Barn och katastrofer : en systematisk litteraturstudie

Syftet med denna litteraturstudie var att belysa ämnet barn och katastrofer, som hur barn reagerar efter traumatiska händelser, hur de utvecklar Post- Traumatic Stress Disorder (PTSD), hur PTSD behandlas samt hur vårdpersonal kan hjälpa barn på bästa sätt. Studien var en systematisk litteraturstudie. Litteraturen söktes via Elin@dalarna, Pub Med och DOAJ. Sökord som användes för att få fram relevanta artiklar var: ”adaption”, ”care”, ”catastrophe”, ”children”, ”child”, ”disasters”, ”help”, ”natural disaster”, ”PTSD”, ”react”, ”trauma”. Dessa ord användes ett och ett samt i kombination med varandra. De vetenskapliga artiklarna som användes kvalitetsbedömdes med en kombinerad granskningsmall av Forsberg och Wengström (2003) samt Willman och Stoltz (2002) granskningsmallar för kvalitativa och kvantitativa studier. Denna granskning resulterade i ett urval av 16 vetenskapliga artiklar som var publicerade mellan1990 och 2006 och var skrivna på svenska eller engelska. Sökorden fanns med i artikelns titel eller abstract, samt att dess innehåll skulle besvara frågeställningarna som fanns. De studier som granskades i denna uppsats visade att barn reagerar väldigt olika beroende på deras sociala liv och levnadsstandard, samt hur svårt drabbade de blivit av naturkatastrofen. Barns första reaktioner efter en naturkatastrof var ofta ilska och aggressioner över det inträffade, barnen anklagade ofta sig själva för det inträffade. Barn som levde under sociala missförhållande, utan föräldrar, hem och vänner löpte högre risk att få symtom på PTSD, och det var vanligare att flickor fick symtom än pojkar. De vanligaste behandlingsmetoderna för symtom av PTSD var kognitiv beteendeterapi och läkemedel. Den viktigaste hjälpen för barn som upplevt en naturkatastrof var att hjälpa dem tillbaka till det vardagliga livet.

Moralpanik eller förnuftslogik - i Jokela-fallets diskursiva efterdyningar

I denna pro gradu avhandling undersöker jag Jokela-fallets diskursiva efterdyningar utgående från ett moralpanikperspektiv. Syftet är att se huruvida reaktionerna på och förklaringarna till skolmassakern i Jokela kan anses präglas av moralpanik, samt vilka andra förklaringsmodeller som präglade den omfattande Jokela-debatten. Avhandling grundar sig på en kvalitativ diskursanalys av förklaringsmodellerna så som de presenterades i opinionstexter och insändare i Helsingin Sanomat hösten 2007. Jag analyserar hur den medierade Jokela-debatten utvecklades och formade perceptionerna om skolskjutningar, ungdomar och det finländska samhällstillståndet i stort. Jokela-fallet väckte starka reaktioner och rädsla. Man försökte förstå och förklara orsakerna till skottdramat. Flera olika förklaringsmodeller presenterades i medierna; en oro över ungdomens mentala hälsa och mobbning, webbens och populärkulturens farliga inflytande, det hårdnade samhällsklimatet och en försvagad välfärd, också den bristfälliga vapenlagstiftningen kritiserades. Den gemensamma nämnaren var att Jokela-fallet uppfattades som en indikator på hela samhällets tillstånd där en gemensam värdegrund och moral håller på att erodera. Mitt teoretiska perspektiv grundar sig främst på moralpanikteorier av Stanley Cohen och Chas Critcher som jag kopplar ihop med Ulrich Becks teori om risksamhället och Emile Durkheims anomiteori. Det här speglar jag mot bland annat Hille Koskelas forskning om rädslans kultur och trygghetssamhället, samt jämför med amerikansk forskning om skolskjutningar. Jokela-debatten formades främst av två dominerande diskurser: a) en rationaliseringsdiskurs som kännetecknas av att man försöker förklara Jokela-fallet genom förnuftsmässiga och logiska resonemang genom att peka på olika samhällsaspekter, b) en risk- och kontrolldiskurs som kännetecknas av moralpaniktendenser främst i form av oro över ungdomar, internet och försvagade samhällsnormer, samt krav på ökad social kontroll och reglering för att säkra trygghet och ordning i samhället. Jokela-fallet var inte ett klassiskt moralpanikfall, men fyllde många av kriterierna för moralpanik. Jokela-debatten uttryckte en rädslans kultur som genomsyrar dagens risksamhälle och som legitimerar ökad riskhantering och social kontroll, som försvar mot de hot och problem som samhället kollektivt upplever. Det ställdes krav på mera social kontroll och reglering på grund av upplevda hot mot samhällets normer och en försvagad moral, vilket är ett uttryck för moralpanik. Jokela-fallets diskursiva efterdyningar visar att tryggheten har blivit ett moraliskt imperativ. Trygghet har blivit något vi förutsätts eftersträva och som vi är färdiga att betala ett allt högre pris för, både mätt i pengar och i frihet.

