A mediastinoscopia no diagnóstico de doenças intratorácicas

A mediastinoscopia cervical, desenvolvida por Carlens em 1959, é usada principalmente para avaliação dos linfonodos mediastinais nos pacientes portadores de câncer do pulmão candidatos a tratamento cirúrgico. No entanto, a exploração desta região pode também identificar outras doenças como sarcoidose, tuberculose, micoses e doenças neoplásicas que envolvem o mediastino ântero-superior. Neste estudo analisamos o prontuário de 125 pacientes submetidos à mediastinoscopia com finalidade de diagnosticar doenças intratorácicas. A técnica utilizada foi: cervical em 103, anterior em 7, e cervical e anterior combinadas em 15 pacientes. Oitenta pacientes eram do sexo masculino e 45 do sexo feminino. A idade variou de 13 a 75 anos. O exame foi realizado com anestesia geral e intubação orotraqueal em todos os pacientes exceto em dois nos quais foi utilizada anestesia local, sedação e suplementação de oxigênio por máscara. O diagnóstico mais freqüente foi o de carcinoma (36,8%), seguido de linfoma (16%) e sarcoidose (14,4%). Em nove pacientes, o exame foi inconclusivo, o que corresponde a um índice de falha do método de 7,2%. Onze pacientes portadores de síndrome de cava superior foram submetidos ao exame sem complicações adicionais, exceto um paciente que sofreu agravamento da síndrome. Conclui-se que a mediastinoscopia é um procedimento seguro e com baixo índice de complicações, e que pode ser utilizado com segurança nos pacientes portadores de massa mediastinal, ou linfonodomegalias, principalmente nas regiões paratraqueais.

Mellom tradisjon og spel : didaktikk for tekstil folkekunst

Denne avhandlinga er resultatet av eit behov for å forske på og utvikle ein didaktikk for tekstilfaget ved Folkekunststudiet, Institutt for folkekultur, Høgskolen i Telemark, Noreg. Studiet med folkekunst som fagfelt er eit relativt ungt studium på høgskolen, som vart etablert i 1984. Problemstillinga i denne avhandlinga er korleis ein kan utvikle ein forskingsbasert didaktikk der dei grunnleggjande prinsippa som særmerkjer den tradisjonelle folkekunsten, vert tekne vare på. I arbeidet med avhandlinga har eg prøvd på å klårgjere problemstillinga ut frå ulike perspektiv. Forskingsarbeidet har fokus på kommunikasjon og arbeidsmåtar i ljos av ulike teoriar. Det er ei hermeneutisk tilnærming som er vald for den didaktiske forståinga. Det fyrste drøftingstemaet har søkjeljos på kommunikasjon og dialog ved vidareføring av tekstil folkekunst. Både estetiske, teoretiske, praktiske og sosiale aspekt er nedfelte i læreplanen for studiet og skal utgjere grunnlaget for kommunikasjon og arbeidsmåtar. I den skapande og kopierande prosessen er det utvikla språklege reiskapar for både den sosiale og den estetiske sida der den teoretiske og praktiske faktoren er integrert. Møte med døme på tekstile tradisjonar så vel som praktisk forming av tekstilar har ført til refleksjon og dialog som involverer kontemplasjon, korrespondens og imaginasjon. Det andre temaet som er drøfta, er vidareføring av tradisjonelt visuelt formspråk. Her er merksemda retta mot kva som har skjedd formalt med ei gruppe tradisjonelle formelement i tekstilar i den institusjonelle vidareføringa over eit lengre tidsperspektiv. Resultatet syner at mange tradisjonelle formelement er borte frå den institusjonelle produksjonen. Formelementa kan ha fått ei meir naturalistisk utforming, eller dei er overførte til andre tradisjonelle tekstilteknikkar enn dei som var utgangspunktet. Rombeforma i den institusjonelle produksjonen er utført i færre variasjonar og kombinasjonar enn i den tradisjonelle produksjonen. Konklusjonen på drøftingstemaet er at spelereglar og spatialitet i høve til den formale komponenten i utvalet med tradisjonelle tekstilar ikkje er vidareført i alle gruppene av institusjonelle produkt. Resultatet kan få innverknad og fylgjer for utforming av ein framtidig didaktikk for faget. Arbeidsmåte og erfaring frå vidareføring av tekstile tradisjonar er det tredje temaet som er drøfta i avhandlinga. Kopiering og skapande prosessar er arbeidsmåtar som er brukte ved studiet i dag, og dei utgjer grunnlag for drøftingar i relasjon til vidareføring og erfaring. Konklusjonen er at i den skapande prosessen korrigerer tradisjonen utforminga, medan i kopiprosessen er eigen stilvilje og improvisering resultat av prosessane. Personar som deltek i prosessane, har sett seg sjølve og si historiske forankring inn i spelet, der visuelt og verbalt språk er resultat av integrasjon av tradisjonar. Dei tre drøftingstemaa utgjer grunnlaget for at didaktikk for folkekunst og tekstil kan bli intersubjektiv forståing av kva ein didaktikk for vidareføring av folkekunst med vekt på tekstil kan vere i utdanninga i dag. Indre og ytre dialog i skapande og kopierande prosessar femner om estetiske, materielle og tekniske faktorar sett i høve til spelereglar, spelerom, spatialitet og samspel i møte med tekstile tradisjonar. Samla utgjer det ein forskingsbasert didaktikk for faget der den overordna intensjonen er samtykke mellom tradisjon og spel.

