Arbetsplatsens Betydelse - från Självklarhet till Medvetenhet

Varför är arbetsplatsen en plats? Arbetsplatsens betydelse diskuterar den självklarhet som ofta karakteriserar en vetenskaplig diskussion om arbetsplatsen och dess fysiska existens. Tyngdpunkten inom platsforskningen har kommit att långt ligga på platsens utformning, på dess innehåll och skeenden istället för på platsen i sig. Den snabba informationsteknologiska utvecklingen leder emellertid till att man kan ifrågasätta huruvida dagens traditionella arbetsplatser med deras fysiska attribut överhuvudtaget behövs. En frigörelse från rummets och tidens restriktioner skulle medföra att en fysisk arbetsplats inte längre kunde ses som självklar. I en situation där individen behåller arbetet som aktivitet men förlorar sin kontakt med den traditionella arbetsplatsen (blir arbetsplatslös) uppstår ett behov av att veta om man samtidigt förlorar något betydelsefullt. Bör värden överföras från den traditionella arbetsplatsen till arbete under mera virtuella och gränslösa villkor och i så fall vilka? Arbetsplatsens betydelse söker en förståelse för den betydelse arbetstagarna sätter vid sin arbetsplats och framförallt vid det faktum att den är en fysisk plats. Intervjuer med distansarbetare och traditionella kontorsarbetare visar att arbetsplatsen legitimerar arbetet, avgränsar arbetet, stöder arbetstagaren i arbetet och stöder arbetstagaren som människa. Detta är enligt dem svaret på varför det ligger ett värde i att traditionellt se och uppleva arbetsplatsen som en fysisk plats.

Estudio diacrónico comparativo de los usos y la semántica de la preposición DE en dos novelas españolas: Libro del caballero Zifar y El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha

Prepositioner är välkända för sin polysemi eller betydelsemångfald, och utgångspunkten för den här uppsatsen har varit ett intresse av att undersöka om det är möjligt att för en av de mest mångtydiga spanska prepositionerna, DE, finna en sammanhängande semantisk struktur, eller om det är nödvändigt att se de olika betydelserna som inbördes orelaterade. För att utreda den här frågan och ge den ett diakroniskt perspektiv undersöker jag i den här uppsatsen användningen av den spanska prepositionen DE i två romaner ur den spanska litteraturhistorien, Libro del caballero Zifar och El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha, del I. Uppsatsen består av tre delar. I kapitel två ger jag en teoretisk översikt över spanskans prepositionssystem och prepositionerna beskrivs både ur syntaktisk och semantisk synvinkel. Dessutom presenteras den kognitiva grammatiken och dess synsätt på prepositioner. Huvuddelen av arbetet koncentrerar sig på att presentera prepositionen DE på två sätt och enligt två skilda metoder. I kapitel tre presenteras de olika kontextuella användningarna av DE enligt den traditionella, historisk-komparativa metoden. Med utgångspunkt i dessa kontextuella användningar ställer jag i kapitel fyra med stöd av den kognitiva grammatikens begreppssystem upp en semantisk nätverksmodell av de olika betydelser som jag fastställt för DE i den funktionella analysen. För den semantiska beskrivningen har jag använt mig av den kognitiva grammatiken, eftersom denna grammatikuppfattning i motsats till den traditionella grammatiken ser polysemin som regel och utgångspunkt i den semantiska strukturen. Analysdelen av uppsatsen inleds med den funktionella presentationen av användningarna av DE av två grundläggande skäl: För det första anser jag det ändamålsenligt att för den semantiska beskrivningen ha en solid bas av exempel där användningen av DE analyserats med hänsyn till kontexten. Kapitel tre är därför indelat i fyra huvuddelar, enligt vilken ordklass DEs huvudord tillhör, t.ex.: substantiv, adjektiv, verb. I exemplen i den fjärde gruppen fungerar prepositionsfrasen som inleds av DE som en mer fristående bestämning på frasnivå, där huvudordets ordklasstillhörighet inte är av avgörande betydelse. För det andra utgår jag från att en viss utveckling av DE har skett under de 300 år som tidsmässigt skiljer de båda romanerna åt, både vad gäller dess användning och dess semantik. För att komma underfund med och beskriva utsträckningen hos denna utveckling är det nödvändigt att den komparativa delen presenteras innan den semantiska beskrivningen kan inledas. Resultaten av den komparativa analysen är att ett antal smärre skillnader i användningen förekommer, men detta till trots har ingen betydande semantisk utveckling kunnat iakttas. Detta innebär att den semantiska beskrivningen av DE kan göras utifrån ett relativt enhetligt material. Jag har följaktligen också kunnat ställa upp en enhetlig semantisk nätverksmodell av tolv olika, relaterade betydelser hos DE. Utgående från mitt material är det sålunda möjligt att se DEs polysemi som ett sammanhängande nätverk, trots att vissa av betydelserna kan verka sinsemellan motstridiga och att 300 år skiljer åt de två böckerna. Nyckelord: prepositioner, DE: semantik och användning, polysemi, kognitiv grammatik, diakroni

