Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

”Hollywood-syndromi”, jazzia ja dodekafoniaa : elokuvamusiikin funktioanalyysi neljässä 1950- ja 1960-luvun vaihteen suomalaisessa elokuvassa

Musiken som hördes i de finländska filmerna vid skiftet av 1950- och 1960-talet var mycket varierande. Det fanns till exempel jazzschlager, modern konstmusik som innovativt kombinerats med Hollywood-klichéer, dodekafonisk musik och mainstream jazz. Gällande stilval, kompositionssätt, instrumentering, harmonisering och användningssätt av filmmusik rådde det då möjligen en större frihet än någonsin i Finland. Anu Juvas avhandling behandlar musiken till fyra filmer genom filmmusikens funktionsanalys och i sitt kulturhistoriska sammanhang. Näranalyserna har gjorts av Lasisydän ( Glashjärtat 1959) och Komisario Palmun erehdys ( Mysteriet Rygseck [sic!] 1960), som Matti Kassila har regisserat, Maunu Kurkvaaras Yksityisalue ( Privatområde 1962) och Erkko Kivikoskis Kesällä kello 5 ( Klockan 5 denna sommar 1963). Musiken till dessa filmer har komponerats av Jaakko Salo, Osmo Lindeman, Usko Meriläinen och Pentti Lasanen. Regissörerna och kompositörerna till dessa filmer var alla på olika sätt förnyare av sin tids konventioner. Funktionsanalysen avslöjar, hur musiken i filmerna fungerar, dvs. vilka dess uppgifter är i dessa filmer som låter mycket olika. Vidare granskas det, hur musik valdes till olika filmer samt de olika genrernas ställning inom det kulturella fältet. Undersökningen öppnar en utsikt över en av de mest intressanta tidpunkterna inom finländsk filmmusik.

A long way to the rainbow country : understanding the foreign market expansion process of Finnish corporations into the Republic of South Africa between 1999 and 2005

De afrikanska ekonomierna växer med nära fyra procent per år och detta är en god indikation på kontinentens växande betydelse. Under kalla kriget hade afrikanska regeringar haft ett begränsat utrymme för opportunistisk köpslående, och därmed även en marginal att positionera sig strategiskt. Alltför ofta uppmuntrade och beskyddade stormakterna diktatorer och små lokala eliter som främst ville berika sig själv. I och med att globaliseringen tog fart och USA allt mera kom att dominera globalt, började en ny era i fråga om förändringar. Trots dessa förändringar på den globala arenan, har Afrika som kontinent hamnat i bakgrunden och jämfört med andra utvecklingsländer har Afrika attraherat ett fåtal utländska investeringar. Fortfarande, speciellt i Norden, finns det lite kunskap om hur utländska företag expanderar sin affärsverksamhet på den afrikanska kontinenten. Det råder brist på empiriska undersökningar om vilken inverkan afrikanska institutionella förändringar och lokala affärsmiljöer har på internationaliseringen och på de utländska företagens affärsutvecklingsstrategier på den afrikanska kontinenten. Med denna avhandling vill jag lyfta fram ett exempel på ett land (Sydafrika), som har lyckat dra nytta av de förändringar som 1990-talet förde med sig. I denna avhandling har jag intervjuat olika personer i ledande positioner inom olika finländska företag i Finland och i Sydafrika. Avhandlingen skapar en referensram för att öka förståelse och fördjupa analys av hur en kombination av olika interna och externa resurser ökar företagens konkurrenskraft och på det sättet bidrar till en framgångsrik affärsutveckling i Afrika. De politiska och sociala aktörerna samt aktörerna inom affärslivet besitter resurser som ambitiösa företag kan dra nytta av i sin strävan att erövra de nya framgångsrika marknaderna i Afrika. Gradvis ökar finländska företag sina insatser på den afrikanska kontinenten i strävan att skapa mervärde för sina kunder. Den värdeskapande processen gör att parterna måste närma sig varandra utgående från sina egna strategiska målsättningar. Hittills har finländska företag varit intresserad att sälja till Afrika men inte intresserad att köpa därifrån. Förutom de praktiska råden till olika företag, föreslår avhandlingen hur den finska staten och den sydafrikanska staten kunde agera tillsammans för att främja ömsesidigt handelsutbyte.

