Min-preposition kääntäminen Septuagintan Pentateukissa

Tässä tutkimuksessa tarkastellaan preposition min kääntämistä Septuagintan Pentateukissa. Työssä selvitetään, millaisia käännösvastineita Pentateukin kirjojen kääntäjät käyttävät ja millaista kreikkaa lopputulos on. Lisäksi tutkitaan, poikkeavatko Pentateukin kirjojen käännökset toisistaan. Työ on Septuagintan käännöstekniikan tutkimusta. Tämä tarkoittaa pyrkimystä ymmärtää, millaisia kriteerejä kääntäjillä on ollut ja miksi tietynlaiseen käännökseen on päädytty. Metodisesti työ liittyy Helsingin yliopistossa aiemmin tehtyyn Septuagintan käännöstekniikan tutkimukseen. Tässä työssä tutkimuskohteeksi on valittu yksi heprean syntaksin osaalue, min-prepositio. Valittu osa-alue voidaan nähdä yhtenä näkökulmana tai "mittarina" Septua-gintan käännöstekniikan tutkimukseen. Tutkimus on siten osa kokonaiskuvaa, joka saadaan, kun otetaan huomioon Septuagintan käännöstekniikkaa mahdollisimman monesta eri osa-alueesta. Tutkimuksessa on analysoitu min-preposition esiintymät Pentateukissa. Työn ulkopuolelle on rajattu min-prepositiot, jotka esiintyvät yhdistetyn preposition tai puolipreposition osana sekä min-prepositiot, jotka esiintyvät infinitiivin tai komparatiivisen ilmauksen kanssa. Analysointia varten aineisto on luokiteltu erityyppisten tapausten mukaan: 1) lokaaliset tapaukset; 2) kuvainnollisesti lokaaliset tapaukset; 3) partitiiviset tapaukset; 4) temporaaliset tapaukset; 5) kausaaliset ja instrumentaaliset tapaukset sekä agentti; 6) rektiotapaukset ja 7) erikoistapaukset. Tutkimuksessa on käynyt ilmi, että yleisimmät käännösvastineet ovat ??? (48 %) ja ?? (33 %), joita käytetään lähes aina kun se on mahdollista. Näiden kahden yleisimmän käännöksen lisäksi kääntäjät ovat monissa yksittäistapauksissa käyttäneet monia erilaisia käännöksiä. Kokonaisuutena Pentateukin kirjat näyttävät melko yhtenäiseltä. Selvimmin Pentateukista erottuu Exodus muita vapaampana käännöksenä. Kreikan kielen kannalta käännökset ovat hyvin suureksi osaksi sujuvia. Muutamat piirteet käännöksissä ovat hepraistisia. Kyse on yleensä siitä, että jokin ilmiö esiintyy Septuagintassa useammin kuin kreikkalaisessa aineistossa yleensä. Min-preposition käännöksissä Septuagintan kielessä on havaittavissa kaksi kreikan kielelle ominaista ajan ilmiötä: sijamuotojen korvautuminen prepositioilla sekä preposition ?? sulautuminen prepositioon ???.

From syntagmatic to paradigmatic spatial zeroes: the loss of the preposition se in inner Asia Minor Greek

We trace the diachronic development of the preposition se in inner Asia Minor Greek from its use to mark a range of spatial functions to its ultimate loss and replacement by zero. We propose that, before spreading to all syntactic and semantic contexts, zero marking was contextually-dependent on the presence/absence of a prenominal genitive modifying the head noun of Ground-encoding NPs and on the presence/absence of Region-encoding postpositions. We attribute these developments to an informational load relief strategy aimed at producing more economical utterances as well as to language contact with Turkish, which favoured structural convergence on the adpositional level between the two languages.

The preposition à. The relation of its meanings studied in Old French.

Mode of access: Internet.