A Literary Turn : Rethinking the Roles of Generalization and Theory in Anglo-American Moral Philosophy

This work investigates the role of narrative literature in late-20th century and contemporary Anglo-American moral philosophy. It aims to show the trend of reading narrative literature for purposes of moral philosophy from the 1970 s and early 80 s to the present day as a part of a larger movement in Anglo-American moral philosophy, and to present a view of its significance for moral philosophy overall. Chapter 1 provides some preliminaries concerning the view of narrative literature which my discussion builds on. In chapter 2 I give an outline of how narrative literature is considered in contemporary Anglo-American moral philosophy, and connect this use to the broad trend of neo-Aristotelian ethics in this context. In chapter 3 I connect the use of literature to the idea of the non-generalizability of moral perception and judgment, which is central to the neo-Aristotelian trend, as well as to a range of moral particularisms and anti-theoretical positions of late 20th century and contemporary ethics. The joint task of chapters 2 and 3 is to situate the trend of reading narrative literature for the purposes of moral philosophy in the present context of moral philosophy. In the following two chapters, 4 and 5, I move on from the particularizing power of narrative literature, which is emphasized by neo-Aristotelians and particularists alike, to a broader under-standing of the intellectual potential of narrative literature. In chapter 4 I argue that narrative literature has its own forms of generalization which are enriching for our understanding of the workings of ethical generalizations in philosophy. In chapter 5 I discuss Iris Murdoch s and Martha Nussbaum s respective ways of combining ethical generality and particularity in a philosophical framework where both systematic moral theory and narrative literature are taken seriously. In chapter 6 I analyse the controversy between contemporary anti-theoretical conceptions of ethics and Nussbaum s refutation of these. I present my suggestion for how the significance of the ethics/literature discussion for moral philosophy can be understood if one wants to overcome the limitations of both Nussbaum s theory-centred, equilibrium-seeking perspective, and the anti-theorists repudiation of theory. I call my position the inclusive approach .

Den framställande gesten : Om konstverkets presentation i den moderna konstutställningen

The Gesture of Exposure On the presentation of the work of art in the modern art exhibition The topic of this dissertation is the presentation of art works in the modern art exhibition as being the established and conventionalized form of art encounter. It investigates the possibility of a theorization of the art exhibition as a separate object for research, and attempts to examine the relationship between the art work and its presentation in a modern art exhibition. The study takes its point of departure in the area vaguely defined as exhibition studies, and in the lack of a general problematization of the analytical tools used for closer examination of the modern art exhibition. Another lacking aspect is a closer consideration of what happens to the work of art when it is exposed in an art exhibition. The aim of the dissertation is to find a set of concepts that can be used for further theorization The art exhibition is here treated, on the one hand, as an act of exposure, as a showing gesture. On the other hand, the art exhibition is seen as a spatiality, as a space that is produced in the act of showing. Both aspects are seen to be intimately involved in knowledge production. The dissertation is divided into four parts, in which different aspects of the art exhibition are analyzed using different theoretical approaches. The first part uses the archaeological model of Michel Foucault, and discusses the exhibition as a discursive formation based on communicative activity. The second part analyses the derived concepts of gesture and space. This leads to the proposition of three metaphorical spatialities the frame, the agora and the threshold which are seen as providing a possibility for a further extension of the theory of exhibitions. The third part extends the problematization of the relationship between the individual work of art and its exposure through the ideas of Walter Benjamin and Maurice Blanchot. The fourth part carries out a close reading of three presentations from the modern era in order to further examine the relationship between the work of art and its presentation, using the tools that have been developed during the study. In the concluding section, it is possible to see clearer borderlines and conditions for the development of an exhibition theory. The concepts that have been analysed and developed into tools are shown to be useful, and the examples take the discussion into a consideration of the altered premises for the encounter with the postmodern work of art.

