Influence of topography and surface chemistry on the wetting properties of TiO2-based ceramic coatings

Vätning av fasta ytor är ett viktigt fenomen i såväl naturen som i en lång rad av industriella tillämpningar. Det är allmänt känt att vätningen av en fast yta styrs av ytans kemi samt struktur. Målsättningen med avhandlingen var att studera hur kemisk heterogenitet och ytråhet på nanometernivå påverkar vätningsegenskaperna hos en fast yta. Ytorna som studerades var titandioxid-baserade kerama ytor som framställdes med hjälp av en sol-gel process. Vätningstudierna utfördes genom kontaktvinkelmätningar, vilket innebär att man mäter vinkeln som vätska/luft-gränsskiktet hos en vätskedroppe bildar mot en fast yta. Ytråheten hos materialen studerades främst genom atomkraftsmikroskopi (AFM). I AFM detekteras ytans struktur av en mycket skarp nål som skannar ytan. Resultaten i avhandlingen kunde framgångsrikt modelleras med existerande teorier för vätning av heterogena ytor.

Världsbild under sammanställning : individ, ensamhet och gemenskap i Ulla-Lena Lundbergs författarskap

Subjektivitet och världsbild är studiens nyckeltermer. Jag undersöker temat ensamhet kontra gemenskap i Ulla-Lena Lundbergs författarskap. Inledningsvis antar jag inte bara att temat är centralt i författarskapet, utan också att individualism – som ett kännetecken för det moderna och senmoderna västerlandet – ofta ifrågasätts i Lundbergs verk. Med fokus på subjekt som ideologiska fenomen, knutna till tid och rum, är Sibirien. Ett självporträtt med vingar (1993) av särskilt intresse. Avhandlingen kan beskrivas som en dubbel analys av Sibirien, som analyseras både som en självbiografi och en antisjälvbiografi. Sibirien är ett individualistiskt uttryck men omfattar samtidigt kritik av individualism, som förknippas med ensamhet. Problematiken individ–omvärld och ensamhet–gemenskap, som är knuten till frågan om vad meningen med livet är, följs också genom sju av Lundbergs romaner. Studien utgör ett slags författarskapsstudie, eftersom Sibirien läses mot bakgrund av dessa verk och inte enbart mot bakgrund av den självbiografiska genren. Problematiken kan vara antingen uttalad eller implicerad i en kärleks- och dödstematik. Centralt i författarskapet är ett intresse för förmoderna och ickevästerländska kulturer, vilket får mig att fråga: Vilken betydelse har föreställningarna om ”det gamla” och ”det främmande” för ifrågasättandet av individualism? Författarskapet förstås här som en aktuell kommentar till dess utomlitterära samtid – med individualism som ett kännetecken och antiindividualism som ett annat.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

Skolans responskultur som skriftpraktik : gymnasisters berättelser om lärarens skriftliga respons på uppsatsen

Elever skriver uppsatser och läraren ger respons. De här etablerade och traditionsbundna skrifthandlingarna tillhör rutinerna i modersmålsundervisningen på svenska i Finland. Studiens huvudsakliga syfte är att gestalta mönster i den skriftliga responskultur som gymnasister berättar om och befinner sig i inom modersmålsämnets skrivundervisning. Resultaten visar att lärarresponsen ofta är obegriplig för gymnasisterna, att den har en normativ slagsida och att den oftare visar på uppsatsernas brister än förtjänster. Obegripligheten och bristfokuseringen till trots framstår gymnasisterna som handlande subjekt genom både protest mot och acceptans av lärarresponsen. I en framtidsvision problematiseras skolans tröga responsmekanismer i förhållande till nätets och de sociala mediernas interaktiva motsvarigheter. Författaren argumenterar också för en digitaliseringsreform av skrivundervisningen och inte minst av den finländska studentexamen, där datorn är det primära skrivverktyget.

