Hennes budskap

Digitoitu 27. 9. 2007.

Kvinnornas budskap till världen

20 x 29 cm

Den Äldsta – livet är ett tillägnande : en vårdvetenskaplig explorativ studie av ett meningsbärande budskap och en innerlig visdom

In the background of the thematic The Eldest – life is acquiring one finds both previews and myths. Wisdom belongs to these myths. The hermeneutical philosophy refers to thinking as o movement from myth to logos in a dialogical oneness. The research uncovers dimensions in the element wisdom as empowered. The experiences of older are saved for further learning and transformation to younger with reference to vulnerable situations where common regulations are no more usefull. The interest goes to an Eldest. The Eldest in the study is pictorial in accordance to the main literature in the study.The Eldest is etymological, fictive and symbolic: – a man who understands higher matters of life, even Gods holy matters. She will set the fulfillment of others as the highest endowment out of an innermost ethos and an innermost wisdom. The innermost is wisdom. The aim is to discover a meaningful message in life is acquiring. In order to see and to learn from the experiences the study aim to uncover the innermost, an innermost wisdom out of a caritative approach. This innermost is anticipated as a longing for unity and health in dayly matters and in a caring ability for the other. The main overstatement is: What will this most meaningfull and innermost by the Eldest out of a living in factual life mirrored in a caring perspective be? Two questions expired; what will the meaningful message in the acquiring be? What will the innermost wisdom in serving the good be? This message and its innermost wisdom will get an expanded meaning out of a caring sentence: Man who dare – seeing back with gratitude, seeing forward in confidence, seeing aside with love and upward in fate wear that dignity, that holiness and that mercy and empathy which belong to life in its basics. The persons attending the research are situated in two contexts. One group has roots in the Lutheran church and the other in a caring profession. The datamaterial is formed out of the usages from these persons, from the spoken (conversation) and the written word (a guestbook). The usages as particular and common are continually integrated in the leading caring sentence from the beginning of the study to the end. The usages stand by the methodological for the final message and wisdom and at the same they form the operative dimension in the study, the evident and the validity. The overarching methodological approach is in the hermeneutic philosophy in accordance with the abductive logic. The usages out of two research groups are most significant in this deductive, inductive and abductive strategy. The usages from the research groups are confronted with the caring sentence in dialogical spaces, halts. The meaning and the innermost searched for will be pictured through the abductive and hermeneutic interpretation and will stand for an articulation of and a successively expansion of meaning. A twine of horizons out of the entire dissemination, the deductive and the inductive, creates the result, as the final message as the ground for an understanding of an even more embracing meaning in an innermost wisdom. The identified bearing movement in the groups in accordance with the caring sentence goes for something higher, something higher than me, to the wellbeing of the other. A conclusion is made and a thesis is identified. This thesis is out from the usages: What can I do in a creating of this caritative? An antithesis is also identified, is a man able to look outside one own and go to something higher, something greater? The synthesis is articulated as a dialogical movement from something … to something higher. The bridge could be maturation, transcendence, the divine or wisdom. The statement finds its root in the attending groups but a difference is also identified. This higher matter is different. The contexts and their meaningfulness decide. A final statement is: learn to see man and her matters hold in life.

