Sjuksköterskans upplevelse av humorns betydelse i psykiatrisk omvårdnad - En intervjustudie

Bakgrund: Sjuksköterskan förväntas arbeta med patientens bästa i fokus och hon möter många allvarliga situationer där själva existensen står på spel och där sjuksköterskan behöver härbärgera starka känslor hos patienter och deras närstående, men också upprätthålla sin egen integritet och känslomässiga balans. Humor har visats vara ett kraftfullt men tveeggat verktyg i kommunikation och relationsbyggande. Inom psykiatrin kan detta verktyg förmodas behöva hanteras med särskilt kunskap och omsorg. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskan i psykiatrisk omvårdnad ser på humor som företeelse och hennes upplevelse av positiva respektive negativa effekter av att använda humor. Metod: Undersökningen utfördes med en kvalitativ innehållsanalys av halvstrukturerade intervjuer med fem sjuksköterskor verksamma inom psykiatrisk omvårdnad. Resultat: Humor sågs som ett viktigt verktyg inom psykiatrisk omvårdnad som det krävdes lyhördhet, respekt, fingertoppskänsla och timing för att kunna använda. Den huvudsakliga strategin för att använda humor var öppenhet för spontant humor i mötet men det gavs även exempel på medvetna interventioner. Humor öppnade möjligheter att få se verkligheten från nya perspektiv vilket var verksamt för att förändra negativa tankar samt lätta på ångest och negativa känslor. Humor underlättade kommunikation och kunde användas för att jämna ut maktbalanser. Det fanns risk för negativa effekter om humor användes för att trycka ner andra eller som verklighetsflykt. Psykiatriska patienter uppfattades som mer sårbara och medvetenhet om hur svåra psykiska sjukdomar påverkar förmågan att uppfatta och uppskatta humor var viktig även om ett allmänt bra bemötande ansågs vara grundläggande. Slutsats: Positiva former av humor som används på ett respektfullt och inkännande sätt kan vara är ett viktigt verktyg i omvårdnaden för att möjliggöra nya perspektiv på tillvaron, ge lättnad i ångest, minska negativa känslor och tankar samt höja livskvaliteten för både patienter och personal i en verksamhet med mycket allvar.

Malungsbors historiebruk : Kollektivt användande av historia i det offentliga

Denna uppsats diskuterar hur invånare i Malung använder historia kollektivt i det offentliga. Det visar sig att invånarna i mångt och mycket använder historia för att markera en Guldålder där orten Malung i Sverige en gång var ett blomstrande industrisamhälle, idag ett minne blott. Användning av historia i Malung visar sig vara en önskan att återvända till den tid då orten var ledande i landet inom skinn-, päls- och kvarnstensindustrin. Men det är inte inom skinn, päls och kvarnstenstillverkning som återskapandet av det förflutna syns, utan i andra mer generella historiska och vardagsnära områdena såsom vävning, malning och bakning, där en mer allmän historia eftersträvas. Skinn-, päls- och kvarnstensindustrin återfinns således inte som grund för en identitet när det gäller historiebruk i Malung.

