UN Security Council decision-making: testing the bribery hypothesis

Liberal-Institutionalism and Structural Realism expectations about international organizations are confronted by looking at if and how US-controlled international aid is granted, and particularly if it is related or not to political affinity and to United Nations Security Council (UNSC) non-permanent membership. A preliminary assessment suggests that these relations only hold for the period of the Cold War, and, even then, only when UNSC non-permanent membership is in years in which the Security Council was deemed very important.

The Security Council and the Legitimacy of the Use of Force: Legal, Normative, and Social Aspects.

Tal i com estableix la Carta de les Nacions Unides, el Consell de Seguretat determina l’existència d’una amenaça a la pau, un trencament de la pau o un acte d’agressió i decideix les mesures que han de fer-se servir per restaurar la pau i seguretat internacionals, també l’ús de la força. L’objectiu d’aquest article és explorar la legitimitat d’aquest ús de la força. Amb aquest objectiu, el text parteix d’una definició centrada en les seves dimensions legal, normativa i social. En segon lloc, s’analitzarà com aquestes dimensions estan representades als debats del Consell de Seguretat de la guerra d’Irak de 2003, un dels usos de la força més controvertits i que més debat ha generat als darrers anys. Finalment, l’anàlisi proposat permet treure algunes conclusions sobre les bases canviants de la legitimitat de l’ús de la força.

The role of presidential advisory systems in US foreign policy-making : the case of the National Security Council and Vietnam, 1953-1961

Doctoral dissertation, University of Joensuu

The Peace and Security Council of the African Union : its relationship with the United Nations, African Union and sub-regional mechanisms

