Geographisk charta öfver södra delen af Kexholms län

Mittakaava n. 1:109000; laskettu janamittakaavasta (1 svenska mil = 9,8 cm).

Rancken-samlingen

Johan Oskar Immanuel Rancken (1824-1895) gjorde sin livsgärning som lärare i Vasa, skriftställare och samlare av finlandssvensk folklore. Han fungerade som lärare i tyska vid Vasa gymnasium från 1846 och senare också som lektor i historia. Han grundade tidningen Ilmarinen 1847. Han blev rektor för gymnasiet 1865 och efter diverse skolsammanslagningar rektor för Vasa svenska lyceum 1874. Han var en stor boksamlare och donerade hela sitt privatbibliotek tillsammans med sitt privata arkiv till lyceet år 1886, vid sin pensionering. Hans privatbibliotek ingår som en skild samling i Vasa svenska lyceums bibliotek. Samlingen består av 6.744 titlar i 11.925 volymer. (Årsberättelsen 1902-1903) Av dessa är böcker ca. 4.000. Samlingen är förtecknad i en handskriven ämneskatalog. De största ämnesområdena är teologi, medicin, historia, filologi och svensk litteratur. Böckerna är på svenska, latin, tyska, franska, grekiska och hebreiska. Förutom böcker finns också ett stort antal småtryck, delvis ordnade i kapslar enligt ämne. Dessutom finns 114 tidskrifter, 2.263 disputationer, inbjudningsskrifter och kataloger samt 22 lexikon. Samlingen innehåller också ett stort antal teater- och konsertaffischer. Ranckens arkiv består av 80 kapslar med släkten Ranckens korrespondens, bokmanuskript mm. 2.219 böcker (ca. 50%) är katalogiserade i Tria.

Ekenäs seminariums bibliotek

Ekenäs seminarium skötte den finlandssvenska folkskollärarinneutbildningen åren 1871-1974. Seminariets bibliotek flyttades, då skolan upphörde 1974, till Österbottens högskolas bibliotek och därifrån till Tritonia 2001. Samlingen består av ca. 8.000 böcker (207,6 hyllmeter) från olika ämnesområden med betoning på pedagogik, religion, historia och skönlitteratur. Över 90% av litteraturen är på svenska. Samlingen utgör ett intressant tidsdokument över den litteratur som användes i lärarutbildningen från medlet av 1800-talet till grundskolans införande. I samlingen ingår även en stor mängd årsberättelser från olika skolor, skolstatistik och protokoll från olika nationella lärarmöten samt pedagogiska tidskrifter. I samlingen finns även ett litet antal böcker och tidskrifter från Nykarleby seminarium, den finlandssvenska folkskollärarutbildningen, som även den upphörde 1974. Böckerna är ordnade ämnesvis enligt SAB (Sveriges allmänna bibliotek) i huvudklasser och inom dessa i alfabetisk ordning. Samlingen är inte katalogiserad i Tria.

Den finlandssvenska skolbokssamlingen

Skolbokssamlingen vid Tritonia består av ca 100 hm läroböcker som använts vid finlandssvenska skolor i Finland. Samlingen är indelad i den finlandssvenska skolbokssamlingen och den historiska skolbokssamlingen. Den finlandssvenska skolbokssamlingen består av läromedel främst för finlandssvensk grundläggande utbildning och gymnasium från 1960-talet till nutid. Samlingen är katalogiserad och tillgänglig för hemlån. Samlingen omfattar ca 4000 titlar och baseras på fortlöpande donation från Schildts & Söderströms förlag. Den består av teoriböcker, övningsböcker, lärarhandledningsböcker samt annat tillhörande material. Av varje titel finns 1-2 exemplar. Även Schildts förlags Ab:s läromedelsarkiv, böcker från Svenskfinlands läromedelscenter (av Skolstyrelsen godkända läromedel jämte utlåtanden), lättlästa läroböcker (LL) donerade av förlaget Lärum samt övrig anskaffning ingår. Katalogiseringen av samlingen har genomförts med projektmedel från Svenska kulturfonden. Den historiska skolbokssamlingen består av äldre läroböcker (från mitten av 1800-talet fram till år 1960) från bibliotek vid Finlands svenska folkskolor, Ekenäs seminarium och lärarseminariet i Nykarleby samt donationer av privatpersoner. Samlingen omfattar ca 50 hm och är ordnad enligt undervisningsämne med flest böcker inom modersmålet, matematik samt historia och samhällslära. Samlingen är till största del okatalogiserad.