The Processing of Preposition-Stranding Constructions in English

One of the prominent questions in modern psycholinguistics is the relationship between the grammar and the parser. Within the approach of Generative Grammar, this issue has been investigated in terms of the role that Principles of Universal Grammar may play in language processing. The aim of this research experiment is to investigate this topic. Specifically, this experiment aims to test whether the Minimal Structure Principle (MSP) plays a role in the processing of Preposition-Stranding versus Pied-Piped Constructions. This investigation is made with a self-paced reading task, an on-line processing test that measures participants’ unconscious reaction to language stimuli. Monolingual English speakers’ reading times of sentences with Preposition-Stranding and Pied-Piped Constructions are compared. Results indicate that neither construction has greater processing costs, suggesting that factors other than the MSP are active during language processing.

Preposition Stranding in Heritage Speakers of Brazilian Portuguese

Influential bodies of work in language acquisition studies single out heritage bilingualism as a discrete acquisition process within the bilingualism continuum. In regards to the acquisition of WH-/QU- interrogatives containing prepositional phrases (PP), the present study examined whether heritage speakers (HS) of Brazilian Portuguese (BP) produce preposition stranding (P-stranding) constructions in their heritage language, in contrast to monolingual and adult speakers of BP, where prepositions are pied-piped to form the interrogative. Participants were HS of BP born in the USA and in Brazil, monolinguals, and late bilingual adults. The experiment consisted of an elicited production task and a grammaticality judgment task, both carried out in BP and then in English. Results showed that HS born in the USA use P-stranding in QU- interrogatives productively and systematically, in contrast to the other three groups. Moreover, no evidence of protracted acquisition was found in this group. No signs of attrition were detected among bilinguals.

Language and Letters of the Bluestocking Network : Sociolinguistic Issues in Eighteenth Century Epistolary English

This study deals with language change and variation in the correspondence of the eighteenth-century Bluestocking circle, a social network which provided learned men and women with an informal environment for the pursuit of scholarly entertainment. Elizabeth Montagu (1718 1800), a notable social hostess and a Shakespearean scholar, was one of their key figures. The study presents the reconstruction of Elizabeth Montagu s social networks from her youth to her later years with a special focus on the Bluestocking circle, and linguistic research on private correspondence between Montagu and her Bluestocking friends and family members between the years 1738 1778. The epistolary language use is investigated using the methods and frameworks of corpus linguistics, historical sociolinguistics, and social network analysis. The approach is diachronic and concerns real-time language change. The research is based on a selection of manuscript letters which I have edited and compiled into an electronic corpus (Bluestocking Corpus). I have also devised a network strength scale in order to quantify the strength of network ties and to compare the results of the linguistic research with the network analysis. The studies range from the reconstruction and analysis of Elizabeth Montagu s most prominent social networks to the analysis of changing morphosyntactic features and spelling variation in Montagu s and her network members correspondence. The linguistic studies look at the use of the progressive construction, preposition stranding and pied piping, and spelling variation in terms of preterite and past participle endings in the regular paradigm (-ed, - d, -d, - t, -t) and full / contracted spellings of auxiliary verbs. The results are analysed in terms of social network membership, sociolinguistic variables of the correspondents, and, when relevant, aspects of eighteenth-century linguistic prescriptivism. The studies showed a slight diachronic increase in the use of the progressive, a significant decrease of the stigmatised preposition stranding and increase of pied piping, and relatively informal but socially controlled epistolary spelling. Certain significant changes in Elizabeth Montagu s language use over the years could be attributed to her increasingly prominent social standing and the changes in her social networks, and the strength of ties correlated strongly with the use of the progressive in the Bluestocking Corpus. Gender, social rank, and register in terms of kinship/friendship had a significant influence in language use, and an effect of prescriptivism could also be detected. Elizabeth Montagu s network ties resulted in language variation in terms of network membership, her own position in a given network, and the social factors that controlled eighteenth-century interaction. When all the network ties are strong, linguistic variation seems to be essentially linked to the social variables of the informants.