History, Transfer, Politics : Five studies on the legacy of Uppsala philosophy

The Uppsala school of Axel Hägerström can be said to have been the last genuinely Swedish philosophical movement. On the other hand, the Swedish analytic tradition is often said to have its roots in Hägerström s thought. This work examines the transformation from Uppsala philosophy to analytic philosophy from an actor-based historical perspective. The aim is to describe how a group of younger scholars (Ingemar Hedenius, Konrad Marc-Wogau, Anders Wedberg, Alf Ross, Herbert Tingsten, Gunnar Myrdal) colonised the legacy of Hägerström and Uppsala philosophy, and faced the challenges they met in trying to reconcile this legacy with the changing philosophical and political currents of the 1930s and 40s. Following Quentin Skinner, the texts are analysed as moves or speech acts in a particular historical context. The thesis consists of five previously published case studies and an introduction. The first study describes how the image of Hägerström as the father of the Swedish analytic tradition was created by a particular faction of younger Uppsala philosophers who (re-) presented the Hägerströmian philosophy as a parallel movement to logical empiricism. The second study examines the confrontations between Uppsala philosophy and logical empiricism in both the editorial board and in the pages of Sweden s leading philosophical journal Theoria. The third study focuses on how the younger generation redescribed Hägerströmian legal philosophical ideas (Scandinavian Legal Realism), while the fourth study discusses how they responded to the accusations of a connection between Hägerström s value nihilistic theory and totalitarianism. Finally, the fifth study examines how the Swedish social scientist and Social Democratic intellectual Gunnar Myrdal tried to reconcile value nihilism with a strong political programme for social reform. The contribution of this thesis to the field consists mainly in a re-evaluation of the role of Uppsala philosophy in the history of Swedish philosophy. From this perspective the Uppsala School was less a collection of certain definite philosophical ideas than an intellectual legacy that was the subject of fierce struggles. Its theories and ideas were redescribed in various ways by individual actors with different philosophical and political intentions.

Wipert von Blücher und Finnland : Alternativpolitik und Diplomatie im 'Dritten Reich'

This dissertation explores the role of the German minister to Helsinki, Wipert von Blücher (1883-1963), within the German-Finnish relations of the late 1930s and the Second World War. Blücher was a key figure – and certainly one of the constants – within German Finland policy and the complex international diplomacy surrounding Finland. Despite representing Hitler’s Germany, he was not a National Socialist in the narrower sense of the term, but a conservative civil servant in the Wilhelmine tradition of the German foreign service. Along with a significant number of career diplomats, Blücher attempted to restrict National Socialist influence on the exercise of German foreign policy, whilst successfully negotiating a modus vivendi with the new regime. The study of his political biography in the Third Reich hence provides a highly representative example of how the traditional élites of Germany were caught in an cycle of conformity and, albeit tacit, opposition. Above all, however, the biographical study of Blücher and his behaviour offers an hitherto unexplored approach to the history of the German-Finnish relations. His unusually long tenure in Helsinki covered the period leading up to the so-called Winter War, which left Blücher severely distraught by Berlin’s effectively pro-Soviet neutrality and brought him close to resigning his post. It further extended to the German-Finnish rapprochement of 1940/41 and the military cooperation of both countries from mid-1941 to 1944. Throughout, Blücher developed a diverse and ambitious set of policy schemes, largely rooted in the tradition of Wilhelmine foreign policy. In their moderation and commonsensical realism, his designs – indeed his entire conception of foreign policy – clashed with the foreign political and ideological premises of the National Socialist regime. In its theoretical grounding, the analysis of Blücher’s political schemes is built on the concept of alternative policy and indebted to A.J.P. Taylor’s definition of dissent in foreign policy. It furthermore rests upon the assumption, introduced by Wolfgang Michalka, that National Socialist foreign policy was dominated by a plurality of rival conceptions, players, and institutions competing for Hitler’s favour (‘Konzeptionen-Pluralismus’). Although primarily a study in the history of international relations, my research has substantially benefited from more recent developments within cultural history, particularly research on nobility and élites, and the renewed focus on autobiography and conceptions of the self. On an abstract level, the thesis touches upon some of the basic components of German politics, political culture, and foreign policy in the first half of the 20th century: national belonging and conflicting loyalties, self-perception and representation, élites and their management of power, the modern history of German conservatism, the nature and practice of diplomacy, and, finally, the intricate relationship between the ethics of the professional civil service and absolute moral principles. Against this backdrop, the examination of Blücher’s role both within Finnish politics and the foreign policy of the Third Reich highlights the biographical dimension of the German-Finnish relationships, while fathoming the determinants of individual human agency in the process.