Naapurit meistä ja me heistä

Kirjallisuusarvostelu

Kieliraja Länsipohjassa Ruotsin ajan lopussa

Artikel i årsbok.

Om finlandismer och språkvårdens möjlighet att påverka dem

Artikel

Om finlandismer och språkvårdens möjligheter att motverka dem

Artikel

Varför är det så svårt för finnar att uttrycka bestämdhet i svenskan?

Artikel i årsbok.

På flykt i eget land : internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget

År 1721 stod bondhustrun Lisbeta Mickelsdotter från Pyhäjoki framför prästen i Piteå socken och redogjorde för sina upplevelser under det hemska året 1714 då ryssarna inföll i Österbotten och alla som bara kunde begav sig på flykt. Lisbeta är bara en av de tiotusentals flyktingar som under det stora nordiska kriget 1700–1721 flydde från såväl Östersjöprovinserna men framför allt från Finland till tryggheten i Sverige. I avhandlingen skildras vilka som flydde, varifrån och vart. Man kan tala om en elitens flykt där ämbetsmän och präster sökte sig västerut enligt de direktiv som Karl XII gett om att civilbefolkningen skulle söka sig bakom den egna armén. Det förekom också en bondeflykt från framför allt Österbotten och Åland. Det här var områden som p.g.a. strategiska skäl förhärjades av ryssarna. För många fanns det inget annat alternativ än att fly, antingen ut i de djupa skogarna eller västerut till Sverige. En delorsak till flykten var den order som Karl XII gett. Ryssarna föregicks av ett rykte som hade sin bakgrund i den propaganda som de svenska myndigheterna i decennier hade bedrivit. Ryssarna sågs som en grym fiende. När ämbetsverk och magistrat började packa ihop sina arkiv för en överflyttning till Sverige skedde det i smyg för att inte förorsaka oro bland den övriga befolkningen. Paniken låg hela tiden på lur och det faktum att myndigheterna gav sig av ledde till, att när ryssarna verkligen plötsligt dök upp i socknen var det många som valde att hals över huvud ge sig iväg. För att hjälpa flyktingarna ekonomiskt samlades det till förmån för flyktingarna kollekt över hela det svenska väldet. I Stockholm tillsatte myndigheterna en flyktingkommission som fick till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som hade samlats in. Huvudprincipen var att ju mer man hade förlorat desto större understöd skulle man få. Det var viktigt att ståndssamhället bevarades. Utanför de grupper som skulle hjälpas lämnades bl.a. köpmän och hantverkare som förväntades kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige, gamla och orkeslösa som skulle beredas rum på fattighus samt unga och friska som skulle försörja sig genom arbete. Eftersom det var svårt att finna en försörjning och då många tvingades livnära sig genom att tigga tvingades flyktingkommissionen också ge en slant till personer som enligt kommissionens instruktion skulle lämnas utan hjälp. Det är ändå tveksamt om de små summor det stora flertalet fick egentligen hade någon betydelse för dem. Man kan konstatera att många hade det oerhört svårt under sin tid i Sverige. För mitt arbete har det viktigaste källmaterialet varit de förteckningar som flyktingkommissionen gjorde över vem som fått understöd och hur mycket som utbetalades. Av de här uppgifterna har jag byggt upp en databas med över 13 000 identifierade flyktingar. Jag har utgående från bl.a. uppgiften om identifierade individer kunnat fastställa att antalet finska flyktingar uppgick till åtminstone 30 000 personer, vilket motsvarade närmare en tiondedel av befolkningen i Finland. Efter fredsslutet 1721 återvände de flesta hem. I Österbotten möttes då en del av en överraskning då de fann att någon främmande person hade övertagit deras hemman. Det förekom under slutet av 1710-talet en inflyttning från de österbottniska finskspråkiga inlandssocknarna till de svenskspråkiga kustsocknarna. Det är ändå uppenbart att de finskspråkiga snart assimilerade sig och helt uppgick i den svenskspråkiga majoriteten.

Der Teufelspakt Fausts in deutscher, finnischer und schwedischer Literatur : ein unmoralisches Angebot?