Análisis de la preposición hacia y establecimiento de sus equivalentes en finés

Title of the Master's thesis: Análisis de la preposición hacia y establecimiento de sus equivalentes en finés (trans. Analysis of the Spanish preposition hacia and the finding of its equivalents in Finnish) Abstracts: The aim of this Master thesis is to provide a detailed analysis of the Spanish preposition hacia from a cognitive perspective and to establish its equivalents in Finnish language. In this sense, my purpose is to demonstrate the suitability of both cognitive perspectives and Contrastive Linguistics for semantic analysis. This thesis is divided into five chapters. The first chapter includes a presentation and a critical review of the monolingual lexical processing and semantic analysis of the Spanish preposition hacia in major reference works. Through this chapter it is possible to see both the inadequacies and omissions that are present in all the given definitions. In this sense, this chapter shows that these problems are not but the upper stage of an ontological (and therefore methodological) problem in the treatment of prepositions. The second chapter covers the presentation of the methodological and theoretical perspective adopted for this thesis for the monolingual analysis and definition of the Spanish preposition hacia, following mainly the guidelines established by G. Lakoff (1987) and R. Langacker (2008) in his Cognitive grammar. Taken together, and within the same paradigm, recent analytical and methodological contributions are discussed critically for the treatment of polysemy in language (cf. Tyler ja Evans 2003). In the third chapter, and in accordance with the requirements regarding the use of empirical data from corpora, is my aim to set out a monolingual original analysis of the Spanish preposition hacia in observance of the principles and the methodology spelled out in the second chapter. The main objective of this chapter is to build a full fledged semantic representation of the polysemy of this preposition in order to understand and articulate its meanings with Finnish language (and other possible languages). The fourth chapter, in accordance with the results of chapter 3, examines and describes and establishes the corresponding equivalents in Finnish for this preposition. The results obtained in this chapter are also contrasted with the current bilingual lexicographical definitions found in the most important dictionaries and grammars. Finally, in the fifth chapter of this thesis, the results of this work are discussed critically. In this way, some observations are given regarding both the ontological and theoretical assumptions as well regarding the methodological perspective adopted. I also present some notes for the construction of a general methodology for the semantic analysis of Spanish prepositions to be carried out in further investigations. El objetivo de este trabajo, que caracterizamos como una tarea de carácter comparativo-analítico, es brindar un análisis detallado de la preposición castellana hacia desde una perspectiva cognitiva en tanto y a través del establecimiento de sus equivalentes en finés. Se procura, de esta forma, demostrar la adecuación de una perspectiva cognitiva tanto para el examen como para el establecimiento y articulación de la serie de equivalentes que una partícula, en nuestro caso una preposición, encuentra en otra lengua. De esta forma, y frente a definiciones canónicas que advierten sobre la imposibilidad de una caracterización acabada del conjunto de usos de una preposición, se observa como posible, a través de la aplicación de una metodología teórica-analítica adecuada, la construcción de una definición viable tanto en un nivel jerárquico como descriptivo. La presente tesis se encuentra dividida en cinco capítulos. El primer capítulo comprende una exposición y revisión critica del tratamiento monolingüe lexicográfico y analítico que la preposición hacia ha recibido en las principales obras de referencia, donde se observa que las inadecuaciones y omisiones presentes en la totalidad de las definiciones analizadas representan tan sólo el estadio superior de una problemática de carácter ontológico y, por tanto, metodológico, en el tratamiento de las preposiciones. El capítulo segundo comprende la presentación de la perspectiva teórica metodológica adoptada en esta tesis para el análisis y definición monolingüe de la preposición hacia, teniendo por líneas directrices las propuestas realizadas por G. Lakoff , así como a los fundamentos establecidos por R. Langacker en su propuesta cognitiva para una nueva gramática. En forma conjunta y complementaria, y dentro del mismo paradigma, empleamos, discutimos críticamente y desarrollamos diferentes aportes analítico-metodológicos para el tratamiento de la polisemia en unidades lingüísticas locativas. En el capítulo tercero, y en acuerdo con las exigencias respecto a la utilización de datos empíricos obtenidos a partir de corpus textuales, se expone un análisis original monolingüe de la preposición hacia en observancia de los principios y la metodología explicitada en el capítulo segundo, teniendo por principal objetivo la construcción de una representación semántica de la polisemia de la preposición que comprenda y articule los sentidos prototípicos para ésta especificados. El capítulo cuarto, y en acuerdo con los resultados de nuestro análisis monolingual de la preposición, se examinan, describen y establecen los equivalentes correspondientes en finés para hacia; asimismo, se contrastan en este capítulo los resultados obtenidos con las definiciones lexicográficas bilingües vigentes. Se recogen en el último y quinto capítulo de esta tesis algunas observaciones tanto respecto a los postulados ontológicos y teórico-metodológicos de la perspectiva adoptada, así como algunas notas para la construcción de una metodología general para el análisis semántico preposicional.