Introduktionen av kärnkraften i Finland

Finlands industri har av tradition varit starkt energikrävande. Träförädlingsindustrin, som fick sin egentliga start i medlet på 1800-talet, använde stora mängder energi liksom metallförädlingsföretagen i ett senare skede. Krigstiden med sin energiransonering visade handgripligen för allmänheten liksom för specialisterna att en tillräcklig tillgång till energi är ett livsvillkor för vår industri och därmed för vårt land. Efterkrigstiden kännetecknades av en allt snabbare utbyggnad av den på vatten- och ångkraft baserade elkraftskapaciteten, en utbyggnad som den inhemska verkstadsindustrin i stor utsträckning deltog i. Men redan på 1950-talet var vattenkraften till stor del utbyggd, varför den privata såväl som den statliga sektorns intresse allt mera inriktade sig på den speciellt i USA favoriserade atomenergin. Efter fördjupade studier i kärnfysik och kärnteknik vid the International School of Nuclear Science and Engineering i USA deltog författaren av dessa rader intensivt (först som Ahlströmanställd och senare som VD för Finnatom) i den utvecklingsverksamhet inom det kärntekniska området som inte bara elproducenterna utan även verkstadsindustrin i vårt land genomförde. Det var därför naturligt för mig att som objekt för min doktorsavhandling välja introduktionen av kärnkraften i Finland med speciell fokus på den inhemska verkstadsindustrins roll. Jag ställde följande forskningsfrågor: a. När och hur skedde introduktionen av kärnkraften i Finland? b. Vilka var orsakerna till och resultatet av denna introduktion? c. Vilken var den inhemska verkstadsindustrins roll? Ett grundligt studium av litteraturen inklusive mötesprotokoll och tidningsreferat samt personligen genomförda intervjuer med ett trettiotal av de verkliga aktörerna i den långa och komplicerade introduktionsprocessen ledde till en teori, vars riktighet jag anser mig ha kunnat bevisa. Den inhemska verkstadsindustrins roll var synnerligen central. Dess representanter lyckades, bl.a. refererande till erfarenheterna från utbyggnaden av vatten- och ångkraften liksom till byggandet av den underkritiska milan YXP samt forskningsreaktorn TRIGA, övertyga beslutsfattarna om att den besatt nödig kompetens för att kompensera den kompetensbrist som kunde iakttas inom vissa områden hos den sovjetiska kärnkraftverksleverantören. De inhemska leveranserna påverkade även driftsresultatet, speciellt i fallet Lovisa, i positiv riktning. Introduktionsprocessen, som omfattade tiden från slutet av 1950-talet till början på 1980-talet, beskrevs, noterande bl.a. J. W. Creswells anvisningar, i detalj i avhandlingen. Introduktionen fick som resultat konkurrenskraftig elkraft, impuls till start av nya företag, exempelvis Nokia Elektronik, liksom en klar höjning av den tekniska nivån hos vår industri, inkluderande kärnteknisk tillverkning i stor skala. Katastrofen i Tjernobyl i slutet av april 1986 innebar emellertid att utvecklingen tog en paus på ett par decennier. Erfarenheterna från introduktionsfasen kan förhoppningsvis utnyttjas till fullo nu, när utbyggnaden av kärnkraften återupptagits i vårt land.

På flykt i eget land : internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget

