Sosiaalityö ja maahanmuuttajat. Lastensuojelun ammattilaisten ja asiakkaiden vuorovaikutus ja tulkinnat

Tutkimuksen tavoitteena oli tuottaa tietoa siitä, mitä maahanmuuttajia koskevat erityiskysymykset suomalaisessa lastensuojelun sosiaalityössä ovat ja miten näitä kysymyksiä lastensuojelussa käsitellään. Teoreettismetodologisena viitekehyksenä on sosiaalinen konstruktionismi. Etnisten suhteiden tutkimusperinteessä työ paikantuu keskusteluun, jossa kulttuuri ja etnisyys nähdään sosiaalisesti rakentuvina ja muuntuvina. Analyysissä sovelletaan diskurssianalyyttistä metodologiaa. Tutkimus rakentuu yhteenveto-osiosta ja neljästä artikkelista. Maahanmuuttajasosiaalityötä ja lastensuojelua tarkastellaan sosiaalityöntekijöiden, muiden ammattilaisten ja asiakkaiden kielenkäytön kautta. Aineisto koostuu 11 lastensuojelun asiakaskeskustelusta ja niiden jälkeen keskustelun osapuolille tehdyistä haastatteluista, joita on yhteensä 35. Tutkimuksessa analysoidaan seuraavia kysymyksiä: Miten sosiaalityöntekijät tulkitsevat maahanmuuttajasosiaalityön erityisyyttä oman ammatillisen tehtävänsä näkökulmasta? Minkälaisia ominaisuuksia sosiaalityöntekijät rakentavat maahanmuuttaja-asiakkaille? Miten lastensuojelun keskusteluissa puhutaan monikulttuurisuuteen liittyvistä teemoista, kuten erilaisuudesta ja samanlaisuudesta sekä kulttuuri- ja rasismikysymyksistä? Miten maahanmuuttajalasten ja -nuorten osallisuus lastensuojelun asiakaskeskusteluissa rakentuu aikuisten ja lasten itsensä tuottamana? Mitä ja miten maahanmuuttajalapset ja -nuoret puhuvat kokemuksistaan lastensuojelussa ja suomalaisessa yhteiskunnassa? Maahanmuuttajien erityiskysymyksiä ovat kieleen, kulttuuriin ja valtayhteiskunnan toimintaan liittyvät ymmärtämisvaikeudet, kokemukset arkipäivän rasismista sekä perheen ja yhteisön merkittävä, osin ristiriitainen rooli. Lapsilla ja nuorilla kulttuuri on muuntuvaa ja jatkuvien neuvottelujen kohteena. Aineiston lastensuojelutilanteiden taustalla on usein kouluympäristöön liittyviä vaikeuksia. Haastatteluissa lapset kertovat kokemuksistaan ja toimijuudestaan perheeseen, yhteisöön ja kouluun paikantuvissa tilanteissa. Asiakaskeskusteluissa lasten puhuja-asema on usein heikko, jos aikuiset eivät aktiivisesti vahvista sitä. Jotkut lapset ottavat itse vahvan puhuja-aseman. Asiakaskeskusteluissa maahanmuuttajien erityiskysymyksistä puhutaan harvoin eksplisiittisesti. Haastatteluissa sosiaalityöntekijät enemmän tai vähemmän tietoisesti paikantavat maahanmuuttajasosiaalityötä vieraannuttavaan, sopeuttavaan, tasa-arvoistavaan, kulttuuritietoiseen, rasismitietoiseen ja osallistavaan kehykseen. Kehykset nostavat sosiaalityön tavoitteista, menetelmistä ja asiakkaasta keskeisiksi erilaisia asioita. Tulkinnat ovat muuntuvia, vaikka osoittavat myös tiettyä säännönmukaisuutta. Kulttuuri on keskeinen käsite erilaisuuden ja samanlaisuuden ymmärtämiseksi. Sekä työntekijät että asiakkaat perustelevat toivottavia elämäntapoja "omalla kulttuurillaan" ja selittävät ongelmia ”erilaisella kulttuurilla”. Kulttuurin käsitettä voidaan myös käyttää työvälineenä asiakaskeskusteluissa avattaessa asiakkaan omaa näkökulmaa korostavaa dialogia. Perheen ja kulttuurisen yhteisön merkitys on tärkeää arvioida lapsen ja nuoren hyvinvoinnin ja kulttuurisen identiteetin kehittymisen näkökulmasta. Sosiaalityöntekijöillä on merkittävä välittäjän rooli yhtäältä valtayhteiskunnan ja maahanmuuttaja-asiakkaiden, toisaalta vanhempien, yhteisöjen sekä lasten ja nuorten välillä. Lastensuojelussa haasteena on arkipäivän rasismin tiedostaminen sekä siihen pureutuvien työmenetelmien kehittäminen.

