Med det falska och det ärligä ögat: (en bok om en människa II) af Adolf Paul

Alanimeke kannessa ja esiössä: en reflexstudie.

”Det är som fyra, fyra och tre, tre, tre.”: En kvalitativ studie av små gruppers diskussioner och samarbete vid lösandet av ett matematiskt problem i tre olika länder i årskurs 6.

Avhandlingens syfte är att undersöka lösningsförslags uppkomst och behandling i små grupparbeten samt att ta reda på samband mellan samarbetsnivån och behandlingen av dessa lösningsförslag. Mina problemformuleringar är: - Hur många lösningsförslag uppstår i grupperna, och hur mycket behandlas de? - Existerar, och i så fall vad kan man säga om, ett samband mellan samarbetsnivån och behandlingen av dessa lösningsförslag? I studien har en kvalitativ metod använts. Insamling av material har gjorts via VIDEOMATprojektet och består av videofilmer av problemlösningstillfällen. Dessa filmer har observerats och analyserats med hjälp av en interaktionsanalys i form av ett flödesschema. Alla elever i studien gick vid tillfället i årskurs 6 och eleverna kommer från Finland, Sverige och USA. Grupperna bestod av tre eller fyra elever var och en grupp från varje land observerades och undersöktes. Inga generella slutsatser beträffande ländernas olika prestationer har gjorts eftersom samplet är litet. I varje grupp uppstod tre eller fyra olika lösningsförslag, och huvudsakligen behandlades två av förslagen mer än de andra. De flesta lösningsförslag som inte behandlades mycket bidrog ändå i någon form till lösandet av problemet. Angående sambandet mellan behandlingen av lösningsförslagen och samarbetsnivån i grupperna blev det tydligt att grupper som samarbetar mer använde sig av fler pro- och reaktiva kommentarer i form av förklaringar som tog i beaktande det som tidigare sagts av eleverna. Goda sociala färdigheter, och kunskap om hur man arbetar i grupp, är essentiella både för samarbetet och för ett gemensamt lösande av problemet. Som lärare kan man träna eleverna i samarbete och belysa vikten av reflektion av de erhållna lösningarna i problemlösningsprocessernas slutskede för att uppnå effektivare grupparbeten. Interaktionsanalysen visade sig vara ett kraftigt verktyg för att analysera elevernas diskussioner och tolka deras kommentarer.

Exposition

Soitinnus: kamariorkesteri.