Niondeklassare skriver brev : om svenskspråkiga elevers kommunikativa skrivfärdigheter i finska

I sin avhandling fokuserar sig Outi Toropainen på hur enspråkigt svenska elever vid utgången av den grundläggande utbildningen, kommunicerar på finska i en specifik skrivsituation. Dessutom fästs uppmärksamhet på bedömningen av elevernas skriftliga kommunikationskunskaper. Materialet utgörs av 111 brev som är skrivna av enspråkigt svenska elever som följer den så kallade A-lärokursen. Breven handlar om skribentens upplevelser av en rysk katteaters föreställning, och de insamlades i samband med den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska i årskurs 9 våren 2001. Utvärderingen genomfördes av Utbildningsstyrelsen. Breven bedömdes enligt en för ändamålet utarbetad kriterieskala i samband med utvärderingen. Avhandlingen kan ses som en replik till den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska. Breven studerades i den här avhandlingen genom närläsning i två faser; under den första fasen ställdes så kallade öppna frågor till de 111 breven. Genom denna interaktion utarbetades studiens teoretiska referensram som är tvärvetenskaplig. I studien möts nämligen ämnesdidaktiken inom vetenskapsområdet pedagogik och den tillämpade lingvistiken inom vetenskapsområdet språkvetenskap. Under den andra närläsningsomgången fokuserades på kommunikationen i breven. Kommunikationen i breven består av sociokulturell och situationsbunden kommunikation som fångas upp i språkhandlingar. Begreppet språkhandling används i avhandlingen som benämning på analysenheten, eftersom begreppet reflekterar ett funktionellt kommunikativt synsätt. Den sociokulturella kommunikationen är avgörande för att de 111 elevtexterna kan förstås som privata brev. Den sociokulturella kommunikationen förekommer i språkhandlingar som representerar interpersonell kommunikation. Sådana språkhandlingar är till exempel tilltal av brevets mottagare (t.ex. Hei taas vanha kamu!), fråga-svar-sekvens (t.ex. Mitä kuuluu? Itse voin hyvin) och avslutande tillönskningar (t.ex. Pitä huolta itsestäsi!). De kan anses vara interpersonella språkhandlingar, eftersom de bland annat tilltalar mottagaren, förutsätter en reaktion av denne eller ersätter en handling mellan avsändaren och mottagaren. Den situationsbundna kommunikationen utgörs av språkhandlingar som uppfyller de krav som skrivuppgiften ställer. Det finns två faktorer som kan anses vara centrala med tanke på brevets innehåll. Den första är att mottagaren inte har sett katteaterföreställningen, vilket ger avsändaren en orsak att skriva ett brev (t.ex. Se harmittaa että et saanut nähdä sitä). Den andra är att avsändaren kan förväntas berätta om sina upplevelser av teaterföreställningen (t.ex. Siellä oli hirmunkivaa). Bedömningen av breven baserar sig på en skala med fyra kriterier vilka är textens smidighet, mångsidighet, språkriktighet och innehåll. Av dessa fyra kriterier verkar det som tar upp textens mångsidighet att allra naturligast inkludera också de sociokulturella språkhandlingarna. Kriteriet för innehållet verkar däremot inkludera den situationsbundna kommunikationen som skrivuppgiften förutsätter. För att analysera bedömningen av skribenternas kommunikationskunskaper valdes tolv brev för närmare granskning. Enligt analysen är bedömarnas tolkning av kriterierna varierande: varken den sociokulturella kommunikationen eller den situationsbundna kommunikationen i breven har konsekvent bedömts enligt kriterierna. Mera kunskap behövs om vad och hur eleverna i olika utvecklingsskeden av sina språkfärdigheter gör - och framförallt kan förväntas kunna göra - med det ifrågavarande språket. Genom den kunskapen ökar sannolikt också de praktiska möjligheterna att undervisa i och bedöma språkbruk, kommunikation och interaktion på ett lika självklart sätt som de språkliga bristerna. En viktig förklaring till undervisningen kan antas finnas förutom i läroplanen också i läromedlen. För att elevernas kommunikativa kunskaper skall ges möjlighet att utvecklas i språkundervisningen, torde det vara självklart att undervisningen då borde basera sig på en kommunikativ syn på språket. Fortbildning för lärare, fortsatt vetenskaplig forskning och diskussion kring den kommunikativa undervisningen av språk är en nödvändighet för förändringen mot en kommunikativ syn på språkundervisningen.