Bemästringsstrategier för kvinnor med diagnostiserad bröstcancer : En systematisk litteraturstudie

I föreliggande systematiska litteraturstudie undersöktes vilka bemästringsstrategier som förekom hos kvinnor med diagnostiserad bröstcancer, samt vilken bemästringsstrategi som var den vanligaste hos dessa kvinnor. Via Högskolan Dalarnas databas Elin och Blackwell Publishing söktes fulltextartiklar som innehöll uppgifter om bröstcancerdrabbade kvinnors bemästringsstrategier under sjukdomstiden. Av 43 lästa arbeten medtogs slutligen både kvantitativa (n = 14) och kvalitativa (n = 11) artiklar i studien och dessa undergick kvalitetsgranskning utifrån särskilda granskningsmallar. Artiklarna hade god kvalitet. På basen av de 25 vetenskapliga artiklarna befanns kvinnor med diagnostiserad bröstcancer använde sig av olika bemästringsstrategier där stöd och kampanda var de vanligast förekommande. Dessa två bemästringsstrategier skiljde sig inte från varandra i användningsfrekvens. Den bemästringsstrategi som användes i minst utsträckning visade sig vara normalisering. Resultatet diskuterades i termer av Antonovskys (1991) KASAM- teori eller känsla av sammanhang. Arbetet underlättar vårdpersonalens förståelse för den bröstcancerdrabbades behov av känsla av sammanhang under sjukdomstiden. Vidare förstås den drabbades respons på cancern, så att personalen inte tvingar på patienten egna reaktioner och personliga bemästringsstrategier.

Le Petit Prince på franska : En undersökning om att läsa litteratur inom moderna språk på grundskola senare år

Den här studiens syfte är att undersöka om, hur och varför man kan läsa litteratur inom moderna språk, franska, på grundskola senare år. För att genomföra undersökningen har aktionsforskningsmetoden används, vilket innebär att forskaren deltog i den process som undersöktes som lärare. Studien har alltså två dimensioner: - Att planera, genomföra och utvärdera en verksamhet för en nionde klass som harmoniserar de nationella målen i moderna språk och studien av en litterär bok på franska (Le Petit Prince av Antoine de Saint-Exupéry). Att fundera på lärarens förhållningssätt. - Att undersöka elevernas lärande, uppfattning, förutsättningar, reaktioner och upplevelser genom enkäter och observationer. Studien visar att det är möjligt att harmonisera en undervisning baserad på litteratur med de nationella målen för moderna språk. En sådan undervisning kan främja kommunikation både muntligt och skriftligt. Den kan också utveckla elevernas medvetenhet om hur språkinlärningen går till, bland annat genom att ge dem insikt om de olika lässtrategierna och uppmuntra dem att lära sig anpassa lässtrategin med textens natur. Att litteratur utgör en del av kulturen bör dock förstärkas hos eleverna. Boken Le Petit Prince kännetecknas av underlättande särdragen och erbjuder samtidigt en rimlig utmaning. Bokens tema var inte lika motiverande för alla elever och några elever fick svårigheter i samband med deras språknivå. Studien visar dock att elevernas arbetsvanor spelar en avgörande roll i nyttan av undervisning baserad på litteratur både vad det gäller deras förhållningssätt och hur de upplever svårigheterna. Användning av lärobokstexter i språkundervisningen främjar bottom up-läsning och installerar vanor som kan hindra en top downläsning vid långa och autentiska texter. Att utveckla nya vanor anses alltså vara nödvändigt för att utnyttja språkundervisningen baserad på litteratur optimalt. Variation visar sig vara ett nyckelbegrepp då eleverna behöver uppmuntras och utmanas genom varierande aktiviteter och uppgifter. Detta gäller både inom språkundervisningen baserad på litteratur så som språkundervisningen i övrigt. Litteratur anses alltså vara ett bra komplement till läroböcker.