Äitiys kulttuurisina odotuksina

Tutkimuksen kohteena ovat äitiydelle tuotetut kulttuuriset odotukset, joita tarkastellaan kahdella yhteiskunnallisella keskustelufoorumilla. Tutkimuksessa tarkastellaan yhtäältä lastensuojelun perhetyössä toimivien ammattilaisten ja toisaalta median puhetta äitiydestä. Tutkimuksen tavoitteena on tehdä näkyväksi vaihtoehtoisia tapoja konstruoida äitiyttä hyvänä tai riittämättömänä sekä haastaa pohtimaan erilaisten tulkintojen perusteita ja seurauksia lastensuojelutyössä. Kulttuuriset, äitiyttä koskevat odotukset vaikuttavat myös siihen, miten äitiys henkilökohtaisella tasolla koetaan. Äitiyden kulttuurista määrittelyä analysoidaan kahdesta tekstiaineistosta. Yhtenä aineistona ovat Stakesissa vuonna 1999 toteutetun Perhetyöprojektin yhteydessä kerätyt, lastensuojelussa toimivien perhetyöammattilaisten ryhmäkeskustelut. Toisena aineistona on projektin ajankohtana ilmestyneistä suomalaisista naisten- ja perhelehdistä (Kotiliesi, Anna, Kaksplus) kerätyt äitien haastattelut. Tutkimuksessa kysytään 1) Mihin ammattilaisten äitejä koskeva huolipuhe kiinnittyy ja millaisia kulttuurisia äitiyden odotuksia se konstruoi? 2) Millaisia äitiyden odotuksia median äitihaastattelut konstruoivat? 3) Millaisen äitiyden odotushorisontin nämä puhekäytännöt yhdessä tuottavat? Analyysin teoreettis-metodologisina kulmakivinä ovat sosiaalinen konstruktionismi ja feministinen tietokäsitys. Analyysimenetelmänä on laadullinen, aineistojen ehdoilla etenevä, feministisesti ja kriittisesti sävyttynyt lukutapa, joka hyödyntää teemoittelun, diskurssianalyysin ja feministisen metodologian ideoita ja käsitteitä. Analysoitavana olevissa keskusteluissa äitiyttä konstruoidaan lapsen tarpeiden (ammattilaiset) ja naisen tarpeiden (media) näkökulmista. Ammattilaiset puhuvat tilanteista, joissa äitien toiminta rikkoo kulttuurista hyvän äidin kuvaa, vaarantaa lapsen hyvinvointia ja äitiyteen joudutaan puuttumaan ammatillisesti. Ammattilaisten tulkinnat kuvaavat taitavaa lapsen edun näkökulmasta tehtyä arviointia, jonka kiintopisteenä ovat äidit yksilöllisine ominaisuuksineen ja piirteineen. Ammatillisen huolipuheen keskiössä ovat äidin vuorovaikutussuhteet sekä äidin tunteet, käyttäytyminen ja asenteet. Riittävää äitiyttä konstruoi kodin luominen, kiintymyssuhteen rakentaminen ja lapsen ensisijaiseksi asettaminen. Sen sijaan vaikuttaa siltä, ettei äitiyden arviointia juurikaan tehdä suhteessa äidin muihin identiteetteihin tai äitiyden toteuttamisen kontekstiin. Paikoin ammattilaisten tulkinnat heijastavat myös stereotyyppisiä ja idealistisia odotuksia, joita vasten äitiyttä arvioidaan. Tällaiset piirteet voivat kertoa siitä, että äitien avuntarpeet jäävät lastensuojelutyössä kohtaamatta ja ymmärtämättä. Mediapuhe äitiydestä käydään naiseuden ja äitiyden mallien antamisen kontekstissa. Puheen keskiössä ovat mediajulkisuuteen päässeiden naisten äidiksi tuloon ja äitiyden toteuttamiseen liittyvät valinnat ja käyttäytyminen. Mediapuhe on puhetta kulttuuristen ja ammatillisten äitiyden odotusten rikkomisesta, uudelleen tulkinnasta ja niiden muovaamisesta itselle sopiviksi. Mediapuheessa hyvää äitiyttä konstruoi äidin itsenäisyys ja oma aika, sosiaalisen elämän rikkaus, ammatillinen identiteetti ja persoonalliset valinnat. Aineistojen kautta rakentuu moninaisten ja ristiriitaisten, äitejä eri suuntaan vetävien kulttuuristen odotusten kirjo. Odotukset jäsentyvät neljälle ulottuvuudelle: 1) lapselle omistautuva – itseään toteuttava, 2) emotionaalinen side – rationaalinen tehtävä, 3) odotuksia toteuttava – omaehtoinen, 4) itsenäinen - äitiyttä jakava. Äitiyden toteuttaminen kulttuurisesti ”oikein” on näiden odotusten välissä tasapainoilua. Ulottuvuuksien kautta esille tulevat kaksoisviestit voivat heikentää äitien itsetuntoa, tuottaa riittämättömyyden tunteita tai yllyttää suorittamaan äitiyttä. Myös äitiyden ammatillinen tukeminen edellyttää tasapainoilua, jottei äitejä idealisoida tai syyllistetä kulttuurisia odotuksia vasten.