Du kan om du vill : lärares tankar om fostran till företagsamhet

The overall purpose of this dissertation is to better knowledge and understanding of enterprise education and investigate how such can be expressed in a school environment. The study’s research objective focuses on what teachers think and value about enterprise education and how they feel they are able to support students in their development towards an enterprising initiative. In the study’s theoretical background description, enterprise education, which was introduced into the Finnish national curriculum in 1994, is investigated outgoing from six so-named paths: linguistic, economic, educational-political, cultural, psychological, and the pedagogical, which is the main focus of the study. In the theoretical background, different characteristics have been identified; these are functional, social, and individual enterprise. The study’s empirical foundation consists of interviews with thirty teachers working at comprehensive and upper secondary schools. Two research efforts are combined: a phenomenographic and a phenomenological. In both efforts, a hermeneutic analysis takes place. Five principles that facilitate interpretation are presented and used: the indispensability of pre-understanding, the indispensability of the dimension of time, the indispensability of totality, the indispensability of negativism, and the indispensability of rationality. One study result is that teachers understand enterprise education as immanent, technical, and/or cooperative activity. The majority of teachers choose to emphasize that the purpose of activity is comprised of individual and social activity that is directed towards personal development, in contrast to functional enterprise, which is directed towards a technical form of activity and business-related, entrepreneurial knowledge. The question of how teachers understand the phenomenon is of significance for how they value it. The results also show that teachers’ abilities to reassess and change their manner are influenced by their knowledge/skills and awareness that they have of the interpretive possibilities that enterprise education manifests. In order to stimulate students to enterprising initiatives, teachers stress activity-promoting methods, authenticity, and an auspicious atmosphere in educational activities.

Curriculum innovation in teacher education : exploring conceptions among Tanzanian teacher educators

The focus of the study is to understand curriculum innovation from the perspective of Tanzanian teacher educators. It is argued that the deterioration of quality of education in schools is partly to be attributed to the way in which teachers are educated. Curriculum innovation is considered as an essential strategy for bringing about improvement in teacher education. Therefore, in 2000 a new curriculum was introduced; however, right from the inception the curriculum was criticised by teacher educators. The overall aim of the study is to investigate teacher educators’ conceptions of curriculum innovation. In the theoretical framework the main focus is on discussion about different curriculum approaches for teacher education and innovation. In order to achieve the aim of the study, a phenomenographic approach is employed. This approach is used in order to identify similarities and variation in educators’ conceptions of curriculum innovation. The empirical basis of the study consists of interviews with thirty teacher educators working in eight teachers’ colleges situated in various parts of Tanzania. The findings, in brief, reveal variation in teacher educators’ conceptions of the dominant domains of innovation. Two broad conceptions of teaching with six aspects are identified. Conceptions of educational studies are presented in four broad categories of description with four aspects. Similarly, in methodology subjects two conceptions are described with four aspects. On the integration of subject matter studies and subject methods, two broad conceptions are presented with six aspects. Conceptions of textbook prescription policy are characterised in two broad categories of description with four aspects. With the use of modules two broad conceptions are identified with six aspects. In addition, the study identifies four broad conceptions of future curriculum approaches with eight aspects. Looking across the categories of description, the results indicate that educators cope with innovation individually. Three character types of teacher educators are presented: loyal, creative and critical. Furthermore, four types of phenomena suggesting critical areas about teacher educators’ conceptions of innovation are described: educators’ prior educational background, technical factors, student teachers’ factors and shifting from teaching to learning. On the whole, educators express a number of frame factors in the process of change towards the aim of curriculum innovation. This indicates that the new curriculum (2000) is not implemented as intended by curriculum developers. Constraints to the implementation are presented and discussed in detail. From these findings, two models of educators’ stance towards curriculum innovation are presented and can be used as a framework for planning successful curriculum innovations and analysing practice in teachers’ colleges.

Det pedagogiska övervägandet : en uppmärksamhetsriktande studie i och genom humanvetenskaplig handlingsteori