När byn förlorade sin skola : - En fallstudie av avvecklingen av Backa skola

I denna rapport är avvecklingen av en mindre landsbygdsskola belägen i södra delen av Hedemora kommun i fokus. Frågan om avveckling av skolor är i många fall kopplad till en lands- och glesbygdsproblematik. Det viktigaste motivet är vanligen att när elevunderlaget är för litet blir det även för dyrt att driva skolan vidare. I det lilla samhället spelar skolan en viktig roll då den kan kopplas till hur t.ex. barnfamiljer väljer bostadsort, som i sin tur påverkar köpunderlaget i byns mataffär o.s.v. och får därmed även en symbolisk betydelse. I fallet Backa skola kom diskussionen om denna skulle avvecklas eller inte att bli en långdragen process som, med varierande intensitet, pågick under en följd av år. När det började stå klart för föräldrarna att det lutade åt ett beslut om en avveckling väcktes reaktioner och en delvis konfliktfylld process uppstod mellan föräldrar, politiker och förvaltningstjänstemän. Att konfliktfyllda processer uppstår vid avveckling av skolor inte är ovanligt vittnar bl.a. rapporten Skolan mitt i byn (Glesbygdsverket, 2009) om. Syftet är att studera avvecklingen av Backa skola. Följande frågeställningar formuleras: - Vilka uppfattningar kommer till uttryck om varför skolan avvecklades och hur hanterades avvecklingen enligt kommunpolitiker, förvaltnings-tjänstemän, lärare, elever och föräldrar? - Vilka effekter beskrivs att avvecklingen har gett upphov till och hade avvecklingen kunnat genomföras på andra sätt? Resultatet av den här studien bidrar till ökade kunskaper som kan nyttiggöras i andra liknande situationer. Studien är en kvalitativ fallstudie där datainsamlingen genomfördes under våren och försommaren 2010. Kommunens huvudargument för avvecklingen av Backa skola var att ekonomiska besparingar var nödvändiga. Detta vann föga gehör hos berörda föräldrar. En klar majoritet av föräldrarna (70 %) uppgav att det enligt deras uppfattning inte fanns några goda skäl till att skolan skulle avvecklas. Ett av föräldrarnas argument var att det var en landsbygdsskola och att det fanns ett egenvärde i att behålla sådana skolor. Föräldrarna var genomgående också mycket negativa till den information de hade fått inför avvecklingen. Nästan 80 procent uppgav att de ansåg att den information de fick var mycket dålig (63 %) eller dålig (15 %). Framför allt gällde det på vilket sätt som informationen gavs, att innehållet var bristfälligt, eller att ingen lyssnade på deras synpunkter. Kontakten mellan förvaltningstjänstemän och politiker som möter föräldrarna kan ses som att det kollektivt rationella möter det individuellt rationella, d.v.s. vad som är rationellt för kollektivet behöver inte vara detta för den enskilda individen. I praktiken kom striden att stå mellan en grupp mycket aktiva föräldrar och några av de ledande politikerna i utbildningsnämnden. Avvecklingen av en skola är inte bara en fråga för de elever och föräldrar som berörs, den berör också den personal som måste byta arbetsplats, eller i värsta fall riskerar att bli arbetslös. Personalen kunde inte på samma sätt som föräldrarna agera. De fick istället vänta och se vad som skulle komma att ske med deras framtida arbete. Det går att ha olika uppfattningar om hur det sätt som avvecklingen av Backa skola gick till och vad denna resulterade i för eleverna kan tolkas. De involverade aktörerna verkar emellertid vara eniga om att avvecklingsprocessen hade kunnat genomföras på ett bättre sätt, men många är ändå förvånansvärt