Ledelse - en bevegelse i ansvar og kjærlighet

Bakgrunn for denne studien har vært en uro over markedskreftenes innflytelse i samfunnet generelt og i helsevesenet spesielt. Økonomiske organisasjonsmodeller er utviklet for det private næringsliv, hvor organisasjonens mål er å tjene penger. Når kostnadsbesparelser og effektivitet er førende tenkning i kulturen, er det en fare for at mennesket blir sett på som et verktøy eller middel for effektivisering av organisasjonen. Det synes derfor å være et behov for ny tenkning om ledelse, hvor lederens ansvar i større grad er knyttet til ansvar for medmennesket og for mellommenneskelige relasjoner, fremfor ytre strukturer og økonomiske resultater. Hensikten med denne studien har vært å studere hva ansvarlig ledelse er med bakgrunn i vårdvitenskapen, filosofiske tekster av Levinas og Gadamer, samt empirisk materiale. Studien viser at ansvarlig ledelse er styrt av et indre ansvar og har sin etiske grunn i kjærligheten til medmennesket. Ansvarlig ledelse er en del av det å være menneske, og dette innebærer å føre seg selv og andre frem mot ansvaret for de som er sårbare og hjelpeløse. Å føre andre frem mot ansvaret for medmennesket og for fellesskapet er å ivareta egen og andres verdighet ved å fremme menneskets naturlige retningsbestemmelse. Ansvaret for andre danner menneskets menneskelighet i berørthet og følsomhet ved andres smerte og lidelse. Dette vekker menneskets potensial for godhet og nestekjærlighet. Forståelsen for ansvarets betydning bidrar til et fellesskap som opprøres over den urett som rammer andre, og kjennetegnes av solidaritet med de svakeste. Studien viser at ansvarlig ledelse er å tjene den andre i stedfortredelse og ydmykhet. Den andre er den egentlige leder og ledestjerne, og den andre er den som kan avgjøre om ledelse er ansvarlig ledelse. Overført til sykehus vil dette innebære at ansvarlig ledelse er å fremme en kultur, hvor pasienten er den naturlige ledestjerne i fellesskapet. Et slikt fellesskap verner om og gir vekstvilkår for det gode vårdande. Teorimodellen om ansvarlig ledelse er rettet mot hva det innebærer å være ansvarlig som menneske. Det vises til et ansvar som kan betraktes som et vilkår, eller som en mulighet ved livet selv. Å påta seg ansvar for andre gir kraft og mot, og bidrar til at mennesket utvikler sitt iboende potensial for å kunne styres av et ”indre bør” fremfor ytre regler og direktiver. Ledelse knyttet til et slikt ansvar innebærer noe mer enn ledelse som en rolle eller funksjon i organisasjoner, da det er et ansvar som strekker seg utover det som kan rommes i en stillingsinstruks.

Undervattensmiljön i norra Östersjön : Viktigt att tänka på vid havsnära planering