Avhandlingen handlar om den berömda tyska svartkonstnären och magikern Faust (eller Faustus). Faust gällde - och gäller - som en människa som aldrig nöjde sig med den vetskap som han själv hade kunnat nå. Han beslöt att söka efter en lösning för sitt missnöje hos djävulen i stället, gjorde alltså en pakt med denne för att kunna erfara sådant som egentligen bara Gud kunde veta. Djävulspakten är en av de viktigaste och väsentligaste beståndsdelarna i Faust-traditionen, men just den har också kunnat tolkas på särskild många olika sätt under de senaste århundradena: Vad hände t.ex. med en som gjorde en pakt med djävulen under renässanstiden, hur går det med en sådan människa i vår tid? Kan man överhuvudtaget göra en konkret pakt med en "djävul" i vår inte mera så "strängt-kristliga" tid? Avhandlingen använder djävulspakten och dess moralisk värdering i olika tyska Faust-verk som en röd tråd genom den europeiska litteratur- och kulturhistorian. Därutöver fogas de hittills mycket obekanta finska och svenska Faust-bearbetningarna genom denna röda tråd till den långa tyska Faust-traditionen. Avsikten är att genom ett sådant perspektiv skapa en enhetlig men dock mångsidig traditionskedja för Faust-legenden i Tyskland och i Norden, samt därigenom bevisa att legenden om Faust är fortfarande aktuell: de moraliska frågorna som en djävulspakt väckte på 1600-talet består ännu i dag men har förvandlats i form och följder.

Svenskt, finskt och ryskt : nationens, språkets och historiens dimensioner hos E. G. Ehrström 1808–1835

Avhandlingen handlar om hur E.G. Ehrström (1791–1835) under tidsperioden 1808–35 förhöll sig till finskt, svenskt och ryskt. Då Finland år 1809 förvandlades från svensk riksdel till ryskt storfurstendöme tvingades finländarna att i den nya situationen reflektera över hur man skulle definiera nation, språk och historia. Det fanns inget givet svar på vad Finlands invånare hade blivit genom den geopolitiska omvälvningen. E.G. Ehrström var en individ som i ovanligt många sammanhang var tvungen att brottas med de nationella frågorna. Som ung student deltog han i finska kriget år 1808 och år 1812 studerade han som stipendiat i Moskva. År 1815 blev han lektor i ryska vid akademin i Åbo och som romantiker betonade han samtidigt det finska språkets roll som Finlands enda nationalspråk. Åren 1826–35 var han slutligen kyrkoherde i den svenska församlingen i S:t Petersburg. I alla de olika rollerna och kontexterna måste han anpassa sina nationella ställningstaganden till den specifika situation och roll i vilken han verkade. Avhandlingens syfte är att dra slutsatser om de faktorer som gör att en individ i olika sammanhang betonar olika aspekter av det nationella. I det allmänna medvetandet uppfattas nationella identiteter ofta som stabila och enhetliga, medan den teoretiska litteraturen i dag lyfter fram att de i själva verket är föränderliga och flytande. Finland strax efter 1809 är intressant att studera ur detta perspektiv. Eftersom det var oklart vad Finland och dess invånare hade blivit, var man tvungen att skapa ett innehåll för den nya enheten. En analys av hur man resonerade i sammanhanget kan lära oss något hur nationella identiteter skapas och fungerar också i dag.

From women to gender: a diachronic exploration of participant representation in texts from the United Nations

De förändrade ansatserna inom feministisk utvecklingsekonomi för med sig nya sätt att tala om kvinnor, män och utveckling. Genom att analysera texter skrivna inom området feministisk ekonomi från 1960-talet fram till början av 2000-talet dokumenterar den föreliggande studien på vilket sätt språket hos textproducenter inom utvecklingsekonomi konstituerar och är beroende av dessa skribenters inställning till utvecklingsfrågor och till kvinnor och män. Analysen fokuserar på hur aktiverings- och passiveringsprocesser används i representationen av de två huvuddeltagarna, kvinnor och män, hur begreppet genus introduceras och hur utvecklingsfrågor förändras genom ansatser, över tid och mellan genrer. Den teoretiska ramen sträcker sig över olika discipliner: systemisk funktionell grammatik och kritisk diskursanalys, men även organisatorisk diskursanalys och utvecklingsstudier. Texterna som valts för analysen härstammar från tre olika källor: planer från världskvinnokonferenserna organiserade av Förenta Nationerna, resolutioner om kvinnor och utveckling antagna av Förenta Nationernas generalförsamling samt handlingsplaner för kvinnor och utveckling författade av Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation FAO. Den lingvistiska analysmetoden bygger på det system av roller och sätt att representera deltagare som utvecklats av Halliday och Van Leeuwen. För varje årtionde och varje genre granskar studien förändringarna i processtyper och deltagarroller, samt förändringen av fokus på kvinnorelaterade frågor och konceptualiseringen av genus. Den kvantitativa analysen kompletteras och förstärks av en detaljerad analys av textfragment från olika tidpunkter och ansatser. Studiens resultat är av grammatisk och lexikal natur och de är relaterade till genus, genre och tid. Studien visar att aktiveringsprocesserna är betydligt talrikare än passiveringsprocesserna i representationen av kvinnor. En bättre förståelse av deltagarrepresentation uppnås dock via en omgruppering av de grammatiska processerna i identifierande, aktiverande och riktade processer. Skiftet från fokus på kvinnor till fokus på genus är inte så mycket en förändring av processerna som representerar deltagarna, utan mer en förändring av retoriken i ansatserna och deras fokus: från integration av kvinnor till kvinnors empowerment, från kvinnors situation till genusrelationer, från brådskande tillägg till social konflikt och samarbete.