Konstruktioner och valens : Verbfraser med åt i ett jämförande perspektiv

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.

The Derivation of Dative Alternations

Maia Duguine, Susana Huidobro and Nerea Madariaga (eds.)

Estudio de los usos de πλήν ["plén"] y de su empleo en la novela griega antigua

Este trabajo ha sido realizado en el marco del PI UPV 106.130-HA092/99.

Cappadocia: where Greek prepositions come to die

The Cappadocian variety of Ulaghátsh is unique among the Greek-speaking world in having lost the inherited preposition ‘se’. The innovation is found with both locative and allative uses and has af-ected both syntactic contexts in which ‘se’ was originally found, that is, as a simple preposition (1) and as the left-occurring member of circumpositions of the type ‘se’ + NP + spatial adverb (2). (1) a. tránse ci [to meidán] en ávʝa see.PST.3SG COMP ART.DEF.SG.ACC yard.SG.ACC COP.3 game.PL.NOM ‘he saw that in the yard is some game’ (Dawkins 1916: 348) b. ta erʝó da qardáʃa évɣan [to qonáq] ART.DEF.PL.NOM two ART.DEF.PL.NOM friend.PL.NOM ascend.PST.3PL ART.DEF.SG.ACC house.SG.ACC ‘the two friends went up to the house’ (Dawkins 1916: 354) (2) émi [ta qonáca mésa], kiríʃde [to ʝasdɯ́q píso] enter.PST.3SG ART.DEF.PL.NOM house.PL.ACC inside hide.PST.3SG. ART.DEF.SG.ACC cushion.SG.ACC behind ‘he went into the houses and hid behind the cushions’ (Dawkins 1916: 348) In this paper, we set out to provide (a) a diachronic account of the loss of ‘se’ in Asia Minor Greek, and (b) a synchronic analysis of its ramifications for the encoding of the semantic and grammatical functions it had prior to its loss. The diachronic development of ‘se’ is traced by comparing the Ulaghátsh data with those obtained from Cappadocian varieties that have neither lost it nor do they show signs of losing it and, crucially, also from varieties in which ‘se’ is in the process of being lost. The comparative analysis shows that the loss first became manifest in circumpositions in which ‘se’ was preposed to the complement to which in turn a wide range of adverbs expressing topological relations were postposed (émi sa qonáca mésa > émi ta qonáca mésa). This finding is accounted for in terms of Sinha and Kuteva’s (1995) distributed spatial semantics framework, which accepts that the elements involved in the constructions under investigation—the verb (émi), ‘se’ and the spatial adverb (mésa)—all contribute to the expression of the spatial relational meaning but with differences in weighting. Of the three, ‘eis’ made the most minimal contribution, the bulk of it being distributed over the verb and the adverb. This allowed for it to be optionally dropped from circumpositions, a stage attested in Phlo-tá Cappadocian and Silliot, and to be later completely abandoned, originally in allative and subsequently in locative contexts (earlier: évɣan so qonáq > évɣan to qonáq; later: so meidán en ávʝa > to meidán en ávʝa). The earlier loss in allative contexts is also dealt with in distributed semantics terms as verbs of motion such as έβγαν are semantically more loaded than vacuous verbs like the copula and therefore the preposition could be left out in the former context more easily than in the latter. The analysis also addresses the possibility that the loss of ‘se’ may ultimately originate in substandard forms of Medieval Greek, which according to Tachibana (1994) displayed SPATIAL ADVERB + NP constructions. Applying the semantic map model (Croft 2003, Haspelmath 2003), the synchronic analysis of the varieties that retain ‘se’ reveals that—like many other allative markers crosslinguistically—it displays a pattern of multifunctionality in expressing nine different functions (among others allative, locative, recipient, addressee, experiencer), which can be mapped against four domains, viz. the spatiotemporal, the social, the mental and the logicotextual (cf. Rice & Kabata 2007). In Ulaghátsh Cappadocian, none of these functions is overtly marked as such. In cases like (1), the intended spatial relational meaning is arrived at through the combination of the syntax and the inherent semantics of the verb and the zero-marked NP as well as from the context. In environments of the type exemplified by (2), the adverb contributes further to the correct interpretation. The analysis additionally shows that, despite the loss of ‘se’, Ulaghátsh patterns with all other Cappadocian varieties in one important aspect: Goal and Location are expressed similarly (by zero in Ulaghátsh, by ‘se’ in the other varieties) whereas Source is being kept distinct (expressed by ‘apó’ in all varieties). Goal-Location polysemy is very common across the world’s languages and, most crucially, prevails over other possible polysemies in the tripartite distinction Source—Location—Goal (Lestrade 2010, Nikitina 2009). Taking into account this empirical observation, our findings suggest that the reor-anisation of spatial systems can have a local effect—in our case the loss of a member of the prepositional paradigm—but will keep the original global picture intact, thus conforming to crosslinguistically robust tendencies.  References Croft, W. 2001. Radical Construction Grammar: Syntactic Theory in Typological Perspective. Oxford: Oxford University Press. Dawkins, R. M. 1916. Modern Greek in Asia Minor: A Study of the Dialects of Sílli, Cappadocia and Phárasa with Grammar, Texts, Translations and Glossary. Cambridge: Cambridge University Press. Haspelmath, M. 2003. The geometry of grammatical meaning: semantic maps and cross-linguistic comparison. In M. Tomasello (Ed.), The New Psychology of Language, Volume 2. New York: Erlbaum, 211–243. Lestrade, S. 2010. The Space of Case. Doctoral dissertation. Radboud University Nijmegen. Nikitina, T. 2009. Subcategorization pattern and lexical meaning of motion verbs: a study of the source/goal ambiguity. Linguistics 47, 1113–1141. Rice, S. & K. Kabata. 2007. Cross-linguistic grammaticalization patterns of the allative. Linguistic Typology 11, 451–514. Sinha, C. & T. Kuteva. 1995. Distributed spatial semantics. Nordic Journal of Linguistics 18:2, 167–199. Tachibana, T. 1994. Syntactic structure of spatial expressions in the “Late Byzantine Prose Alexander Romance”. Propylaia 6, 35–51.

