"Kyrkans egna angelägenheter" : en kyrkorättslig undersökning av kyrkans egna angelägenheter i kyrkolagstiftningen om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

I JD, docent Pekka Leinos avhandling i kyrkorätt analyseras hur begreppet ”endast kyrkans egna angelägenheter” har uppfattats av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i 1869, 1964 och 1993 års kyrkolagar. Det är fråga om hur man i dessa författningar (kyrkolagarna, kyrkoordningen) uppfattar synen på kyrkan, kyrkans lära, kyrkorätten och lutherdomens väsen. I avhandlingen analyseras hur man som ”endast [blott] kyrkans egna angelägenheter” (§ 14 i 1869 års kyrkolag) har förstått kyrkans apostoliska undervisning och den praxis som man i enlighet med den följt i kyrkan, så som reformatorerna förstod denna när lutherdomen uppstod, och så som den kommer till uttryck i evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. I avhandlingen vidareutvecklas den kyrkorättsliga doktrin som författaren började med i sin tidigare doktorsavhandling Kirkkolaki vai laki kirkosta som var en rättsvetenskaplig och lagsystematisk undersökning av det unika kyrkolagssystemet i Finland. Den förra avhandlingen koncentrerade sig på kyrkan som en sociologisk gemenskap eller ett rättssamfund och på kyrkolagen som en juridisk författning, medan det nya perspektivet i denna avhandling i högre grad är att kyrkan är en trosgemenskap och innehållet i de tre kyrkolagarna analyseras utgående från detta perspektiv. Kyrkan verkar som en trosgemenskap i enlighet med sin lära. Särskild vikt fästs i denna avhandling vid hur ärenden som gäller kyrkans lära har förståtts som endast kyrkans egna angelägenheter samt om man över huvud, och i så fall hur, genom kyrkolagen kan göra kyrkans lära och dess trossatser till en del av den nationella rättsordningen. Med tanke på den kyrkorättsliga doktrinen är det centralt att utreda på vad den i kyrkan rådande uppfattningen av kyrkorätt och kyrkans rätt grundar sig.

OTT, dosentti Pekka Leinon kirkko-oikeudellisessa väitöskirjassa selvitetään, miten käsite ”ainoastaan kirkon omat asiat” on ymmärretty vuosien 1869, 1964 ja 1993 kirkkolaeissa (kirkkolainsäädännössä). Tutkittavan käsitteen osalta on kysymys siitä, miten näissä säädöksissä (kirkkolaeissa, kirkkojärjestyksessä) on ymmärretty kirkkokäsitys, kirkon oppi, kirkko-oikeus sekä luterilaisuuden olemus. Tarkasteltavana on, miten tässä yhteydessä on ymmärretty ”ainoastaan kirkon omina asioina” (KL1869 § 14) kirkon apostolinen opetus ja sen mukaisesti kirkossa noudatettu käytäntö, sellaisena kuin sen ymmärsivät reformaattorit luterilaisuuden syntyessä ja kuten se ilmenee evankelis-luterilaisen kirkon tunnustuskirjoissa. Tutkimuksessa jatketaan kirjoittajan aikaisemmassa väitöskirjassa aikaisemmassa väitöskirjassa Kirkkolaki vai laki kirkosta, joka oli oikeustieteellinen lakijärjestelmätutkimus, aloitettua kirkko-oikeuden doktriinin kehittämistä. Aikaisempi tutkimus keskittyi kirkkoon sosiologisena yhteisönä ja sitä koskevaan kirkkolakiin juridisena säädöksenä. Tämän tutkimuksen näkökulma on siten uusi ja avautuu uudessa tutkimuksessa keskeisesti uskonyhteisötarkasteluun ja tästä näkökulmasta kolmen kirkkolain sisältöihin. Kirkko toimii uskonyhteisönä oppinsa mukaisesti. Tässä tutkimuksessa erityinen mielenkiinto kohdistuu siihen, miten kirkon oppia koskevat asiat on ymmärretty ainoastaan kirkon omina asioina ja voidaanko ylipäätänsä ja jos niin miten kirkon oppi tai sitä koskevat oppilauselmat tai niiden sisältö tulevat kirkkolaissa osaksi kansallista oikeusjärjestystä. Kirkko-oikeuden doktriinin kannalta on keskeistä selvittää, mihin kirkossa vallitseva käsitys kirkko-oikeudesta ja kirkon oikeudesta perustuu.