År 1721 stod bondhustrun Lisbeta Mickelsdotter från Pyhäjoki framför prästen i Piteå socken och redogjorde för sina upplevelser under det hemska året 1714 då ryssarna inföll i Österbotten och alla som bara kunde begav sig på flykt. Lisbeta är bara en av de tiotusentals flyktingar som under det stora nordiska kriget 1700–1721 flydde från såväl Östersjöprovinserna men framför allt från Finland till tryggheten i Sverige. I avhandlingen skildras vilka som flydde, varifrån och vart. Man kan tala om en elitens flykt där ämbetsmän och präster sökte sig västerut enligt de direktiv som Karl XII gett om att civilbefolkningen skulle söka sig bakom den egna armén. Det förekom också en bondeflykt från framför allt Österbotten och Åland. Det här var områden som p.g.a. strategiska skäl förhärjades av ryssarna. För många fanns det inget annat alternativ än att fly, antingen ut i de djupa skogarna eller västerut till Sverige. En delorsak till flykten var den order som Karl XII gett. Ryssarna föregicks av ett rykte som hade sin bakgrund i den propaganda som de svenska myndigheterna i decennier hade bedrivit. Ryssarna sågs som en grym fiende. När ämbetsverk och magistrat började packa ihop sina arkiv för en överflyttning till Sverige skedde det i smyg för att inte förorsaka oro bland den övriga befolkningen. Paniken låg hela tiden på lur och det faktum att myndigheterna gav sig av ledde till, att när ryssarna verkligen plötsligt dök upp i socknen var det många som valde att hals över huvud ge sig iväg. För att hjälpa flyktingarna ekonomiskt samlades det till förmån för flyktingarna kollekt över hela det svenska väldet. I Stockholm tillsatte myndigheterna en flyktingkommission som fick till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som hade samlats in. Huvudprincipen var att ju mer man hade förlorat desto större understöd skulle man få. Det var viktigt att ståndssamhället bevarades. Utanför de grupper som skulle hjälpas lämnades bl.a. köpmän och hantverkare som förväntades kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige, gamla och orkeslösa som skulle beredas rum på fattighus samt unga och friska som skulle försörja sig genom arbete. Eftersom det var svårt att finna en försörjning och då många tvingades livnära sig genom att tigga tvingades flyktingkommissionen också ge en slant till personer som enligt kommissionens instruktion skulle lämnas utan hjälp. Det är ändå tveksamt om de små summor det stora flertalet fick egentligen hade någon betydelse för dem. Man kan konstatera att många hade det oerhört svårt under sin tid i Sverige. För mitt arbete har det viktigaste källmaterialet varit de förteckningar som flyktingkommissionen gjorde över vem som fått understöd och hur mycket som utbetalades. Av de här uppgifterna har jag byggt upp en databas med över 13 000 identifierade flyktingar. Jag har utgående från bl.a. uppgiften om identifierade individer kunnat fastställa att antalet finska flyktingar uppgick till åtminstone 30 000 personer, vilket motsvarade närmare en tiondedel av befolkningen i Finland. Efter fredsslutet 1721 återvände de flesta hem. I Österbotten möttes då en del av en överraskning då de fann att någon främmande person hade övertagit deras hemman. Det förekom under slutet av 1710-talet en inflyttning från de österbottniska finskspråkiga inlandssocknarna till de svenskspråkiga kustsocknarna. Det är ändå uppenbart att de finskspråkiga snart assimilerade sig och helt uppgick i den svenskspråkiga majoriteten.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

Tehokalastuksen vaikutukset Lappajärvessä : Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä -hankkeen vuosien 2001-2006 seurannan loppuraportti

Lappajärven, Etelä-Pohjanmaan suurimman järven, ekologinen tila on heikentynyt ja se luokitellaan nykyisin tyydyttäväksi. Rehevöityminen, 1990-luvun muikkukato ja yhteiskunnan rakennemuutos ovat vähentäneet kalastajien ja kalansaaliin määrää. Ammattikalastuksen edellytysten parantamiseksi toteutettiin vuosina 2001–2004 ”Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä” – hanke. Hankkeen vaikutuksia kalastoon ja järven ekosysteemiin seurattiin vuosina 2001–2006. Kokonaissaalis vuosina 2001–2004 oli 1655 tonnia (n. 29 kg/ha/vuosi). Vaikka saalistavoitetta (2100 tn) ei täysin saavutettu, oli hankkeella runsaasti myönteisiä, joskin osin vähäisiä tai epävarmoja vaikutuksia järven tilaan ja kalastoon. Kalastajien yksikkösaaliit etenkin kuhan ja isokokoisen ahvenen osalta nousivat hankkeen alussa. Loppuvuosina yksikkösaaliiden kehitys oli osittain ristiriitaista. Ulapan taloudellisesti vähempiarvoinen kalasto, varsinkin kuorekanta harveni selvästi. Muikku puolestaan lisääntyi ja pysyi runsaana. Kuhan ja isokokoisen ahvenen lisääntymistä selittivät pääosin lämpimät kesät ja kuhan onnistuneet istutukset. Petokalat, etenkin kuha, voivat osaltaan säädellä Lappajärven ulapan planktonsyöjäkalojen kantoja ja toisaalta estää särjen siirtymistä ulapalle. Tehokalastuksen loputtua alkoi näkyä merkkejä kalakantojen palautumisesta takaisin kohti lähtötilannetta. Rantavyöhykkeellä hankkeen vaikutukset jäivät selvästi vähäisemmiksi kuin ulapalla. Eläinplankton lisääntyi hieman ylemmissä vesikerroksissa, mutta tilanne alkoi palautua ennalleen hankkeen jälkeen. Sinileväkukinnot vaikuttivat vähentyneen hankkeen aikana, tosin kukintojen voimakas vaihtelu vaikeutti arviointia. Tehokalastus ja vesiensuojelun tehostuminen vähensivät fosforipitoisuuksia, tosin myös vähäsateiset vuodet vaikuttivat vähenemiseen. Pitoisuuksien lasku jatkui hankkeen jälkeen. Hanketta edeltänyt klorofyllipitoisuuksien kasvusuuntaus pysähtyi ja pitoisuustaso vakiintui. Tehokalastus pienensi klorofylli/fosfori-suhdetta ja vähensi sisäistä kuormitusta, mutta vaikutus alkoi heiketä hankkeen loputtua. Typpipitoisuuksiin, veden väriin tai näkösyvyyteen kalastus ei vaikuttanut. Tehokalastuksella voidaan parantaa Lappajärven tilaa, mutta kalastuksen on oltava jatkuvaa. Saalistavoitteeksi voisi riittää n. 20-30 kg/ha vuodessa, mutta samalla on jatkettava ulkoisen kuormituksen vähentämistä. Kalastuksen tulisi kohdistua arvokalojen lisäksi myös vähempiarvoisiin kalalajeihin ja samalla on tuettava petokalakantojen vahvistumista.