Avhandlingen undersöker den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och dess roll i framhävandet och upprätthållandet av fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Detta freds- och säkerhetsråd etablerades formellt 2004 och opererar under den Afrikanska Unionen (AU) som å sin sida upprättades 2002. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråds roll i framhävandet av fred, säkerhet och stabilitet gör rådet till en hörnsten inom ramen för konfliktförebyggande och -hantering, samt konfliktlösning på den afrikanska kontinenten. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd spelar också en högst viktig roll i implementeringen av ansvaret att beskydda civilbefolkningen i konfliktsituationer. För uppfyllandet av sitt mandat att framhäva och upprätthålla fred, säkerhet och stabilitet i Afrika krävs det att freds- och säkerhetsrådet samarbetar med andra institutioner och mekanismer som handhar internationella och regionala freds- och säkerhetsärenden. Avhandlingen analyserar tre dimensioner av denna typ av relationer som freds- och säkerhetsrådet bör etablera med dessa organ och mekanismer för att kunna utföra sitt mandat effektivt. Först analyseras relationen mellan Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och Förenta Nationernas säkerhetsråd som också beskrivs i artikel 17 (1) i protokollet som förde till etablerandet av AU:s freds- och säkerhetsråd. Analysen understryker FN:s säkerhetsråd som det organ som bär det primära ansvaret i förhållande till fred och säkerhet, medan AU:s freds- och säkerhetsråd fungerar som en kompletterande komponent i sin roll som ett regionalt organ. Avhandlingen fortsätter med att analysera förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och andra organ inom AU, samt andra relevanta institutioner som framgår av artikel 10, 18 (1), 19 och 20 i protokollet för rådets etablerande. Avhandlingen diskuterar i detalj hur samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och dessa institutioner och organ kunde förstärkas till fördel för effektivt framhävande och upprätthållande av fred och säkerhet i Afrika. Slutligen analyserar avhandlingen samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och sub-regionala mekanismer etablerade under regionala ekonomiska gemenskaper som beskrivs i artikel 16 i protokollet för etablerandet av rådet. Avhandlingen diskuterar i detalj rollen för de sub-regionala mekanismerna i den afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen. Avhandlingen diskuterar vidare förhållandet mellan de sub-regionala mekanismerna och den afrikanska stand-by styrkan ASF och förutsättningarna för detta arrangemang att bemöta afrikanska konflikter. Avhandlingen fokuserar också på en harmoniserings- och samarbetsprocess i förhållande till de sub-regionala mekanismerna, de regionala ekonomiska gemenskaperna och den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd. Kort sagt beskriver avhandlingen hur förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och de ovan nämnda organ och mekanismer har en faktisk och potentiell möjlighet att effektivt bidra till fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Avhandlingen identifierar utmaningarna kring att göra detta till ett fungerande förhållande samtidigt som den genererar både generella och specifika rekommendationer om hur dessa utmaningar bäst kan bemötas. Några av dessa utmaningar utgörs av följande aspekter: konflikten mellan AU:s och FN:s reglemang i bemötandet av freds- och säkerhetsutmaningar; de olika metoderna i FN och AU vid implementeringen av principen av universell jurisdiktion; konflikten mellan de olika mandaten som AU:s freds- och säkerhetsråd och FN:s säkerhetsråd har i förhållande till implementeringen av principen om intervention; och konflikten mellan lagarna och metoderna i förhållande till AU:s freds- och säkerhetsråd och de regionala mekanismerna. En av de huvudsakliga rekommendationerna i avhandlingen i bemötandet av de ovan nämnda utmaningarna är att harmonisera de olika systemen för att försäkra att det föreligger ett samordnat bemötande av konflikter i Afrika. Efter att ha identifierat luckorna i AU:s freds- och säkerhetsprotokoll med speciell fokus på förhållandet mellan rådet och de relevanta organen och mekanismerna rekommenderar avhandlingen ett antal tillägg och modifieringar till instrumentet ifråga för att effektivera, stärka och upprätthålla detta förhållande. Avhandlingen föreslår att dessa tillägg och modifieringar skulle företas under 2014 då detta år markerar 10 år efter att AU:s freds- och säkerhetsråd etablerades. Idén bakom detta företagandet ligger i att 10 år torde vara en tillfredställande tidsperiod för att mäta hur freds- och säkerhetsrådet har fungerat och hur dess förhållande med de relevanta institutionerna och mekanismerna kunde förbättras. Avhandlingen representerar den bredaste och nyaste studien inom ramen för artikel 16, 17, 18, 19 och 20 i protokollet för AU:s freds- och säkerhetsråd och introducerar ett innovativt bemötande av utmaningar till fred, säkerhet och stabilitet på den afrikanska kontinenten. Avhandlingen bidrar till teorin och praxisen i AU:s freds- och säkerhetsråd vilket kan vara av intresse för både forskare och praktiker i folkrätt såväl som i internationella freds- och säkerhetsstudier, speciellt i Afrika.

France and the United Kingdom in the Security Council

The chapter examines the role of the UK and France in the Security Council during the last 20 years.

The legitimacy of the UN Security Council: evidence from recent General Assembly debates

Existing research on the legitimacy of the UN Security Council is conceptual or theoretical, for the most part, as scholars tend to make legitimacy assessments with reference to objective standards. Whether UN member states perceive the Security Council as legitimate or illegitimate has yet to be investigated systematically; nor do we know whether states care primarily about the Council's compliance with its legal mandate, its procedures, or its effectiveness. To address this gap, our article analyzes evaluative statements made by states in UN General Assembly debates on the Security Council, for the period 1991–2009. In making such statements, states confer legitimacy on the Council or withhold legitimacy from it. We conclude the following: First, the Security Council suffers from a legitimacy deficit because negative evaluations of the Council by UN member states far outweigh positive ones. Nevertheless, the Council does not find itself in an intractable legitimacy crisis because it still enjoys a rudimentary degree of legitimacy. Second, the Council's legitimacy deficit results primarily from states' concerns regarding the body's procedural shortcomings. Misgivings as regards shortcomings in performance rank second. Whether or not the Council complies with its legal mandate has failed to attract much attention at all.