Europeiska eftertankar : folken och ideologisk geografi i den napoleonska historieskrivningen på S:t Helena 1815–1821

Under sjöfärden till S:t Helena och livet i exil konstaterade Napoleon Bonaparte tillsammans med sina franska följeslagare att de hade ett förflutet utan like att ta ställning till och som omvärlden skulle komma att bedöma enligt eget gottfinnande om den inte upplystes om de verkliga förhållandena: “Nåväl! Vi skall skriva våra memoarer...” De hågkomster som förmedlades via dikteringar och dagliga samtal skulle med tiden komma att utgöra kärnan i den fallne kejsarens massiva propaganda för att ännu en gång försöka styra utvecklingen i en pronapoleonsk riktning. I fångenskapen skildrar och förklarar han sin förda politik. Han avslöjar också de vittomfattande planer han hade haft för Frankrike och Europa, planer som i och med nederlaget i Waterloo aldrig hade förverkligats. Vad Napoleons planer egentligen innefattade har Barbro Juselius-Rosse i föreliggande studie tagit upp till diskussion emedan rösten från S:t Helena har givit upphov till de mest skilda tolkningar. Samtidigt kan man i det napoleonska budskapet se en central men fram till dags dato i hög grad förbisedd länk i Europatankens historia.

Understanding Neolithic Southern Levant: case studies of archaeological semiosis in action

I undersökningen tillämpas Charles Sanders Peirces semiotik för en kritisk granskning av arkeologiska tolkningsprocesser. Enligt Peirce bygger all betydelsegivning på tecken, som kan vara teckningar, föremål, ord, byggkonstruktioner eller egentligen vad som helst. Ett tecken är tredimensionellt: ”objekt”, ”tecken” och ”tolkning”. I sina tidiga skrifter definierar han tre grundtyper för tecknet, Index, Icon och Symbol. De grundläggande definitionerna i Peirces semiotik blir till ett slags lins. När den placeras på skrifter av en arkeolog som uttolkar tecken, framträder deras inre uppbyggnad, motiveringar och logiska konsekvens klart. Att beakta är, att denna bok är lika lite avsedd att utgöra en systematisk klarläggning av den arkeologiska semiotiken, som en omfattande beskrivning av symboliken i det neolitiska Mellanöstern. Analysen är deskriptiv och inte avsedd att utvärdera tolkningarnas riktighet, utan enbart att klarlägga hur arkeologen kommit fram till dessa. Som objekt har valts neolitiska södra Levanten, där viktiga fynd gällande denna i mänsklighetens kulturhistoria så betydelsefulla skede har gjorts. Förhistorien är intressant med tanke på arkeologisk semiosis, eftersom uttolkaren av en symbol inte kan stöda sig på textfynd, utan måste på annat sätt upptäcka vad ett föremål eller en byggnad betytt för sin upphovsman. Att upptäcka en trovärdig betydelse är ofta en mycket svår och understundom rentav omöjlig uppgift. Efter att förhållandet mellan semiotik och arkeologi dryftats analyseras i boken John Garstangs och Kathleen M. Kenyons grundläggande tolkningar i Jeriko, Denise-Schmandt Besserats jämförande analyser för uttolkningen av \'Ain Ghazalis kranium, Michele A. Millers kontextuella analys i Jarmuk samt David Lewis-Williams’ starkt strukturalistiska analys av betydelsen av fynden i \'Ain Ghazal. Peirces semiotik har använts som stöd för arkeologin i mycket mindre utsträckning än F. de Saussures lingvistiska ja strukturalistiska semiotik. I Mellanöstern har man hittills inte alls gjort det. Ingen av de forskare som behandlas i boken hänvisar själv till semiotik eller tecken. Logiken i uttolkningen av dessa undersökningar är mycket invecklad, och de av Peirce gestaltade processerna för betydelsegivning visar sig härvidlag utgöra en ytterst klargörande kritisk apparat.

