Ion selective electrodes for determination of low and ultra low concentrations of lead (II) in natural waters

Att övervaka förekomsten av giftiga komponenter i naturliga vattendrag är nödvändigt för människans välmående. Eftersom halten av föroreningar i naturens ekosystem bör hållas möjligast låg, pågår en ständig jakt efter kemiska analysmetoder med allt lägre detektionsgränser. I dagens läge görs miljöanalyser med dyr och sofistikerad instrumentering som kräver mycket underhåll. Jonselektiva elektroder har flera goda egenskaper som t.ex. bärbarhet, låg energiförbrukning, och dessutom är de relativt kostnadseffektiva. Att använda jonselektiva elektroder vid miljöanalyser är möjligt om deras känslighetsområde kan utvidgas genom att sänka deras detektionsgränser. För att sänka detektionsgränsen för Pb(II)-selektiva elektroder undersöktes olika typer av jonselektiva membran som baserades på polyakrylat-kopolymerer, PVC och PbS/Ag2S. Fast-fas elektroder med membran av PbS/Ag2S är i allmänhet enklare och mer robusta än konventionella elektroder vid spårämnesanalys av joniska föroreningar. Fast-fas elektrodernas detektionsgräns sänktes i detta arbete med en nyutvecklad galvanostatisk polariseringsmetod och de kunde sedan framgångsrikt användas för kvantitativa bestämningar av bly(II)-halter i miljöprov som hade samlats in i den finska skärgården nära tidigare industriområden. Analysresultaten som erhölls med jonselektiva elektroder bekräftades med andra analytiska metoder. Att sänka detektionsgränsen m.hj.a. den nyutvecklade polariseringsmetoden möjliggör bestämning av låga och ultra-låga blyhalter som inte kunde nås med klassisk potentiometri. Den verkliga fördelen med att använda dessa blyselektiva elektroder är möjligheten att utföra mätningar i obehandlade miljöprov trots närvaron av fasta partiklar vilket inte är möjligt att göra med andra analysmetoder. Jag väntar mig att den nyutvecklade polariseringsmetoden kommer att sätta en trend i spårämnesanalys med jonselektiva elektroder.

Tehokalastuksen vaikutukset Lappajärvessä : Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä -hankkeen vuosien 2001-2006 seurannan loppuraportti

Lappajärven, Etelä-Pohjanmaan suurimman järven, ekologinen tila on heikentynyt ja se luokitellaan nykyisin tyydyttäväksi. Rehevöityminen, 1990-luvun muikkukato ja yhteiskunnan rakennemuutos ovat vähentäneet kalastajien ja kalansaaliin määrää. Ammattikalastuksen edellytysten parantamiseksi toteutettiin vuosina 2001–2004 ”Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä” – hanke. Hankkeen vaikutuksia kalastoon ja järven ekosysteemiin seurattiin vuosina 2001–2006. Kokonaissaalis vuosina 2001–2004 oli 1655 tonnia (n. 29 kg/ha/vuosi). Vaikka saalistavoitetta (2100 tn) ei täysin saavutettu, oli hankkeella runsaasti myönteisiä, joskin osin vähäisiä tai epävarmoja vaikutuksia järven tilaan ja kalastoon. Kalastajien yksikkösaaliit etenkin kuhan ja isokokoisen ahvenen osalta nousivat hankkeen alussa. Loppuvuosina yksikkösaaliiden kehitys oli osittain ristiriitaista. Ulapan taloudellisesti vähempiarvoinen kalasto, varsinkin kuorekanta harveni selvästi. Muikku puolestaan lisääntyi ja pysyi runsaana. Kuhan ja isokokoisen ahvenen lisääntymistä selittivät pääosin lämpimät kesät ja kuhan onnistuneet istutukset. Petokalat, etenkin kuha, voivat osaltaan säädellä Lappajärven ulapan planktonsyöjäkalojen kantoja ja toisaalta estää särjen siirtymistä ulapalle. Tehokalastuksen loputtua alkoi näkyä merkkejä kalakantojen palautumisesta takaisin kohti lähtötilannetta. Rantavyöhykkeellä hankkeen vaikutukset jäivät selvästi vähäisemmiksi kuin ulapalla. Eläinplankton lisääntyi hieman ylemmissä vesikerroksissa, mutta tilanne alkoi palautua ennalleen hankkeen jälkeen. Sinileväkukinnot vaikuttivat vähentyneen hankkeen aikana, tosin kukintojen voimakas vaihtelu vaikeutti arviointia. Tehokalastus ja vesiensuojelun tehostuminen vähensivät fosforipitoisuuksia, tosin myös vähäsateiset vuodet vaikuttivat vähenemiseen. Pitoisuuksien lasku jatkui hankkeen jälkeen. Hanketta edeltänyt klorofyllipitoisuuksien kasvusuuntaus pysähtyi ja pitoisuustaso vakiintui. Tehokalastus pienensi klorofylli/fosfori-suhdetta ja vähensi sisäistä kuormitusta, mutta vaikutus alkoi heiketä hankkeen loputtua. Typpipitoisuuksiin, veden väriin tai näkösyvyyteen kalastus ei vaikuttanut. Tehokalastuksella voidaan parantaa Lappajärven tilaa, mutta kalastuksen on oltava jatkuvaa. Saalistavoitteeksi voisi riittää n. 20-30 kg/ha vuodessa, mutta samalla on jatkettava ulkoisen kuormituksen vähentämistä. Kalastuksen tulisi kohdistua arvokalojen lisäksi myös vähempiarvoisiin kalalajeihin ja samalla on tuettava petokalakantojen vahvistumista.

