Forest Transition in Madagascar's Highlands: Initial Evidence and Implications

Madagascar is renowned for the loss of the forested habitat of lemurs and other species endemic to the island. Less well known is that in the highlands, a region often described as an environmental "basket-case" of fire-degraded, eroded grasslands, woody cover has been increasing for decades. Using information derived from publically available high- and medium-resolution satellites, this study characterizes tree cover dynamics in the highlands of Madagascar over the past two decades. Our results reveal heterogeneous patterns of increased tree cover on smallholder farms and village lands, spurred by a mix of endogenous and exogenous forces. The new trees play important roles in rural livelihoods, providing renewable supplies of firewood, charcoal, timber and other products and services, as well as defensible claims to land tenure in the context of a decline in the use of hillside commons for grazing. This study documents this nascent forest transition through Land Change Science techniques, and provides a prologue to political ecological analysis by setting these changes in their social and environmental context and interrogating the costs and benefits of the shift in rural livelihood strategies.

Landscape Systems and Human Land-Use Interactions in Mediterranean Highlands and Littoral Plains during the Late Holocene: Integrated Analysis from the InterAmbAr Project (North-Eastern Catalonia).

The main goal of the InterAmbAr reseach project is to analyze the relationships between landscape systems and human land-use strategies on mountains and littoral plains from a long-term perspective. The study adopts a high resolution analysis of small-scale study areas located in the Mediterranean region of north-eastern Catalonia. The study areas are distributed along an altitudinal transect from the high mountain (above 2000m a.s.l.) to the littoral plain of Empordà (Fig. 1). High resolution interdisciplinary research has been carried out from 2010, based on the integration of palaeoenvironmental and archaeological data. The micro-scale approach is used to understand human-environmental relationships. It allows better understanding of the local-regional nature of environmental changes and the synergies between catchment-based systems, hydro-sedimentary regimes, human mobility, land-uses, human environments, demography, etc.

Om fabriquernes nytta och nödwändighet uti ett land

Invocatio: I.H.W.N.

Om fabriquernes nytta och nödwändighet uti ett land

Painovuosi nimekkeestä.

Mining in Developing Countries: A Case Study of Sustainability Challenges

Mining has severe impacts on its surrounding. Particularly in the developing countries it has degraded the environment and signigicantly altered the socio-economical dynamics of the hosts. Especially relocation disrupts people from their homes, livelihoods, cultures and social activities. Mining industry has failed to develop the local host and streghten its governance structures; instead it has further degraded the development of mineral rich third world countries, which are among the world poorest ones. Cash flows derived from mining companies have not benefitted the crass-root level that however, bears most of the detrimental impacts. Especially if the governance structure of the host is weak, the sudden wealth is likely to accelerate disparities, corruption and even fuel wars. Environmental degradation, miscommunication, mistrust and disputes over land use have created conflicts between the communities and a mining company in Obuasi, Ghana; a case study of this thesis. The disputes are deeply rooted and further fuelled by unrealistic expectations and broken promises. The relations with artisanal and illegal miners have been especially troublesome. Illegal activities, mainly encroachment of the land and assets of the mine, such as vandalising tailings pipes have resulted in profits losses, environmental degradation and security hazards. All challenges mentioned above have to be addressed locally with site-specific solutions. It is vital to increase two-way communication, initiate collaboration and build capacity of the stakeholders such as local communities, NGOs and governance authorities. The locals must be engaged to create livelihood opportunities that are designed with and for them. Capacity can also be strengthened through education and skills training, such as women’s literacy programs. In order to diminish the overdependence of locals to the mine, the activities have to be self -sufficient and able to survive without external financial and managerial inputs. Additionally adequate and fair compensation practises and dispute resolution methods that are understood and accepted by all parties have to be agreed on as early as possible.

Charta öfver Åland

1 kartta : käsinvär. ; 41,5 x 71,5 cm, lehti 46 x 74,7 cm.

Vårt land, vårt land

Laulusolisti ilmoittaa nimensä alkukuulutuksessa; kuulutus epäselvä.

På flykt i eget land : internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget

År 1721 stod bondhustrun Lisbeta Mickelsdotter från Pyhäjoki framför prästen i Piteå socken och redogjorde för sina upplevelser under det hemska året 1714 då ryssarna inföll i Österbotten och alla som bara kunde begav sig på flykt. Lisbeta är bara en av de tiotusentals flyktingar som under det stora nordiska kriget 1700–1721 flydde från såväl Östersjöprovinserna men framför allt från Finland till tryggheten i Sverige. I avhandlingen skildras vilka som flydde, varifrån och vart. Man kan tala om en elitens flykt där ämbetsmän och präster sökte sig västerut enligt de direktiv som Karl XII gett om att civilbefolkningen skulle söka sig bakom den egna armén. Det förekom också en bondeflykt från framför allt Österbotten och Åland. Det här var områden som p.g.a. strategiska skäl förhärjades av ryssarna. För många fanns det inget annat alternativ än att fly, antingen ut i de djupa skogarna eller västerut till Sverige. En delorsak till flykten var den order som Karl XII gett. Ryssarna föregicks av ett rykte som hade sin bakgrund i den propaganda som de svenska myndigheterna i decennier hade bedrivit. Ryssarna sågs som en grym fiende. När ämbetsverk och magistrat började packa ihop sina arkiv för en överflyttning till Sverige skedde det i smyg för att inte förorsaka oro bland den övriga befolkningen. Paniken låg hela tiden på lur och det faktum att myndigheterna gav sig av ledde till, att när ryssarna verkligen plötsligt dök upp i socknen var det många som valde att hals över huvud ge sig iväg. För att hjälpa flyktingarna ekonomiskt samlades det till förmån för flyktingarna kollekt över hela det svenska väldet. I Stockholm tillsatte myndigheterna en flyktingkommission som fick till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som hade samlats in. Huvudprincipen var att ju mer man hade förlorat desto större understöd skulle man få. Det var viktigt att ståndssamhället bevarades. Utanför de grupper som skulle hjälpas lämnades bl.a. köpmän och hantverkare som förväntades kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige, gamla och orkeslösa som skulle beredas rum på fattighus samt unga och friska som skulle försörja sig genom arbete. Eftersom det var svårt att finna en försörjning och då många tvingades livnära sig genom att tigga tvingades flyktingkommissionen också ge en slant till personer som enligt kommissionens instruktion skulle lämnas utan hjälp. Det är ändå tveksamt om de små summor det stora flertalet fick egentligen hade någon betydelse för dem. Man kan konstatera att många hade det oerhört svårt under sin tid i Sverige. För mitt arbete har det viktigaste källmaterialet varit de förteckningar som flyktingkommissionen gjorde över vem som fått understöd och hur mycket som utbetalades. Av de här uppgifterna har jag byggt upp en databas med över 13 000 identifierade flyktingar. Jag har utgående från bl.a. uppgiften om identifierade individer kunnat fastställa att antalet finska flyktingar uppgick till åtminstone 30 000 personer, vilket motsvarade närmare en tiondedel av befolkningen i Finland. Efter fredsslutet 1721 återvände de flesta hem. I Österbotten möttes då en del av en överraskning då de fann att någon främmande person hade övertagit deras hemman. Det förekom under slutet av 1710-talet en inflyttning från de österbottniska finskspråkiga inlandssocknarna till de svenskspråkiga kustsocknarna. Det är ändå uppenbart att de finskspråkiga snart assimilerade sig och helt uppgick i den svenskspråkiga majoriteten.