Lounais-Suomen pohjavesien toimenpideohjelma vuoteen 2015

Kaikissa EU-maissa on laadittu ensimmäiset vesienhoitosuunnitelmat, joiden avulla tavoitellaan pinta- ja pohjavesien hyvää tilaa vuonna 2015. Pohjavesin osalta tavoitteena on pohjavesien hyvä kemiallinen ja määrällinen tila. Vesienhoito on osa koko Euroopan laajuista, vesipolitiikan puitedirektiiviin pohjautuvaa työtä. Kokemäenjoen-Saaristomeren-Selkämeren vesienhoitoalueelle laaditussa vesienhoitosuunnitelmassa asetettujen tavoitteiden saavuttamiseksi on Lounais-Suomen alueen pohjavesille laadittu toimenpideohjelma. Lisäksi alueelle on laadittu kaksi pintavesien hoidon toimenpideohjelmaa, joista toinen Varsinais-Suomeen ja toinen Satakuntaan. Lounais-Suomen pohjavesien toimenpideohjelmaan vuoteen 2015 on koottu tiedot pohjavettä heikentävistä toiminnoista, riskipohjavesialueista ja selvityskohteista sekä pohjavesien määrällisestä ja kemiallisesta tilasta. Toimenpideohjelmassa esitetään myös tärkeimmät toimenpiteet, joiden avulla pohjavesien määrällinen ja kemiallinen hyvä tila pyritään saavuttamaan ja ylläpitämään vuoteen 2015 mennessä. Pohjavesien osalta tarkastelu kohdistuu vedenhankinnan kannalta tärkeisiin pohjavesialueisiin (luokka I) ja vedenhankintaan soveltuviin pohjavesialueisiin (luokka II). Lounais-Suomessa pohjavesialueita on yhteensä 295, joista I-luokan alueita on 219 kappaletta ja II-luokan alueita 76 kappaletta. Toimenpideohjelmassa tarkastellaan tarkemmin pohjavesialueita, joilla pohjaveden tila on heikentynyt tai hyvä tila on uhattuna ihmistoiminnasta johtuen. Lounais-Suomen alueella merkittävimmät pohjavettä vaarantavat ja muuttavat toiminnot ovat teollisuus ja yritystoiminta, pilaantuneet maa-alueet, liikenne ja tienpito sekä asutus ja maankäyttö. Myös maa-ainesten otolla, maa- ja metsätaloudella sekä vedenotolla ja tekopohjaveden muodostamisella voi olla pohjaveden laatua heikentäviä vaikutuksia. Riskialueiksi nimettiin 34 pohjavesialuetta, selvityskohteiksi 48 ja seurantakohteiksi 5 pohjavesialuetta. Huonoon tilaan on kemiallisen tilan arvioinnin kautta luokiteltu 9 pohjavesialuetta, joiden ongelmat johtuvat mm. torjunta-aineista, kloridista, liuottimista, polttonesteiden lisäaineista ja raskasmetalleista. Pohjavesien määrällinen tila on kaikilla Lounais-Suomen pohjavesialueilla hyvä. Kemiallisen hyvän tilan saavuttaminen ja sen ylläpitäminen vaativat toimenpiteitä, joista tärkeimpiä ovat riskitoimintojen ohjaaminen pohjavesialueiden ulkopuolelle, pohjavesien suojelusuunnitelmat, pilaantuneiden maa-alueiden tutkimukset ja kunnostukset sekä tiealueiden pohjavesisuojausten rakentaminen. Pohjavesien hyvää kemiallista tilaa ei saavuteta kaikilla pohjavesialueilla vuoteen 2015 mennessä, vaikka esitetyt toimenpiteet toteutettaisiin. Toimenpideohjelma tarkistetaan kuuden vuoden välein, jolloin arvioidaan uudestaan pohjavesien tila ja toimet pohjavesien hyvän tilan saavuttamiseksi.

Servicenivå för Östra Nylands kollektivtrafik : Nylands ELY-centrals servicenivådefiniering för kollektivtrafik

Utredningen "Servicenivå för Östra Nylands kollektivtrafik" är en fortsättning till Nylands ELY-centrals förstudie om bestämning av kollektivtrafikens servicenivå på Nylands ELY-centrals område, nr 29/2010. Enligt förstudiet blev definieringsarbetet för kollektivtrafikens servicenivå på Nylands ELY-centrals område delat upp för att förverkligas i sju helheter som baserar sig på regionbiljettområden. Det blev sju rapporter om definieringsarbetet av vilka denna som rör Östra Nyland är en. Utredningen är en del av processen där ELY-centralen i samarbete med kommuner, behöriga myndigheter, landskapsförbund och trafikidkare förberedde Nylands ELY-centrals bestämmelse över bestyrkning av kollektivtrafikens servicenivå enligt lagen om kollektivtrafik. ELY-centralen bestyrkte med sitt beslut i december 2011 den åsyftade servicenivån enligt utredningen för åren 2012 - 2016. I utredningen har man beskrivit både den nutida och den åsyftade servicenivån som sträcker sig till år 2016. I huvudsak har man gjort beskrivningen som förbindelsestreckanalys. De valda förbindelsestreckorna har klassificerats enligt trafikens kvantitativa och kvalitativa faktorer i sex klasser: konkurrensnivå, lockande nivå, medelnivå, grundservicenivå, miniminivå och lagstadgad nivå. Som viktigaste klassificeringsfaktorer användes trafikeringstid och turantal. I klassificeringen har Trafikverkets anvisning nr 15/2011 tillämpats.