Paimionjoen säännöstelyn kehittäminen : Paimionjoen vesistön yläosan hydraulinen mallinnus HEC-RAS ohjelmistolla

Paimionjoen järviketjulla vedenpinnan ja virtaaman vaihteluiden on koettu aiheuttavan haittaa vesistön käytölle ja tilalle. Kevätkuopan alhaisuus ja takaisinvirtaus Painiojärveen ovat suurimmat ongelmat. Turun kaupungin vesiliikelaitoksen Halisten vesilaitoksen tuotantotoiminnan loppuminen antaa uusia mahdollisuuksia Paimionjoen järviketjun säännöstelyyn, koska järvien rooli Turun seudun raakaveden varastona muuttuu. Tässä raportissa tarkastellaan Paimionjoen yläosasta tehtyä hydraulista mallinnusta, jossa on testattu erilaisia pato- ja juoksutusvaihtoehtoja Paimionjoen järviketjulla sekä niiden vaikutuksia vedenkorkeuksiin ja virtaamiin. Myös ruoppausta Karjakosken ja Hovirinnankosken väliselle osuudelle on käsitelty lyhyesti. Erilaisista skenaarioista on tehty alustavat vaikutusarviot. Mallinnusten perusteella suurempi tai aikaistettu juoksutus pienentää takai-sin-virtausta, muttei estä sitä kokonaan. Juoksutusta ei kuitenkaan välttämättä pysty lisäämään miten haluaa, koska juoksutuksen suuruus riippuu Hovirinnankoskenpadon alapuolisesta vedenpinnankorkeudesta. Ruoppaamalla Hovirinnankosken ja Karjakosken välistä osuutta Hovirinnankosken alapuolista vedenpintaa voisi saada alennettua ja osuuden vetokykyä parannettua sekä tulvimisherkkyyttä pienennettyä. Kevätkuopan pienennys vähentää takaisinvirtausta ja on myös järvien ekosysteemeille hyväksi. Tulvariskin kasvu tulee kuitenkin ottaa huomioon. Painionjärvi toimii tulvatilanteissa paisumisaltaana. Kaikenlainen takaisinvirtaaman estäminen tai pienentäminen johtaa suurempiin juoksutuksiin Hovirinnankoskella tai/ja järviketjun kasvaneisiin vedenkorkeuksiin ja mahdollisesti tulviin. Erilaisten tulvakorkeuksien mahdolliset riskirajat ja vahingot tulee selvittää, jos tulvariskiä kasvatetaan.

Ekosysteemipalvelut maatiloilla

Ekosysteemipalvelut maatiloilla -opas havainnollistaa, mitä ekosysteemipalvelut käytännössä ovat ja miten ne hyödyttävät viljelijöitä. Viljelijä voi toimillaan vaikuttaa joko kielteisesti tai myönteisesti ekosysteemipalveluihin. Luonnon monimuotoisuus on perusta ekosysteemipalveluille ja viljelyn yksipuolisuus on riski ekosysteemipalveluiden toimivuudelle. Oppaaseen on haastateltu kolmea viljelijää, jotka kertovat, mitä ekosysteemipalveluja he ovat tilallaan tunnistaneet. Tämä opas on osa TEHO Plus -hankkeen tuottamaa materiaalia viljelijöiden ja neuvojien käyttöön, mikä täydentää hankkeen laatimaa Maatilan ympäristökäsikirjaa.