Det övergripande syftet med avhandlingen är att bidra till en handlingsinriktad diskurs. Ambitionen är att rikta uppmärksamheten mot den pedagogiska övervägande handlingen genom att pröva konkreta exempel från en pedagogisk praktik mot en begreppsapparat inspirerad av den humanvetenskapliga handlingsteorin. Forskningsfrågorna lyder: Vad är en övervägande handling? Hur byggs den upp och vad förutsätter den? Bakgrunden till intresset att belysa den övervägande handlingen är en önskan att överbrygga klyftan mellan teori och praktik och att hitta ett sätt att samtala om ”tyst kunskap” och den konkreta pedagogiska verkligheten så att denna kan utvecklas på ett meningsfullt sätt. Förhållandet mellan intentionalitet och instrumentella handlingar är av särskilt intresse. Den aristoteliska begreppsapparaten som avser att belysa den mänskliga handlingen används i studien som både utgångspunkt och analysredskap. Retoriken ses som den vetenskap som kan beskriva och förklara hur vi skapar mening med hjälp av språket. Fyra fokussamtal med sammanlagt fem studerande på musikanimatörutbildningen genomfördes under vårterminen 2006. Referaten från samtalen bearbetades till en berättelse. I konstruktionen av berättelsen användes dels en fenomenologisk analys, dels narrativ bearbetning. De aristoteliska begreppen poíesis, praxis och theoria tillämpades och prövades på berättelsen varefter en retorisk analys genomfördes. Berättelsen visar två konkurrerande praxis. Utbildningen framstår i berättelsen dels som en horisontell ”alla kan”-utbildning, dels som en vertikal och lärarstyrd verksamhet. Berättelsen ger inte så många exempel på pedagogiska överväganden men tydliggör ändå den övervägande handlingen. Det pedagogiska övervägandet innebär ett väljande utifrån teoretiskt tänkbara och med praxis förenliga handlingsalternativ. Reflektion ingår i övervägandet men är inte detsamma som övervägande. Övervägandet är inte enbart en rationellt kalkylerande aktivitet. Holistiska och intuitiva procedurer är en viktig del i processen. Övervägande förutsätter dessutom ansvar.

Det var intressant, man måste tänka så mycket : öppna laborationer och V-diagram i kemiundervisningen

Laborationerna utgör i många skolor inom den grundläggande utbildningen en självklar del av kemiundervisningen. Laborationerna är vanligen formulerade som ”recept” och eleverna skall följa en given beskrivning då de genomför laborationen. Kravet på eget tänkande från elevernas sida kan härigenom bli litet. Laborationerna är därför utsatta för en hel del kritik på olika håll i världen, därför att de anses ineffektiva ur lärande-synvinkel. S.k. öppna laborationer är en annan typ av laboration som innebär att eleverna ställs inför ett problem eller en utmaning. Eleverna skall själva inom sin laborationsgrupp komma underfund med och planera hur de skall genomföra laborationen. Denna form av laborationer ställer andra krav på elevernas tänkande än traditionella ”kokbokslaborationer”. I denna studie har elever i en klass i årskurs 7 under sin första kemikurs arbetat med öppna laborationer. Laborationerna har av klassens lärare formulerats som utmaningar för eleverna. Eleverna har som ett hjälpverktyg under laborationen använt s.k. V-diagram. V-diagram utgör ett grafiskt verktyg som kan användas som en laborationsrapport. I V-diagrammet synliggörs de olika momenten som ingår i en laboration eller i en undersökning. Vilken är forskningsfrågan, hur planerar man att söka svar på sin fråga, vilka resultat har man kommit till och vilka slutsatser kan man dra? V-diagrammet innehåller också en teoretisk och begreppslig sida där laborationens teoretiska förankring synliggörs. Resultaten från undersökningen visar att arbetet med öppna laborationer i kombination med V-diagram hade positiv inverkan på elevernas uppfattning om sitt eget lärande. Eleverna upplevde att laborationerna krävde tänkande men att detta samtidigt ledde till förståelse. Eleverna hjälpte varandra att försöka förstå då de gemensamt skulle lösa problem. I diskussionen med sina kamrater och med läraren fick eleverna möjlighet att formulera sina egna uppfattningar och konfrontera dem mot andra uppfattningar. V-diagrammets struktur fungerade som vägledning då eleverna planerade sin laboration, men gav också en överblick över laborationer i efterhand då eleverna förberedde sig inför kursprovet, vilket för en del elever bidrog till deras förståelse. Grupperna var i allmänhet mycket fokuserade på uppgiften då de planerade en öppen laboration. Laborationerna hade alla en förankring i vardagen vilket gjorde att eleverna kunde göra kopplingar mellan sina egna erfarenheter och laborationen. Majoriteten av eleverna uppgav efter kemikursen att de upplevt den som intressant och laborationerna lyftes fram speciellt. De öppna laborationerna ställde stora krav på laborationsgrupperna och på elevernas samarbetsförmåga och gjorde laborationerna känsliga för grupprelaterade problem, genom att eleverna skulle klara av utmaningar gemensamt. För en elev med svag självuppfattning kan tillrättalagda laborationer med klara instruktioner kännas tryggare än en öppen laboration, där utmaningen är större. Samtidigt hade just utmaningarna, som var på en nivå som eleverna klarade av efter att ha tänkt och diskuterat med varandra, en positiv inverkan på självuppfattningen för ett flertal av eleverna. Att klara av utmaningar på rätt nivå kan inverka positivt på den egna själuppfattningen. De öppna laborationerna ställer krav på läraren att vara flexibel och kunna gå in i rollen av bl.a. handledare och coach. Samtidigt utgör lärare en representant för det naturvetenskapliga samfundet och har ansvar för att göra teori och begrepp tillgängliga för eleverna då de behöver dessa i sina undersökningar. För lärare kan de öppna laborationerna kännas problematiska, eftersom de själva sällan har erfarenheter av denna typ av laborationer från sin egen skoltid eller utbildning.