Servicenivå för Västra Nylands kollektivtrafik : Nylands ELY-centrals servicenivådefiniering för kollektivtrafik

Utredningen "Servicenivå för Västra Nylands kollektivtrafik" är en fortsättning till Nylands ELY-centrals förstudie om bestämning av kollektivtrafikens servicenivå på Nylands ELY-centrals område, nr 29/2010. Enligt förstudiet blev definieringsarbetet för kollektivtrafikens servicenivå på Nylands ELY-centrals område delat upp för att förverkligas i sju helheter som baserar sig på regionbiljettområden. Det blev sju rapporter om definieringsarbetet av vilka denna som rör Västra Nyland är en. Utredningen är en del av processen där ELY-centralen i samarbete med kommuner, behöriga myndigheter, landskapsförbund och trafikidkare förberedde Nylands ELY-centrals bestämmelse över bestyrkning av kollektivtrafikens servicenivå enligt lagen om kollektivtrafik. ELY-centralen bestyrkte med sitt beslut i december 2011 den åsyftade servicenivån enligt utredningen för åren 2012 - 2016. I utredningen har man beskrivit både den nutida och den åsyftade servicenivån som sträcker sig till år 2016. I huvudsak har man gjort beskrivningen som förbindelsestreckanalys. De valda förbindelsestreckorna har klassificerats enligt trafikens kvantitativa och kvalitativa faktorer i sex klasser: konkurrensnivå, lockande nivå, medelnivå, grundservicenivå, miniminivå och lagstadgad nivå. Som viktigaste klassificeringsfaktorer användes trafikeringstid och turantal. I klassificeringen har Trafikverkets anvisning nr 15/2011 tillämpats.

Protetisk rehabilitering av ett parodontalt destruerat bett – ett patientfall

Parodontit är en folksjukdom, som genom inflammationsprocesser skadar tändernas parodontologiska fastsättningsmekanism och kan leda till tandförlust. Om bettet är funktionellt nedsatt och estetiskt otillfredställande finns det skäl att rehabilitera bettet. Eftersom generaliserad parodontit ofta försvagar delvis eller alla tänders fastsättningsmekanism eller destruerar det, är det en utmaning vid rehabilitering av bettet. Rehabiliteringsformen kan vara en fast brokonstruktion, avtagbar partiell protes, implantat eller implantatstödd konstruktion och täckprotes. I detta arbete behandlas problematiken med en litteraturöversikt och ett patientfall. Som material i litteraturöversikten används relevanta artiklar och allmänt accepterad litteratur inom ämnesområdet. Arbetets patientfall hade en medelsvår parodontit i generaliserad form. Både sjukdomen parodontit och flera periapikala inflammationsprocesser har lett till stora tandförlustområden i övre käkens bakre tandregioner. Slutsatsen för litteraturöversikten är att en fast brokonstruktion i första hand rekommenderas eftersom den fördelar bettbelastningen optimalt, skenar fast rörliga tänder, inte ackumulerar plack och är lätt att anpassa sig till för patienten. Även de andra rehabiliteringsformerna är fördelaktiga vid rätta indikationer. Alternativen för patientens bettrehabilitering var en fast brokonstruktion, implantatstödd brokonstruktion och avtagbar partiell protes. På grund av patientens ekonomiska situation och rehabiliteringsbehov av båda bakre tandregionerna i övre käken rehabiliterades bettet med en partiell protes. Planerna var att med en parodontologiskt konservativ preprotetisk vård kunna tillverka en ensidig friändsprotes och undvika en dubbelsidig friändsprotes. Slutligen tillverkades en dubbelsidig friändsprotes för att få en stabil och framförallt långsiktig protetisk rehabilitering av bettet. Oberoende av rehabiliteringsformen är en noggrann grundvård och ett regelbundet uppföljningssystem ett krav för en lyckad vård och ett långvarigt slutresultat.