Äitiys kulttuurisina odotuksina

Tutkimuksen kohteena ovat äitiydelle tuotetut kulttuuriset odotukset, joita tarkastellaan kahdella yhteiskunnallisella keskustelufoorumilla. Tutkimuksessa tarkastellaan yhtäältä lastensuojelun perhetyössä toimivien ammattilaisten ja toisaalta median puhetta äitiydestä. Tutkimuksen tavoitteena on tehdä näkyväksi vaihtoehtoisia tapoja konstruoida äitiyttä hyvänä tai riittämättömänä sekä haastaa pohtimaan erilaisten tulkintojen perusteita ja seurauksia lastensuojelutyössä. Kulttuuriset, äitiyttä koskevat odotukset vaikuttavat myös siihen, miten äitiys henkilökohtaisella tasolla koetaan. Äitiyden kulttuurista määrittelyä analysoidaan kahdesta tekstiaineistosta. Yhtenä aineistona ovat Stakesissa vuonna 1999 toteutetun Perhetyöprojektin yhteydessä kerätyt, lastensuojelussa toimivien perhetyöammattilaisten ryhmäkeskustelut. Toisena aineistona on projektin ajankohtana ilmestyneistä suomalaisista naisten- ja perhelehdistä (Kotiliesi, Anna, Kaksplus) kerätyt äitien haastattelut. Tutkimuksessa kysytään 1) Mihin ammattilaisten äitejä koskeva huolipuhe kiinnittyy ja millaisia kulttuurisia äitiyden odotuksia se konstruoi? 2) Millaisia äitiyden odotuksia median äitihaastattelut konstruoivat? 3) Millaisen äitiyden odotushorisontin nämä puhekäytännöt yhdessä tuottavat? Analyysin teoreettis-metodologisina kulmakivinä ovat sosiaalinen konstruktionismi ja feministinen tietokäsitys. Analyysimenetelmänä on laadullinen, aineistojen ehdoilla etenevä, feministisesti ja kriittisesti sävyttynyt lukutapa, joka hyödyntää teemoittelun, diskurssianalyysin ja feministisen metodologian ideoita ja käsitteitä. Analysoitavana olevissa keskusteluissa äitiyttä konstruoidaan lapsen tarpeiden (ammattilaiset) ja naisen tarpeiden (media) näkökulmista. Ammattilaiset puhuvat tilanteista, joissa äitien toiminta rikkoo kulttuurista hyvän äidin kuvaa, vaarantaa lapsen hyvinvointia ja äitiyteen joudutaan puuttumaan ammatillisesti. Ammattilaisten tulkinnat kuvaavat taitavaa lapsen edun näkökulmasta tehtyä arviointia, jonka kiintopisteenä ovat äidit yksilöllisine ominaisuuksineen ja piirteineen. Ammatillisen huolipuheen keskiössä ovat äidin vuorovaikutussuhteet sekä äidin tunteet, käyttäytyminen ja asenteet. Riittävää äitiyttä konstruoi kodin luominen, kiintymyssuhteen rakentaminen ja lapsen ensisijaiseksi asettaminen. Sen sijaan vaikuttaa siltä, ettei äitiyden arviointia juurikaan tehdä suhteessa äidin muihin identiteetteihin tai äitiyden toteuttamisen kontekstiin. Paikoin ammattilaisten tulkinnat heijastavat myös stereotyyppisiä ja idealistisia odotuksia, joita vasten äitiyttä arvioidaan. Tällaiset piirteet voivat kertoa siitä, että äitien avuntarpeet jäävät lastensuojelutyössä kohtaamatta ja ymmärtämättä. Mediapuhe äitiydestä käydään naiseuden ja äitiyden mallien antamisen kontekstissa. Puheen keskiössä ovat mediajulkisuuteen päässeiden naisten äidiksi tuloon ja äitiyden toteuttamiseen liittyvät valinnat ja käyttäytyminen. Mediapuhe on puhetta kulttuuristen ja ammatillisten äitiyden odotusten rikkomisesta, uudelleen tulkinnasta ja niiden muovaamisesta itselle sopiviksi. Mediapuheessa hyvää äitiyttä konstruoi äidin itsenäisyys ja oma aika, sosiaalisen elämän rikkaus, ammatillinen identiteetti ja persoonalliset valinnat. Aineistojen kautta rakentuu moninaisten ja ristiriitaisten, äitejä eri suuntaan vetävien kulttuuristen odotusten kirjo. Odotukset jäsentyvät neljälle ulottuvuudelle: 1) lapselle omistautuva – itseään toteuttava, 2) emotionaalinen side – rationaalinen tehtävä, 3) odotuksia toteuttava – omaehtoinen, 4) itsenäinen - äitiyttä jakava. Äitiyden toteuttaminen kulttuurisesti ”oikein” on näiden odotusten välissä tasapainoilua. Ulottuvuuksien kautta esille tulevat kaksoisviestit voivat heikentää äitien itsetuntoa, tuottaa riittämättömyyden tunteita tai yllyttää suorittamaan äitiyttä. Myös äitiyden ammatillinen tukeminen edellyttää tasapainoilua, jottei äitejä idealisoida tai syyllistetä kulttuurisia odotuksia vasten.

"Var trogen i allt" : den goda kvinnan som konstruktion i svenska och finlandssvenska minnesböcker 1800-1980

I minnesböcker, eller poesialbum, har unga kvinnor och flickor i bland annat Finland och Sverige samlat inskrifter från vänner och bekanta som ett minne av upplevd vänskap. I avhandlingen undersöks minnesbokstraditionen under nästan två sekel, med början i 1800-talets svärmiska vänskapsförklaringar och slut i det sena 1900-talets nonsensdiktning. Minnesböckerna och deras innehåll kan vid en första anblick verka triviala, men en närmare genomgång visar att det under ytan finns en mängd starka budskap riktade till de unga användarna. Genom generationers versskrivande konstrueras ”den goda kvinnan". Hennes egenskaper prisas och flickläsarna uppmanas att leva upp till en idealkvinna vars beståndsdelar även återfinns i samtida uppfostringslitteratur och läsning riktad till kvinnor.