Lidandet som kamp och drama

Denna studie syftar till att via utformandet av en teoretisk modell nå ökad förståelse för hur människan erfar lidandet. Studien, som har en hermeneutisk ansats, fokuserar lidandet som drama och kamp, vilka beskrivs som lidandets form och substans. Data insamlades genom samtal med informanter från två kontext. Den ena informantgruppen som utgjordes av nio personer med drogrelaterade problem valdes med utgångspunkt i ett antagande om att missbruket härrör från ett livslidande. De övriga informanterna (nio stycken) söktes inom ett till det yttre kontrasterande kontext, de hjärtopererade patienternas. De texter dessa samtal genererade tolkades sedan med utgångspunkt i en hermeneutisk ansats, som hämtat metodologisk inspiration av Ricoeur och Helenius. Tolkningen ägde rum i flera steg och det meningsbärande söktes genom naiv tolkning, analys av textens struktur samt genom ett sökande efter alternativa tolkningar. Tolkningsprocessen resulterade en uppsättning teser vilka relaterades till undersökningens teoretiska perspektiv samt till en begreppsanalys av ’kamp’. Den teoretiska modellen tar fasta på lidandets kamp som en kamp mellan värdighet och skam, lust och olust. Denna kamp kan gestaltas i lidandets drama där människan på olika sätt söker lindring i lidandet. Detta kan ske genom att man försöker besegra lidandet, avtäcka det eller försonas med det. Ytterligare ett sätt att söka lindring är att ge upp lidandets kamp och resignera. I den teoretiska modellen gestaltas även hur människan kan förhålla sig till kampen på olika sätt beroende på vilket perspektiv hon har inför framtiden. Då människan uppfattar att framtiden präglas av ett hot om avskurenhet och död förhåller hon sig till livet på ett sådant sätt att lidandet dominerar. Om uppfattningen om framtiden präglas av liv och gemenskap kan hon förhålla sig till kampen som hälsa. När lidandet blir outhärdligt förlorar människan sin förankring i tiden. I och med att människan isoleras i nuet kan lidandet bemästras och begränsas till en konkret situation. För att en rörelse i hälsoprocesserna skall äga rum måste människan emellertid relatera till tiden. Relationen till en annan människa och skapandet av en lidandeberättelse innebär en möjlighet till förankring i tiden och därmed också till helande.

Causation and dominance : a study of Finnish causative verbs expressing social dominance

En väsentlig fråga inom såväl lingvistiska som kognitiva teorier är, hur språket beskriver kausala relationer. I finskan finns det en speciell typ av kausativa verb avledda med suffixet (U)ttA som används för att uttrycka att handlingen i fråga utförs av någon annan än subjektreferenten, t.ex. Maija haetuttaa Matilla kirjastosta kirjan ’Maija låter Matti hämta boken från biblioteket’ och Matti juoksuttaa Maijan kaupunkiin ’Matti låter Maija springa till staden’. Syftet med denna avhandling var att med exempel av sociala dominansens kausativer undersöka ordbildningens natur samt begreppet ’socialt förorsakande’. För att beskriva avledningars regelbundna argumentstruktur i form av kopplingen mellan syntaxen och semantiken upprättades deras prototypiska strukturer. Dessa verb har emellertid också specifika användningsområden som framhäver variationer i sociala relationer. Säregna egenskaper hos den sociala dominansens kausativer inkluderades i undersökningen och definierades som konstruktioner. Konstruktionerna omfattar speciella syntaktiska och/eller semantiska element och utöver det också pragmatiska värderande implikationer. Uppbyggnaden av den sociala dimensionen hos de undersökta verben består av egenskaper förbundna med typen av förorsakande, argumentens agentiva egenskaper (aktivitet eller passivitet, dominans, kontroll, viljestyrdhet och ansvarighet) samt konventionaliserade attityder och tolkningar. Ett exempel på en s.k. 'tolkningskonstruktion’ är den negativa dominansens uttryck som i avhandlingen kallas Maktmissbrukskonstruktionen. Denna konstruktion inkluderar talarens starkt kritiska hållning till den uttryckta situationen, t.ex. Asiakas juoksuttaa lentoemäntää ’Kunden låter flygvärdinnan springa’. Dessa konstruktioner fyller en viktig funktion i språklig kommunikation: att beskriva avvikande av sociala normer och att foga expressivitet till budskapet. Metodologiskt kombinerar denna avhandling teorier som baseras på det aktuella språkbruket och teoretisk lingvistisk analys. Verbens samt konstruktionernas konceptuella lexikala struktur och prototypstrukturerna analyserades med hjälp av den konceptuella semantikens verktyg, som har utvecklats av Jackendoff, Nikanne och Pörn.