War and Revolution in St. Petersburg : Modernist Links in the Poetry of Edith Södergran and Anna Andreevna Akhmatova

Important modernists in their own countries, Anna Akhmatova and Edith Södergran are compared in this dissertation as poets whose poetry reflects the climactic events of the early twentieth century in Finland and Russia. A comparatist, biographical and historical approach is used to uncover the circumstances surrounding these events. First the poets’ early works are reviewed and their contemporaries are mentioned to provide a poetic context. Then a brief review of Finnish and Russian history situates them historically. Next, the rich literary diversity of St. Petersburg’s Silver Age is presented and the work of the poets is viewed in context before their poetry is compared, as the First World War, October Revolution and subsequent Finnish Civil War impact their writing. While biography is not the primary focus, it becomes important as inevitably the writers’ lives are changed by cataclysmic events and the textual analysis of the poems in Swedish, Russian and English shows the impact of war on their poetry. These two poets have not been compared before in a critical review in English and this work contributes to needed work in English. They share certain common modernist traits: attention to the word, an intimate, unconventional voice, and a concern with audience. In addition, they both reject formal traditions while they adopt new forms and use modern, outside influences such as art, architecture and philosophy as subject matter and a lens through which to focus their poetry. While it may seem that Anna Akhmatova was the most socially aware poet, because of the censorship she endured under Stalin, my research has revealed that actually Edith Södergran showed the most social consciousness. Thus, a contrast of the poets’ themes reveals these differences in their approaches. Both poets articulated a vibrant response to war and revolution becoming modernists in the process. In their final works created in the years before their deaths, they reveal the solace they found in nature as well as final mentions of the violent events of their youth. Keywords: St. Petersburg, Modernism, Symbolism, Acmeism, Silver Age, Finland-Swedish literature

