1000 resultados para skötsel och användning
Resumo:
Avhandling är en studie av den praktiska kunskapens innehåll och hur kunskap definieras och uppfattas av praktiskt verksamma konsthantverkare och konsthantverksstudenter. Ett övergripande syfte är att klarlägga hur kunskap beskrivits och uppfattats i ett tidigt historiskt skede och hur kunskap kan uppfattas idag. Den Aristoteliska indelningen av kunskap används som en utgångspunkt. Där ingår den vetenskapliga kunskapen med anknytning till vetenskapsteorin, den praktiskt produktiva kunskapen, hemmahörande i yrkesverksamheter samt konstnärlig och estetisk verksamhet och den etiskt politiska kunskapen med anknytning till demokrati, rättvisa, normer och rättigheter. Det preciserade syftet är att belysa och analysera fenomenet kunskap genom att empiriskt undersöka de uppfattningar skapande människor har om det egna skapande arbetet och deras förståelse av begreppen praktiskt och teoretiskt. Forskningen visar bland annat att den individuella kunskapen ofta uppfattas som delad i två delar, praktisk och teoretisk, divergent, men också beroende på språkbruk, koherent. Tre ledord utkristalliserades, vilja, självtillit och ansvar. Praktisk kunskap involverar vilja, drivkraften i görandet, självtillit för att åstadkomma förnyelse samt ansvar för produktens budskap och produktens roll i samhället. Avhandlingen kan läsas som ett bidrag till en diskussion om innehållet i den praktiska kunskapen men också som en kritik mot en i samhället ofta oreflekterad användning av begreppet kunskap.
Resumo:
Studien handlar om dans. I fokus står hur det gick till då den folkliga dansen började uppvisas på estraderna, vilka danser som uppvisades, vem som gick i spetsen, vilka drivkrafter som låg bakom och om danserna som uppvisades upptecknades i likhet med annan folklore. Området har inte ägnats uppmärksamhet inom tidigare dansforskning, varken i Finland eller övriga Norden. Med impulser från Schweiz ordnades den första folkdansuppvisningen i Finland på Konstnärsgillets årsfest 1866. Att inhemska folkdanser uppvisades då, bl.a. menuett och polska från Lappfjärd, var medicine- och kirurgieprofessorn, den Lappfjärdsbördige Jakob August Estlanders förtjänst. Han hade inflyttade Lappfjärdsbor i sin närhet – traditionsbärare som kunde dansa och spela och som var villiga att lära ut sina danser bland överklassen i Helsingfors. Drivkraften var av nationalistisk art och det nationella framställdes i historiska tablåer ur Runebergs diktverk Fänrik Ståhls sägner, i folkdräkter och i folkdanser. Mycket snabbt blev ekonomiska medel en drivkraft till att man arrangerade tillställningar, vid vilka en dansuppvisning ingick i programmet då man samlade in medel för olika ändamål. Med impulser från Sverige arrangerade Svenska landsmålsföreningen soaréer för att samla in medel till verksamheten med bl.a. uppvisning av danserna kontra, kadrilj och purpuri. Bland traditionsbärarna fanns även stadsbyggmästaren i Helsingfors, Sanfrid Hongell, född i Karleby och mag. Henrik Ståhl, född i Kronoby. Dessa två inövade den stora dansen purpuri som uppvisades för publik i Helsingfors. Hongell var samtidigt spelman som kunde spela melodierna till purpurins olika turer. Folkdansen tjänade även ekonomiska syften. Jag utgick ifrån att arrangörer valde danser att uppvisas. Resultatet visar att det överhuvudtaget inte handlade om att välja en dans, utan det handlade om att komma i kontakt med traditionsbärare som kunde lära ut danser ur sin egen tradition och med traditionsbärare som kunde spela musiken till danserna. Då traditionsbäraren kom från en svenskspråkig trakt, var dansen från samma trakt. De som ivrade för det finska inövade och uppvisade även danser från det svenska språkområdet. Språket och språkpolitiska frågor avgjorde inte vad man arbetade med. I studien analyseras en lång rad dansuppvisningar som lade grunden för 1900-talets folkdansrörelse.