Early modes of exegesis : ideal figures in Malachi as a test case

Antikens judiska bibeltolkare hade ett annorlunda sätt att läsa Bibeln än den som moderna läsare är vana vid. Dessa tidiga exegeter tänkte att texten som nu finns i den hebreiska Bibeln, de kristnas Gamla Testamente, är helig ordagrant i den form som den fanns i under deras tid, att den inte innehåller några fel, och att Gud har en övergripande plan gällande helheten, så att man vid behov kan förklara ett Bibelställe med hjälp av ett annat. Dessa antaganden reflekteras i det sätt på vilket antikens exegeter läste och tolkade sin Bibel. Det här ser man då man läser deras texter, från 400-talet före vår tideräknings början till de första århundradena enligt vår tideräkning. Ett verktyg som antikens skrifttolkare ofta använde var den så kallade gezera shava -metoden, där de jämförde identiska ord och fraser i Bibeln för att skänka belysning åt oklara textställen. Hebreiskan, särskilt den ovokaliserade konsonanttexten, innehåller många homonyma ord, alltså ord som ser likadana ut men har olika betydelser. De tidiga exegeterna utnyttjade ofta de möjligheter till alternativa tolkningar som uppstår ur denna tvetydighet. Ibland kunde de dock tvärtom också dra paralleller ur kontextuella likheter, alltid efter behov. I denna avhandling står dessa tidiga anonyma bibeltolkare och deras tolkningar i fokus. Malakis bok, som härstammar från ca år 475 f.v.t., kan ses som ett viktigt tidigt exempel på denna tendens till nytolkning av traditioner. Boken själv har dock också blivit föremål till nytolkningar, redan i de tilläggsverser som finns i dess slut, men särskilt i senare judisk litteratur och i Nya Testamentet. I avhandlingen granskas de fem bibliska gestalter som nämns i Malaki: Jakob, Esau, Levi, Mose och Elia. Hur används de i boken och hur har senare traditioner som anknyter till dem influerats av Malaki? ------------------------------------------------ Antiikin juutalaiset raamatunselittäjät lukivat Raamattua eri tavoin kuin moderni lukija. Heidän näkemyksensä mukaan se teksti, joka nykyään löytyy heprealaisesta Raamatusta eli kristittyjen Vanhasta testamentista, oli pyhä juuri sellaisessa muodossa, jossa se oli heille välittynyt. Se oli virheetön, ja Jumalalla oli siitä kokonaisnäkemys, joka voisi selvitä myös tulkitsijalle, kun tämä vain tutkisi tekstiä riittävän tarkkaan. Nämä perusoletukset näkyvät tavassa, jolla antiikin eksegeetit lukivat ja tulkitsivat Raamattuaan. Se voidaan huomata heidän jälkeensä jättämistään teksteistä, alkaen noin 400-luvulta ennen ajanlaskumme alkua ja jatkuen ajanlaskumme ensimmäisiin vuosisatoihin. Antiikin raamatunselittäjät käyttivät yleisesti muun muassa metodia, joka rabbiinisessa kirjallisuudessa tunnetaan nimellä gezera shava. Raamatussa kahdessa tai useammassa kohtaa esiintyviä samoja sanoja ja ilmauksia verrattiin tällöin toisiinsa ja pyrittiin siten saamaan valaistusta epäselvinä pidettyihin tekstinkohtiin. Heprealle, etenkin sen vokalisoimattomassa muodossa, on tyypillistä homonyymisyys. Samannäköiset sanat voivat eri yhteyksissä tarkoittaa eri asioita. Varhaiset eksegeetit päätyivät usein tästä ilmiöstä nouseviin, keskenään vaihtoehtoisiin tulkintoihin. Toisaalta he saattoivat myös tarvittaessa selittää tekstinkohtaa toisella tekstinkohdalla ainoastaan näiden sisällöllisenkin yhtäläisyyden perusteella. Tässä väitöstutkimuksessa tarkastellaan näitä varhaisia, meille nimettömiksi jääneitä raamatunselittäjiä ja heidän tulkintojaan käyttämällä tutkimuksen lähtökohtana Malakian kirjaa. Malakiaa, joka on peräisin noin vuodelta 475 ennen ajanlaskumme alkua, voidaan pitää yhtenä tärkeimmistä ja varhaisimmista teksteistä, joissa traditioita yhdistellään ja kerrotaan uudelleen edellä mainittuihin perusajatuksiin nojaten ja niihin pohjautuvia menetelmiä käyttäen. Toisaalta Malakian kirjaa on myös tulkittu samojen periaatteiden mukaisesti jo sen myöhemmältä ajalta peräisin olevissa loppujakeissa, ja sittemmin muussa varhaisessa juutalaisessa kirjallisuudessa sekä Uudessa testamentissa. Väitöstutkimuksessa tarkastellaan erityisesti niitä viittä henkilöä, jotka mainitaan Malakian kirjassa: Jaakobia, Esauta, Leeviä, Moosesta ja Eliaa. Kirjoittaja tutkii, miten heidän hahmojaan on käytetty Malakian kirjassa, millaisiin heitä koskeviin traditioihin tämä käyttötapa perustuu, ja missä määrin Malakian kirjan vaikutus on havaittavissa myöhemmässä näihin henkilöihin liitetyssä perinteessä.