Skolans responskultur som skriftpraktik : gymnasisters berättelser om lärarens skriftliga respons på uppsatsen

Elever skriver uppsatser och läraren ger respons. De här etablerade och traditionsbundna skrifthandlingarna tillhör rutinerna i modersmålsundervisningen på svenska i Finland. Studiens huvudsakliga syfte är att gestalta mönster i den skriftliga responskultur som gymnasister berättar om och befinner sig i inom modersmålsämnets skrivundervisning. Resultaten visar att lärarresponsen ofta är obegriplig för gymnasisterna, att den har en normativ slagsida och att den oftare visar på uppsatsernas brister än förtjänster. Obegripligheten och bristfokuseringen till trots framstår gymnasisterna som handlande subjekt genom både protest mot och acceptans av lärarresponsen. I en framtidsvision problematiseras skolans tröga responsmekanismer i förhållande till nätets och de sociala mediernas interaktiva motsvarigheter. Författaren argumenterar också för en digitaliseringsreform av skrivundervisningen och inte minst av den finländska studentexamen, där datorn är det primära skrivverktyget.

Det pedagogiska övervägandet : en uppmärksamhetsriktande studie i och genom humanvetenskaplig handlingsteori

Det övergripande syftet med avhandlingen är att bidra till en handlingsinriktad diskurs. Ambitionen är att rikta uppmärksamheten mot den pedagogiska övervägande handlingen genom att pröva konkreta exempel från en pedagogisk praktik mot en begreppsapparat inspirerad av den humanvetenskapliga handlingsteorin. Forskningsfrågorna lyder: Vad är en övervägande handling? Hur byggs den upp och vad förutsätter den? Bakgrunden till intresset att belysa den övervägande handlingen är en önskan att överbrygga klyftan mellan teori och praktik och att hitta ett sätt att samtala om ”tyst kunskap” och den konkreta pedagogiska verkligheten så att denna kan utvecklas på ett meningsfullt sätt. Förhållandet mellan intentionalitet och instrumentella handlingar är av särskilt intresse. Den aristoteliska begreppsapparaten som avser att belysa den mänskliga handlingen används i studien som både utgångspunkt och analysredskap. Retoriken ses som den vetenskap som kan beskriva och förklara hur vi skapar mening med hjälp av språket. Fyra fokussamtal med sammanlagt fem studerande på musikanimatörutbildningen genomfördes under vårterminen 2006. Referaten från samtalen bearbetades till en berättelse. I konstruktionen av berättelsen användes dels en fenomenologisk analys, dels narrativ bearbetning. De aristoteliska begreppen poíesis, praxis och theoria tillämpades och prövades på berättelsen varefter en retorisk analys genomfördes. Berättelsen visar två konkurrerande praxis. Utbildningen framstår i berättelsen dels som en horisontell ”alla kan”-utbildning, dels som en vertikal och lärarstyrd verksamhet. Berättelsen ger inte så många exempel på pedagogiska överväganden men tydliggör ändå den övervägande handlingen. Det pedagogiska övervägandet innebär ett väljande utifrån teoretiskt tänkbara och med praxis förenliga handlingsalternativ. Reflektion ingår i övervägandet men är inte detsamma som övervägande. Övervägandet är inte enbart en rationellt kalkylerande aktivitet. Holistiska och intuitiva procedurer är en viktig del i processen. Övervägande förutsätter dessutom ansvar.