Våld i parrelationer : en begreppslig undersökning av ett moraliskt och samhälleligt problem

Mäns våld mot kvinnor i parrelationer är ett förekommande problem i det finländska samhället. Som en moralisk fråga råder det ingen tvekan om att våld i parrelationer är orätt. Den moraliska diskussionen kan ändå inte stanna där. När våldsproblematiken studeras närmare träder flera aspekter av moralfilosofiskt intresse fram. Detta är dock sammanlänkat med hela avhandlingens utgångspunkt: att moralfrågor i första hand är frågor i första person. Det handlar om hur var och en av oss som de personer vi är förhåller oss till andra människor i olika situationer. Det handlar om hur varje enskild person berörs av, möter eller står tyst inför t.ex. en problematik som våld i parrelationer. Genom den här utgångspunkten problematiserar avhandlingen en vanlig syn på etik och moral som en uppsättning yttre regler eller som något vi helt objektivt kan resonera kring utan att själva egentligen beröras och bli indragna i det vi diskuterar, eller utan hänsyn till dem som faktiskt berörs. Tyngdpunkten i avhandlingen läggs på en moralisk begreppslig undersökning kring ett antal begrepp som stiger fram som relevanta i mötet med våld i parrelationer. De för avhandlingen centrala begreppen är offentligt-privat, rättvisa, rättigheter, makt, skam, skuld, förlåtelse, omsorg, tillit och ansvar. I avhandlingen har jag beskrivit, kritiskt analyserat samt fördjupat en förståelse av dessa begrepp och uttryck som både rör ett individ- och ett samhällsplan. Hur dessa begrepp och uttryck används och fungerar i olika sammanhang uttrycker moraliska förhållningssätt gentemot våld, offer och förövare. I avhandlingen synliggörs detta och en konkret förankring sker med hjälp av följande material: finländskt lagstiftningsmaterial (förarbeten till lagar som berör våld i parrelationer under perioden 1991-2006) och berättelser av kvinnor som upplevt våld. Den begreppsliga analysen, där bl.a. olika feministiska teoretiker används, visar att språket inte är neutralt. Språket kan vara färgat av flera självklara förutsättningar och distanserande begrepp kan användas på ett sådant sätt att det moraliskt mest centrala och brännande döljs.

Myten om det rationella flödet : en studie av hur organisatorisk ledning formas genom omvärldsanalys och underrättelsearbete i kunskapsintensiva företagsmiljöer

