Short-Term Perturbations and Tourism Effects: The case of SARS in China

In China, protected areas are one of the main destinations attracting tourists and homeland for many poor people living in and around them. Based on a case study, the paper focuses on correlation between tourism and poverty alleviation by tracing the cash flows to the local poor. It also reviews the social and environmental effects of tourism on local area. The case study is conducted in a group of protected areas in Qinling Mountain Region in Shaanxi, a western province in China. Qinling Mountain is one of the most important distribution zones for Giant Panda and some other endangered wildlife such as Golden Takin and Golden Monkey. The tourism development in the region is happening. Research indicates that there is 29.33%, of tourist expenditure is going to local households, directly or indirectly. Tourist spends US$7.11 (13.67%) in food and beverage, and US$6.39 (12.23%) in accommodation service, which are the greatest contributors to local households in terms of tourism benefits. Local households can get US$8.15 from food/beverage and accommodation sectors, taking 56.64% of total income from tourism. Generally, tourism development benefits all stakeholders. However, poor people get less benefit. The paper analyses the barriers for the poor to be involved in tourism development, and discusses the government roles, major issues in implementation of Sustainable Tourism-Eliminating Poverty (ST-EP) model.

Destination image, romance and place experience - an application of intimacy theory in tourism

In some forms of tourism, and perhaps particularly in the case of special interest tourism, it can be argued that tourism encounters are service relationships with emotional attachment through the special interest focus and a level of enduring involvement on the part of participants. This involvement is two-fold. First, an interest with the activity; second, a sharing with like-minded people in a social world that extends from home to tourist destination and return. Intimacies in tourism can thus be interpreted through the model of the relationship cycle that comprises the stages A. Aquaintance, B, Buildup, C, Continuation and D, Dissolution. The paper builds upon this concept by utilising ideas of other-centred and self-centredness in personal relationships, and extends the concept of other-centredness to host environments. It also suggests that, in the academic literature about place, location may be secondary in that the quality of experience is primarily determined by the intimacies that exist between people at that place, especially that existing between visitors. © 2004 Published by Elsevier Ltd.

Cultural cooperation, institution building, and metropolitan governance in decentralizing Indonesia

The institutional turn in metropolitan governance has been influenced to a considerable degree by a rational choice approach, which views metropolitan governance as essentially created by local actors to reduce the transaction costs of inter-jurisdictional public-service provision. Another influential theoretical route follows a historical approach, which emphasizes the role of the state structure in producing formal institutions to enable governance at the regional level. Both approaches tend to be formalistic, simplistic and deterministic in nature, thus neglecting the dynamic interactions between the actors and their more informal, intangible, yet more basic, legitimate institutions, such as culture. This article examines the dynamic role of culture in metropolitan governance building in the context of decentralizing Indonesia. The analysis focuses on ‘best-practice’ experiences of metropolitan cooperation in greater Yogyakarta, where three neighbouring local governments known as Kartamantul have collaboratively performed cross-border infrastructure development to deal with the consequences of extended urbanization. We draw on sociological institutionalism to argue that building this metropolitan cooperation has its roots in the capacity of the actors to use and mobilize culture as a resource for collaborative action.

Heatwave planning: the role of the community in co-producing resilience

Drawing on a thematic analysis of relevant policy documents, the aim of this paper is to comment on an apparent disconnect between two associated contemporary UK policy areas: planning for heatwaves and community resilience. Regional and national policy documents that plan for heatwaves in the UK tend to focus on institutional emergency responses and infrastructure development. In these documents, although communities are mentioned, they are understood as passive recipients of resilience that is provided by active institutions. Meanwhile, contemporary discussion about community resilience highlights the potential for involving communities in planning for and responding to emergencies (although the concept is also the subject of critique). Within this context, the paper proposes that – through engagement with the ‘community resilience’ policy agenda and its critique – effort should be made to articulate and realise greater participation by individuals, and voluntary and community sector groups in heatwave preparation, planning and response.