Elevers lärande av ekologi i förskola och grundskola : en systematisk litteraturstudie om undervisning i ekologi utanför klassrummet

Syftet med denna studie är att se hur tidigare forskning beskriver hur lärare använder utomhuspedagogik när det kommer till undervisning i ekologi från förskolan upp till årskurs sex. Studiens syfte besvaras genom frågeställningarna ”Vilka områden inom ekologi exemplifieras av tidigare forskning som möjliga att genomföra utanför klassrummet och hur kan denna undervisning utföras?” samt ”Vilka utmaningar och möjligheter finns enligt tidigare forskning med att bedriva ekologiundervisning utanför klassrummet?”. Metoden för studien är en systematisk litteraturstudie, där litteratur har sökts i databaserna, Avhandlingar.se, NorDiNa, Eric och Summon. Resultatet visar på att organismer, ekosystem och livscykler är olika delar av ekologi som kan arbetas med utomhus. Olika arbetssätt inom dessa arbetsområden är, undersökningar, insamlingar och frågeställningar Ett exempel är att läsa naturen som Magntorn (2007) tar upp, där eleverna börjar vid en organism för att bygga ut och se till hela ekosystemet runtom denne. De svårigheter som hittats leder till stor del tillbaka till lärarens kunskaper i ämnet samt upplägg av utomhusaktiviteten och lärares självkänsla. Även risker som kyla och faror för barns/ elevers säkerhet tas upp som en svårighet med utomhuspedagogik. Möjligheterna med utomhuspedagogik är att elever och barn får chansen att utforska med alla sinnen och att teori och praktik snöras samman.

Utomhuspedagogikens betydelse för elevers lärande i ekologi : En systematisk litteraturstudie

Syftet med denna litteraturstudie är att med hjälp av tidigare forskning undersöka på vilket sätt utomhuspedagogik kan bidra till förståelsen av ekologi för elever i årskurs F-6. Metoden är en systematisk litteraturstudie. Sökningarna har skett via avhandlingar.se, NorDiNa, Summon och ERIC(Ebsco). Metod, urval och sökprocesser är tydligt beskrivna och studien är på så vis öppen för granskning. Denna studie visar att elever får genom utomhuspedagogiken erfarenheter och upplevelser, både att minnas och att samarbeta kring. I kommunikationen och reflektionen som sker i klassrummet när eleverna får växla mellan att vara både utom- och inomhus, ger eleverna möjlighet att utveckla förmågan att läsa naturen. Utomhuspedagogiken bidrar till att eleverna får använda både teori och praktik och att hela kroppen ingår i lärandet. Av största vikt är lärarens förmåga att planera och genomföra utomhuspedagogisk undervisning för att kunna lägga grunden, bygga vidare och fördjupa elevens lärande om ekologi. Det som inverkar på elevens lärande är tillgången och kvaliteten på utemiljön. Slutsatsen blir att utomhuspedagogiken utgör ett viktigt komplement till den traditionella klassrumsundervisningen för att utveckla elevernas förmåga att förstå sambanden i ekosystem, näringsvävar och energiflöden.

Utomhuspedagogikens betydelse för elevers lärande i ekologi : En systematisk litteraturstudie

Syftet med denna litteraturstudie är att med hjälp av tidigare forskning undersöka på vilket sätt utomhuspedagogik kan bidra till förståelsen av ekologi för elever i årskurs F-6. Metoden är en systematisk litteraturstudie. Sökningarna har skett via avhandlingar.se, NorDiNa, Summon och ERIC(Ebsco). Metod, urval och sökprocesser är tydligt beskrivna och studien är på så vis öppen för granskning. Denna studie visar att elever får genom utomhuspedagogiken erfarenheter och upplevelser, både att minnas och att samarbeta kring. I kommunikationen och reflektionen som sker i klassrummet när eleverna får växla mellan att vara både utom-och inomhus, ger eleverna möjlighet att utveckla förmågan att läsa naturen. Utomhuspedagogiken bidrar till att eleverna får använda både teori och praktik och att hela kroppen ingår i lärandet. Av största vikt är lärarens förmåga att planera och genomföra utomhuspedagogisk undervisning för att kunna lägga grunden, bygga vidare och fördjupa elevens lärande om ekologi. Det som inverkar på elevens lärande är tillgången och kvaliteten på utemiljön. Slutsatsen blir att utomhuspedagogiken utgör ett viktigt komplement till den traditionella klassrumsundervisningen för att utveckla elevernas förmåga att förstå sambanden i ekosystem, näringsvävar och energiflöden.