Undervattensmiljön i skärgårdarna och de kustnära områdena i norra Östersjön är mångformiga och produktiva. Arternas levnadsmil-jöer styrs bl.a. av bottentyp, exponeringsgrad och ljustillgång. Kunskap och information om undervattensarterna är av stor vikt för en hållbar planering av kust- och havsmiljön. Denna rapport beskriver indelningen av de viktigaste undervattenshabitaten i norra Östersjöns kustvatten samt hur ett naturvärde på dessa miljöer kan uppskattas på basen av de olika ekologiska funktioner som habitatet uppfyller. De mest inflytelserika mänskliga hoten, både små- och storskaliga, som allvarligt kan hota habitatens fortbestånd behandlas också. Habitaten som beskrivs är både av typen hårdbotten och mjukbotten. Hårdbottenssamhällena bildar distinkta bälten från ytan mot bott-nen: trådalgszonen, zonen med stora fleråriga brunalger (Fucus vesiculosus, F. radicans), rödalgszonen och blåmusselzonen (Mytilus edulis/trossulus). Mjukbottensamhällena är uppbyggda kring ålgräs (Zostera marina), andra vattenlevande kärlväxter eller kransalger. En stor del av både de grunda och djupa mjukbottnarna saknar vegetation och samhällena struktureras då av ryggradslösa djur i och på sedi-mentytan. Habitaten har klassificerats och värderats enligt en tvåstegsmodell. Först har habitaten namngivits efter den dominerande arten eller artgruppen som bestämts enligt täckningsgrad. Därefter har varje habitat getts ett värde enligt sin ekologiska betydelse. Naturvärdet är indelat i skalan 1-5. Projektet NANNUT – The Nature and Nurture in the Northern Baltic Sea – har gjort inventeringar av undervattensmiljön på olika håll av kusterna och skärgårdarna i Finland 2010-2011. Målsättningen har varit att utveckla enkla och kostnadseffektiva metoder både för kartering och värdering av undervattenshabitat. Det huvudsakliga undersökningsområdet var förlagt till Raseborgsstad i södra Finland.

The knapsack problem approach in solving partial hedging problems of options

En option är ett finansiellt kontrakt som ger dess innehavare en rättighet (men medför ingen skyldighet) att sälja eller köpa någonting (till exempel en aktie) till eller från säljaren av optionen till ett visst pris vid en bestämd tidpunkt i framtiden. Den som säljer optionen binder sig till att gå med på denna framtida transaktion ifall optionsinnehavaren längre fram bestämmer sig för att inlösa optionen. Säljaren av optionen åtar sig alltså en risk av att den framtida transaktion som optionsinnehavaren kan tvinga honom att göra visar sig vara ofördelaktig för honom. Frågan om hur säljaren kan skydda sig mot denna risk leder till intressanta optimeringsproblem, där målet är att hitta en optimal skyddsstrategi under vissa givna villkor. Sådana optimeringsproblem har studerats mycket inom finansiell matematik. Avhandlingen "The knapsack problem approach in solving partial hedging problems of options" inför en ytterligare synpunkt till denna diskussion: I en relativt enkel (ändlig och komplett) marknadsmodell kan nämligen vissa partiella skyddsproblem beskrivas som så kallade kappsäcksproblem. De sistnämnda är välkända inom en gren av matematik som heter operationsanalys. I avhandlingen visas hur skyddsproblem som tidigare lösts på andra sätt kan alternativt lösas med hjälp av metoder som utvecklats för kappsäcksproblem. Förfarandet tillämpas även på helt nya skyddsproblem i samband med så kallade amerikanska optioner.

Konfliktaushandlung zwischen Ehepartnern in deutsch- und schwedischsprachigen Dramen : eine historisch-kontrastive linguistische Dialoganalyse

I min doktorsavhandling undersöker jag framställningen av verbala konflikter mellan äkta makar inom både tysk- och svenskspråkiga dramer. Det empiriska materialet består av en historisk rad av tre svensk- och tre tyskspråkiga dramer som sträcker sig från 1896 till 1987. Den svenskspråkiga dramaserien består av dramerna Dödsdansen (1900, A. Strindberg), Ringleken (1978, Ahlfors/Andersson/Bargum) och Hämndaria (1987, L. Norén). Den tyskspråkiga serien består av dramerna Reigen (1896, A. Schnitzler), Die Zimmerschlacht (1967, M. Walser) och Play Strindberg (1968, F. Dürrenmatt). Som teoretisk och metodisk utgångspunkt för analysen fungerar det relativt nya och outforskade forskningsområdet ’historisk dialoganalys’, vilket är både språk- och litteraturvetenskapligt inriktat. Inom historisk dialoganalys utgår man ifrån att litterära dialoger, även om de är fiktiva, fungerar som en rikhaltig källa till historisk kunskap om samtal och kommunikation. Min avhandling sträver efter att genom noggrann analys beskriva de framställda verbala konflikterna mot deras estetiska, historiska, kulturella och sociala bakgrund. Resultaten av den historiska och kontrastiva jämförelsen av de sex valda dialogerna visar att det finns signifikanta historiska paralleller i framställningen av de verbala konfliktmönstren bland de tyskspråkiga dramerna och bland de svenskspråkiga dramerna. Däremot visar den kontrastiva jämförelsen av de svensk- och tyskspråkiga dramaserierna att det finns signifikanta skillnader mellan de framställda svensk- och tyskspråkiga konfliktmönstren. Samtidigt kunde det upptäckas att dessa kontrastiva skillnader inte bara är påverkade av skilda estetiskt-litterära traditioner, utan delvis också av olika historiska, sociala och kulturella normer och konventioner som står bakom de svensk- och tyskspråkiga dialogerna. Avhandlingens resultat leder å ena sidan till en djupare insikt om genrehistoriska paralleller, differenser och utvecklingar, och å andra sidan ger de upptäckta dialogstrukturerna inblick i historiskt och kulturellt bundna normer och konventioner om (verbalt) beteende. I och med att det är fråga om fiktionala dialoger får resultaten inte likaställas med sådana från naturliga samtal. Min avhandling fungerar snarare som ett komplement till analysen av verkliga konflikter i och med att den tillför en historisk och kulturell dimension som samtalsanalysen inte har när den enbart fokuserar på nutidens samtal.

