Ansvar som klangbotten i vårdandets meningssammanhang

Avhandlingen Ansvar som klangbotten i vårdandets meningssammanhang är en vårdvetenskaplig studie om ansvar som inre etik. Riktningen för teoribildningen i studien ges av följande satser: Ansvar är etik och ansvar är en vårdetisk grundkategori inom den caritativa vårdetiken, samt att ansvar har sin utgångspunkt i vårdandets ethos. Ansvar som inre etik handlar här om det meningsbärande innehållet i begreppen frihet, skuld och kärlek. Den hermeneutiska metodologin är en genomgående röd tråd i studien. Frihet, skuld och kärlek granskas med utgångspunkt i ordböcker, i religionsfilosofiska texter av Lèvinas, Buber och Kierkegaard samt i vårdetiska artiklar. Förståelse och tolkning vävs samman och denna rörelse leder oavbrutet fram till nya helheter om ansvarets inre betydelseinnehåll. Den inre ansvarsetiken tar form kring hälsa och lidande som görande, varande och vardande samt kring Kierkegaards estetiska, etiska och religiösa stadier på livets väg. Konturerna av en teorimodell för vårdandets etik som ansvarsetik börjar framträda. Skulden, som central kraft för ansvaret, är den källa som på ett verkligt sätt formar det inre ansvaret till olika mognadsstadier. En personlig inre etik handlar här om en oavbruten skapelseakt, där skulden får sin positiva laddning och kraft av friheten och kärleken. Skulden ses som verksam och meningsbärande substans för ansvarets gärningar, ett svar på att kärlek existerar. De mönster som skapats i studien ger förståelse för frihetens, skuldens och kärlekens samverkan och starka beroende av varandra. Den nya förståelse av ansvarets inre verklighet som synliggjorts i avhandlingen gestaltar på ett nytt sätt ansvar i vårdandets meningssammanhang och fångar på ett överskådligt sätt ansvarets betydelserikedom och komplexitet. Ansvar kan belysas och tolkas på många olika sätt, beroende bl.a. på disciplin, perspektiv och forskningsfrågor. I denna studie är teorigenereringen om det inre ansvaret sanningslik för ansvar i vårdandets meningssammanhang. Ansvar har avtäckts som den kärna som finns bortom det direkt synliga, den kärna som enligt Eriksson (2009) "blir bärare av de ursprungliga vårdande substanserna och avspeglar en djup mänsklig tillvaro".

Reglering och förvaltning av produktions- och slaktdjurs välbefinnande : en offentligrättslig undersökning

Djur och djurskyddet hör till ett rättsligt regleringsområde som inte varit föremål för omfattande rättsvetenskaplig forskning i vårt land även om intresset för djurs välbefinnande ökat både i samhället och inom EU. Avhandlingen har avfattats som en artikelavhandling och är en offentligrättslig studie om djurskyddslagstiftningen och förvaltningen av djurskyddsärenden i Finland. Tematiken har behandlats både ur djurens och djurens ägares eller innehavares synvinkel med utgångspunkt i djurskyddslagstiftningen och förvaltningen av djurskyddsärenden i Finland. Forskningen är fokuserad huvudsakligen på skyddet av och välbefinnandet hos produktions- och slaktdjur även om bland annat de begrepp som granskas också berör andra djurkategorier. De övergripande frågeställningarna i avhandlingen är två. För det första, vad är det som avses med djurs välbefinnande och skydd i regleringen av djurskyddet och för det andra, hur realiseras dessa i djurskyddsmyndigheternas förvaltningsverksamhet? I forskningen presenteras och diskuteras bland annat en ny begreppskonstruktion: djurs rättsliga välbefinnande. Den empiriska delen i avhandlingen omfattar förvaltningsverksamheten inom området av djurskydd under åren 1996–2006. Sammanlagt 10468 dokument som upprättats av djurskyddsmyndigheten i samband med verkställandet av djurskyddsövervakning ingår i undersökningen. Forskningen utmynnar i en åtgärdsförteckning med förslag till utvecklingen av området för djurskydd.