nöjda med hur det hela till slut utföll för elevernas del, även om inte allt är frid och fröjd. Många av föräldrarna uppgav att de uppfattade att deras barns skolsituation, trots alla farhå-gor, i många fall har blivit lika bra och i en del fall t.o.m. bättre än tidigare. Av föräldrarna uppger 90 procent att deras barn trivs bra eller mycket bra med sina nya lärare. Samtalen med eleverna gav de en likartad bild. Trefjärdedelar av föräldrarna svarar att deras barn trivs bra eller mycket bra med sina kamrater, vilket också i det här fallet överensstämmer väl med den bild som samtalen med eleverna gav. Av föräldrarna uppger 70 procent att deras barn trivs bra eller mycket bra i sin nya skola. Vad som emellertid uppfattas ha blivit sämre är skolvägen där bara drygt 25 procent av föräldrarna framförde att det inte hade någon betydelse alls att skolvägen hade blivit längre. Det verkar ändå i det stora hela som att de berörda eleverna klarat sitt skolbyte bra. En av de erfarenheter som kan dras avseende vad som är viktigt att ta hänsyn till vid avvecklingen av en skola är att det är betydelsefullt att de berörda informeras och inte minst att praktiska frågor så långt som möjligt kan besvaras för att lugna oroliga föräldrar och elever. Överhuvudtaget att argumenten för avvecklingen är klara och tydliga och att de är möjliga att sakligt försvara samt att det finns långsiktiga planer. Även en kommuns geografiska struktur har betydelse för hur skolan kan organiseras. I en, som i det här fallet, kommun med en dominerande centralort, flera mindre samhällen och ett antal byar kan skolans verksamhetslokaler inte bara förläggas till de större befolkningsanhopningarna. Frågan är emellertid när resurserna inte räcker till, vilka det är som ska bli utan skola på det ställe de bor? Detta var egentligen vad frågan om avvecklingen av Backa skola ytterst handlade om, en politisk prioriteringsfråga. Politiska prioriteringsfrågor kan, i ett samhälle med representativ demokrati, i ett sociologiskt perspektiv förstås från vad som sker i ett enskilt fall genom att detta relateras till ett vidare sammanhang. Därmed kan kunskaperna från ett enskilt fall även användas för att bättre förstå andra liknande fall och ge vägledning om vad som kan tänkas vara fruktbara strategier för politikers och förvaltningstjänstemäns agerande.

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet

Välkommen eller inte? : En studie av homosexuellas upplevelser och hantering av omgivningens reaktioner

Syftet med denna uppsats är att få en bild av hur man kan uppleva det att vara homosexuell i sociala relationer och utifrån detta blir våra frågeställningar vilka reaktioner upplever homosexuella från sin omgivning och hur hanterar de eventuella reaktioner. Vi har valt kvalitativ metod där vi har intervjuat fyra homosexuella från två generationer, en man och en kvinna från varje generation. Teorier som vi använt oss av är Goffmans stigmateori som ligger till grund för studien, samt sexualitetsteori och könsteori. De slutsatser man kan dra utifrån denna studie är att de homosexuella påbörjar en process när de tar steget att ”komma ut”. Beroende på var man befinner sig i denna process hanterar man reaktioner från omgivningen på olika sätt. Genom att informanterna växer upp i ett samhälle där de homosexuella betraktas som avvikare, växer en rädsla fram för att inte bli accepterad av sina närmaste. Men med tiden mognar de i sin homosexualitet och självkänsla och är inte längre oroade för omgivningens reaktioner.