Den finländska redovisningsnormeringen i korstrycket mellan institutionaliserad teori och internationella standarder

Finländsk redovisning har sedan 1960-talet baserats på teorin om utgift vid inkomst, en teori utvecklad av professor Martti Saario. Globalisering av aktiemarknaden och företagsverksamheten samt medlemskap i internationella organisationer ledde till tryck för harmonisering. Teorin var i Finland starkt institutionaliserad vilket påverkade harmoniseringsprocessen. Processen följs över tre nivåer. Den högsta nivån, internationell nivå, undersöker hur normeringen de jure förändras. Förändringarna i lagstiftningen krävde eftergifter i den teoretiska grunden, det vill säga i teorin om utgift vid inkomst. Den mellersta nivån, nationell nivå, studerar aktörers motiveringar för eller emot förändring av redovisningsnormen. Det organisatoriska fältet kan anses instabilt eftersom aktörsgrupperna inte är enhetliga. Motståndet mot harmonisering avtar under processen och teorin om utgift vid inkomst förlorar mark. Den lägsta nivån, företagsnivån, studerar hur boksluten de facto förändrades. De internationella standarderna har implementerats genom så kallad lös koppling eftersom företagen har behållit sin tidigare redovisningsfilosofi där det är möjligt. Avhandlingen bidrar till att öka förståelse för hur en institutionaliserad redovisningsteori påverkar redovisningspraxis i ett land långt efter att en ny norm implementerats.

Det demokratiska samtalet : en studie av deliberativ demokrati i ett medborgarforum

Behovet av deliberativ demokrati, dvs. politiskt beslutsfattande som bygger på överläggningar där olika skäl vägs mot varandra, betonas allt oftare i samhällsdebatten. Dylika överläggningar förväntas bidra med beslutsfattande som är mer förnuftsorienterat, respektfullt och inkluderande, samt beslut som är mer avvägda och äger större legitimitet. Genom att analysera samtal från ett diskussionsforum där vanliga medborgare samlats för att rådslå om utvecklingen av kärnkraft i Finland redogör denna avhandling för hur deliberativ demokrati som omfattar vanliga medborgare tar sig uttryck. Resultaten är tudelade. Även om deliberativa överläggningar kan ge medborgarna mer insikt och klargöra den egna åsikten i sakfrågan, visar det sig att deltagarna har svårt att ta åt sig argument och åsikter som inte stämmer överrens med den egna uppfattningen. Dessutom visar det sig att särskilt kvinnor, yngre och mindre utbildade deltagare har svårigheter att hävda sig i det deliberativa samtalet. De brister som uppdagas ifrågasätter om deliberativ demokrati i praktiken kan bidra till ett mer jämlikt och välfungerande beslutsfattande.