Resumo:
Forskningens syfte var att bidra med en ny kunskapssyntes om vad det innebär att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Vårdledaren har, speciellt vid större förändringar inom organisationen, en stor betydelse för hur vårdandet förvaltas genom att hålla den vårdande traditionen levande och genom formningen av den vårdande kulturen och vårdgemenskapen. Den övergripande hermeneutiska forskningsansatsen med tillämpning av metodologisk triangulering har influerats av Gadamers, Ricoeurs och Ödmans syn på hermeneutik med förståelse och förklaring som kompletterar varandra. Forskningens övergripande frågeställning ”Vad innebär det att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv?” förankrades i de fyra underliggande frågeställningarna. Den första frågeställningen berörde meningsinnehållet i begreppet förändring samt dess gestaltning. Metoden var en hermeneutisk begreppsbestämning på en ontologisk och kontextuell nivå enligt Koorts metod för begreppsbestämning. Genom en personalenkät undersöktes personalens åsikter (totalt 597 personer) om den kommande fusionen och förändringen samt deras förväntningar på ledarna under förändringsprocessen för att få svar på vad förutsättningarna var för en förändring eller förändringsprocess med avsedda mål och effekter. Svaret på hur vårdledaren och dennes uppgifter gestaltades vid en förändring samt hur vårdledarna uppfattade förändring och den kommande förändringsprocessen erhölls genom djupintervjuer med vårdledare (17). Av resultatet framgår att vårdledaren leder förändring genom att leda relationer, processer och kultur och genom ett stödjande, reflekterande och kulturbärande ledarskap med syftet att åstadkomma en verklig och hållbar förändring. För att åstadkomma en verklig och hållbar förändring, dvs. en inre omgestaltning och omdaning som vardande, förutsätts dock att både tankemönster och handlanden förändras. Riktningen och insatserna för förändringen skall ha sin grund i en tydlig och meningsfull målsättning och vision utgående från en gemensam värdegrund. En arena för dialog borde utvecklas så att förändringens liksom även vårdandets vision och mission förankras och utvecklas till handling och förändring. Vårdledarens primära uppgift eller mission var att tillhandahålla varje individuell patient en god vård. Den primära missionen var med andra ord att med ansvarsfullhet tjäna vårdandet sak utgående från ett etiskt förhållningssätt. I tjänande av vårdandets sak fanns dock en tillit till att förändringen gagnar patienten och hans eller hennes vård, men vårdledarnas anpassning till förändringen var utan djupare engagemang. Vårdledarna kände även en oro för sitt uppdrag som vårdledare, vårdarbetets ställning och mandatet som patientens advokat. Vårdledaren är också en kulturbärare, vilket innebär att även kulturen har betydelse under en förändringsprocess. Genom att leda kulturen skapar vårdledaren en öppen, bekräftande och evidensbaserad atmosfär med centrala värderingar som ger uttryck för den rådande andan och kulturen.
Resumo:
Finländsk redovisning har sedan 1960-talet baserats på teorin om utgift vid inkomst, en teori utvecklad av professor Martti Saario. Globalisering av aktiemarknaden och företagsverksamheten samt medlemskap i internationella organisationer ledde till tryck för harmonisering. Teorin var i Finland starkt institutionaliserad vilket påverkade harmoniseringsprocessen. Processen följs över tre nivåer. Den högsta nivån, internationell nivå, undersöker hur normeringen de jure förändras. Förändringarna i lagstiftningen krävde eftergifter i den teoretiska grunden, det vill säga i teorin om utgift vid inkomst. Den mellersta nivån, nationell nivå, studerar aktörers motiveringar för eller emot förändring av redovisningsnormen. Det organisatoriska fältet kan anses instabilt eftersom aktörsgrupperna inte är enhetliga. Motståndet mot harmonisering avtar under processen och teorin om utgift vid inkomst förlorar mark. Den lägsta nivån, företagsnivån, studerar hur boksluten de facto förändrades. De internationella standarderna har implementerats genom så kallad lös koppling eftersom företagen har behållit sin tidigare redovisningsfilosofi där det är möjligt. Avhandlingen bidrar till att öka förståelse för hur en institutionaliserad redovisningsteori påverkar redovisningspraxis i ett land långt efter att en ny norm implementerats.