Omvärldsanalys, omvärldsbevakning, competitive intelligence och business intelligence är begrepp i tiden. De används för att beskriva en växande yrkespraktik som spanar efter och analyserar omvärldsinformation. I stort sett samtliga större företag har idag infört ett organiserat underrättelsearbete (OUA), men praktiken inskränker sig inte till kommersiell verksamhet utan återfinns även till exempel i kommunal förvaltning och flertalet statliga myndigheter. I sin avhandling, Myten om det rationella flödet, beskriver Magnus Hoppe hur organiserat underrättelsearbete anpassas till olika situationer men också hur det påverkar organisationers strategi och utveckling. Samtidigt riktar Hoppe skarp kritik mot en övertro på rationalitet i organisationer och beskriver hur denna övertro vidmakthåller föråldrade idéer om hur ett väl fungerande underrättelsearbete bör organiseras och verka. Förutom beskrivning och kritik av de i dagsläget dominerande teorierna om organiserat underrättelsearbete, knyter Hoppe ihop sitt ämne med ett urval organisationsteoretiska teman som kretsar kring ledarskap och beslutsfattande. Därutöver formar han flera egna modeller i en reflekterande text om hur informationsurval, analytiska processer samt sociala kontakter påverkar organisationsmedlemmars uppfattningar om den egna organisationen, den värld de befinner sig i, men inte minst sin egen position. Ett återkommande konstaterande är att det inte går, som många populärt hållna böcker gör gällande, att skapa ett rationellt informationsflöde från omvärlden in i organisationens beslutsfattande processer. För detta är den inomorganisatoriska miljön alltför komplex, hävdar Hoppe, som stöder sina tankar på intervjuer med underrättelsearbetare vid fyra internationellt verksamma företag. Idén om det rationella informationsflödet är en myt som hindrar oss från att se hur organiserat underrättelsearbete faktiskt går till, argumenterar han. Men det innebär inte samtidigt att myten lätt låter sig avtäckas eller avfärdas. Istället är myten en del av vår kollektiva tro på organisationer som rationella och kontrollerbara samhällsaktörer. Med ett organiserat underrättelsearbete skapas förvisso goda förutsättningar för ett mer insiktsfullt beslutsfattande, men underrättelsearbetet gör också att de organisationer som tar det till sig framstår som rationellt styrda och omvärldsanpassade. Något som dagens organisationer och beslutfattare har ett stort behov av att kunna hävda. Organiserat underrättelsearbete innebär inte automatiskt att vare sig beslut eller ledning blir bättre, men det ger sken av det. Hoppe avslutar avhandlingen med att gå bortom myten då han beskriver organiserat underrättelsearbete som format av en kompletterande logik - att bidra till ett framväxande koordinerat handlande, där beslut vare sig behöver vara uttalade eller ens nödvändiga. Genom att påverka informationsurval och delta i analytiska processer på skiftande underrättelsearenor intar underrättelsearbetare en central roll i den interna kampen om hur omvärlden bör tolkas och därmed vad som tänks och görs i organisationens namn. Granskningsmannen, tillika opponenten, docent Bengt Gustavsson skriver i sitt utlåtande att "Kritiken mot rationalitet i organisationer har funnits sedan länge i organisationsteorin, inte minst sedan Herbert Simons dagar, men disputanden stannar inte vid denna kritik utan använder den för att lyfta fram alternativa fenomen och funktioner som han funnit genom sina undersökningar, t.ex. betydelser av sociala kontakter och småprat i underrättelsearbetet [...]; OUA som ideologisk agent i formandet av organisatoriskt tänkande; OUA som redskap för organisationens medlemmar att transcendera tid, rum och ego; och t.o.m. OUA som organiseringsprincip." Den andre granskningsmannen, professor Sven Hamrefors som i flera studier undersökt organisationers omvärldsbevakning, gör en kompletterande bedömning och lyfter fram att "Forskningsfrågan är relevant och angelägen" och "ett välkommet bidrag till att skapa en relation mellan idealet och verkligheten, vilket definitivt kommer att få ett genomslag på utvecklingen av kunskapsområdet." Hamrefors poängterar också att "det var länge sedan jag läste en så välformulerad svensk text", vilket borgar för att Hoppe når sitt mål att få fler än bara forskarkollektivet att ta till sig avhandlingens poänger och därmed lyckas synliggöra fenomenet, vilket är hans primära syfte. Organiserat underrättelsearbete är en verksamhet som vi fram till idag endast haft bristfällig kunskap om. Med Hoppes avhandling ändras läget, och vi kan nu utveckla en mer insiktsfull diskussion om vad detta växande fenomen innebär för både organisationer och samhälle.