Kivi, Aleksis

Aleksis Kivi, eg. Alexis Stenvall f. 10.10.1834 i Nurmijärvi d. 31.12.1872 i Tusby Aleksis Kivi är en klassisk författare i den finska litteraturen och har vid sidan av Mikael Agricola och Elias Lönnrot lyfts fram som skapare av den finska nationallitteraturen. Kivi förnyade det litterära uttrycket inom prosan och dramatiken, såväl som lyriken. Kivis dramer, t.ex. Kullervo och Nummisuutarit (sv. Sockenskomakarna) som båda utgavs 1864, fick stor uppskattning redan under Kivis egen tid. Romanen Seitsemän veljestä (sv. Sju bröder) från 1870 fick däremot ett förkrossande mottagande av kritikern August Ahlqvist. Kivi fick ändå återupprättelse en kort tid efter sin död. Sju bröder lästes länge som en utvecklingsroman och skildring av skogsfinnarnas utveckling till en bildad och försonlig nation. Senare tolkningar har däremot betonat att många olika röster kommer till tals i verket, samt att det bär spår av en mångfald litterära influenser. http://www.blf.fi/artikel.php?id=2826 http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2826/

Den digitala musikläraren : aktionsforskning om en digital lärmiljö i musikundervisning

Avhandlingens syfte är att ta reda på hur en digital lärmiljö kan fungera som ett didaktiskt komplement vid undervisning av ett instrument under skolans musiklektioner. Genom att observera den egna undervisningen i musik i en skolklass där en digital lärmiljö använts har jag lyft fram iakttagelser av händelser som anses kritiska för utvärderingen av lärmiljön. Undersökningen är av kvalitativ karaktär där aktionsforskning legat som ansats för avhandlingen. Aktionsforskning bygger på att finna ett fokusområde för undersökning, varefter en fråga eller problemformulering utarbetas. Frågan prövas i praktiken och efter det följer en utvärdering och reflektion kring kritiska händelser som observerats i praktiken. En skolklass bestående av elever i årskurserna 3 och 4 har fungerat som respondenter för undersökningen. En del av eleverna i klassen har arbetat individuellt och försökt lära sig spela gitarr och elbas med hjälp av en digital lärmiljö som jag kallar för Musikskolan.fi. Genom att pröva och utvärdera lärmiljön under tre lektioner med eleverna har styrkor, svagheter och differentiering i användandet av Musikskolan.fi diskuterats. För att dokumentera lektionerna har videokamera använts som komplement till forskarens personliga observationer. Enligt de tolkningar och observationer som framkommit i denna undersökning kan Musikskolan.fi fungera bra som stöd och komplement till musikundervisningen, trots att en del förbättringsförslag angående interaktivitet och differentiering noterats. Lärmiljöns styrkor ligger i att elever kan arbeta individuellt med läromedlet och ett instrument. Dessutom kan läraren använda sig av verktyget för att ackompanjera eleverna i sång och spel. En av nackdelarna är att det krävs en hel del förkunskaper om musikteori och visuell tolkningsförmåga av eleven för att han eller hon ska kunna utnyttja verktyget till dess fulla potential. Genom tillägg av fler funktioner, som möjligheten att justera tempo på musiken som verktyget spelar upp, kunde lärmiljön bättre stöda elevers skillnader i färdigheter och bidra positivt till differentiering av musikundervisningen.