Seriedebatt i 1950-talets Finland : en studie i barndom, media och reglering

I avhandlingen granskas den debatt som fördes om seriemediet och serieläsandet i Finland från början av 1950-talet till början av 1960-talet. Serietidningen var då ett nytt medium och föranledde en oro beträffande barns läsvanor. ”Seriefrågan” diskuterades i pressen och problematiken engagerade barnskyddsorganisationer och forskare, behandlades i riksdagen och undersöktes av en statlig kommitté. De olika debattuttrycken analyseras i studien. Avhandlingens teoretiska perspektiv är styrningsanalytiskt och bygger på diskussionen om regementalitet (governmentality). I studien granskas hur seriemediet, barndom och regleringen av dessa kom att definieras i behandlingen av det s.k. serieproblemet. Serierna definierades som ett problematiskt medium på ett flertal sätt. De huvudsakliga argumenten mot serierna var dels att de förstörde barns läsförmåga, dels att de budskap som serierna förmedlade till barnen var av fel slag. Enligt kritiken var serierna språkligt fattiga och innehållsmässigt alltför våldsamma. Följaktligen utgjorde serierna ett hot mot barnen. Barnen kom ur detta perspektiv att definieras som inkompetenta medieanvändare och i behov av skydd. I debatten upplyftes olika sätt att lösa och reglera problemet. Man undersökte problematiken och upplyste allmänheten om den, man försökte påverka serieutgivarna och man påkallade censur. Seriedebatten och den verksamhet som debattörerna ägnade sig åt ledde dock inte till synbara resultat, t.ex. ny lagstiftning eller förändringar i seriemarknaden. Ändå dog debatten i början av 1960-talet. Problemet med de serieläsande barnen hanterades m.a.o. genom själva debatten. Samtidigt uteblev mera drastiska former av reglering. Ett övergripande syfte för analysen av den kunskap som skapades i debatten – dess varierande förståelse av seriemedium, barndom och reglering – är att erbjuda infallsvinklar till aktuella diskussioner om och farhågor angående barns mediebruk. Med fokus på bredden hos debattens uttryck och de diskursiva ramarna för problematiseringen av barns serieläsande ger avhandlingen perspektiv på den med jämna mellanrum uppdykande frågeställningen om barns mediebruk.

Den vårdande och helande bilden: möten med bildkonst i vårdandets värld

Denna vårdvetenskapliga avhandling syftar till att avtäcka och belysa en vårdande och helande dimension vid existentiellt lidande patienters möten med bildkonst inom vårdkontext. Kunskapssökandet sker i två studier. Den första (studie I) är en ikonografi sk tolkning av konstnären Matthias Grünewalds (ca 1460–1528) senmedeltida altarskåpsmålningar. I studien uttolkas lidandets uttryck och narrativa budskap samt symboliska gestaltningar av vårdande och helande i valda delar av detta s.k. Isenheimaltares bildprogram. Tolkningen utgår från rekonstruktionen av altarskåpets ursprungskontext, det medeltida Isenheimklostret, där svårt sjuka och döende patienter vårdades. I studie två (II) fortsätter sökandet i den moderna hospicevårdens kontext med hjälp av en kvalitativ intervjustudie som utforskar patienters meningsskapande vid möten med självvald bildkonst (oljemålningar och akvareller av fi nländska konstnärer som donerats till det sjukhus där intervjustudien gjordes). Forskningsansatsen är inspirerad av Hans-Georg Gadamers (1901–2002) hermeneutik. Vidare används några nyare tolkningsteoretiska ansatser inom bildkonstens område. Forskningens tolkningsresultat visar att bildkonsten har potentialer såväl på ett miljöestetiskt plan som på en djupare individuell symbolnivå. Som designkomponent i vårdmiljöns rumsliga gestaltning bygger bildkonsten in estetiska, etiska och andliga kvaliteter utifrån tidsmässiga och kulturella koder. I den medeltida klostervårdens kontext sammanföll bildkonstens dekorativa betydelse med andliga och helande syften. När det gäller självvalda konstverk i den moderna vårdkontexten bidrar de till det enskilda patientrummets atmosfär på ett unikt sätt utifrån patientens personlighet och behov. På en fördjupad mötesnivå, i samspel med bildens symboliska funktion, sker en inlevelsemässig förfl yttning in i bildens värld. Betraktarens inlevelse aktiveras till en transcenderande rörelse som går bortom det faktiska rummets och den reella tidens gränser. Vid resor i konstens bildvärld spelas minnesvärda händelser upp från det förgångna, men även framtiden kommer betraktaren till mötes. I en existentiell livssituation söker människan i konstverkets bildinnehåll efter symbolisk mening som kan ge svar på lidandets frågor. Bilderna iscensätter då helande motbilder som utgör korrektiv i symboliska former när olika existentiella förluster hotar. När livet förbleknats av sjukdom besvarar bildvärlden den lidandes blick med lysande violer som blommar upp, ger livskraft och bekräftar personens värdighet mitt i det förvissnande människolivet. När ångest och otrygghet nalkas inbjuds betraktaren till besök i landskap som utvidgar sjukhusrummets väggar mot hemgårdens trygghet. Där livet hotas av förgänglighet tar bildvärlden människan med sig till naturens eviga återfödelse. Upplevelsen av att vara delaktig i ett större och heligt sammanhang öppnar vägen ut ur lidandets avskurenhet. I medeltidens vårdkontext erbjöd den sakrala bilden en kollektiv och helande Symbolon som genom sin representationskraft synliggjorde det osynliga. Vid bildmöten i den moderna hospicevårdens kontext var det naturteman som gläntade på dörren till ”det hemliga rummet i djupet av hjärtat”. Forskningen antyder att även om meningsskapandet i ett bildmöte är avhängigt tidsepok, betraktarens förförståelse och kulturella kontext samt typen av bilder kan bildsymboliken, generellt förstådd som den saknade formen eller det saknade livssammanhanget, framvisa en helande och hoppingivande ordning i lidandets kaos.