Konstruktioner och valens : Verbfraser med åt i ett jämförande perspektiv

Det har knappast undgått någon som är språkligt medveten att finlandssvenskan och sverigesvenskan skiljer sig åt till vissa delar. Olikheterna återfinns på olika språkliga nivåer. Mest kända och omskrivna är de lexikologiska skillnaderna, dvs. skillnaderna på ordplanet. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats syntaktiska skillnader, dvs. skillnader i hur satser och meningar byggs upp. För att öka kunskapen om finlandssvensk syntax initierade Språkvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland projektet Svenskan i Finland – syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, som pågick åren 2004–2006. Min avhandling har kommit till inom ramen för det projektet. Prepositionerna (t.ex. av, i, på, för, till, åt osv.) är så kallade funktionsord som har till uppgift att binda samman de mer betydelsetunga orden till satser och meningar. Den finlandssvenska prepositionsanvändningen skiljer sig i viss mån från den sverigesvenska, och ”åt” är en av de prepositioner som ofta lyfts fram som exempel. Finlandssvenskarna säger t.ex. ”han gav en bok åt Lena” i stället för ”han gav en bok till Lena” eller ”han gav Lena en bok”. De säger ”berätta något åt någon” (i stället för ”för”) och de säger ”ringa åt någon” i stället för ”ringa någon”. Ett huvudsyfte med min undersökning är att ta reda på hur pass stora skillnaderna är om man ser till samtliga belägg på ”åt” i ett material och inte bara till sådana som man fäster sig vid för att man vet att de avviker i finlandssvenskan. Undersökningen är korpusbaserad. Det betyder att jag letat efter alla belägg på kombinationer av verb och prepositionen ”åt” i rätt stora textmassor som finns tillgängliga i elektronisk form. Materialet ligger i Språkbanken i Finland och omfattar huvudsakligen tidningstext och skönlitteratur. Jag har använt mig av en textmassa på sammanlagt ungefär 40 miljoner löpande ord, drygt 23 miljoner finlandssvenska och drygt 19 miljoner sverigesvenska. Det materialet gav ca 20 000 åt-belägg att studera, och det visade sig något oväntat att ”åt” inte alls är vanligare i finlandssvenskan än i sverigesvenskan när det gäller skriftspråk, åtminstone inte i professionella skribenters språk. Om man kompenserar för att den finlandssvenska och den sverigesvenska korpusen inte är helt lika i fråga om genrefördelning och ålder, kommer man fram till i stort sett samma frekvens för ”åt” i båda korpusarna. För den närmare analysen av vilka mönster åt-beläggen uppvisar har jag först och främst utnyttjat konstruktionsgrammatik men också ramsemantik och valensteori. Konstruktionsgrammatiken är ingen enhetlig teori, men tanken om grammatiska konstruktioner är gemensam. Konstruktioner representerar allt från generella syntaktiska mönster till specifika mönster för språkliga enskildheter. Uppfattningen om vad som ska inbegripas i begreppet varierar, men definitionen av ”konstruktion” som ”par (eller konstellationer) av form och betydelse” är gemensam. ”Konstruktion” avser aldrig konkreta belägg i texter eller yttranden utan alltid det abstrakta mönstret bakom dessa. Och varje yttrande är resultatet av att en stor mängd konstruktioner samverkar. I min analys har jag utgått ifrån att beläggen med ”åt” kan återföras på olika konstruktioner eller mönster utifrån vad som är gemensamt för grupper av belägg. Jag har sett på vad åt-frasen i samverkan med verbet har för funktion i beläggen. En åt-fras är syntaktiskt en prepositionsfras och består av en preposition och en rektion. Exempelvis utgör ordparet ”åt skogen” en prepositionsfras där ”skogen” är rektion. Ur mitt material har jag kunnat abstrahera fram fem övergripande mönster där referenten för rektionen har olika så kallade semantiska roller. Åt-frasen kan i kombination med verbet ange mål eller riktmärke, som i t.ex. svänga åt höger, dra åt helvete, ta sig åt hjärtat, luta åt en seger för IFK. Den kan för det andra ange mottagare (t.ex. ge varsin kaka åt hundarna, bygga en bastu åt sina svärföräldrar, skaffa biljetter åt en kompis). För det tredje kan åt-frasen avse en referent som har nytta (eller skada) av en aktion (t.ex. klippa häcken åt grannen, ställa in digitalboxen åt sin moster). Åt-frasen kan slutligen avse den eller det som är föremål antingen för en kommunikationsaktion (vinka åt sin son, skratta åt eländet) eller en attityd eller känsla (glädja sig åt framgången). Utöver dessa huvudmönster finns det ett antal smärre grupper av belägg som bildar egna mönster, men de utgör sammanlagt under 3 % i bägge korpusarna. Inom grupperna kan undermönster urskiljas. I t.ex. mottagargruppen representerar ”ge varsin kaka åt hundarna” överföringskonstruktion, ”bygga en bastu åt sina svärföräldrar” produktionskonstruktion och ”skaffa biljetter åt en kompis” ombesörjningskonstruktion. Alla typer är gemensamma för bägge materialen, men andelen belägg som representerar de olika typerna skiljer sig betydligt. I det sverigesvenska materialet står t.ex. det mönster där åt-frasen avser mål eller riktmärke för en mycket större andel av beläggen än i finlandssvenskan. Också andelen belägg där åt-frasen avser någon som har nytta (eller skada) av en aktion är mycket högre i det sverigesvenska materialet. I det finlandssvenska materialet står i gengäld mottagarbeläggen för över 50 % av beläggen medan andelen i det sverigesvenska materialet är bara 30 %. Inom gruppen utgör belägg av produktions- och ombesörjningstyp dessutom en mindre andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Dessa står till sin funktion nära den typ som avser den som har nytta av aktionen. De konkreta beläggen på överföring (ge varsin kaka åt hundarna) utgör en större andel i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska (ca 8 % mot 3 %), men typiskt för båda materialen är hög kollokationsgrad (”kollokation” avser par eller grupper av ord som uppträder oftare tillsammans än de statiskt sett skulle göra vid helt slumpmässig förekomst). Största delen av mottagarbeläggen utgörs av fraser av typen ”ge arbete åt någon, ge eftertryck åt något, ge liv åt något; ägna tid åt något, ägna sitt liv åt något, ägna uppmärksamhet åt något”. De här slutsatserna gäller alltså skriftspråk. I talspråk ser fördelningen annorlunda ut. Typiskt för prepositionen ”åt” är överhuvudtaget hög kollokationsgrad. Det förefaller som om språkanvändarna har tydliga, färdiga mallar för var ”åt” kan komma in. Det enda mönster som verkar helt produktivt, i den meningen att elementen är i stort sett fritt kombinerbara, är kombinationer av verb och åt-fras där åt-frasen avser den som har nytta av något. Att någon utför något för någons räkning verkar överlag kunna uttryckas med prepositionen ”åt”: t.ex. ”tvätta bilen åt pappa, ringa efter en taxi åt kunden”. Till och med belägg av typen ”hon drömde åt honom att bli ordinarie adjunkt” förekommer i någon mån. Konstruktionen är produktiv i båda språkvarieteterna men uppenbart är att konstruktion med mottagare har tolkningsföreträde i vissa fall i finlandssvenskan: ”Filip skrev ett brev åt sin syster” tolkas av sverigesvenskar som att Filip skrev brevet för systerns räkning, medan finlandssvenskar överlag uppenbarligen tolkar det som att Filip skrev till sin syster, att systern var mottagare av brevet. Ungefär 20 % av alla belägg i båda materialen representerar fall där ”åt” utgör partikel. Verb och ”åt” är närmare förbundna med varandra än när ”åt” utgör normal preposition. Exempel på partikelbelägg är ”han kom inte åt strömbrytaren, det gick åt mängder med saft, landet får dra åt svångremmen, de roffade åt sig de bästa platserna”. Också partikelmaterialet ser på ett generellt plan väldigt lika ut i båda språkvarieteterna. Den största skillnaden uppvisar den reflexiva typen ”roffa åt sig”. Medan typen är mycket homogen i det sverigesvenska materialet är variationen större i det finlandsvenska. Dels uppträder fler verb i kombinationen (han köpte åt sig ett par jeans), dels vacklar ordföljden (han nappade åt sig ett paraply ~ han nappade ett paraply åt sig). Att ”åt” används mer i vissa funktioner i finlandsvenskan brukar förklaras med påverkan från finskans allativ (ändelsen -lle: hän antoi kirjan Astalle > hon gav en bok åt Asta). Allt tyder dock på att den finlandssvenska åt-användningen delvis är en relikt. I äldre sverigesvenska källor träffar man på ”åt” i sådana kontexter som numera är typiska för finlandsvenskan. Det finlandssvenska språkområdet ligger ute i periferin i relation till det språkliga centrum som förändringar sprider sig från (för svenskans del främst Stockholmstrakten) och typiskt för perifera områden är att de uppvisar ålderdomliga drag också när inga kontaktfenomen spelar in. Allativen kan naturligtvis ha bidragit till att bevara användningen av ”åt” i finlandssvenskan. Att det är just ”åt” som används” beror antagligen på att prepositionen har flest funktioner gemensamt med allativen rent kognitivt om man jämför med de betydligt mer frekventa prepositionerna ”till” och ”för”. Uppenbart är också att åt-användningen därtill lever sitt eget liv i finlandssvenskan. I vissa varieteter av finlandssvenska kan man t.ex. höra yttranden av typ ”alla fiskarna dog åt dom”. Som språklig enskildhet har det ingen finsk förebild med allativ. Yttrandet är ett exempel på töjning av en svensk konstruktion. Modell finns dels i det mönster där åt avser den som har nytta eller skada av något, dels i relationell användning av ”åt”: han är hantlangare åt Eriksson ~ han är Erikssons hantlangare. Vid språkkontakt är det överlag konstruktioner som har förebild i det låntagande språket som lånas in från det långivande språket, medan konstruktioner som saknar förebild är betydligt mindre benägna att vinna insteg.