Forssan seudun turvallisen ja viisaan liikkumisen suunnitelma

Forssan seudun turvallisen ja viisaan liikkumisen suunnitelma on laadittu seudun kuntien ja Uudenmaan ELY-keskuksen yhteistyönä. Suunnitelmassa on selvitetty liikenneturvallisuuden, liikkumisen, toimintaympäristön ja liikennejärjestelmän nykytilaa sekä kartoitettu liikenneturvallisuusongelmia erilaisten analyysien ja kyselyiden avulla. Nykytila-analyysin pohjalta on asetettu liikenneturvallisuustyön visio ja tavoitteet sekä määritetty toimenpide-ehdotukset. Tavoitteisiin pääsemistä tukevat liikenneympäristön parantamistoimenpiteiden ohjelma, hallintokuntien liikenneturvallisuustyölle kootut toimintasuunnitelmat sekä liikkumisen ohjauksen toimintaohjelma. Onnettomuusanalyysin perusteella liikenneturvallisuuden tila oli Forssan seudulla hieman koko Suomen keskiarvoa parempi. Seudulla tapahtui vuosina 2002-2011 yhteensä noin 400 henkilövahinkoon johtanutta onnettomuutta (keskimäärin 40 onnettomuutta vuodessa). Forssan seudulla tapahtuneissa onnettomuuksissa kuoli tai loukkaantui koko maan keskiarvoa enemmän jalankulkijoita. Eniten henkilövahinkoja aiheutui yksittäisonnettomuuksista. Lukumäärällisesti eniten onnettomuuksia tapahtui 18–20-vuotiaille, mutta myös 15–16-vuotiaille tapahtui paljon henkilövahinkoon johtaneita onnettomuuksia. Seudulla tapahtuneista liikenneonnettomuuksista aiheutui vuosittain keskimäärin 20,9 miljoonan euron kustannukset, josta kuntien osuus oli vuosittain yhteensä noin 3,7 miljoonaa euroa. Henkilöliikennetutkimuksen tulosten mukaan henkilöautolla liikkuminen on yleisin kulkumuoto Forssan seudulla. Matkojen lukumäärällä mitattuna neljännes matkoista tehdään Forssan seudulla kävellen tai pyörällä. Asukkaille suunnatun kyselyn mukaan koululaisia pidettiin turvattomimpana tienkäyttäjäryhmänä, ja kävelyä sekä pyöräilyä turvattomimpina kulkutapoina. Välinpitämättömyyttä pidettiin merkittävimpänä syynä erilaisiin liikennerikkomuksiin ja tärkeimmäksi kehittämistarpeeksi nousi liikennekäyttäytyminen. Yhdyskuntarakenteen ja toimintaympäristön analyysin perusteella seudulla on hyvät edellytykset viisaiden kulkumuotojen kuten kävelyn, pyöräilyn ja kimppakyytien käytön lisäämiselle. Myös joukkoliikenteen houkuttelevuutta tulisi parantaa. Onnettomuusanalyysin ja valtakunnallisten tavoitteiden pohjalta Forssan seudulle asetettiin liikenneturvallisuustyön tavoitteet. Valtakunnallisen tavoitteen mukaan liikennekuolemien määrä tulee puolittaa ja loukkaantuneiden määrää vähentää neljänneksellä vuoden 2010 tasosta vuoteen 2020 mennessä. Valtakunnallinen tavoite suhteutettiin Forssan seudulle ja sen mukaan seudun liikenteessä kuolee alle 1 (lähtötaso 3 vuosina 2007-2011) ja loukkaantuu enintään 35 (lähtötaso 49) vuonna 2020. Tavoitteiden saavuttaminen suunnitelmakauden aikana on mahdollista, mutta haasteellista, ja se edellyttää tehokasta yhteistyötä eri tahojen välillä. Tavoitteeseen tulee pyrkiä laajaa keinovalikoimaa käyttäen. Suunnitelmatyön aikana aktivoitiin kuntien liikenneturvallisuusryhmät, joiden toiminnan tueksi laadittiin toimintasuunnitelmat sekä vuosikello työn eri vaiheista. Ryhmät vastaavat suunnitelman toteuttamisesta, toteutumisen seurannasta ja tarvittaessa päivittämisestä. Lisäksi perustettiin seudullinen liikenneturvallisuusryhmä seudullisen työn koordinoimiseksi.