Regional plan för utveckling av vattentjänster i Åboregionen 2011 - 2035 : Sammandrag

Den regionala utvecklingsplanen för vattentjänsterna i Åboregionen omfattar städerna S:t Karins, Nådendal, Pemar, Pargas, Reso och Åbo samt kommunerna Aura, Lundo, Masku, Virmo, Nousis, Rusko och Sagu. Målsättningen är att hitta de bästa möjliga lösningarna för vattenförsörjning och avloppsvattenhantering. Uppdragsgivare för planeringsarbetet har varit de ovan nämnda kommunerna samt ELY-centralen i Egentliga Finland och Egentliga Finlands förbund. Planen har utarbetats av AIRIX Ympäristö Oy. Under planeringsarbetet framkom det att man i utvecklingen av vattenförsörjningen bör fokusera på att trygga distributionsförbindelserna. På planeringsområdet kommer det att byggas flera förbindelser som tryggar vattenförsörjningen. Därtill kommer befintliga vattentäkter och reservanläggningar att saneras. Ytvattenverket i Hallis saneras så att det blir reservanläggning för vattenverket för konstgjort grundvatten. I Masku, Nousis och Virmo byggs enligt planen en förbindelse som gör det möjligt att delvis övergå till användning av konstgjort grundvatten. I Virmo byggs också en ny grundvattentäkt. Pargas stads centralort med omgivning övergår helt till att använda konstgjort grundvatten men tätorterna i Houtskär, Korpo och Nagu kommer fortsättningsvis att försörjas av de lokala vattentäkterna. Beredskapen att trygga vattentjänsterna i särskilda situationer ska utvecklas genom ökat samarbete. Inom beredskapsplaneringen kommer man att kartlägga möjligheterna till gemensamt anordnande av bl.a. reservkraftanläggningar och desinficeringsberedskap. Enligt planen kommer den kommunala avloppsreningsfunktionen att nästan helt överföras till avloppsreningsverket i Kakola fram till 2035. Därför kommer reningsverket också att byggas ut. De lokala reningsverken kommer att vara i användning endast i tätorterna i Houtskär, Korpo och Nagu inom Pargas stad. På grund av de stora mängderna läckvatten föreslås en omfattande sanering av avloppsnätet för hela planeringsområdet. Också mottagningen av avloppsvattenslam på glesbygden ska utvecklas regionalt. Byggkostnaderna för projekten som föreslås i planen är cirka 40 miljoner euro för vattenförsörjningen och cirka 31 miljoner euro för avloppsreningen fram till 2035. Utvecklingsplanen innehåller i sin nuvarande omfattning projektens dimensioneringsgrunder och grundläggande tekniska lösningar samt preliminära kostnadsberäkningar. Den fortsatta beredningen av projekten kräver projektspecifik utredningsplanering och byggplanering innan de kan genomföras. Samtidigt utreds hur det kommunala beslutsfattandet framskrider, finansieringen av projekten och kostnadsfördelningen. Förslagen i den regionala utvecklingsplanen tas också i beaktande då man utarbetar utvecklingsplaner för de kommunala vattentjänsterna.

Tillsammans for god vattenstatus : Bidra till arbetsprogrammet för vattenvården och de centrala frågorna inom Kymmene älvs-Finska vikens vattenförvaltningsområde 2016-2021

Målet för vattenvården är att genom brett samarbete behålla en god status i vattnen och att förbättra vattenstatusen på de ställen där den försvagats. Planeringen av vattenvården sker i perioder på sex år. Under den andra planeringsomgången kommer förvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammen för de enskilda vattenförvaltningsområdena att uppdaterats genom brett samarbete och samråd med olika instanser. Genom att komma med synpunkter kan du inverka på hur vattendragen, kustvattnen och grundvattnen i ditt eget område, liksom även de funktioner som påverkar statusen i dessa, ska beaktas i planeringen. Arbetsprogrammet och tidtabellen är samma för alla vattenförvaltningsområden. Vilka frågor som är centrala för vattenvården och hur planeringen organiseras regionalt varierar enligt vattenförvaltningsområde. I det här dokumentet behandlas centrala frågeställningar som hänför sig till en förbättring av statusen i sjöar, åar och älvar, grundvatten och kustområden i Kymmene älvs-Finska vikens vattenförvaltningsområde.