Lag och ordning i cyberrymden - En jämförelse av Finlands och Sveriges cyberssäkerhetspolitik mellan åren 2009-2015, med fokus på lagstiftningen

Denna undersökning har jämfört Finlands och Sveriges cybersäkerhetspolitik. Som forskningsmetod har använts komparativ analys och som teoretisk referensram säkerhetiseringsteorier. Rubriken har valts på grund av den aktuella samhällsdebatt som förs kring cyberssäkerhet. Statliga dokument har använts som primära källor. Intervjuer, artiklar och nyheter har använts för att stöda slutsatserna. Lagstiftningen har lagts i fokus, eftersom den styr själva verkställandet av idkad cybersäkerhetspolitik. Utförd analys visar att Finland och Sverige behandlar cybersäkerhetsfrågorna som en del av den övriga säkerhetspolitiken. Den största skillnaden är att Sverige inte har ett lika synligt behov att säkerhetisera sin cybersäkerhetsagenda. Detta beror på att Sverige redan säkrat sina statliga säkerhetsintressen i cyberrymden tack vare den så kallade FRA-lagen. Analysen visar att Finland med sin säkerhetisering strävar efter likande befogenheter åt myndigheterna att bedriva underrättelse i cyberrymden. Målet för Sveriges säkerhetisering är enligt denna analys att stärka de existerande säkerhetsstrukturerna och utveckla myndighetssamarbete. Lagstiftningsanalysen visar att båda länderna betonar medorgarnas grundläggande friheter och rättigheter, yttrandefrihet samt personlig integritet på nätet. En annan likhet är att båda strävar att lösa lagstiftningsfrågorna genom internationellt samarbete. Den största skillnaden mellan Finland och Sverige är att Sverige endast försöker anpassa den nuvarande lagstiftningen till cyberdomänen, medan Finland strävar att forma en helt ny cyberlagstiftning. Slutsatsen visar dock att staterna först måste definiera cyberterminologin juridiskt, innan de kan göra straffrättsliga tolkningar. Därtill måste länderna utveckla regelverken för överlåtelse av information myndigheterna emellan.

The Great Irish Famine in history-writing and prose fiction : "the mutual interplay of two narrative genres"