Development of new halogen-free and multifunctional flame retardants

I avhandlingen undersöktes nya typer av halogenfria flamskyddsmedel. De utvecklade azoalkanföreningarna skyddar polypropenplaster mot brand även i små halter och kan samtidigt förbättra plasternas övriga egenskaper. Undersökningen har medfört viktigt kunnande i övergången från effektiva men på flera sätt problematiska bromerade flamskyddsmedel mot miljövänligare alternativ. I Auberts undersökningar framkom att speciellt symmetriska cykliska azoalkaner, såsom dicyklohexylazoföreningar, uppvisar goda flamskyddande egenskaper i polypropenprodukter. Betydande flamskydd uppnåddes vid anmärkningsvärt låga koncentrationer av föreningarna (0,5-2 vikts-%) och formuleringarna klarar DIN 4102 B2-standardtestet som mäter brandsäkerheten i byggprodukter. I doktorsavhandlingen syntetiserades även en ny, innovativ radikalgenerator, bis(1-propyloxy-2,2,6,6-tetrametylpiperidyl)-4-diazen (AZONOR), som klarade av förutom det ovannämnda testet även NF P92-505- samt det mera krävande UL 94 VTM-2-standardtestet. Förutom flamskyddande verkan uppvisade denna multifunktionella förening ett utmärkt UV-skydd i polypropenplaster. Även efter 2000 timmar av föråldring i klimatkammare kunde ingen betydande minskning av flamskyddsmedlets effekt eller förvittring av polymerfilmen observeras. Konsumtionen av plastprodukter håller på att öka. För att kunna uppfylla de nutida kraven på brandsäkerhet bör man tillsätta flamskyddsmedel till de i sig mycket brandfarliga plasterna. Internationellt forskas det mycket i att finna ersättande produkter för de allmänt använda bromerade flamskyddsmedlen. I Auberts undersökning hittades välfungerande och till sina bieffekter lindrigare föreningar för att ersätta bromerade medel. De nya föreningarna har väckt stort intresse inom den akademiska och företagsvärlden.

Kontroll av Närpes å: Resultat under åren 2008-2010

Regleringsprojektet för Närpes å fick vattendomstolens tillstånd år 1976, och vattendragsarbeten utfördes enligt tillståndet från mitten av 1970-talet fram till år 1995. Målet med regleringen av Närpes å och användningen av Västerfjärden har varit att trygga Oy Metsä-Botnia Ab:s tillgång på råvatten och att förhindra översvämningar. Vattenkvaliteten i Närpes å och i de konstgjorda sjöarna och kvicksilverhalten i fiskarna i de konstgjorda sjöarna har kontrollerats enligt en frivillig kontrollplan för åren 2000–2010. I denna sista kontrollrapport för Närpes å presenteras det material som samlats in under åren 2008–2010. Vattnet i Närpes å var upprepade gånger mycket surt. När det var som värst var vattnet vid alla provtagningspunkter så pass surt att det kan förekomma störningar i t.ex. mörtens (pH 5,7) eller abborrens (5,5) förökning. Mot nedre loppet av Närpes å ökade problemen med vattenkvaliteten, eftersom belastningen från de sura sulfatjordarna kumulerade. Från den bearbetade jordmånen sköljdes sulfatjoner och flera olika metalljoner. Vattnet i Närpes å var mycket mörkt redan i den övre delen av vattendraget. Närsaltshalterna ökade kraftigt ned-ströms, vilket till stor del kunde förklaras av markanvändningen. Kivi- och Levalampi hade svåra syreproblem i det bottennära vattnet under vårvintrarna 2008–2010. Syrebristen vid bottnen ledde till att järn och fosfor frigjordes från sedimentet. Också i Säläisjärvi var vattnets syrehalt lägre vid bottnen än vid ytan under vårvintrarna. Vid Säläisjärvis botten var syrehalten nära gränsen på 5-6 mg/l för vad gäddan, abborren och gösen trivs i. Närsaltshalterna i Västerfjärden var avsevärt högre än i Säläisjärvi eller Kivi- och Levalampi och en aning högre än i Närpes å. I en del av gäddorna i Säläisjärvi överskred kvicksilverhalten år 2009 1 mg/kg, vilket är maximigränsen för den del av gäddan som används som livsmedel. De gäddor som hade en kvicksilverhalt över 1 mg/kg vägde över 1,5 kg. Kvicksilverhalten i den största gäddan som fångades i Kivi- och Levalampi (2,4 kg) var 1 mg/kg. En del av de abborrar som fångades i Kivi- och Levalampi hade en kvicksilverhalt som överskred 0,5 mg/kg, vilket är maximigränsen för den del av abborren som används som livsmedel.