Tillsammans för god vattenstatus : Bidra till arbetsprogrammet för vattenvården och de centrala frågorna inom Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde 2016–2021

Målet för vattenvården är att genom brett samarbete behålla en god status i vattnen och att förbättra vattenstatusen på de ställen där den försvagats. Planeringen av vattenvården sker i perioder på sex år. Under den andra planeringsomgången kommer förvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammen för de enskilda vattenförvaltningsområdena att uppdaterats genom brett samarbete och samråd med olika instanser. Genom att komma med synpunkter kan du inverka på hur vattendragen, kustvattnen och grundvattnen i ditt eget område, liksom även de funktioner som påverkar statusen i dessa, ska beaktas i planeringen. Arbetsprogrammet och tidtabellen är samma för alla vattenförvaltningsområden. Vilka frågor som är centrala för vattenvården och hur planeringen organiseras regionalt varierar enligt vattenförvaltningsområde. I det här dokumentet behandlas centrala frågeställningar som hänför sig till en förbättring av statusen i sjöar, åar och älvar, grundvatten och kustområden i Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde. Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområdet sträcker sig vid kusten från Skärgårdshavet till Kvarken och södra Bottenhavet och inåt till Birkaland, Mellersta Finland och Tavastland. Under första planeringsperiod handlade de väsentliga frågorna i Kumo älvs-Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde om minskning av den diffusa närings- och sediment belastning, problem som sura sulfatjordar orsakar, ändringar som vattenkonstruktioner och regleringen orsakar, översvämningar och torrhet under lågvattenföring samt verksamhet som belastar grundvatten och förhindra försämrandet av grundvattnets tillstånd och mängd. Väsentliga teman i vattenvården har inte ändrat. I detta dokument behandlas väsentliga frågorna i vattenvården i Kumo älvs- Skärgårdshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde 2016-2021. Ärenden med regional och lokal betydelse lyfts upp och utveckling som påverkar vattenvården har beaktats. Åtgärder som presenteras i vattenförvaltningsplanen fortsätter och följs upp för att uppnå och bibehålla god eller utmärkt status i vattenområden.

Interaktion mellan teori och praktik inom sjöräddningsutbildningen : En vuxenpedagogisk ansats

Forskningen behandlar diskrepansen som kan uppstå då akademisk-pedagogiska utbildningssystem och – uppfattningar möter den mera praktiskt inriktade, och praktiskt utbildade utförande personalen vid Gränsbevakningsväsendet sjöbevakningsstationer och bevakningsfartyg. Syftet med forskningen är att ge läraren ett underlag till bredare förförståelse om fenomen som kan påträffas inom yrkesutbildningen, speciellt den kompletterande yrkesutbildningen. Som forskningsmetod har den hermeneutiska ansatsen valts, där den abduktiva interaktionen mellan teori och empiri har varit fungerande. Forskningen påvisar ingen förekomst av enskilda fenomen utan strävar endast till ökad förståelse om praktikens uppfattning i förhållande till teorin. Som teoretisk förankring har forskaren valt gällande paradigmer om pragmatism, nypragmatism och den postmodernistiska världssynen. Pragmatismen och nypragmatismen blir gällande och förklarande i analysen. En pragmatisk uppfattning av omgivningen på Gränsbevakningsväsendets fältenheter blir ett centralt resultat av denna forskning. Forskningens abduktiva analys ger tillhanda följande hypoteser: • Det förekommer en diskrepans mellan utbildningssystem (läraren) och den inlärningssyn som studeranden på sjöräddningskurser har. • Nypragmatismen som teori är möjlig att applicera på studerandes inställning till teoretisk undervisning. • Praktikens betydelse är av högsta prioritet på fältenheter. Delvis av helt förståeliga skäl men delvis av pragmatiska orsaker. • Studerandes beredskaper, dvs. utbildning och erfarenheter, gynnar ett praktikbetonat tänkande om egen inlärning. • Läraren bör beakta studerandenas beredskaper noggrant i sin elevanalys och anpassa sitt didaktiska tänkande därefter. • Ur en nypragmatisk synvinkel kan det vara skäl att inte använda ordet teori i styrdokument. Då behöver man inte ta ställning till begreppet och dess position. Detta eftersom begreppet teori är svårt att definiera i sjöräddningssammanhang. ”Sanningen” är alltid relativ till åhörargruppen.