Att möta den andra : det pedagogiska uppdraget i ljuset av Martin Bubers dialogfilosofi

Vad innebär det att vara lärare? Vad handlar det pedagogiska uppdraget om? Vad behöver människan för att leva? I en tid präglad av internationella kunskapsmätningar och ekonomiska krav på lönsamhet och effektivitet ligger det nära till hands att lärarens uppgift begränsas till det som är mätbart, som ger snabba resultat och som svarar mot den globala marknadens krav. Det pedagogiska uppdraget handlar dock om mera än detta och beskrivs i lärarprofessionslitteratur som ett dubbelt uppdrag. För att leva behöver människan kunskap, men hon behöver också (lära sig att leva som) en medmänniska. Det innefattar dels uppdraget att främja och utveckla kunskaper, färdigheter och attityder hos eleven, men inkluderar också ett moraliskt ansvarsperspektiv för läraren att i undervisningssituationerna leva som en närvarande medmänniska tillsammans med eleven. Den lärare som ”enbart undervisar” fullgör inte sitt pedagogiska uppdrag, men det gör heller inte den som struntar i att utveckla elevens kunskaper och enbart är en ”trevlig medmänniska”. Pedagogikens dubbla uppdrag analyseras och utvecklas i avhandlingen utgående från Martin Bubers dialogfilosofi, som formulerar människans dubbla hållning till omvärlden: som Jag till Det och Jag med Du. I den pedagogiska verksamheten ligger fokus naturligt på kunskapandet (Jag-Det), varför påminnelsen om medlevandet (Jag-Du) är relevant. I Jag-Du-möten öppnas möjligheter för lärare och elever att erfara det annorlunda, det oväntade, det som avviker från det redan kategoriserade, det som erbjuder nya perspektiv. I den meningen bidrar Jag-Du-möten till kunskapsutvecklingen genom insikter och lärande av oförutsett slag. Samtidigt är det i dessa medlevande möten som elevens (och också lärarens) medvetenhet om vad det är att människa tillsammans med andra människor växer.

