ovat jääneet osittain puutteellisiksi. Ongelmallisinta on ollut kaatopaikkoja ohjaavan lainsäädännön hidas kehittyminen – vaatimukset nykytiedon pohjalta tarpeeksi huolellisiin sulkemistoimenpiteisiin kirjattiin valtioneuvoston kaatopaikkapäätökseen vasta vuonna 1997. Pitkien siirtymäsäännösten vuoksi näitä tarkkoja säädöksiä on vaadittu vasta ympäristönsuojelulain mukaan suljetuilta kaatopaikoilta. Suurin osa Uudenmaan kaatopaikoista on kuitenkin poistettu käytöstä 1990-luvun aikana. Riittämättömät sulkemistoimenpiteet ovat havaittavissa useiden tarkasteltujen kaatopaikkojen jälkitarkkailutuloksissa. Kaatopaikkavesi sisältää rehevöittäviä, happea kuluttavia sekä haitallisia aineita ja yhdisteitä, joiden leviämistä kaatopaikan alapuolisiin vesistöihin ja pohjavesiin ei ole estetty tarpeeksi tehokkaasti. Tämän vuoksi ympäristö- ja terveysriskejä aiheuttavat kaatopaikkojen pinta- ja pohjavesivaikutukset voivat jatkua vuosikymmeniä kaatopaikan sulkemisen jälkeen. Pinta- ja pohjavesivaikutusten merkittävyyden arvioinnissa velvoitetarkkailujen vuosiraportit ja niiden luotettavuus ovat avainasemassa. Tarkkailun lopettaminen on mahdollista, jos useiden tarkkailuvuosien aikana on havaittu laskevat trendit eri aineiden pitoisuuksissa sekä tieto siitä, että kaatopaikka on suljettu asianmukaisesti.

"Litteraturen, det är vad man undervisar om" : det svenska litteraturdidaktiska fältet i förvandling

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har ett nytt litteraturdidaktiskt forskningsfält vuxit sig allt starkare i Sverige, samtidigt som litteraturens ställning i samhälle och skola har försvagats. För att söka förstå en sådan paradox undersöker Peter Degerman hur frågor om litteraturens legitimitet och funktion besvaras i den litteraturdidaktiska forskningen. Varför bör vi egentligen läsa och studera skönlitteratur, och vad kan en litteraturpedagogisk forskning säga oss om litteraturens värde? Avhandlingens analysmetod är inspirerad av Michel Foucault, såväl begreppsligt som i genomförandet, vilket betyder att undersökningen framför allt riktar in sig på litteraturdidaktiken i termer av ett ”spridningsmönster” av ett antal ”diskursivt formerade vetenskapliga utsagor” som konstruerar sitt objekt eller en ”objektdomän” – ”en korpus av påståenden som hålls för sanna”. Litteraturdidaktikens huvudsakliga objektdomän, dess utskilda objekt, är litteraturläsningen. Det som gör litteraturdidaktiken till vetenskap – connaissance – är dess speciella avgränsning mot andra vetenskapliga områden, samtidigt som litteraturdidaktiken, som connaissance är beroende av förhållandet till ett speciellt episteme – ett större diskursivt fält som möjliggör vetenskapen. En ny vetenskap, som litteraturdidaktiken, uppstår i brottet mot ett större samhälleligt vetande, ett vetande vilket i detta fall kan återfinnas i utbildningssystemet, politiska opinioner, massmediala debatter etc. Det som är möjligt att säga inom området för litteraturdidaktik eller litteraturpedagogik begränsas emellertid av det som i avhandlingen benämns ”klassrummets princip”. Förhållandet mellan skilda litterära repertoarer – exempelvis mellan lärare och elev – eller mellan subjektiva och objektiva läsningar, mellan olika texttyper, knyts till klassrummet i betydelsen av en kontext för den pedagogiska situationen. Ytterst sett är det den litteraturdidaktiska forskningens relevans för klassrummets praktik som avgränsar den litteraturdidaktiska domänen.