Leda förändring genom relationer, processer och kultur

Forskningens syfte var att bidra med en ny kunskapssyntes om vad det innebär att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Vårdledaren har, speciellt vid större förändringar inom organisationen, en stor betydelse för hur vårdandet förvaltas genom att hålla den vårdande traditionen levande och genom formningen av den vårdande kulturen och vårdgemenskapen. Den övergripande hermeneutiska forskningsansatsen med tillämpning av metodologisk triangulering har influerats av Gadamers, Ricoeurs och Ödmans syn på hermeneutik med förståelse och förklaring som kompletterar varandra. Forskningens övergripande frågeställning ”Vad innebär det att leda förändring ur ett vårdvetenskapligt perspektiv?” förankrades i de fyra underliggande frågeställningarna. Den första frågeställningen berörde meningsinnehållet i begreppet förändring samt dess gestaltning. Metoden var en hermeneutisk begreppsbestämning på en ontologisk och kontextuell nivå enligt Koorts metod för begreppsbestämning. Genom en personalenkät undersöktes personalens åsikter (totalt 597 personer) om den kommande fusionen och förändringen samt deras förväntningar på ledarna under förändringsprocessen för att få svar på vad förutsättningarna var för en förändring eller förändringsprocess med avsedda mål och effekter. Svaret på hur vårdledaren och dennes uppgifter gestaltades vid en förändring samt hur vårdledarna uppfattade förändring och den kommande förändringsprocessen erhölls genom djupintervjuer med vårdledare (17). Av resultatet framgår att vårdledaren leder förändring genom att leda relationer, processer och kultur och genom ett stödjande, reflekterande och kulturbärande ledarskap med syftet att åstadkomma en verklig och hållbar förändring. För att åstadkomma en verklig och hållbar förändring, dvs. en inre omgestaltning och omdaning som vardande, förutsätts dock att både tankemönster och handlanden förändras. Riktningen och insatserna för förändringen skall ha sin grund i en tydlig och meningsfull målsättning och vision utgående från en gemensam värdegrund. En arena för dialog borde utvecklas så att förändringens liksom även vårdandets vision och mission förankras och utvecklas till handling och förändring. Vårdledarens primära uppgift eller mission var att tillhandahålla varje individuell patient en god vård. Den primära missionen var med andra ord att med ansvarsfullhet tjäna vårdandet sak utgående från ett etiskt förhållningssätt. I tjänande av vårdandets sak fanns dock en tillit till att förändringen gagnar patienten och hans eller hennes vård, men vårdledarnas anpassning till förändringen var utan djupare engagemang. Vårdledarna kände även en oro för sitt uppdrag som vårdledare, vårdarbetets ställning och mandatet som patientens advokat. Vårdledaren är också en kulturbärare, vilket innebär att även kulturen har betydelse under en förändringsprocess. Genom att leda kulturen skapar vårdledaren en öppen, bekräftande och evidensbaserad atmosfär med centrala värderingar som ger uttryck för den rådande andan och kulturen.

"Kyrkans egna angelägenheter" : en kyrkorättslig undersökning av kyrkans egna angelägenheter i kyrkolagstiftningen om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

I JD, docent Pekka Leinos avhandling i kyrkorätt analyseras hur begreppet ”endast kyrkans egna angelägenheter” har uppfattats av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i 1869, 1964 och 1993 års kyrkolagar. Det är fråga om hur man i dessa författningar (kyrkolagarna, kyrkoordningen) uppfattar synen på kyrkan, kyrkans lära, kyrkorätten och lutherdomens väsen. I avhandlingen analyseras hur man som ”endast [blott] kyrkans egna angelägenheter” (§ 14 i 1869 års kyrkolag) har förstått kyrkans apostoliska undervisning och den praxis som man i enlighet med den följt i kyrkan, så som reformatorerna förstod denna när lutherdomen uppstod, och så som den kommer till uttryck i evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. I avhandlingen vidareutvecklas den kyrkorättsliga doktrin som författaren började med i sin tidigare doktorsavhandling Kirkkolaki vai laki kirkosta som var en rättsvetenskaplig och lagsystematisk undersökning av det unika kyrkolagssystemet i Finland. Den förra avhandlingen koncentrerade sig på kyrkan som en sociologisk gemenskap eller ett rättssamfund och på kyrkolagen som en juridisk författning, medan det nya perspektivet i denna avhandling i högre grad är att kyrkan är en trosgemenskap och innehållet i de tre kyrkolagarna analyseras utgående från detta perspektiv. Kyrkan verkar som en trosgemenskap i enlighet med sin lära. Särskild vikt fästs i denna avhandling vid hur ärenden som gäller kyrkans lära har förståtts som endast kyrkans egna angelägenheter samt om man över huvud, och i så fall hur, genom kyrkolagen kan göra kyrkans lära och dess trossatser till en del av den nationella rättsordningen. Med tanke på den kyrkorättsliga doktrinen är det centralt att utreda på vad den i kyrkan rådande uppfattningen av kyrkorätt och kyrkans rätt grundar sig.