Var går gränsen? : vårdnadshavares uppfattning om lärares ansvarsområden.

Syftet med denna avhandling är att undersöka vårdnadshavares uppfattning om lärares ansvarsområden utöver undervisning. Ansvarsområdena som undersökts har namngetts tillgänglighet, fostran och lärares externa uppgifter. Med tillgänglighet avses kontakten mellan hem och skola, med fostran avses hemmets respektive skolans ansvar för fostran och med lärares externa uppgifter avses uppgifter som lärare har trots att uppgifterna enligt lag inte är en del av läraruppdraget. Skillnader i vårdnadshavares uppfattning har analyserats utgående från vårdnadshavares utbildningsgrad och familjesituation. Utgående från avhandlingens syfte har följande forskningsfrågor utformats: 1. Vad är vårdnadshavares uppfattning om ansvarområdena tillgänglighet, fostran och lärares externa uppgifter? 2. Hurdana skillnader finns det i vårdnadshavares uppfattning om lärares ansvarsområden utgående från vårdnadshavares utbildningsgrad? 3. Hurdana skillnader finns det i vårdnadshavares uppfattning om lärares ansvarsområden utgående från vårdnadshavares familjesituation? För att besvara ovanstående forskningsfrågor användes webbenkät som datainsamlingsmetod, vilket innebär att undersökningen är kvantitativ. Undersökningen har även kvalitativa inslag på grund av ett fåtal öppna frågor i webbenkäten. Forskningsansatsen är positivistisk. För att analysera materialet gjordes envägs variansanalys (one-way ANOVA) och engrupps t-test i statistikprogrammet SPSS. Respondenterna för undersökningen är vårdnadshavare till elever i årskurs tre och fyra i svenskspråkiga skolor från tre städer i Svenskfinland. Det totala antalet respondenter i undersökningen är 79. Resultatet visar att vårdnadshavarna uppfattar ansvarsområdet tillgänglighet vara mindre viktigt än det neutrala mittenvärdet samt att ansvaret för fostran och externa uppgifter inte enbart är lärarens. Vid analys av ansvarsområdena utgående från utbildningsgrad visar endast resultatet för analysen av ansvarsområdet tillgänglighet på signifikanta skillnader. Skillnaden kan ses mellan vårdnadshavarna med examen på andra stadiet respektive universitetsexamen. Resultatet visar dock att vårdnadshavarna med examen på andra stadiet anser att lärare har större ansvar för både fostran och externa uppgifter jämfört med vad vårdnadshavarna med yrkeshögskoleexamen respektive universitetsexamen gjorde. Vid analys av ansvarsområdena utgående från familjesituation visar resultatet inga signifikanta skillnader. Resultaten visar dock att vårdnadshavarna med äldre barn som går eller har gått i grundskolan anser att lärare har större ansvar för fostran jämfört med vad vårdnadshavarna vars barn är det första i grundskolan anser. Vid motsvarande analys av externa uppgifter anser vårdnadshavarna vars barn är det första i grundskolan att lärare har större ansvar.

Plan för hantering av översvämningsriskerna i Helsingfors och Esbo kustområde för åren 2016 - 2021