A sequential analysis of "nú" and "núna" in Icelandic conversation

This thesis is an empirical study of how two words in Icelandic, "nú" and "núna", are used in contemporary Icelandic conversation. My aims in this study are, first, to explain the differences between the temporal functions of "nú" and "núna", and, second, to describe the non-temporal functions of "nú". In the analysis, a focus is placed on comparing the sequential placement of the two words, on their syntactical distribution, and on their prosodic realization. The empirical data comprise 14 hours and 11 minutes of naturally occurring conversation recorded between 1996 and 2003. The selected conversations represent a wide range of interactional contexts including informal dinner parties, institutional and non-institutional telephone conversations, radio programs for teenagers, phone-in programs, and, finally, a political debate on television. The theoretical and methodological framework is interactional linguistics, which can be described as linguistically oriented conversation analysis (CA). A comparison of "nú" and "núna" shows that the two words have different syntactic distributions. "Nú" has a clear tendency to occur in the front field, before the finite verb, while "núna" typically occurs in the end field, after the object. It is argued that this syntactic difference reflects a functional difference between "nú" and "núna". A sequential analysis of "núna" shows that the word refers to an unspecified period of time which includes the utterance time as well as some time in the past and in the future. This temporal relation is referred to as reference time. "Nú", by contrast, is mainly used in three different environments: a) in temporal comparisons, 2) in transitions, and 3) when the speaker is taking an affective stance. The non-temporal functions of "nú" are divided into three categories: a) "nú" as a tone particle, 2) "nú" as an utterance particle, and 3) "nú" as a dialogue particle. "Nú" as a tone particle is syntactically integrated and can occur in two syntactic positions: pre-verbally and post-verbally. I argue that these instances are employed in utterances in which a speaker is foregrounding information or marking it as particularly important. The study shows that, although these instances are typically prosodically non-prominent and unstressed, they are in some cases delivered with stress and with a higher pitch than the surrounding talk. "Nú" as an utterance particle occurs turn-initially and is syntactically non-integrated. By using "nú", speakers show continuity between turns and link new turns to prior ones. These instances initiate either continuations by the same speaker or new turns after speaker shifts. "Nú" as a dialogue particle occurs as a turn of its own. The study shows that these instances register informings in prior turns as unexpected or as a departure from the normal state of affairs. "Nú" as a dialogue particle is often delivered with a prolonged vowel and a recognizable intonation contour. A comparative sequential and prosodic analysis shows that in these cases there is a correlation between the function of "nú" and the intonation contour by which it is delivered. Finally, I argue that despite the many functions of "nú", all the instances can be said to have a common denominator, which is to display attention towards the present moment and the utterances which are produced prior or after the production of "nú". Instead of anchoring the utterances in external time or reference time, these instances position the utterance in discourse internal time, or discourse time.