Skötsel- och användningsplan för Mustfinnträskets Natura 2000 -område : Mustfinnträsket, Gräggböleträsket, Lampisträsket

Mustfinnträskets Natura-område (FI0200108) ligger i västra delen av Ålön i Pargas stad i Egentliga Finland och består av tre små sjöar, eller träsk: Mustfinnträsket, Gräggböleträsket och Lampisträsket. Området hör till Europeiska gemenskapens skyddsnätverk Natura 2000 både som ett särskilt skyddsområde för fåglar, eller SPA (Special Protection Area), och som ett SCI-område (Sites of Community Importance, område av gemenskapsintresse) enligt habitatdirektivet. Av den totala arealen på 113 hektar i Mustfinnträskets Natura-område är omkring 77 hektar vatten. Sjöarnas tillrinningsområde är litet, ca 400 hektar. Områdets naturvärden är förknippade med den fågelfauna som häckar och vilar vid sjöarna samt de naturtyper och övriga värdefulla arter som förekommer där. Den största utmaningen när det gäller att bevara naturvärdena är den belastning som kommer från tillrinningsområdet, sjöarnas eutrofiering och igenväxning. Förr var sjöarna naturligt näringsrika natesjöar med klart vatten. Den sjunkande vattennivån under 1930–70-talen skyndade tillsammans med belastningen från tillrinningsområdet på försämringen av sjöarnas tillstånd. Numera förekommer det syrebrist i sjöarna under vintern. Som en del av det projekt för regional och lokal vatten- och naturvård i vattenområdena i sydvästra Finland (VELHO), som leds av ansvarsområdet miljö och naturresurser vid närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland (ELY-centralen) och stöds av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, lades en skötsel- och användningsplan upp med syfte att styra skötseln och användningen av området så att naturvärdena tryggas. Planen gjordes under ledning av ELY-centralen i Egentliga Finland. För planeringen tillsattes en planeringsgrupp bestående av representanter för olika myndighetsinstanser och användargrupper samt av markägare. Planeringsgruppen hade som mål att identifiera eventuella problem och konflikter relaterade till områdets skydd och användning, lösa dessa och medla mellan parterna. Skötsel- och användningsplanens giltighet är 15 år. Syftet med planen är att styra skötseln och användningen av området så att områdets naturvärden tryggas.

Röster från kriget : en etnologisk studie av brevdialoger mellan frontsoldater och deras familjer 1941–1944