The Asia Minor Greek adpositional cycle: a tale of multiple causation

This paper examines the interplay of language-internal continuity and external influence in the cyclical development of the Asia Minor Greek adpositional system. The Modern Greek dialects of Asia Minor inherited an adpositional system of the Late Medieval Greek type whereby secondary adpositions regularly combined with primary adpositions to encode spatial region. Secondary adpositions could originally precede simple adpositions ([PREPOSITION + PREPOSITION + NPACC]) or follow the adpositional complement ([PREPOSITION + NPACC + POSTPOSITION]). Asia Minor Greek replicated the structure of Ottoman Turkish postpositional phrases to resolve this variability, fixing the position of secondary adpositions after the complement and thus developing circumpositions of the type [PREPOSITION + NPACC + POSTPOSITION]. Later, some varieties dropped the primary preposition SE from circumpositional phrases, leaving (secondary) postpositions as the only overt relator ([NPACC + POSTPOSITION]) in some environments. In addition, a number of Turkish postpositions were borrowed wholesale, thus enriching the Greek adpositional inventory.

El español de los inmigrantes de los Andes bolivianos en el Norte Grande de Chile : convergencias y divergencias dialectales en el marco de una situación de contacto

Cette thèse a été financée par le Conseil de recherches en sciences humaines du Canada (numéro de référence 767-2010-1310)