Resumo:
De förändringar som sker i samhället och i ungdomskulturen har gett upphov till ett fjärmande från naturen bland ungdomar. Samtidigt är det synnerligen relevant hur människan förhåller sig till naturen i en tid då så gott som all natur är mer eller mindre påverkad av människan och jordens befolkning ökar i snabb takt. Syftet med avhandlingen är att fördjupa förståelsen av gymnasie-studerandes förhållande till naturen. Syftet har brutits ner i fyra forskningsfrågor som berör gymnasiestuderandes beskrivningar av begreppen natur och miljö samt deras naturintresse, miljöetiska hållning och förhållande till miljökrisen. Den empiriska undersökningen bestod av två delstudier: en enkätundersökning (N=678) och en intervjuundersökning (N=14) bland österbottniska gymnasiestuderande. Den ringa andelen studerande som var helt ointresserade av naturen utgjorde ett positivt resultat med tanke på utgångspunkterna för lärande om naturen, men andelen eldsjälar var också liten. Respondenterna ansåg inte att skolan hade påverkat deras naturintresse nämnvärt. Studien visade även att studerandena hade en övervägande romantisk syn på naturen, med såväl människocentrerade som naturcentrerade inslag. Naturvärden som betonar rekreation, estetik och materiell nytta var de mest centrala värdena för de studerande. Flickors värderingar var i högre grad naturcentrerade än pojkars. De studerandes oro för miljökrisen var starkt kopplad till framtiden och de verkade inte inse att läget redan är akut på många områden. På basis av de kategorier som blev resultatet när respondenterna skulle ange orsakerna till sitt naturintresse respektive ointresse för naturen kan man konkludera att det är a och o att i undervisningen sträva efter att elever i olika åldrar börjar trivas i naturen. De naturvärden som visade sig vara de mest centrala för studerande borde även betonas i undervisningen för att föra ungdomarna närmare naturen och därigenom motverka det fjärmande som sker.
Resumo:
To create a more inclusive school, an increase in multidisciplinary cooperation is needed. One possible form of collaboration could encompass the special education teacher taking on the role of a consultant for other teachers in need of support in working with heterogeneous groups of pupils. Previous research shows that special education teachers see the role as consultant as diffuse and complex. The overarching aim of the present study involves deepening the knowledge on how consultation in a special educational context can be understood and developed based on teachers’ descriptions on this particular form of activity interpreted against various perspectives on consultation. The study is qualitative in nature and rests on a hermeneutic interpretive research tradition in combination with an abductive approach. The theoretical framework consists of two different approaches to consultation: the directive and the non-directive approach. The approaches differ regarding particular emphasis on advice and reflection during the consultation and with respect to who or what should be the focus of the consultation. The two approaches are here studied through various theories such as social learning theory, Bruner's theory of scaffolding, Roger’s humanist psychology, and constructivism. Semi-structured interviews were held with eighteen special education teachers (n=9) and class teachers (n=9) working in the compulsory school. The overall interpretation of the results shows that special education consultation can be understood as three different types of consultation. Consultation as counseling which harmonizes with the directive perspective on consultation is the most prominent type. In the consultation as counseling conversation, the special educational knowledge transfer is central and the focus is placed on the pupil. Although special education knowledge transfer emerges as a unique aspect of special education consultation, there are several inherent challenges in this type of consultation that can be addressed in that teachers also describe two other types of consultation. In the reflective consultation, there is a move away from the pupil focus and toward a focus on the class teacher and the use of reflection. The reflective consultation harmonizes with the non-directive approach to consultation. This type of consultation does not as of yet have a prominent place in the Finland-Swedish school context and at this stage it is not seen as a legitimate type of consultation according to the teachers’ descriptions. Despite this, certain aspects of the reflective conversation could be given more space in the development of consultation within special educational contexts. The co-operative consultation is characterized by the teachers acting as teammates and using professional exchange as a strategy for consultation. Both teachers' knowledge is seen as central, and rather than the special education teacher acting as the expert and moderator, the teachers control the consultation together and jointly move the work along. The co-operative consultation enables the focus to move from the pupil toward the context, which can lead to the development of inclusive practices. The results indicate that this type of consultation holds potential in the development of special educational consultation that takes place between equal colleagues. The co-operative consultation opens up for a third collaborative approach to consultation, where aspects of the directive and non-directive perspective can merge and develop. The thesis concludes with the proposal that special pedagogical consultation can be understood from an integrated perspective. The characteristics of the consultation can vary depending on the type of problem or situation, while co-operative consultation can be seen as the ideal as equal colleagues meet in consultation conversations. In order to develop the co-operative consultation, both teachers are required to have knowledge of consultation as a practice, to be part of a collaborative school climate, and that teachers are provided with enough time to take part in consultations.