Litteraturundervisning och ämnessyn i modersmål och litteratur: En kvalitativ undersökning bland 13 modersmålslärare inom den grundläggande utbildningen (åk 7–9)

I denna avhandling undersöker jag hur modersmålslärare inom den grundläggande utbildningen (åk 7–9) undervisar i litteratur. De frågor jag ställer mig är: Hur förverkligar lärarna sin litteraturundervisning i praktiken, hur förhåller de sig till den nya läroplanen i ämnet, Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004, samt med vilken ämnes-, litteratur- och kunskapssyn utgår de från i sin undervisning? Undersökningsresultatet analyseras utifrån läroplan och utifrån en läsarorienterad, sociokulturell och funktionell litteratursyn och litteraturpedagogik. Undersökningen är kvalitativ och riktar sig i form av ett frågeformulär till alla modersmålslärare i högstadierna i huvudstadsregionen. Tretton lärare deltar slutligen och åtta av dessa svar uppföljs genom en tematisk intervju. Undersökningen sker våren 2005. Forskningsresultatet visar på att flera av lärarna till stor del bygger upp sin undervisning utifrån färdiga uppgifter och koncept och att undervisningen styrs av metoden, av frågan hur. Dessa lärares undervisning sker således inte utgående från en enhetlig ämnes-, litteratur- och kunskapssyn, utan ämnessynen varierar beroende på uppgift. Recensionen är den arbetsuppgift som är vanligast bland lärarna, även om flera lärare ställer sig tveksamma till den. Övriga uppgifter som förekommer bland flera lärare är uppgiftskoncept kring klassiker och litterära samtal inför klass. Tematisk litteraturundervisning används även av flera lärare, liksom Netlibris, som innebär att två klasser från olika skolor över nätet diskuterar en skönlitterär text. Både Netlibris och tematisk litteraturundervisning är metoder som lärarna förhåller sig positiva till och ser pedagogiska fördelar med. Den tematiska undervisningen sker emellertid ofta i form av koncept som återkommer i samma form år efter år. Två lärare strävar dock efter att arbeta utifrån en enhetlig ämnessyn – den erfarenhetspedagogiska. Dessa lärare använder sig av färre koncept i sin undervisning. De bygger snarare upp sin undervisning utifrån frågan varför än hur, vilket innebär att de i högre grad har möjlighet att beakta elevernas intressen och behov i utformandet av undervisningen. Detta syns bland annat i valet av böcker och teman. En av dessa lärare använder sig även av portfölj- och loggboksmetodik och låter, i enlighet med läroplanen, eleverna själva vara med och utvärdera undervisningen och den egna utvecklingen. Lärarna verkar överlag förhålla sig mera positiva till de uppgifter som bygger på dialog och som tar fasta på läsaren i läsprocessen. Trots att lärarna betonar dialogens betydelse i litteraturundervisningen, bygger undervisningen ändå ofta, och i flera fall helt och hållet, på uppgifter som saknar dialog. En av orsakerna till detta kan vara att gamla koncept, trots nya uppgifter, lever kvar i undervisningen. Att lärarna framhåller de uppgifter som utgår från läsning av gemensamma texter och som tar fasta på en läsarorienterad och sociokulturell litteratursyn, visar dock på att de nya uppgifterna håller på att omkullkasta de gamla; lärarnas litteraturundervisning befinner sig således i förändring. Samtliga lärare förhåller sig positiva till litteraturundervisning och framhåller att litteraturen sedan deras egen skoltid fått en mera framträdande roll i undervisningen. De påpekar också att modersmålsundervisningen idag är mindre färdighetsinriktad och går mot en ökad dialog.