Maa- ja metsätalousalueiden monimuotoisuus ja kosteikot: Uskelanjoen alaosa

Uskelanjoen valuma-alueen alaosassa Salossa toteutettiin maatalousalueiden monivaikutteisten kosteikkojen yleissuunnitelma. Suunnitelma kuuluu Uskelanjoen yleissuunnittelukokonaisuuteen, josta Uskelanjoen yläosa julkaistiin vuonna 2011. Suunnitelmassa kartoitettiin Uskelanjoen alaosan maa- ja metsätalousympäristöä, tarkasteltiin luonnon monimuotoisuuskohteita sekä päivitettiin aiemmin tehtyä rantapeltojen suojavyöhykesuositusarviointia. Hankkeen tarkoituksena oli löytää ei-tuotannollisella investointituella ja maatalouden erityisympäristötuilla toteutettavaksi ja hoidettavaksi soveltuvia kosteikkoja sekä luonnon monimuotoisuuskohteita. Kosteikkokartoituksessa käytettiin maastotyön apuna Suomen ympäristökeskuksen kosteikkomallia. Luonnon monimuotoisuuskohteiden kartoituksessa alueen maiseman ja monimuotoisuuden tilaa tarkasteltiin yleispiirteisesti maastokäynneillä. Suunnitelmassa kartoitettiin lisäksi metsäalueiden mahdollisia kosteikkokohteita sekä sellaisia metsäkohteita, joita voidaan hoitaa tai suojella metsäluonnon monimuotoisuuden ylläpitoon suunnatun vapaaehtoisen METSO-ohjelman keinoin. Alueelta löytyi runsaasti luonnon monimuotoisuuskohteita, joiden perustamista ja hoitoa voidaan rahoittaa maatalouden omilla erityisympäristötukimuodoilla. Lisäksi alueelta löytyi useita kosteikkokohteita, joita voidaan toteuttaa kosteikkojen rakentamiseen tarkoitetulla maatalouden ei-tuotannollisella investointituella sekä ylläpitää monivaikutteisen kosteikon hoitotuella. Myös potentiaalisia METSO-kohteita löytyi suunnittelualueelta useita. Yleissuunnittelun päämääränä on suunnata vesiensuojelun ja monimuotoisuuden edistämiseen tarkoitettuja tukia oikeisiin kohteisiin sekä tarjota tarpeellista tietoa ja taustatukea, mikäli alueita suunnitellaan hoidettavan. Kohteiden mukanaolo suunnitelmassa ei velvoita maanomistajia mihinkään, mutta saattaa innostaa viljelijöitä ja metsänomistajia luontoarvojen ylläpitoon.

Kokemäenjoen suiston kehitys, maaperämuodostumat ja niiden kemialliset piirteet

Suurelta osin Natura-alueeseen kuuluvan Kokemäenjoen suistoalueen kuivan maan ja suiston edustan vesialueen erityyppisten maaperäkerrostumien kerrosjärjestys ja alueellinen jakautuminen selvitettiin pintamaaperän kartoituksella, tutkimuskaivannoilla ja kairauksella. Suiston kerrostumat luokiteltiin viiteen maaperämuodostumaan. Vanhimmasta nuorimpaan, Toukari, Vainio-Mattila, Hevosluoto, Lanajuopa ja Säikkä muodostumaan. Nämä edustavat vanhoja Itämeren altaan ja nuorempia merelle päin etenevän suiston eri osien kerrostumisympäristöjä. Eri muodostumien fysikaaliset ja kemialliset ominaisuudet kuvattiin ja ne eroavat luonteeltaan ratkaisevasti toisistaan. Suiston etenemistä edustavat Hevosluoto- ja Säikkä-muodostumat ovat kontaminoituneet 1900-luvun alkupuolelta lähtien yhä voimakkaammin ihmistoiminnasta kertyvistä raskasmetallipitoisuuksista ja orgaanisista haitta-aineista. Tämä näkyy erityisesti elohopean, kadmiumin, arseenin, lyijyn, sinkin, nikkelin, dioksiinien ja furaanien kokonaispitoisuuksien kasvuna näissä muodostumissa. Pitoisuudet ovat suurimpia muodostumien nuorimmissa osissa. Kuivalla maalla raskasmetallipitoisuudet ylittävät paikoin valtioneuvoston pilaantuneelle maaperälle asettamat kynnysarvot, jolloin säädökset on huomioitava suiston maaperää muokattaessa. Vesialueella nämä kynnysarvot ylittyvät myös orgaanisten haitta-aineiden osalta. Tietyin osin ovat esimerkiksi arseenin ja nikkelin osalta taustapitoisuudet suistoalueen vanhimmassa Toukari muodostumassa jo luontaisesti kynnysarvoja suuremmat. Tämä pitää osata ottaa huomioon maansiirtotoimenpiteitä suunniteltaessa. Suistoon kerrostuvan maa-aineksen ja nopean maankohoamisen vuoksi suisto etenee nykyisin 30-40 m vuodessa merialueelle päin. Tämä mataloittaa vääjäämättömästi suiston edustan vesialueita kerrostumisen siirtyessä merelle päin. Näin myös Natura-alueen ainutlaatuiset biotoopit vähitellen siirtyvät merelle päin.