Resumo:
Natura 2000-området Petalax åmynning (FI0800054) ligger vid Bottniska vikens kust i Petalax ås mynningsområde i Malax kommun, ca trettio kilometer sydväst om Vasa stad. Till Naturaområdet hör också Öfjärden som ligger ungefär tre kilometer nordost om åmynningen och som består av en flada och en liten glosjö som håller på att växa igen. Hela Natura området utgör 543 ha, varav ungefär 350 ha är land- och 193 ha är vattenområde. Åmynningsområdet är speciellt betydande för häckande och flyttande fåglar, de vidsträckta och grunda stränderna har, speciellt före vassens utbredning, erbjudit rikligt med föda. Även en stor del av området hör till det nationella fågelskyddsprogrammet. Som en följd av kraftig igenväxning av de tidigare lågväxta havsstrandängarna är naturvärdena hotade i stora delar av åmynningsområdet. Petalax åmynning har redan på 1700-talet använts som betesmark och gamla fäbodsplatser kan ännu skönjas i terrängen. Det traditionella skärgårdsbetet har fortgått ända till 1960-talet. Målsättningen med översiktsplanen är att utarbeta förslag på restaurerings- och skötselåtgärder för naturtyper vars naturliga tillstånd försämrats eller som annars behöver skötsel samt för livsmiljöer för arter som blivit sällsynta. I delar av området har betesdriften redan återupptagits, ca 50 ha betas nu av höglandskor (Highland cattle) och skötseln finansieras med hjälp av jordbrukets miljöspecialstöd. I planen ges förslag på vilka delar av området som borde skötas för att naturvärdena i området skall bevaras. Planen kartlägger de nuvarande skötselområdena och föreslår även nya områden för betesskötsel. Delar av området föreslås bevaras som mångfaldsområde för att bevara även de arter som gynnas av vassbetäckta och vattensjuka områden. Planen presenterar även olika finansieringsmöjligheter för natur- och landskapsskötseln. Eftersom det är fråga om en översiktsplan där potentiella skötselobjekt presenteras, är det helt frivilligt att följa skötselrekommendationerna. Översiktsplanen för landskaps- och naturvård vid Petalax åmynning har uppgjorts inom det landskapsöverskridande projektet Härkää sarvista vars målsättning är att främja natur- och landskapsvård genom ökad betesdrift. Härkää Sarvista projektet finansieras av EU:s jordbruksfond samt närings-, trafik-, och miljöcentralerna i Mellersta Finland, Birkaland, Södra Savolax och Södra Österbotten. Verksamhetstiden för projektet är 1.6.2009 - 30.9.2012.
Resumo:
Avhandlingen undersöker gestaltningar av mörker och maskuliniteter i den finländska black metal-scenen. Normativa hegemoniska och normbrytande subversiva gestaltningar av maskuliniteter bland de mest aktiva anhängarna av den finländska black metal-scenen undersöks som uttryck för återkommande, kulturella mönster. Mönstren analyseras med hjälp av teorier om hegemonisk maskulinitet, heteronormativitet, genusperformativitet, subversivitet och protestmaskulinitet. Queerteori och (kritisk) mansforskning som har sina ursprung i feministisk forskning utgör avhandlingens teoretiska underlag. Begreppen stil och ideologi aktualiseras i en diskussion kring hur mörker, ett begrepp som är av centralt värde inom den finländska black metal-scenen, kan förstås och uttryckas av scenmedlemmarna. Mörkret, som ofta ideologimässigt består av antikristliga element, inom den finländska scenen i regel förknippade med satanism, uttrycks genom låttexter, det visuella och det musikaliska, vilka tillsammans utgör black metal-stilen.