Tidigt fullständigt svenskt språkbad i Esbo

Avhandlingen behandlar tidigt fullständigt svenskt språkbad i Esbo. Arbetet utreder vad tidigt fullständigt språkbad innebär samt vad språkbadsföräldrars och språkbadslärares åsikter om språkbadet i Esbo är. Undersökningen omfattar 60 familjer samt samtliga lärare (14 st) som arbetar med språkbad i Esbo. Undersökningen består av två enkäter; en till språkbadsföräldrar och en tillspråkbadslärare. Av de 60 enkäter som sändes ut till språkbadsföräldrarna besvarades 45, dvs. 75%. 12 lärare av 14, dvs. 86%, besvarade den andra enkäten. Det är viktigt att känna till centrala begrepp i anslutning till tvåspråkighet, då man talar om andraspråkstillägnandet i språkbad. I detta arbete presenteras en modell (Sahi, 1999) som åskådliggör centrala begrepp i anslutning till tvåspråkighet. Tidigtfullständigt språkbad är ett program som är planerat att omfatta hela grundskolan. Språkbad är ämnat för enspråkiga majoritetsbarn i ett tvåspråkigt land. Dessa barn tillägnar sig minoritetsspråket i skolan. Språkbadet är inte enbart ett program, utan även en metod. Skillnaden mellan språkbad och traditionell undervisning i språk är att man i språkbadet betonar kommunikation framom grammatik. Målet medspråkbadet är funktionell tvåspråkighet. Många faktorer inverkar på andraspråkstillägnandet i språkbadet. I detta arbete betonas attitydernas och motivationens betydelse. Språkbad kräver en medveten och aktiv insats av föräldrarna. Vidare betonar litteraturen som behandlar språkbad undervisningsmetodernas betydelse samt språkbadslärarens viktiga roll. Föräldrarna är nöjda med språkbadsprogrammet, eftersom det givit goda resultat och motsvarat förväntningarna. Enligt föräldrarna är språkbad ett mjukt, modernt och effektivt program. Föräldrarna anser att barnen lär sig badspråket på ett naturligt sätt och även får en öppnare inställning till språk och kulturer. Föräldrarna betonar lärarnas viktiga insatser samt kontinuitetens betydelse. Vidare tycker föräldrarna att språkbadet borde inledas i ett tidigare skede och att eleverna borde ha mera kontakt med badspråket utanför skolan. Målet med att barnen går i språkbad är, enligt föräldrarna, att barnen ska förstå och tala språket flytande samtkänna kulturen som hör ihop med språket. Både föräldrarna och lärarna tycker att språkbadsklasserna är för stora och att det är brist på material. Lärarna anser att man mer än tidigare borde informera allmänheten, beslutsfattare samt föräldrar om verksamheten. Därtill tycker lärarna att samarbetet mellan daghem och skola samt specialundervisningen borde utvecklas. Lärarna betonar att språkbad inte lämpar sig för alla barn. Lärarna anser sig främst behöva praktiska råd av andra som arbetar med språkbad samt teoretisk kunskap. Både föräldrarna och lärarna tycker att språkbadsverksamheten i Esbo borde koordineras och att språkbadselevernas prestationer noggrant borde följas upp. Nyckelord: Tvåspråkighet, Språkbad, Andraspråkstillägnande Keywords: Bilingualism, Immersion, Second Language Aquisition.

Adult-type hypolactasia: Genotype-phenotype correlation

Adult-type hypolactasia (primary lactose malabsorption, lactase non-persistence) is the most common enzyme deficiency worldwide, and manifests with symptoms of lactose intolerance such as abdominal pain, gas formation and diarrhea. In humans with adult-type hypolactasia, lactase activity is high at birth, but declines during childhood to about one-tenth of the activity at birth. In 2002, a one base polymorphism C/T-13910, located 14 kilobases from the starting codon of the lactase-phlorizin hydrolase (LPH) gene was observed to be associated with the persistence of lactase activity. The T-13910 allele (C/T-13910 and T/T-13910 genotypes) associates with persistence of lactase activity throughout life, whereas the C/C-13910 genotype associates with adult-type hypolactasia. In this thesis work, the timing and mechanism of decline of lactase enzyme activity during development was studied using the C/T-13910 polymorphism as a molecular marker. We observed an excellent correlation between low lactase activity and the C/C-13910 genotype in all subjects > 12 years of age, irrespective their ethnicity. In children of African origin, the lactase activity declined somewhat earlier than among Finnish children. Furthermore, we observed an increasing imbalance in the relative lactase mRNA expression from the C-13910 and T-13910 alleles in Finnish children beginning from five years of age. The genetic test for adult-type hypolactasia showed a sensitivity of 93% and a specificity of 100% in the Finnish children and adolescents > 12 years of age. The relation of milk consumption and the milk-related abdominal complaints to the C/T-13910 genotypes associated with lactase persistence/non-persistence was studied by a questionnaire-based approach in > 2100 Finns. Both Finnish children and adults with the C/C-13910 genotype consumed significantly less dairy products compared to those with the C/T-13910 and T/T-13910 genotypes. Flatulence was the only of the abdominal symptoms of lactose intolerance that subjects with the C/C-13910 genotype reported significantly more often than those with the C/T-13910 and T/T-13910 genotypes. A minor proportion (<10%) of subjects with the C/C-13910 genotype, nevertheless, reported drinking milk without any symptoms afterwards. There was no association between cow's milk allergy starting as a newborn and adult-type hypolactasia. In an association study an increased risk of colorectal cancer was observed among those with molecular diagnosis of adult-type hypolactasia. It warrants further studies to clarify whether the increased risk observed in the Finnish population is associated with lactose or decreased intake of dairy products in these subjects.