Fictionalising Trauma : The Aesthetics of Marguerite Duras's India Cycle

Marguerite Duras (1914−1996) was one of the most original French writers and film directors, whose cycles are renowned for a transgeneric repetition variation of human suffering in the modern condition. Her fictionalisation of Asian colonialism, the India Cycle (1964−1976), consists of three novels, Le ravissement de Lol V. Stein (1964), Le Vice-consul (1966) and L'amour (1971), a theatre play, India Song (1973), and three films, La Femme du Gange (1973), India Song (1974) and Son nom de Venise dans Calcutta desért (1976). Duras’s cultural position as a colon in inter-war ‘Indochina’ was the backdrop for this “théâtre-text-film”, while its creation was provoked by the atrocities of World War II and post-war decolonisation. Fictionalising Trauma analyses the aesthetics of the India Cycle as Duras’s critical working-through of historical trauma. From an emotion-focused cognitive viewpoint, the study sheds light on trauma’s narrativisation using the renewed concept of traumatic memory developed by current social neuroscience. Duras is shown to integrate embodied memory and narrative memory into an emotionally progressing fiction. Thus the rhetoric of the India Cycle epitomises a creative symbolisation of the unsayable, which revises the concept of trauma from a semiotic failure into an imaginative metaphorical process. The India Cycle portrays the stagnated situation of a white society in Europe and British India during the thirties. The narratives of three European protagonists and one fictional Cambodian mendicant are organised as analogues mirroring the effects of rejection and loss on both sides of the colonial system. Using trauma as a conceptual prism, the study rearticulates this composition as three roles: those of witnessing writers, rejected survivors and colonial perpetrators. Three problems are analysed in turn by reading the non-verbal markers of the text: the white man as a witness, the subversive trope of the madwoman and the deadlock of the colonists’ destructive passion. The study reveals emotion and fantasy to be crucial elements in critical trauma fiction. Two devices intertwine throughout the cycle: affective images of trauma expressing the horror of life and death, and self-reflexive metafiction distancing the face-value of the melodramatic stories. This strategy dismantles racist and sexist discourses underpinning European life, thus demanding a renewal of cultural memory by an empathic listening to the ‘other’. And as solipsism and madness lead the lives of the white protagonists to tragic ends, the ‘real’ beggar in Calcutta lives in ecological harmony with Nature. This emphasises the failure of colonialism, as the Durasian phantasm ambiguously strives for a deconstruction of the exotic mythical fiction of French ‘Indochina’.

Viljan visar vägen till identiteten : Berättelsetyper och teman i livsberättelser av kvinnliga teologer i Svenskfinland