Resumo:
Under 1900-talets tre sista decennier stötte de västeuropeiska socialdemokratiska partierna på två svårbemästrade utmaningar: en ökad popularitet hos nyliberala lösningar inom finans- och socialpolitik samt ett ökat intresse för ekologi och tillväxtkritik. Genom en granskning av 19 socialdemokratiska partiers valprogram söker denna avhandling ta reda på hur dessa värdemässiga förskjutningar omformat socialdemokratiska partiideologier. Avhandlingens deskriptiva del bidrar med två övergripande observationer. För det första kan tesen om socialdemokratins högerförskjutning åtminstone delvis beläggas; den socialdemokratiska partifamiljen förskjuts nu klart närmare den nyliberala polen längs den socioekonomiska vänster-högerdimensionen. Skillnaderna mellan de enskilda partierna är dock påtagliga; en del genomför bestående ideologiska högersvängar medan andra endast tillfälligt antar mer högerorienterade positioner. För det andra kan även en ökning också i de gröna värderingarnas närvaro observeras. Även här återfinns betydande skillnader mellan enskilda partier; medan merparten av de nordeuropeiska socialdemokratiska partierna antar en tydligt grön programmatisk profil bevarar de sydeuropeiska partierna övervägande tillväxtorienterade partiideologier. Avhandlingens andra empiriska del strävar efter att finna förklaringar till dessa omvandlingar. En första övergripande observation indikerar att de partier som genomgått en bestående partiideologisk omorientering i nyliberal riktning gjort så som en följd av olika omständigheter, såsom ekonomisk globalisering, samhälleliga opinionsförskjutningar eller förskjutningar inom konkurrerande partier. Goda politiska framgångar och en stabil partiorganisation, däremot, har ofta bidragit till att den hävdvunna partiideologin bevarats. Förskjutningar mot en grönare profil har även de föregåtts av en rad olika omständigheter, av vilka politiska tillbakagångar och en tidigare etablering av gröna partier framstår som speciellt betydelsefulla. Återigen är politiska framgångar och en stabil organisation starka garanter för en bevarad partiideologi.
Resumo:
Översiktsplanen har i första hand uppgjorts för jordbrukarnas användning. Översiktsplanen hjälper markägarna att inrikta åtgärder som främjar vattenvården och naturens mångfald så att de blir effektivare för miljön. Det är frivilligt för markägarna att genomföra de åtgärder som presenteras i översiktsplanen. Med en mångsidig våtmark avses en våtmark som både ger mångfald åt naturen och är till nytta för vattenvården. Mångsidiga våtmarker ger dessutom variation åt landskapet och gynnar rekreationen. Översiktsplanen för mångsidiga våtmarker uppgjordes för Lovisaåns avrinningsområde. Avrinningsområdets areal är cirka 117 km². På Lovisaåns avrinningsområde finns endast få sjöar. En tredjedel av avrinningsområdet är åker. På en del av området lider man av återkommande översvämningar. Våtmarkerna kan också bidra till att minska översvämningsproblemen genom att jämna ut vattenföringen och samla upp sediment. Våtmarksförslagen i översiktsplanen baserar sig på terrängkartläggningar. Kartläggningarna gällde de fåror som rinner ut i Lovisaån. Våtmarksförslagen finns i huvudsak i åkermiljö på områden som står utanför den egentliga odlingen. Mer än hälften av de jordbruksdominerade områdena vid Lovisaån är mycket flacka åkerfält. I Rudom i Lappträsk finns flest områden som lämpar sig som våtmarker. För Lovisaåns avrinningsområde har man 2002 också gjort upp en översiktsplan för skyddszoner. Framför allt på områden där det inte är ändamålsenligt att anlägga en våtmark rekommenderas att skyddszoner anläggs. I översiktsplanen för mångsidiga våtmarker vid Lovisaån föreslås att 45 våtmarker anläggs. Dessutom föreslås att flertalet kedjor av grunddammar anläggs på området. Strävan är våtmarksförslagen i översiktsplanen ska bilda helheter. Med tanke på miljön är flera mindre våtmarker på avrinningsområdet ofta en effektivare lösning än en stor våtmark. Efter att översiktsplanen färdigställts är avsikten att främja förverkligandet av objektförslagen genom att erbjuda markägarna rådgivnings- och experthjälp.