Seriedebatt i 1950-talets Finland : en studie i barndom, media och reglering

I avhandlingen granskas den debatt som fördes om seriemediet och serieläsandet i Finland från början av 1950-talet till början av 1960-talet. Serietidningen var då ett nytt medium och föranledde en oro beträffande barns läsvanor. ”Seriefrågan” diskuterades i pressen och problematiken engagerade barnskyddsorganisationer och forskare, behandlades i riksdagen och undersöktes av en statlig kommitté. De olika debattuttrycken analyseras i studien. Avhandlingens teoretiska perspektiv är styrningsanalytiskt och bygger på diskussionen om regementalitet (governmentality). I studien granskas hur seriemediet, barndom och regleringen av dessa kom att definieras i behandlingen av det s.k. serieproblemet. Serierna definierades som ett problematiskt medium på ett flertal sätt. De huvudsakliga argumenten mot serierna var dels att de förstörde barns läsförmåga, dels att de budskap som serierna förmedlade till barnen var av fel slag. Enligt kritiken var serierna språkligt fattiga och innehållsmässigt alltför våldsamma. Följaktligen utgjorde serierna ett hot mot barnen. Barnen kom ur detta perspektiv att definieras som inkompetenta medieanvändare och i behov av skydd. I debatten upplyftes olika sätt att lösa och reglera problemet. Man undersökte problematiken och upplyste allmänheten om den, man försökte påverka serieutgivarna och man påkallade censur. Seriedebatten och den verksamhet som debattörerna ägnade sig åt ledde dock inte till synbara resultat, t.ex. ny lagstiftning eller förändringar i seriemarknaden. Ändå dog debatten i början av 1960-talet. Problemet med de serieläsande barnen hanterades m.a.o. genom själva debatten. Samtidigt uteblev mera drastiska former av reglering. Ett övergripande syfte för analysen av den kunskap som skapades i debatten – dess varierande förståelse av seriemedium, barndom och reglering – är att erbjuda infallsvinklar till aktuella diskussioner om och farhågor angående barns mediebruk. Med fokus på bredden hos debattens uttryck och de diskursiva ramarna för problematiseringen av barns serieläsande ger avhandlingen perspektiv på den med jämna mellanrum uppdykande frågeställningen om barns mediebruk.

The politics of multicultural encounters : feminist postcolonial perspectives

Det mångkulturella diskuteras livligt i den offentliga debatten idag. För att utveckla diskussionen är det viktigt att ta reda på vad som stöder bra mångkulturalism och vilka förutsättningar som finns för det mångkulturella i dagens Finland. Dessa frågor analyseras i Salla Tuoris doktorsavhandling "The politics of multicultural encounters. Feminist postcolonial perspectives." Avhandlingen behandlar hur det mångkulturella skapas i det så kallade "projektsamhället", det vill säga ett samhälle där en stor del av arbete organiseras i projekt. Studien baserar sig på fältarbete inom ett EU-finansierat sysselsättningsprojekt för invandrade kvinnor som pågick under 2002-2006 (och en bredare kontext av mångkulturellt arbete). Boken för en dialogen mellan feministiska postkoloniala analyser och vardagslivspolitiken. Studien belyser rasismens förekomst i Finland. Rasismen beskrivs ofta som baksidan av det mångkulturella, och den förknippas intimt med den invandring som skett sedan 1990-talet. Men rasism borde förstås som ett bredare fenomen, menar Tuori, det är mera än en medveten ideologi eller ett avsiktligt motiv. Arbetslivets diskriminerande strukturer samt sådan praxis i skolor, på arbetsplatser eller i grannskapet som leder till ojämställdhet, är också rasism. Det är viktigt att granska också hur expertis skapas inom det mångkulturella. Ett av studiens centrala bidrag är att lyssna på invandrares kunskap. I den etnografiska analysen framkommer att de invandrades kunskap inte alltid hörs, eller så uppfattas det inte som allmängiltig kunskap, utan som enskilda erfarenheter. Att inte lyssna kan leda till ojämställda praxis, utan att det nödvändigtvis innehåller en avsiktlig tanke att diskriminera. Studiet behandlar också möjligheter och betydelser av "empowerment" (bemäktigande, deltagande) i ett sysselsättningsprojekt. "Empowerment" förstås oftast som förstärkning av individers, ibland också gruppers, egen handlingsförmåga vilket leder till ökat handlingsutrymme. Begreppet används också inom socialpolitik och pedagogik. Som bäst fungerar "empowerment" som en kombination av förändrade yttre maktförhållanden och ökad personlig förmåga och då kan det vara ett verktyg för att stärka det mångkulturella samhället. Avhandlingen bidrar dessutom med ny kunskap om "projektsamhället" ur det enskilda projektets perspektiv. Det mångkulturella arbetet i Finland organiseras framförallt som projekt, vilket skapar strama tyglar för arbetet. Projekten ska svara mot det som finansiären anser vara viktiga tyngdpunkter och bearbeta sitt eget arbete därefter. Projektarbete innebär också ständiga rapporter, utvärderingar och "mainstreaming", vilket innebär att det administrativa får en förhållandevis stor roll i projekten. I det mångkulturella arbetet innebär detta att sysselsättningseffekten av själva projekten riktas framförallt till dem som arbetar med förvaltningen och inte de som arbetar med projektens huvudmål eller i själva projekten - och som oftast är finländare av finsk bakgrund.