Forskningens utgångspunkt var att tillföra information om kvinnliga teologers liv i Svenskfinland under en period då kyrkan hade omdefinierat sin syn på kvinnor som präster. Till forskningens intresseområden hörde frågan om hur situationen hade påverkat kvinnors motivation att välja teologiska studier och yrken samt hur situationen hade inverkat på kvinnliga teologer i arbetslivet. Forskningens uppgift är att ur ett identitetsperspektiv undersöka målgruppens egna skildringar av livet som kvinnlig teolog i Svenskfinland. Forskningsfrågan delades in i två delfrågor: 1)Hur har kvinnliga teologer kommit att välja studier, yrken och arbetsplats? 2)Vad har kvinnliga teologer upplevt i sina studier och arbetsliv? Forskningens material samlades in hösten 2003 genom en förfrågan per brev och genom en tidningsnotis i tidningen Kyrkpressen. Materialet bestod av livsberättelser som kvinnliga teologer i olika yrkesgrupper hade skrivit utgående ifrån rubriken ”Mitt liv som kvinnlig teolog i Svenskfinland”. Cirka 250 kvinnor hade avlagt teologisk examen på svenska i Finland. Antalet personer som deltog i undersökningen med sin livsberättelse var 27. Materialet analyserades kvalitativt och induktivt med en narrativ analys som tog fasta på teman och berättelsetyper i olika livsskeden: val av studier, studietid, val av karriär och erfarenheter från arbetslivet. Analysresultatet var att studievalets beskrivning kunde tolkas som en valsituation där egenskaper jämfördes med yrkesrollen, som en socialisationsprocess, som ett alternativ till tidigare studieinriktning eller som en process där kvinnoprästdiskussioner, intresse för teologi och teologuppgifter fick informanten att välja teologin. Teman från studietiden handlade om studiers fördröjning, om yrkesinriktning, om studier som förberedelse för arbetslivet och om kvinnoprästdiskussionens inverkan på yrkesinriktningen. Val av arbetsplatser och yrken beskrevs utgående ifrån kvinnliga teologers förändrade position, moderskapets inverkan på karriären, en strävan att hitta en arbetsplats som passade informanten, erfarenheter från en enda arbetsplats och karriärsbyte. Lektorer tog fasta på välsignelseaktens betydelse, kyrkoherdens stora inflytande på arbetets karaktär samt hur situationen förändrades då kvinnor tilläts bli präster. För en del präster innebar prästrollen att andra människor betonade att de var kvinnor. Några informanter hade behov av stöd både från Borgå stifts ledning och från andra kvinnliga präster under den första tiden med kvinnliga präster. Till en början upplevdes ledningens stöd inte alltid som tillräckligt men det förbättrades med tiden. Informanterna berättade inte så mycket om läraryrket. Inom forskning verkade teologtiteln vara naturlig, medan informanter med erfarenhet av annat än teologyrken ibland hade stött på reaktioner på sitt yrkesval eller sin arbetsroll. Finlandssvenskheten upplevdes av olika informanter både som tryggt och inskränkt. Eventuella kontakter till finska stift upplevdes positivt även om det egna sammanhanget upplevdes som viktigt. Trivsel på arbetsplatsen orsakades av subjektiva belöningar och i en del fall av att arbetet motsvarade informantens yrkesinriktning. Att vara kvinnlig teolog innebar ibland att informantens yrkesval tolkades av andra som ett ställningstagande för någon ideologi i kvinnoprästfrågan.

Ballistic Trauma in Finland : An Epidemiologic and Clinical Study of Firearm and Explosion Injuries

The occurrence and nature of civilian firearm- and explosion-injuries in Finland, and the nature of severe gunshot injuries of the extremities were described in seven original articles. The main data sources used were the National Hospital Discharge Register, the Cause-of-Death Register, and the Archive of Death Certificates at Statistics Finland. The present study was population based. Epidemiologic methods were used in six and clinical analyses in five papers. In these clinical studies, every original hospital record and death certificate was critically analyzed. The trend of hospitalized firearm injuries has slightly declined in Finland from the late 1980s to the early 2000s. The occurrence decreased from 5.1 per 100 000 person-years in 1990 to 2.6 in 2003. The decline was found in the unintentional firearm injuries. A high incidence of unintentional injuries by firearms was characteristic of the country, while violence and homicides by firearms represented a minor problem. The incidence of fatal non-suicidal firearm injuries has been stable, 1.8 cases per 100 000 person-years. Suicides using firearms were eight times more common during the period studied. This is contrary to corresponding reports from many other countries. However, the use of alcohol and illegal drugs or substances was detected in as many as one-third of the injuries studied. The median length of hospitalization was three days and it was significantly associated (p<0.001) with the type of injury. The mean length of hospital stay has decreased from the 1980s to the early 2000s. In this study, there was a special interest in gunshot injuries of the extremities. From a clinical point of view, the nature of severe extremital gunshot wounds, as well as the primary operative approach in their management, varied. The patients with severe injuries of this kind were managed at university and central hospital emergency departments, by general surgeons in smaller hospitals and by cardiothoracic or vascular surgeons in larger hospitals. Injuries were rarities and as such challenges for surgeons on call. Some noteworthy aspects of the management were noticed and these should be focused on in the future. On the other hand, the small population density and the relatively large geographic area of Finland do not favor high volume, centralized trauma management systems. However, experimental war surgery has been increasingly taught in the country from the 1990s, and excellent results could be expected during the present decade. Epidemiologically, explosion injuries can be considered a minor problem in Finland at present, but their significance should not be underestimated. Fatal explosion injuries showed up sporadically. An increase occurred from 2002 to 2004 for no obvius reason. However, in view of the historical facts, a possibility for another rare major explosion involving several people might become likely within the next decade. The national control system of firearms is mainly based on the new legislations from 1998 and 2002. However, as shown in this study, there is no reason to assume that the national hospitalization policies, or the political climate, or the legislation might have changed over the study period and influenced the declining development, at least not directly. Indeed, the reason for the decline to appear in the incidence of unintentional injuries only remains unclear. It may derive from many practical steps, e.g. locked firearm cases, or from the stability of the community itself. For effective reduction of firearm-related injuries, preventive measures, such as education and counseling, should be targeted at recreational firearm users. To sum up, this study showed that the often reported increasing trend in firearm as well as explosion-related injuries has not manifested in Finland. Consequently, it can be recognized that, overall, the Finnish legislation together with the various strategies have succeeded in preventing firearm- and explosion-related injuries in the country.