Resumo:
-
Resumo:
This is a study in the field of caring science. The kinds of knowledge expansion and theoretical formation outlined in this thesis have a hypothetic-deductive design. The synthesizer of caring science between caring ethos and nursing intensity evolves through a hermeneutic movement between understanding and interpretation, in the dialectic tension between thesis and antithesis. The study had three main aims with corresponding research questions. The first aim was to deepen the understanding of caring ethos within the care of older people from the perspective of caring science. The second aim was to deepen the understanding of nursing intensity within the care of older people, again from the perspective of caring science. The third aim of the study was to create a theoretical model describing the synthesizer between the caring ethos and nursing intensity. The synthesizer of caring science between caring ethos and nursing intensity took place in a process of creativity, which resulted in six new patterns of interpretation. Good care is in constant movement and tension between the ethical and the unethical. In order to guarantee the older person of the future dignity, a caring community, and integrity in care, there is a need for an awareness of and responsibility for those entities than can become ethical problems and dilemmas. The model that describes the synthesizer between caring ethos and nursing intensity, consist of four cornerstones such as caring ethics, wishes and anticipations, an ethical manner in words and action, and ethical leadership. Good care based on the values dignity, a caring community, safety, and integrity, receive their legitimacy through ethical awareness, and consent among caregivers. Ethical awareness deepens the understanding of wishes and expectations that may arise as special needs. Care thus requires an awareness of the balance between the patient’s care need and optimal level of nursing intensity. An ethical leadership considers the needs of the patient and accepts nothing but a work situation where optimal nursing intensity and optimal resource allocation makes good care possible.
Resumo:
The groups within Finnish vocational upper secondary education and training (VET) are often heterogeneous with respect to the student's need for support in their studies. According to the national core curricula, Special Education Needs (SEN) students should in the first place, get their education in the same group as everyone else. This dissertation aims to clarify and create an understanding about how the ideals and intention of equality in education is constructed in communication among teachers in VET in the Swedish-speaking parts of Finland. Through this understanding it should be possible to highlight a potential which could ultimately contribute to a positive development of a more inclusive education within VET. The epistemological platform of the study is to be found within the post structuralist philosophy of language that is considered as subsumed in a social constructionist thinking. The data has been collected through focus group discussions in groups of 3–6 participants (teachers) in seven schools in Finnish-Swedish VET. The analyses are based on a discursive psychological analysis combined with an analysis based on Michel Foucault's concepts with an emphasis on the subject, government and power. Four discourser where identified in the analysis of teachers' constructions of the educational assignment in relation to SEN students. The most dominant was discussing the educational assignment as a pragmatic project i.e. as a matter of transmission of knowledge. The discourse included both interpretative repertoires where the heterogeneous group was constructed as self-evident and possible to manage as well as a constructed as an impossible project. The educational assignment was also constructed as a holistic project, as part of a democratic project, and as a labor market project. Each discourse contains both including as well as excluding features in relation to SEN students. The development of an inclusive practice can and should therefore include elements from all of them. Three discourses were identified in the analysis concerning teachers' versions of SEN students: students with difficulties and problems; students who do not use or do not have ability and students who are irresponsible and lack the will to study. Within the various discourses and interpretative repertoires were both constructs when teachers described a concern and kindness in relation to the individual SEN student and constructions where teachers mainly expressed fears that other students in the group would be negatively affected by students in need of special support. Results from the third research question conclude the results from the two others, the analysis is done out of a government perspective. In the material use of different government techniques are identified: disciplinary power through direct reprimands; pastoral power by a desire of insight in order to promote the opportunities for consultation and the use of bio-power that primarily focuses on what is best for the population and whose tool racism results in a legitimation of the exclusion of SEN students. The conclusion is that teachers in VET need to pay attention to inclusive and exclusive elements identified in various discourses.
Resumo:
-