Renar och vindkraft II : Vindkraft i drift och effekter på renar och renskötsel

Utbyggnaden av vindkraft inom renskötselområdet har ökat markant det senaste decenniet, trots att kunskapen om påverkan av vindkraftsetableringar ännu inte är fullt utredd och dokumenterad. I den här rapporten beskriver vi framförallt hur vindkraftparker i driftsfas påverkar renarna och renskötseln i tre olika områden. I Malå sameby har vi studerat kalvningsområdet kring Storliden och Jokkmokkslidens vindkraftparker. I Vilhelmina Norra sameby har vi studerat vinterbetesområdet kring Stor-Rotlidens vindkraftpark, samt Lögdeålandets betesområde med Gabrielsbergets vindkraftpark som används av Byrkije reinbetesdistrikt från Norge. För att få en helhetsbild av hur renarna använder sitt betesområde är det viktigt att studera renarnas betes- och förflyttningsmönster långsiktigt och över hela deras betesområde och inte bara inom det lokala området nära parken. Det är också viktigt att ta hänsyn till att renarnas betesutnyttjande skiftar från år till år och mellan olika årstider beroende på väderlek och andra yttre förutsättningar. Vi vill också understryka vikten av att kombinera den traditionella kunskapen från renskötarna med vedertagna vetenskapliga analysmetoder för att besvara de frågor som är viktiga för att kunna bedriva en hållbar renskötsel. Vi har undersökt renarnas användning av områdena genom att utföra spillningsinventeringar under åren 2009-2015 (endast i Malå sameby), och genom att följa renar utrustade med GPS-halsband under åren 2005-2015. Datat är insamlat före och under byggfas och under driftsfas (för Gabrielsberget finns GPS-data endast för driftsfasen). Vi har analyserat data genom att utveckla statistiska modeller för val av betesområde för varje område där vi har beräknat hur renarna förhåller sig till vindkraftparksområdet före, under och efter byggnation, och på Gabrielsberget när parken varit avstängd under 40 dagar och under drift vid olika renskötselsituationer. Genom intervjuer, möten och samtal, samt information från Gabrielsbergets vindkraftparks kontrollprogram, har vi tagit del av renskötarnas erfarenheter av hur renarnas beteende, och därmed även renskötseln, påverkats av vindkraftsutbyggnaden i respektive område. Våra resultat visar att renarna både på kalvnings- och på vinterbetesområden påverkas negativt av vindkraftsetableringarna (Tabell a). Renarna undviker att beta i områden där de kan se och/eller höra vindkraftsverken och föredrar att vistas i områden där vindkraftverken är skymda. I kalvningsområdet i Malå ökade användningen av skymda områden med 60 % under driftsfas. I vinterbetesområdet på Gabrielsberget, när renarna utfodrades i parken och kantbevakades intensivt för att stanna i parkområdet under driftsfas, ökade användningen av skymda områden med 13 % jämfört med när de inte var utfodrade och fick ströva mer fritt. Resultaten visar också att renarna minskar sin användning av området nära vindkraftparkerna. I kalvningslandet i Malå minskar renarna sin användning av områden inom 5 km från parkerna med 16-20 %. Vintertid vid Gabrielsbergets vindkraftpark undvek renarna parken med 3 km. Våra resultat visar även att renarnas betesro minskar inom en radie på 4 km från vindkraftparkerna under kalvningsperioden och tiden därefter i jämförelse med perioden före byggfas. Exakta avstånd som renarna påverkas beror på förutsättningarna i respektive område, exempelvis hur topografin ser ut eller om området är begränsat av stängsel eller annan infrastruktur. Förändringarna i habitatutnyttjande i våra studieområden blev tydligare när parkerna var centralt belägna i renarnas betesområde, som i kalvningsområdet i Malå eller i vinterbeteslandet på Gabrielsberget, medan det inte var lika tydliga effekter kring Stor-Rotlidens park, som ligger i utkanten av ett huvudbetesområde. Oftast är snöförhållandena bättre ur betessynpunkt högre upp i terrängen än nere i dalgångarna, på grund av stabilare temperatur, vind som blåser bort snötäcket och mer variation i topografin. Därför kan etablering av vindkraftparker i höglänta områden försämra möjligheten att använda sådana viktiga reservbetesområden under vintrar med i övrigt dåliga snöförhållanden, vilka blir allt vanligare i och med klimatförändringarna. Våra resultat tyder inte direkt på att renarna påverkats negativt under dåliga betesvintrar men fler år av studier behövs för att ytterligare klargöra hur vindkraft påverkar renarna under dessa vintrar. Våra studier har visat att etablering av vindkraft har konsekvenser för renskötseln under både barmarkssäsongen och under vintern, men effekterna förmodas få störst inverkan inom vinterbetesområdet där det är svårt att hitta alternativa betesområden för renarna. Under sommaren är betestillgången oftast mindre begränsad och renarna kan lättare hitta alternativa områden. En direkt konsekvens av Gabrielsbergets vindkraftpark som är placerad mitt i ett vinterbetesområde har blivit att renarna behöver tillskottsutfodras och bevakas intensivare för att de inte ska gå ut ur området. När den naturliga vandringen mellan olika betesområden störs för att renarna undviker att vistas i ett område kan det leda till att den totala tillgången till naturligt bete minskar och att man permanent måste tillskottsutfodra, alternativt minska antalet renar. Annan infrastruktur som vägar och kraftledningar påverkar också renarna. Vid Storliden och Jokkmokksliden och vid Stor-Rotliden där data samlats in innan vindkraftparken uppfördes visar våra resultat att renarna undviker de omkringliggande landsvägarna redan innan parkerna etablerades. Vid Stor-Rotliden ökar dock renarna användningen av områden nära vägarna efter att parken är byggd. På Gabrielsberget, där vi endast har data under drifttiden, är renarna närmare vägarna (även stora vägar som E4) när renskötarna minskar på kantbevakningen för att inte hålla renarna nära parken. Detta ökar naturligtvis risken för trafikolyckor och innebär att renskötarna måste bevaka dessa områden intensivare. Sist i rapporten presenterar vi förslag till åtgärder som kan användas för att underlätta arbetet för renskötseln om det är så att en vindkraftpark redan är byggd. Några exempel på åtgärder som är direkt kopplat till parken är att stänga av vägarna in i vindkraftparken för att förhindra nöjeskörning med skoter och bil under den tiden renarna vistas i området samt tät dialog mellan vindkraftsbolag och sameby angående vinterväghållningen av vägarna till och inom vindkraftparken. Andra mer regionala åtgärder för att förbättra förutsättningarna för renskötselarbetet på andra platser för samebyn, kan vara att sätta stängsel längst större vägar och järnvägar (t.ex. E4:an eller stambanan) i kombination med strategiskt utplacerade ekodukter. Detta för att underlätta och återställa möjligheterna till renarnas fria strövning och renskötarnas flytt av renar mellan olika betesområden.   