Cultural Trauma and Life Stories

The purpose of this work is to use the concepts of human time and cultural trauma in a biographical study of the turning points in the recent history of Estonia. This research is primarily based on 148 in-depth biographical interviews conducted in Estonia and Sweden in 1995-2005, supplemented by excerpts from 5 collections and 10 individually published autobiographies. The main body of the thesis consists of six published and of two forthcoming separate refereed articles, summarised in the theoretical introduction, and Appendix of the full texts of three particular life stories. The topic of the first article is the generational composition and the collective action frames of anti-Soviet social mobilisation in Estonia in 1940-1990. The second article details the differentiation of the rites of passage and the calendar traditions as a strategy to adapt to the rapidly changed political realities, comparatively in Soviet Estonia and among the boat-refugees in Sweden. The third article investigates the life stories of the double-minded strategic generation of the Estonian-inclined Communists, who attempted to work within the Soviet system while professing to uphold the ideals of pre-war Estonia. The fourth article is concentrated on the problems of double mental standards as a coping strategy in a contradictory social reality. The fifth article implements the theory of cultural trauma for the social practice of singing nationalism in Estonia. The sixth article bridges the ideas of Russian theoreticians concerning cultural dialogue and the Western paradigm of cultural trauma, with examples from Estonian Russian life stories. The seventh article takes a biographical look at the logic of the unraveling of cultural trauma through four Soviet decades. The eighth article explores the re-shaping of citizen activities as a strategy of coping with the loss of the independent nation state, comparatively in Soviet Estonia and among Swedish Estonians. Cultural trauma is interpreted as the re-ordering of the society s value-normative constellation due to sharp, violent, usually political events. The first one under consideration was caused by the occupations of the Republic of Estonia by the Soviet army in 1940-45. After half a century of suppression the memories of these events resurfaced as different stories describing the long-term, often inter-generational strategies of coping with the value collapse. The second cultural trauma is revealed together with the collapse of the Soviet power and ideology in Estonia in 1991. According to empirical data, the following three trauma discourses have been reconstructed: - the forced adaptation to Soviet order of the homeland Estonians; - the difficulty of preserving Estonian identity in exile (Sweden); - the identity crisis of the Russian population of Estonia. Comparative analyses of these discourses have shown that opposing experiences and worldviews cause conflicting interpretations of the past. Different social and ethnic groups consider coping with cultural trauma as a matter of self-defence and create appropriate usable pasts to identify with. Keywords: human time, cultural trauma, frame analysis, discourse, life stories