Jatkuvatoimiset vedenlaatumittarit vesistökuormituksen arvioinnissa

Tässä raportissa tarkastellaan Aurajoen, Eurajoen ja Loimijoen valuma-alueiden kiintoaine-, nitraattityppi- ja kokonaisfosforikuormitusta sekä vertaillaan automaattiseen vedenlaadun seurantaan perustuvaa menetelmää perinteiseen käsinäyttein suoritettavaan vedenlaadun seurantaan. Jokien vuosittainen kuormitus voi vaihdella hyvinkin paljon ja suurin tähän vaikuttava tekijä on sää. Pääosa kuormituksesta tapahtuu kasvukauden ulkopuolella. Tämän tutkimuksen valuma-alueista Loimijoen kuormitus oli suurin ja Eurajoen pienin. Jatkuvatoimisten vedenlaatumittareiden avulla saatiin pääasiassa suurempia kuormituslukemia kuin käsinäytteiden avulla. Nitraattitypen kuormitusmäärät vastasivat parhaiten toisiaan mittausmenetelmien välillä. Automaattimittareilla voidaan havaita hetkittäiset kuormitushuiput käsinäytteenottoa tarkemmin. Kuormitusmallinnuksissa päästään ajoittain lähelle mittareilla laskettua kuormitusta, mutta poikkeavuuksiakin on niin paljon, että mallinnukset vaativat kehittelyä. Mittareiden käytössä on yhä heikkouksia mutta niillä saadaan korvaamatonta lisätietoa kuormituksesta ja aineiden käyttäytymisestä erilaisissa olosuhteissa. Automaattimittareilla tehtävän vedenlaadun seurannan kehittämisen jatkaminen on tärkeää.

Polun tekijät : Selvitys työvoiman palvelukeskusten toiminnasta, tuloksista ja kehittämiskohteista Uudellamaalla

Vuoden 2015 alusta lähtien työvoiman palvelukeskukset (TYP) tulevat lakisääteiseksi palveluksi, joka ulottuu kaikkiin kuntiin. Viimeistään vuoden 2016 alussa uuden palveluverkon on määrä aloittaa toimintansa. Tämä selvitys antaa tiedollista pohjaa uudistustyölle. Selvityksessä tarkastellaan nykyisten palvelukeskusten asiakasrakennetta ja arvioidaan asiakasprosesseja Uudenmaan TYP:eissä. Uudenmaan TYP:eissä on yhteensä kuukauden aikana ollut asiakkaita reilut 9000. Heistä 60 % on miehiä, joskin naisten osuus on ollut koko ajan kasvussa. Alle 25-vuotiaita on noin 15 % asiakaskunnasta ja maahanmuuttajia 15 %. Keskiasteen koulutuksen saaneiden osuus on kasvanut koko ajan, mutta edelleen liki puolella asiakkaista on vain perusasteen koulutus takanaan. Nuorilla perusasteen koulutus on 61 %:lla. Onnistunut asiakasprosessi perustuu asiakkaan ja työntekijöiden väliselle toimivalle vuorovaikutukselle. TYP:in näkökulmasta tuloksellisia prosesseja ovat sellaiset, joissa asiakkaalle saatiin pitkäkestoinen ratkaisu, oli se sitten työkyvyttömyys eläke tai työllistyminen. Myös kuntoutuminen ja työelämävalmiuksien parantuminen ovat myönteisiä tuloksia, mutta toistaiseksi näitä tuloksia tunnistavia mittareita ei ole ollut laajamittaisesti käytössä. Avoimille työmarkkinoille onnistuivat työllistymään verrattain nuoret asiakkaat, joilla oli hyvä pohjakoulutus ja/tai jotka kasvattivat osaamistaan asiakasprosessin aikana. Palkkatuettua työtä käytettiin runsaasti, mutta asiakkuus ei yleensä päättynyt siihen, vaan asiakasta autettiin heti tukityöjakson päätyttyä taas eteenpäin. Tulevaisuudessa tarvitaan tiiviimpää työnantajayhteistyötä sekä työkaluja asiakkaiden motivaation ja toimijuuden lisäämiseksi. Asiakkaiden osaamiseen on panostettava, sillä peruskoulupohjalta on hankala työllistyä kestävästi.