Can open access repositories and peer-reviewed journals coexist?

It is often assumed that open access repositories and peer-reviewed journals are in competition with each other and therefore will in the long term be unable to coexist. This paper takes a critical look at that assumption. It draws on the available evidence of actual practice which indicates that coexistence is possible at least in the medium term. It discusses possible future models of publication and dissemination which include open access, repositories, peer review and journals. The paper suggests that repositories and journals may coexist in the long term but that both may have to undergo significant changes. Important areas where changes need to occur include: widespread deployment of repository infrastructure, development of version identification standards, development of value-added features, new business models, new approaches to quality control and adoption of digital preservation as a repository function.

Journals and repositories: an evolving relationship?

It is now widely accepted that there are two routes to open access (OA): OA repositories and OA journals. It is often assumed these are distinct alternative parallel tracks. However, it has recently become clear that there is potential for repositories and journals to interact with each other on an ongoing basis and between them to form a coherent OA scholarly communication system. This paper puts forward three possible models of interaction between repositories and journals; services such as arXiv and PubMed Central, and the work carried out by the RIOJA project, are working exemplars and pilot implementations of these models. The key issues associated with the widespread adoption of these models include repository infrastructure development; changing ideas of the ‘journal’, ‘article’, and ‘publication’; version management; quality assurance; business and funding models; developing value-added features; content preservation; policy frameworks; and changing roles and cultures within the research community.

Contesting ‘sustainability’ in infrastructure planning : The debate of the public interest in Brisbane’s Boggo Road Busway development

Sustainable infrastructure demands that declared principles of sustainability are enacted in the processes of its implementation. However, a problem arises if the concept of sustainability is not thoroughly scrutinised in the planning process. The public interest could be undermined when the rhetoric of sustainability is used to substantiate a proposed plan. This chapter analyses the manifestation of sustainable development in the Boggo Road Busway Plan in Brisbane, Australia against the sustainability agenda set in the South East Queensland Regional and Transport Plans. Although the construction of the Busway was intended to improve public transport access in the region, its implementation drew significant environmental concerns. Local community groups contested the ‘sustainability’ concept deployed in Queensland’s infrastructure planning. Their challenges resulted in important concessions in the delivery of the Busway plan. This case demonstrates that principles of sustainable infrastructure should be measurable and that local communities be better informed in order to fulfil the public interest in regional planning.

Submission to Victorian Parliamentary Committee on Economic Development and Infrastructure

In the networked information driven world that we now inhabit the ability to access and reuse information, data and culture is a key ingredient to social, economic and cultural innovation. As government holds enormous amounts of publicly funded material that can be released to the public without breaching the law it should move to implement policies that will allow better access to and reuse of that information, knowledge and culture. The Queensland Government Information Licensing Framework (GILF) Project4 is one of the first projects in the world to systemically approach this issue and should be consulted as a best practice model.

Development of a sewerage infrastructure buffer assessment tool for local authorities

Urban expansion continues to encroach on existing or newly implemented sewerage infrastructure. In this context, legislation and guidelines, both national and international, provide limited direction to the amenity allocation of appropriate buffering distances for land use planners and infrastructure providers. A review of published literature suggests the dominant influences include topography, wind speed and direction, temperature, humidity, existing land uses and vegetation profiles. A statistical criteria review of these factors against six years of sewerage odour complaint data was undertaken to ascertain their influence and a complaint severity hierarchy was established. These hierarchical results suggested the main criteria were: topographical location, elevation relative to the odour source and wind speed. Establishing a justifiable criterion for buffer zone allocations will assist in analytically determining a basis for buffer separations and will assist planners and infrastructure designers in assessing lower impact sewerage infrastructure locations.