Längs de finländska vattendragen och den finländska havskusten har identifierats 21 områden med betydande översvämningsrisk. För varje område med betydande översvämningsrisk har utarbetats en plan för hantering av översvämningsrisker. Den här planen för hantering av översvämningsrisker i Helsingfors och Esbo kustområde innehåller mål och åtgärder för att minimera översvämningsriskerna i huvudstadsregionens strandområden och i den närmaste skärgården. I gruppen som utsetts för att utarbeta planen har ingått företrädare för Nylands förbund, städerna Helsingfors och Esbo, Helsingfors och Nylands räddningsverk samt NTM-centralen i Nyland. Dessutom har Samkommunen Helsingforsregionens miljötjänster HRM deltagit i arbetet i egenskap av expert. Viktiga intressentgrupper har hörts enligt behov. Strandområdena i Helsingfors och Esbo har en mångformig natur som varierar från branta klippstränder till vassbevuxna och grunda havsvikar. En del av bäckarna som mynnar ut i havet från de låglänta landskapen når sig långt in i landet vilket gör att det område som påverkas av havsöversvämningar sträcker sig till och med flera kilometer från kusten. Strandområdena i huvudstadsregionen karaktäriseras av en allt tätare bosättning. I närheten av kusten finns utöver bosättning även bland annat flera industri- och samhällsteknikobjekt, låglänta vägar och hamnar. Därtill är underjordiska utrymmen och tunnlar typiska drag för Helsingfors. Målet med hanteringen av översvämningsriskerna är bland annat att trygga bostadsbyggnader, objekt som är svåra att evakuera, samhällsteknikstrukturer, viktiga trafikförbindelser, hamnar, objekt som är farliga för miljön, kulturarvsobjekt och annat byggnadsbestånd om havsvattenståndet stiger. Därtill har man bland annat som mål att minimera egendomsskadorna och att beakta klimatförändringen i det översvämningssäkra byggandet. Man strävar mot målen genom beredskap samt genom åtgärder såväl under som efter översvämningen. Åtgärderna strider inte mot målen för vattenvården. En av de viktigaste åtgärderna som minskar översvämningsrisken i Helsingfors och Esbo kustområde är beaktandet av översvämningsområden och klimatförändringen i planeringen av markanvändningen. Utgångspunkten är att man bör undvika byggande i områden med översvämningsrisk och vid placeringen av funktioner bör man beakta rekommendationerna för lägsta grundläggningsnivå. I fråga om riskobjekt bör man säkerställa att det finns uppdaterade och fungerande beredskapsplaner. Förutsättningarna för invånarnas egen beredskap ska förbättras bland annat genom ökad medvetenhet om översvämningar. I planen identifieras också flera regionala och lokala skyddsbehov.

Opas rakentamisen poikkeamishakemusten käsittelyyn

Maankäyttö- ja rakennuslaki muuttui 1.4.2016. Tästä lähtien kaikki maankäyttö- ja rakennuslain mukaiset poikkeamispäätökset tekee kunta. Aikaisemmin lain 171 §:ssä tarkoitettu poikkeamistoimivalta oli jaettu kuntien ja elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskusten välillä siten, että neljää asiaryhmää lukuun ottamatta toimivalta kuului kunnille. Aiemmin poikkeamisen ratkaisi lain 171 §:n 2 ja 3 momentin mukaan ELY-keskus silloin, kun kysymys oli: 1) uuden rakennuksen rakentamisesta ranta-alueelle, jolla ei ole voimassa 72 §:n 1 momentissa tarkoitettua kaavaa, ellei kyse ollut olemassa olevan asuinrakennuksen laajentamisesta tai korvaamisesta; 2) vähäistä suuremmasta poikkeamisesta asemakaavassa osoitetusta tontti- tai rakennuspaikkakohtaisesta kokonaisrakennusoikeudesta taikka vähäistä suuremman rakennusoikeuden osoittamisesta alueelle, jolle asemakaavassa ei ollut osoitettu rakennusoikeutta; 3) poikkeamisesta rakennuksen suojelua koskevasta kaavamääräyksestä; tai 4) poikkeamisesta 53 §:n 3 momentissa tarkoitetusta asemakaavan hyväksymisestä johtuvasta rakennuskiellosta. Maankäyttö- ja rakennuslain poikkeamisen edellytyksiä koskevin säännöksiin ei tullut muutoksia. Oppaassa käydään läpi pää-kohdat kunnille siirtyneestä toimivallasta. Keskeisimpiä asiakokonaisuuksia ovat poikkeamisen edellytykset, ranta-alueen suunnittelutarve ja siitä poikkeaminen, maanomistajien tasapuolisen kohtelun vaatimus ja sen toteutuminen erityisesti rantarakentamisessa. Säännökset ovat joustavia oikeusnormeja. Näin ollen säännösten soveltamista ohjaa 15 vuoden aikana muotoutunut oikeus-käytäntö. Tarkoitus on, että toimivallan siirron jälkeen tulkinta- ja soveltamislinja jatkuu ennallaan. Tästä syystä oppaan sisältö on rakennettu vahvasti oikeuskäytännön ja erityisesti korkeimman hallinto-oikeuden soveltamiskäytännön varaan.