Avhandlingen handlar om förbindelsen mellan svenskspråkiga soldater och deras familjer under fortsättningskriget. Utgående från ett omfattande brevmaterial analyseras brevkontaktens betydelser för dem som länge tvingades leva åtskilda under en livshotande tid. I arbetet studeras de personliga erfarenheterna av kriget och krigsvardagen så som de framställdes i brevsamtalen mellan avhandlingens fem soldater och deras närmaste. Mellan fronten och hemmafronten uppstod förutom det rumsliga avståndet också ett erfarenhetsmässigt avstånd till följd av att livet vid fronten skiljde sig markant från det civila och fredstida. För att undvika främlingskap var det viktigt att hålla en tät kontakt per brev och att regelbundet hålla mottagaren underrättad om det egna livet. I studien behandlas olika handlingsstrategier som skribenterna tillgrep i sin vardag och inom ramen för brevsamtalet för att upprätthålla den nära relationen och det gemensamma livet avståndet och separationen till trots. Krigsfronten och hemmafronten bör därför inte betraktas som fullständigt separata sfärer. Det förekom överskridanden på många plan och dessutom medvetna försök att väva samman livet vid de båda fronterna. Brevskrivandet hade också en terapeutisk funktion och betydande roll i soldaternas försök att klara av krigets påfrestningar. Av denna orsak fick även svåra erfarenheter utrymme i bre¬ven. Soldaterna behövde stödet från sina närmaste, men för att inte belasta och oroa familjen orimligt måste de i varierande grad förtiga eller nedtona krigets destruktiva verklighet. Materialet visar att ämnen med kopplingar till det civila övervägde i breven från fronten. Mest skrev man om sådant parterna delade och kunde förstå. Under krigets ovissa tid blev det nödvändigt att försöka hålla fast vid någon form av normalitet. Brevet blev därför framför allt ett rum för det trygga, civila och normala – ett rum där det tidigare levde kvar och där samhörigheten och familjelivet aktivt upprätthölls. -------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Sotavuosina, jolloin suuri osa Suomen perheistä joutui pitkäksi aikaa erilleen, kirje jäi käytännössä ainoaksi mahdolliseksi viestintäkeinoksi. Väitöskirjassani tutkin viiden sotilaan ja heidän perheidensä välistä yhteydenpitoa jatkosodan aikana. Laajan kirjeaineiston avulla tarkastelen kirjeenvaihdon merkityksiä ja tehtäviä erossaolon aikana ja omaa elämää uhkaavassa sodan poikkeustilassa. Rintaman ja kotirintaman vastavuoroisen kirjeenvaihdon tarkan lähiluennan avulla analysoin sota-aikaa ja sen kokemista kokonaisvaltaisesta näkökulmasta. Tutkimus osoittaa kuinka jatkuva yhteys perheisiin oli rintamamiehille tärkeätä mm. henkisen selviytymisen kannalta sekä läheisten suhteiden ylläpitämiseksi. Koska kirjeenvaihto oli tärkeä henkireikä, kirjeet sisältävät raskaita kokemuksia sekä kertomuksia taisteluista, partiotehtävistä, kuolemasta, pelosta. Jotta läheiset eivät huolestuisi kohtuuttomasti, kirjeissä kuitenkin yleensä vältettiin kertomasta vaikeista kokemuksista kovin avoimesti. Sotilaiden kirjeet sisältävät pääasiassa kokemuksia ja aiheita, joilla oli monia yhtymäkohtia rauhanaikaiseen ja normaaliin elämään. Kirjeissä kerrottiin arkisista asioista, jotka olivat kirjoittaville osapuolille tuttuja, mikä vahvisti yhteydentunnetta ja vähensi kokemuksellista etäisyyttä. Nykypäivän lukija saattaakin ihmetellä kirjeiden arkipäiväisyyttä, mutta kirje oli sotilaille väylä normaaliin, turvalliseen siviilielämään – tila, jonka kautta he hetkeksi siirtyivät kotiin. Kirjeitse kirjoittajat tukivat toisiaan, loivat tunteen turvallisuudesta, jatkuvuudesta ja normaaliudesta, sekä sisällyttivät toisensa omaan elämäänsä toisaalla. Tutkimus osoittaa kuinka jatkuva ja tiivis yhteydenpito sodan raskaissa olosuhteissa liitti rintaman ja kotirintaman yhteen näiden välissä olevasta kuilusta huolimatta.

Ungas motiv till fysisk aktivitet och inaktivitet

Den här avhandlingen är en del av projektet Skolan i rörelse, vars mål är att kartlägga ungas fysiska aktivitet och öka ungas fysiska aktivitet under skoldagen. Syftet med den här avhandlingen är att undersöka motiv till fysiska aktivitet och inaktivitet bland elever i årskurs 7 till 9. I alla forskningsfrågor undersöks skillnader mellan könen och i forskningsfråga två och fyra undersöks skillnader över tid. För att bättre synliggöra våra resultat har vi valt att använda oss av motivfaktorer. En motivfaktor är i vårt fall en gruppering av enskilda motiv som mäter samma dimension.

Närings-, trafik- och miljöcentralen - hållbar tillväxt med oss

Närings-, trafik- och miljöcentralen (ELY-centralen) i Egentliga Finland är en mångsidig och branschövergripande utvecklings- och servicecentral som grundades i och med regionförvaltningsreformen. Vårt mål är att stärka en hållbar välfärd i Egentliga Finland och Satakunta. Utgångspunkten för vår verksamhet är ett nätverksbaserat samarbete med andra aktörer i regionen. Den bästa genomslagskraften och de bästa målen uppnår man genom gott samarbete och genom att rikta och sammanjämka resurser på ett effektivt sätt.