Lounais-Suomen pohjavesien toimenpideohjelma vuoteen 2015

Kaikissa EU-maissa on laadittu ensimmäiset vesienhoitosuunnitelmat, joiden avulla tavoitellaan pinta- ja pohjavesien hyvää tilaa vuonna 2015. Pohjavesin osalta tavoitteena on pohjavesien hyvä kemiallinen ja määrällinen tila. Vesienhoito on osa koko Euroopan laajuista, vesipolitiikan puitedirektiiviin pohjautuvaa työtä. Kokemäenjoen-Saaristomeren-Selkämeren vesienhoitoalueelle laaditussa vesienhoitosuunnitelmassa asetettujen tavoitteiden saavuttamiseksi on Lounais-Suomen alueen pohjavesille laadittu toimenpideohjelma. Lisäksi alueelle on laadittu kaksi pintavesien hoidon toimenpideohjelmaa, joista toinen Varsinais-Suomeen ja toinen Satakuntaan. Lounais-Suomen pohjavesien toimenpideohjelmaan vuoteen 2015 on koottu tiedot pohjavettä heikentävistä toiminnoista, riskipohjavesialueista ja selvityskohteista sekä pohjavesien määrällisestä ja kemiallisesta tilasta. Toimenpideohjelmassa esitetään myös tärkeimmät toimenpiteet, joiden avulla pohjavesien määrällinen ja kemiallinen hyvä tila pyritään saavuttamaan ja ylläpitämään vuoteen 2015 mennessä. Pohjavesien osalta tarkastelu kohdistuu vedenhankinnan kannalta tärkeisiin pohjavesialueisiin (luokka I) ja vedenhankintaan soveltuviin pohjavesialueisiin (luokka II). Lounais-Suomessa pohjavesialueita on yhteensä 295, joista I-luokan alueita on 219 kappaletta ja II-luokan alueita 76 kappaletta. Toimenpideohjelmassa tarkastellaan tarkemmin pohjavesialueita, joilla pohjaveden tila on heikentynyt tai hyvä tila on uhattuna ihmistoiminnasta johtuen. Lounais-Suomen alueella merkittävimmät pohjavettä vaarantavat ja muuttavat toiminnot ovat teollisuus ja yritystoiminta, pilaantuneet maa-alueet, liikenne ja tienpito sekä asutus ja maankäyttö. Myös maa-ainesten otolla, maa- ja metsätaloudella sekä vedenotolla ja tekopohjaveden muodostamisella voi olla pohjaveden laatua heikentäviä vaikutuksia. Riskialueiksi nimettiin 34 pohjavesialuetta, selvityskohteiksi 48 ja seurantakohteiksi 5 pohjavesialuetta. Huonoon tilaan on kemiallisen tilan arvioinnin kautta luokiteltu 9 pohjavesialuetta, joiden ongelmat johtuvat mm. torjunta-aineista, kloridista, liuottimista, polttonesteiden lisäaineista ja raskasmetalleista. Pohjavesien määrällinen tila on kaikilla Lounais-Suomen pohjavesialueilla hyvä. Kemiallisen hyvän tilan saavuttaminen ja sen ylläpitäminen vaativat toimenpiteitä, joista tärkeimpiä ovat riskitoimintojen ohjaaminen pohjavesialueiden ulkopuolelle, pohjavesien suojelusuunnitelmat, pilaantuneiden maa-alueiden tutkimukset ja kunnostukset sekä tiealueiden pohjavesisuojausten rakentaminen. Pohjavesien hyvää kemiallista tilaa ei saavuteta kaikilla pohjavesialueilla vuoteen 2015 mennessä, vaikka esitetyt toimenpiteet toteutettaisiin. Toimenpideohjelma tarkistetaan kuuden vuoden välein, jolloin arvioidaan uudestaan pohjavesien tila ja toimet pohjavesien hyvän tilan saavuttamiseksi.