Harmaja, Saima

Saima Harmaja f. 8.5.1913 i Helsingfors d. 21.4.1937 i Helsingfors Saima Harmaja har framstått som den finska litteraturens prototyp för det tragiskt romantiska diktarödet. Hennes karriär som lyriker varade i bara fem år (1932-1937) och resulterade i fyra diktsamlingar. Mest kritikerrosad i produktionen var hennes debutsamling Huhtikuu (sv. April) från 1932. Harmaja skrev traditionell poesi med slutrim, som tematiskt kretsade kring naturen och kärleken. Hon diktade drömmande lyriskt samt beskrev sina sorger, glädjeämnen och glödande längtansfulla stämningar. Mindre uppmärksamhet har getts åt hennes mera sensuella dikter och den raka självironiska humor som ibland sticker ut i texten. Dessa dikter är tydligt påverkade av Edith Södergrans lyrik. Författarmyten kring Harmajas person är framför allt en följd av hennes postumt utgivna dagböcker. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/5582/

Situationella faktorer i sexuellt utnyttjande av barn modererar effekten på hälsoriskbeteenden : en metaanalys

Sexuellt utnyttjande av barn har ett samband med en högre risk att uppvisa hälsoriskbeteenden, men det är oklart huruvida sambandet modereras av situationella faktorer såsom barnets ålder vid första utnyttjandet, mängden utnyttjande, användning av fysiskt våld, intra- eller extrafamiliär förövare och förekomst av penetration. För att undersöka detta genomfördes en metaanalys, där effekterna på hälsoriskbeteendena alkohol- och drogmissburk, stört ätbeteende och självskadebeteende undersöktes. Empiriska studier skrivna på engelska, som gav tillräckliga data gällande förhållandet mellan nämnda situationella faktorer och hälsoriskbeteenden inkluderades i metaanalysen. Litteratursökningen resulterade i 47 studier, med ett totalt sampel på 19555 individer som utnyttjats sexuellt före 18 års ålder. Små till medelstora modererande effekter hittades för användning av fysiskt våld (r = 0,252; 95 % CI [0,155; 0,345]), mängd (r = 0,107; 95 % CI [0,051; 0,162]) och penetration (r = 0,122; 95 % CI [0,075; 0,169]), där förekomsten av dessa variabler har ett samband med högre risk att uppvisa hälsoriskbeteenden. Effekten av användning av fysiskt våld var endast signifikant för självskadebeteenden. Effekten av mängd och penetration var signifikant för alkohol- och drogmissbruk och självskadebeteenden. Inga effekter hittades för barnets ålder vid första utnyttjandet eller intra- eller extrafamiliär förövare. I föreliggande studie understryks vikten av att ta situationella faktorer i beaktande vid forskning kring sexuellt utnyttjande av barn.

Deliberation och åsiktsförändring : en studie av individegenskaper och gruppkontext

Vardagliga samtal mellan medborgare om politiska sakfrågor är viktiga, men arrangerade politiska samtal har fått en alltmer central roll i demokratiteori och praktik. I en deliberation förväntas bättre argument vinna över sämre argument, eftersom bättre argument har större bärkraft och successivt får mera stöd i diskussionen. Ett demokratiskt samtal förutsätter att det finns olika åsikter, men det finns många samtal där detta inte uppfylls. Diskussioner med personer som delar ens åsikt leder inte nödvändigtvis till någon större förståelse för åsikter som avviker från de egna. När personer som tycker lika diskuterar med varandra tenderar de att bekräfta varandras åsikter och åsikterna riskerar även att bli mer extrema än de var innan diskussionen. Jag är intresserad av att förklara varför individers åsikter förändras i olika grad och i olika riktning, när de deltar i demokratiska samtal. Varför blir vissa mer polariserade i sina åsikter medan andra blir mer moderata, när de lyssnat till samma argument. Det finns många olika faktorer som kan ha en inverkan på hur åsikterna förändras i grupp. Här analyseras en medborgardiskussion om invandring och jag analyserar tre typer av faktorer: individegenskaper, gruppkontext och individens beteende i diskussionen. Resultatet tyder på att polariserade åsikter till största delen beror på individegenskaper, värdena är dock olika beroende på i vilken riktning åsikterna har polariserats. Gruppkontext bidrar lite, t.ex. invandrare i gruppen förhindrar polariserade åsikter mot invandring. Däremot verkar inte gruppsammansättning vara avgörande. Beteende i deliberation förklarar en del, eftersom de som fick en förstärkt åsikt för invandring hade bättre beteende än övriga. Mer moderata åsikter verkar bara förklaras av individegenskaper. Resultaten tyder på att det är många faktorer som bidrar till hur åsikter förändras i demokratiska samtal, vilket gör att man alltid borde analysera processen genom vilken åsikter bildas.