Med i vardagen NTM-centralen i Egentliga Finland

NTM-centralen i Egentliga Finland är en branschövergripande utvecklings- och servicecentral. Vårt mål är att stärka en hållbar välfärd i Egentliga Finland och Satakunta. Utgångspunkten för vår verksamhet är att med ett nätverksbaserat samarbete trygga en hållbar välfärd, ett aktivt näringsliv, attraktiva landskap och en attraktiv miljö samt nöjda invånare.

E-utbildning inom ett industriföretag : anställdas erfarenheter och åsikter om e-kurser

Syftet med denna avhandling är att undersöka hur de anställda ser på e-utbildning som utbildningsform. E-utbildning kan definieras som en utbildningsform där kursen avläggs via internet antingen i egen takt eller i realtid (Lee & Lee, 2006, s. 429−430). Avhandlingen har en kvalitativ deskriptiv design och har strävat efter att gestalta en innehållsrik sammanfattning av de anställdas generella syn på e-utbildning. Resultatet från undersökningen i avhandlingen ska fungera som grund för ett företag inom industribranschen som ska utveckla ett grundläggande koncept för e-utbildning. Konceptet kommer att fungera som stöd i utvecklandet av nya e-kurser. Forskningsfrågorna för denna avhandling har preciserats på följande sätt: 1. Hurdan är de anställdas generella syn på e-utbildning? 2. Hurdan är de anställdas syn på användandet av e-utbildning på sin egen arbetsplats? - Vilka är de anställdas åsikter om en viss e-kurs? 3. Hurdana erfarenheter har de anställda av e-kurser ur pedagogisk synvinkel? Datamaterialet i undersökningen samlades in med hjälp av kvalitativa forskningsintervjuer. Till respondenter utvaldes fem personer som var anställda i industriföretaget. Alla respondenter hade avlagt en viss e-kurs våren 2013. För bearbetning av datamaterialet användes en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet från undersökningen i avhandlingen visar att de anställda i allmänhet är nöjda med e-utbildning som utbildningsform. De ansåg att tillgängligheten är en stor fördel med e-kurser. Som nackdel nämndes att interaktion med andra kursdeltagare saknas. De anställda menade att vissa kurser fungerar bra som e-kurser, men inte alla. De förklarade att det beror på kursens innehåll, svårighetsgrad och karaktär om en kurs är lämplig att ordna som e-kurs. De anställda ansåg att kvaliteten i industriföretagets kurser varierade. Hur meningsfull en kurs ansågs vara, hade samband med kursens mångsidighet. Enligt undersökningen är det viktigt att uppleva att den kurs man går är välplanerad. Detta ansågs vara speciellt viktigt i e-kurser och ökade kursdeltagarnas motivation. De anställda ansåg även att det egna intresset har betydelse för motivationen. De menade att kurser som är relaterade till det egna intresseområdet och de egna arbetsuppgifterna har en positiv inverkan på lärandet.

Arwidsson, Adolf Ivar

A. I. Arwidsson f. 7.8.1791 i Padasjoki d. 21.6.1858 i Viborg. Den svenskspråkiga finskhetsivraren och samhällspåverkaren Adolf Ivar Arwidsson, hörde till de så kallade Åboromantikernas krets under det tidiga 1800-talet. Han förmedlade litterära och politiska strömningar i Sverige och ute i Europa till det akademiska Åbo. Arwidssons litterära produktion, som främst bestod av vikingaromatisk poesi, blev jämförelsevis obetydlig. I produktionen ingår t.ex. dikterna Kettil Okristen (1832) och Amor i Norden (1832). Arwidsson hade större inflytande som akademiker och tidningsman (med litterär profil) i tidningar som Mnemosyne och Åbo Morgonblad. I dessa verksamheter förebådade han den finska nationella väckelsen och försökte främja ett modernt och öppet debattklimat. Strävan efter att forma en kulturell och nationell identitet syns också i hans litterära produktion för barn, där han framträdde som en tidig förnyare. Arwidsson var därtill en kontroversiell politisk debattör, vilket resulterade i landsflykt till Sverige. Där gjorde han karriär som föreståndare vid Kungliga biblioteket och var aktiv som folkdiktsupptecknare samtidigt som han fortsatte att granska och kommentera situationen i Finland. Biografiskt lexikon för Finland: http://www.blf.fi/artikel.php?id=3122