Denna tvärvetenskapliga studie kontextualiserar den skönlitterära framställningen av hungersnöden i Irland i mitten av 1800-talet i förhållande till tre olika faser av irländsk historieskrivning ‒ den nationalistiska, den revisionistiska, och den postrevisionistiska ‒ med syfte att granska i vilken mån prosafiktionen antingen återspeglar eller motsäger historikernas tolkningar. År 1845 drabbades landet av en dittills okänd potatispest som förstörde skörden helt eller delvis under de följande fem åren. Missväxten ledde till utbredd svält och epidemiska sjukdomar som dödade åtminstone en miljon människor, medan ytterligare en och en halv miljon flydde, huvudsakligen till Förenta Staterna, England, och Kanada. I sina försök att hitta en rationell förklaring till hur potatispesten kunde utvecklas till den värsta svältkatastrofen i Europa under modern tid, har historiker påvisat ett antal bidragande faktorer, till exempel överbefolkning, de fattigaste jordlösa småbrukarnas och lantarbetarnas beroende av potatisen som sitt baslivsmedel, underutveckling inom jordbruket, det rådande jordegendomssystemet, och den dåvarande brittiska regeringens misslyckande att tillhandahålla effektiv och tillräcklig nödhjälp. Historiska förklaringar är naturligtvis nödvändiga för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hungersnödens orsaker och konsekvenser, men svårigheten med att skildra offrens situation i en historiografisk analys baserad på fakta är uppenbar då deras egna vittnesmål till största delen saknas i källmaterialet. Följaktligen finns det en risk att historieskrivningen förmörkar det som onekligen var centrala realiteter för de värst drabbade, nämligen svält, vräkning, sjukdom och död. Här kan skönlitteraturen bidra till att komplettera historien. Genom att fokusera på ett specifikt (fiktivt) samhälle och dess (fiktiva) individer, kan skönlitterära verk ge en inblick i hur hungersnöden inverkade på olika samhällsskikt, vad människorna gjorde för att överleva, hur nöden och fasorna påverkade deras psyke, och vad eller vem de höll ansvariga för katastrofen. Å andra sidan kan denna fokusering innebära att författaren misslyckas med att ge en helhetsbild av hungersnödens enorma omfattning och att redogöra för alla faktorer som orsakade och förlängde den. Paul Ricoeurs teori om samspelet mellan historia och fiktion (the interweaving of history and fiction) är därför ett nyckelbegrepp för att bättre förstå denna traumatiska period i Irlands historia. Avhandlingen omfattar en textanalytisk, komparativ kritik av ett antal historiska och skönlitterära verk. Genom närläsning av dessa texter granskar jag vilka aspekter av hungersnöden (politiska, ekonomiska, sociala) de olika författarna valt att behandla, och på vilket sätt, samt hur deras synvinklar har format tolkningarna i sin helhet. I detta sammanhang tar jag också upp skillnaderna mella fakta och fiktion, och speciellt de etiska problem som är förknippade med skildringen av traumatiska händelser och mänskligt lidande. Samtidigt undersöker jag, med hänvisning till Roger D. Sells kommunikationsteori, huruvida vissa författare anslår en påstridig ton i sina verk och hur detta påverkar dialogen mellan författare och läsare. Med utgångspunkt i Ricoeurs teori argumenterar jag för att historia och fiktion inte bör ses som ömsesidigt antitetiska diskurser i skildringen och tolkningen av det förflutna, och att skönlitteraturen genom fokuseringen på offren, som ofta tenderar att reduceras till statistik i historieskrivningen, kan förmedla en bättre förståelse och en djupare känsla för den mänskliga dimensionen av den tragedi som utspelades under hungeråren.

Ledningens ansvar för icke-finansiell information och dess rapportering i aktiebolag.

Syftet med avhandlingen är att redogöra för ledningens ansvar för icke-finansiell information och dess rapportering i aktiebolag. Avhandlingen utgår från finsk bolagsrätt och särskiljer mellan små, medelstora och stora samt mellan onoterade och noterade aktiebolag. Ledningen definieras som aktiebolagets styrelse och VD. Avhandlingen inleds med att redogöra för vad icke-finansiell information är, vad det innebär för aktiebolag och vad som reglerar rapporteringen av informationen. Avhandlingen diskuterar bolagets intressen för att utreda vinstsyftet ur ett aktieägarperspektiv och som en del av ett större företagsansvar. Detta för att klargöra hur långt ledningen kan gå i sitt arbete med icke-finansiell information och hållbarhet. Avhandlingen avslutas med en redogörelse för ledningens skadeståndsrättsliga och straffrättsliga ansvar. Rapportering av icke-finansiell information har tre tydliga problemområden. För det första skapar den oklara definitionen förvirring. Informationen är företagsspecifik vilket försvårar en granskning av kvaliteten. För det andra så finns det olika tolkningar av vad som är bolagets intressen och hur verksamhetens syfte ska tolkas. Ett kortsiktigt vinstsyfte prioriterar ett aktieägarperspektiv medan en långsiktig värdeökning tenderar att se till flera sidogrupper som mottagare av icke-finansiell information. För det tredje så är gränsen mellan frivillig och obligatorisk rapportering diffus. Dessa tre problemområden innebär att ledningens ansvar är tolkningsbart beroende på den aktuella situationen och det specifika aktiebolaget. Regleringen måste göras tydligare och de olika begreppen inom icke-finansiell information definieras. Ledningen har en rättighet att arbeta för hållbarhet och rapportera icke-finansiell information, dock så har de ingen uttrycklig skyldighet att göra det. Sanktionsmöjligheterna vid bristfällig eller felaktig informationsutgivning är i praktiken svaga.