Hjärtats vanor, tankens välvilja och handens gärning : dygd som vårdetiskt grundbegrepp

The main aim of the study is to elucidate the meaning and dimensions of the concept of „virtue‟, and to find the place of virtue in a caritative caring ethics, i.e. a caring ethics based on human love and mercy. The intention is to create a theory model which utilizes the possibilities of virtue in developing the caritative caring ethics as a whole. The caritative caring ethics has a universal potential – it is primarily not a professional ethics, but it may form a frame of reference and basis for formulating ethical codes, and for ethical discussions within different caring contexts. The hermeneutic approach of the study is inspired by Gadamer‟s philosophical hermeneutics combined with the view of hermeneutics as a hypothetical-deductive process. The study is guided by Eriksson‟s model of definition of concepts. The concept of „virtue‟ is studied focusing on its ethical dimensions. These ethical dimensions of virtue are seen as anchored to an inner ethos, whereas ethos stands for the ontological goodness, a basic notion of the Good that permeates the entity of the human being, and forms the base of the culture where he lives and acts. The overarching research questions are: 1. What is virtue? 2. What is „virtue‟ as a basic concept in caring science? 3. What place does virtue have in caritative caring ethics? The answer of the first question is mainly searched for by an ontological determination comprising partly an etymologic and semantic analysis of „virtue‟, and partly a determination of the essence of virtue. The answer to the second and third questions are mainly searched for using a contextual determination, where the purposive context and pragmatic features of virtue are studied in relation to caring ethics. The ontological and contextual determinations are brought together through hermeneutical interpretation, forming a new whole, which constitutes the results of the study. The results of the study are depicted in a theory model, in which the movement of virtue from ethos to deed is moulded as caritative caring ethics. The material of the study consists of dictionaries, texts written by Aristotle and St. Thomas Aquinas, articles, dissertations, and books, as well as parts of a pilot survey answered by 33 nurses. The results of the study show that the essence of virtue is primarily functional, not ethical. The ethical emerges when virtue is contextualized in a human communion. Virtue makes something fulfil its function well; makes the human being good, and gives him morals and morality. The human being needs prudence, love, and humility to acquire and develop the moral virtues. Virtue is a power, related to a value, which considering a caritative caring ethics consists of the caritas motif. Human love is shown through deeds, making the human being do what he is expected to do. Virtue, as an active power of becoming, affirms and clarifies the human being‟s ability to develop in the direction of the Good. Virtue becomes essential and unifying when morality appears in the human mind as auctoritas, an inner, prompting power based on divinity or a transcendental ethos. Together ethos and virtue create opportunities for an inner ethics based on voluntariness and joy in being and doing the true, the good, and the beautiful.

Hälsans grund kan bara hjärtat förstå : ett sökande efter kunskap om hälsa i ljuset av Blaise Pascals tänkande

The aim of this thesis is to gain new understanding of health based on the work Penseés (Thoughts) by Blaise Pascal. The research interest originates from the motive of the heart for the greatness of man in conjunction with his baseness. The study is hermeneutic and the purpose is to describe health formulated as new abductive theses based on the assumption that caring science and caring theology can be conjoined in the same ontology. The work Penseés is, in Gadamer’s sense, alive since the text is constantly being made use of and is in this occurence interpreted through the requirements made by caring science. Pascal’s arguments continue through the historically effected consciousness while the interpretation is confronted with the ontological model of health. In the initial horizon we find the understanding of the motion of health and the extension towards text materials which is undertaken by Pascal’s Penseés. to open up the perspective and be able to project the horizon of the text. In the encounter with the text, the core content will first be discussed in an interpretative part after which the understanding gained will be summarized into new abductive assumptions. On the basis of Gadamer’s emphasis on the applications of the interpretations, the merging of the horizons will identify health as something desired by man, what he is and what he wants to accomplish. The creation of health is the reason of the heart, and on the basis of what man wants to confide in, the rise of health will be established. The totality of greatness and baseness of man is achieved by the accomplishment of health. That man owns spiritual devotedness means health whereas unhealthy means that he is insecure of his character and leads a life with ill-considered amusements. When according to Pascal, man’s desires and thoughts are joined in the heart, a connecting relation will arise. Hence the spiritual edification that man will fail to secure if he puts too much of his confidence in transient reason is included, something that is insufficient when it comes to understand the meaning of health.