Exploring the role and transformative potential of human rights in development practice and food security : case study from Malawi

Avhandlingen är en analys av den roll som mänskliga rättigheter spelar i utvecklingssamarbete i allmänhet och tre matsäkerhetsprojekt i Malawi i synnerhet. Författaren undersöker huruvida mänskliga rättigheter kan bidra till samhälleliga förändringsprocesser. Undersökningen har en diskursiv syn på mänskliga rättigheter; rättigheter ses som sociala konstruktioner skapade av människor, konstruktioner som förändras i takt med att aktörerna ger dem ny mening. Människorättsbaserade utvecklingsstrategier riktar uppmärksamheten mot olika aktörers skyldigheter samt vikten av att mänskliga rättigheter inte kränks genom utvecklingspolitiska beslut. En analys som utgår från mänskliga rättigheter kan leda till att nya frågor lyfts fram: vem har skyldigheter, vem har rättigheter, och varför förverkligas inte dessa? Fokus flyttas till hur politiska, ekonomiska och juridiska strukturer kan förändras så att de främjar mänskliga rättigheter. Författaren använder empiriskt material från Malawi för att visa vilken roll mänskliga rättigheter och så kallade människorättsprinciper spelar inom tre projekt: (1) ett mathjälpsprojekt; (2) ett rättighetsbaserat projekt med fokus på att stärka strategier för livsuppehälle; (3) ett juridiskt projekt inom ramen för vilket man skapat ett lagförslag om rätten till föda. Analysen visar att det rättighetsbaserade projektet strävade efter den mest djupgående samhälleliga förändringen. Människorättsprinciperna ansvarighet och deltagande handlade inte endast om verksamheten inom projektet utan man strävade även efter att stärka dessa principer mellan medborgare och myndigheter. Rättigheter, som ett sätt att tala, tänka och handla, inte som abstrakta juridiska normer, påverkade de lokala aktörernas sätt att kräva bl.a. tjänster av lokala myndigheter. Teoretiskt kan man säga att det rättighetsbaserade projektet representerar ett aktörsperspektiv på mänskliga rättigheter där aktörernas egna uppfattningar om vad de är berättigade till samt krav på myndigheters ansvar formade vilken mening rättigheterna kom att få.

Kommunistskräck, konservativ reaktion eller medveten bondepolitik? : svenskösterbottniska bönder inför Lapporörelsen 1930

Jag har studerat varför en grupp bönder i Svenskösterbotten valde att sympatisera med Lapporörelsen sommaren 1930. Tidigare forskning har främst fokuserat på antikommunismen som den huvudsakliga orsaken till att folk valde att ta ställning för Lapporörelsen. Jag har dock sökt kompletterande förklaringar utöver antikommunismen till att svenskösterbottniska bönder visade sympatier för Lapporörelsen genom att delta i bondetåget och förorda så kallade fosterländska valförbund inför riksdagsvalet 1930. Hela Svenskösterbotten utgör den region som studeras, men i studien gör jag mikrohistoriska djupdykningar i kommunerna Närpes och Korsholm för att belysa vilka lokala faktorer som inverkade på en persons inställning till Lapporörelsen. Kommunismen hade få anhängare på den svenskösterbottniska landsbygden där över 90 procent av väljarna röstade på Svenska Folkpartiet (SFP). Eftersom det saknades en organiserad arbetarrörelse blev ett ställningstagande för Lapporörelsen istället en konservativ reaktion mot andra nya religiösa och politiska organisationer som uppfattades som oppositionella och som i avsaknad av kommunister fick symbolisera omoralen i samhället. Sådana rörelser var Fredsrörelsen och frikyrkorna och på orter där dessa fanns var ett ställningstagande för Lapporörelsen till en del en konservativ reaktion mot dessa. Den lappovänliga front som uppstod i Svenskösterbotten skapades bland bönderna inom Bondeförbundet, som var en konservativ högerfraktion inom SFP. Det främsta motståndet mot Lapporörelsen fanns inom Allmogeförbundet, som var en liberal vänsterfraktion inom SFP. Den viktigaste frågan för Bondeförbundet var kravet på höga importtullar på spannmål. Inom Bondeförbundet fanns en befogad oro för att spannmålsodling var olönsam i Finland på grund av billig importsäd. I min studie visar jag att ett fosterländskt valförbund skulle ha bidragit till att mera högerinriktade kandidaterna inom de borgerliga partierna som var för Lapporörelsen och för en protektionistisk jordbrukspolitik skulle ha blivit invalda i riksdagen. Det fanns således även agrarpolitiska motiv bakom Bondeförbundets ställningstagande för Lapporörelsen.