Vilja, självtillit och ansvar : kunskapens konstruktion i skapande arbete

Avhandling är en studie av den praktiska kunskapens innehåll och hur kunskap definieras och uppfattas av praktiskt verksamma konsthantverkare och konsthantverksstudenter. Ett övergripande syfte är att klarlägga hur kunskap beskrivits och uppfattats i ett tidigt historiskt skede och hur kunskap kan uppfattas idag. Den Aristoteliska indelningen av kunskap används som en utgångspunkt. Där ingår den vetenskapliga kunskapen med anknytning till vetenskapsteorin, den praktiskt produktiva kunskapen, hemmahörande i yrkesverksamheter samt konstnärlig och estetisk verksamhet och den etiskt politiska kunskapen med anknytning till demokrati, rättvisa, normer och rättigheter. Det preciserade syftet är att belysa och analysera fenomenet kunskap genom att empiriskt undersöka de uppfattningar skapande människor har om det egna skapande arbetet och deras förståelse av begreppen praktiskt och teoretiskt. Forskningen visar bland annat att den individuella kunskapen ofta uppfattas som delad i två delar, praktisk och teoretisk, divergent, men också beroende på språkbruk, koherent. Tre ledord utkristalliserades, vilja, självtillit och ansvar. Praktisk kunskap involverar vilja, drivkraften i görandet, självtillit för att åstadkomma förnyelse samt ansvar för produktens budskap och produktens roll i samhället. Avhandlingen kan läsas som ett bidrag till en diskussion om innehållet i den praktiska kunskapen men också som en kritik mot en i samhället ofta oreflekterad användning av begreppet kunskap.

En gestaltning av individens erfarenhetsbaserade kunskap inom diabetesvården

The aim of this study is to form the experience-based knowledge of diabetics. The broader intent is to be able to transform this experience-based knowledge as an asset within caring. In this study, a theoretical contact for the empirical data is presented through phronesis, i.e. practical wisdom. Phronesis can be seen as the most suitable form of knowledge to be able to deepen the individual's understanding of experiencebased knowledge. For this research, hermeneutic phenomenology was chosen. Abductive reasoning was the method chosen to approach the data collected through repeated deep interviews with individuals with personal experience of diabetes and the use of insulin pumps. The abductive approach fascilitates a broader interpretation of the primary empirical results via a theory of philosophy of science, such as phronesis, the life-world and the negativity of the experience. The latent message of the empirical data is thereby also additionally highlighted. The synthesis reveals that experience-based knowledge arrives with time, it is personified and praxis-oriented, and before this time, the knowledge and security must be provided by the established care, by people close to the individual or by other external sources. The experience-based knowledge has strenghts and weaknesses. The knowledge is further categorized by the individual's ability to discern and make judgement. Additionally, the experience-based kowledge is a reflecting and action-based knowledge striving to improve the care provided. The experience-based knowledge held by the individual is potentially a great instrument towards improving general knowledge with possible practical applications within the diabetic care. Furthermost, in practical suggestions to fascilitate care. In generally applying knowledge gathered from the individual's experiental point of view, there are inherent risks. These risks could potentially be eliminated through the adoption of a concept where the established care could function as a quality guarantor. A concept taking into account the experiencebased knowledge as a source of information and knowledge in the care for diabetics. Co-created knowledge and understanding is a position found in both self-care and pump-treatment. It is also found through the optimal application of the experience-based knowledge of the individual as well as the knowledge found within the established care, in order to fascilitate well-being. This as expressed by the individual's phronesis-based knowledge.