Mobil marknadsföring

Denna rapport syftar till att reda ut begreppet mobil direktreklam samt att genom en marknadsundersökning ta reda på om det för Stadiums kunder finns något intresse att ta del av erbjudanden och information om olika händelser genom SMS-meddelanden. Det är tänkt att denna information kan variera beroende på vilket område medlemmen befinner sig i, det vill säga riktad lägesbunden direktreklam. För vår marknadsundersökning så utfördes både en kvantitativ och en kvalitativ undersökning, detta för att ge både bredd och djup till undersökningen. Tanken är att förbättra marknadsföringen för de kunder som är medlemmar i StadiumCard genom att de ska kunna erbjudas mobil direktreklam från det specifika område de befinner sig.En annan viktig hörnsten i detta examensarbete var skaffa sig kunskap om och redogöra för vad en IT-tjänst är samt att klarlägga vad begreppet mobilitet innebär.På den plattform som vi tilldelats att utveckla en SMS-tjänst på är det idag möjligt att positionera mobiltelefonanvändare inom ett visst område men det är komplicerat och kan bara utföras på sådant sätt att det inte är ekonomiskt försvarbart. Vi kommer därför endast utveckla en prototyp för en SMS-tjänst som skickar ut erbjudanden till alla de kunder, var de än befinner sig, som valt att delta i SMS-tjänsten.Stadium marknadsför sig idag främst genom adresserad reklam till sina medlemmar och direktreklam via post. För att förbättra marknadsföringen så krävs förståelse för en del viktiga begrepp inom marknadsföringen. Dessa begrepp är kundlojalitet, CRM (Customer Relationship Management) och PM (Permission Marketing).

Hur gör lärare i praktiken som får sina elever att tala engelska? : En fallstudie i hur en lärare får sina elever att använda engelska som arbetsspråk

SammanfattningHur gör lärare i praktiken som får sina elever att använda engelska som arbetsspråk? Hur uppfattar elever detta? Vilken roll spelar läraren? Dessa frågor ville jag försöka få svar på.Mitt syfte var att försöka förstå hur lärare skapar en lärandesituation där eleverna använder engelska som arbetsspråk. Därför sökte jag upp en lärare som jag hade hört lyckades med detta. Jag samlade in data genom att intervjua, observera, anteckna, videofilma och spela in på band. Läraren i studien engagerade sig mycket i eleverna och ingav respekt. Undervisningen var lärarstyrd och följde samma upplägg. Läraren talade konsekvent engelska och tog tillvara många tillfällen till informella samtal med eleverna. Han uppmuntrade dem hela tiden att använda engelska som arbetsspråk. De äldre eleverna kom överens om någon påföljd om de inte talade engelska. Eleverna uppskattade styrda samtalsövningar som innehöll en informationslucka och deras engagemang var störst när uppgiften knöt an till personliga erfarenheter och tankar. Läroboksarbetet engagerade mindre men fungerade ändå eftersom det följdes upp av ett läxförhör och en ordlek. Det går att få eleverna att använda engelska som arbetsspråk, vilket eleverna i skolår 9 hävdade, men det är en lång process. Resultatet från undersökningen visar att relationen mellan läraren och eleverna sinsemellan är basen för allt.