Betydelsen av livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin för förståelsen av närståendevård som en möjliggörare för ett gott åldrande : en kvalitativ studie

Bakgrunden till avhandlingen är att andelen äldre ökar i Finland, vilket medför ett behov av nya ekonomiska lösningar samtidigt som vårdkvaliteten tryggas. Närståendevård är en för samhället förmånlig vårdform som möjliggör att äldre får bo hemma längre samtidigt som institutionsvården minskar. Det är i enlighet med den finländska regeringens målsättningar och närståendevården ska därför utökas. I forskning om närståendevård har man främst fokuserat på vårdarens upplevelser och det finns ett behov av att öka kunskapen om vårdtagarnas upplevelser. Avhandlingens syfte är således att undersöka äldre vårdtagares upplevelser av närståendevård och åldrande genom att tillämpa livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Avhandlingens fyra frågeställningar är ifall närståendevård upplevs som en god vårdform sett ur vårdtagarens synvinkel, vad som upplevs som positivt och negativt med vårdformen, vilken betydelse reciprocitet har för vårdtagaren och vilka möjligheter hon eller han har till reciprocitet i relationen till närståendevårdaren samt vilken betydelse vårdtagarens tidigare livsskeden har för hans eller hennes upplevelser av närståendevård. I avhandlingen behandlas även utvecklingen inom socialgerontologiska teorier. Två av de mest använda socialgerontologiska teorierna på 2000-talet är livsloppsperspektivet och den sociala utbytesteorin. Livsloppsperspektivet innebär att man tar i beaktande många olika faktorer såsom t.ex. samhälleliga förändringar och en individs tidigare livsskeden när man studerar åldrande. Den sociala utbytesteorin utgår från att det en människa ger åt en annan, förväntar hon sig tillbaka. I en obalanserad utbytesrelation uppstår missnöje och en känsla av maktlöshet hos den som enbart är mottagare. Det är en situation som äldre riskerar att hamna i, då deras resurser inte alltid värdesätts av den yngre, arbetsföra generationen. I denna kvalitativa studie har semistrukturerade temaintervjuer genomförts. Sju svenskspråkiga närståendevårdtagare i åldern 71-80 har intervjuats i Österbotten. Materialet har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultaten visar att vårdtagarna överlag upplever närståendevård som en god vårdform med många fördelar. Vårdtagarna uppskattar framför allt att få bo hemma och tryggheten i att vårdas av någon anhörig som känner dem väl och hela tiden är tillgänglig. Flera vårdtagare upplever oro inför framtiden, eftersom de inte vet vad som händer om eller när närståendevårdarens hälsa försämras. Flera vårdtagare upplever frustration över sitt hälsotillstånd och hade inte förväntat sig att åldrandet skulle se ut på det sätt som det gör. Missnöjet tycks inte vara en följd av avsaknad av reciprocitet i relationen till närståendevårdaren, utan de negativa känslorna handlar om att acceptera det försämrade hälsotillståndet efter att tidigare ha levt ett aktivare liv.