The politics of multicultural encounters : feminist postcolonial perspectives

Det mångkulturella diskuteras livligt i den offentliga debatten idag. För att utveckla diskussionen är det viktigt att ta reda på vad som stöder bra mångkulturalism och vilka förutsättningar som finns för det mångkulturella i dagens Finland. Dessa frågor analyseras i Salla Tuoris doktorsavhandling "The politics of multicultural encounters. Feminist postcolonial perspectives." Avhandlingen behandlar hur det mångkulturella skapas i det så kallade "projektsamhället", det vill säga ett samhälle där en stor del av arbete organiseras i projekt. Studien baserar sig på fältarbete inom ett EU-finansierat sysselsättningsprojekt för invandrade kvinnor som pågick under 2002-2006 (och en bredare kontext av mångkulturellt arbete). Boken för en dialogen mellan feministiska postkoloniala analyser och vardagslivspolitiken. Studien belyser rasismens förekomst i Finland. Rasismen beskrivs ofta som baksidan av det mångkulturella, och den förknippas intimt med den invandring som skett sedan 1990-talet. Men rasism borde förstås som ett bredare fenomen, menar Tuori, det är mera än en medveten ideologi eller ett avsiktligt motiv. Arbetslivets diskriminerande strukturer samt sådan praxis i skolor, på arbetsplatser eller i grannskapet som leder till ojämställdhet, är också rasism. Det är viktigt att granska också hur expertis skapas inom det mångkulturella. Ett av studiens centrala bidrag är att lyssna på invandrares kunskap. I den etnografiska analysen framkommer att de invandrades kunskap inte alltid hörs, eller så uppfattas det inte som allmängiltig kunskap, utan som enskilda erfarenheter. Att inte lyssna kan leda till ojämställda praxis, utan att det nödvändigtvis innehåller en avsiktlig tanke att diskriminera. Studiet behandlar också möjligheter och betydelser av "empowerment" (bemäktigande, deltagande) i ett sysselsättningsprojekt. "Empowerment" förstås oftast som förstärkning av individers, ibland också gruppers, egen handlingsförmåga vilket leder till ökat handlingsutrymme. Begreppet används också inom socialpolitik och pedagogik. Som bäst fungerar "empowerment" som en kombination av förändrade yttre maktförhållanden och ökad personlig förmåga och då kan det vara ett verktyg för att stärka det mångkulturella samhället. Avhandlingen bidrar dessutom med ny kunskap om "projektsamhället" ur det enskilda projektets perspektiv. Det mångkulturella arbetet i Finland organiseras framförallt som projekt, vilket skapar strama tyglar för arbetet. Projekten ska svara mot det som finansiären anser vara viktiga tyngdpunkter och bearbeta sitt eget arbete därefter. Projektarbete innebär också ständiga rapporter, utvärderingar och "mainstreaming", vilket innebär att det administrativa får en förhållandevis stor roll i projekten. I det mångkulturella arbetet innebär detta att sysselsättningseffekten av själva projekten riktas framförallt till dem som arbetar med förvaltningen och inte de som arbetar med projektens huvudmål eller i själva projekten - och som oftast är finländare av finsk bakgrund.

Formaterade nyheter : studier i hur tv-nyheter formatmässigt editeras, gestaltas och tas emot

Under de trettio senaste åren har tv-nyhetsjournalistiken som genre, d.v.s. som en egen särpräglad läsart och form av journalistik, på olika sätt förändrats. Hur denna formatförändring ser ut och om tv-nyheter i takt med samhällets och massmediernas allmänna kommersialisering har blivit mer tabloida är två centrala frågeställningar i avhandlingen. Nyhetsprogrammet TV-nytt i public service-företaget Yle:s svenskspråkiga kanal FST5, har långt en monopolställning. På svenska har TV-nytt inga konkurrenter i tv-etern i Finland och som ett sorts flaggskepp för hela FST5, har nyhetsredaktionen länge haft en stark ställning och uppbackning på svenska Yle. Så om t.o.m. TV-nytts nyhetsformat har förändrats och t.ex. blivit mer tabloida, torde åtminstone public service-nyheter i tv överlag ha förändrats minst lika mycket. Detta granskas empiriskt i avhandlingen. Utan att i frågeställningarna även ta med hur mottagarna, det vill säga hur tv-tittarna reagerar på tv-nyheter, är det svårt att mer ingående och trovärdigt förklara tv-nyheters roll i samhället. Därför är det viktigt att även fråga hur tittarnas intresse och uppmärksamhet påverkas av olika sorts tv-nyheter och hur deras ihågkomst samt nyhetsförståelse påverkas av olika slags tv-nyhetsformat såsom ett mer tabloidiserat dylikt? Avhandling har följaktligen fyra syften: att undersöka vad tv-nyhetsformatet för public service-tv består av, hur detta format ur olika synvinklar har förändrats, om det har tabloidiserats och hur tittarna reagerar på olika tv-nyhetsformat. Avhandlingen består av tre innehållsanalyser och ett laboratorietest. Resultaten visar i korthet att tv-nyhetsformatet både på inslags- och sändningsnivå kan sägas ha två olika formatdimensioner; det audiovisuellt editerade och det journalistiskt innehållsgestaltande formatet. Det senare formatet har för TV-nytts del sedan 1980-talet förändrats mycket mindre än det förra och i synnerhet det audiovisuellt editerade formatet har tydligt utvecklats i en tabloid riktning. Resultaten från de laborativa publiktesterna visar igen att tittarnas uppmärksamhet och intresse i första hand har med audiovisuell editering och allmän visualitet att göra. Mer tabloida nyhetsinslag får därför generellt mer uppmärksamhet än övriga inslag. I synnerhet bildtempo, bildsättning och inslagslängd är här utslagsgivande. Det att tabloidisering ger förbättrad uppmärksamhet betyder ändå inte att tittarna mycket bättre kommer ihåg eller bättre förstår tabloida nyhetsinslag än icke-tabloida. Testerna visar samtidigt att även längre, icke-tabloida nyhetsinslag väl kan fånga tittarens uppmärksamhet och fasta i minnet om inslaget är i en sorts ideologisk resonans med tittaren.

Wo Atlantis am Horizont leuchtet oder eine Reise zum Mittelpunkt des Menschen : utopisches Denken in den Schriften Hagar Olssons

Kritikern och författaren Hagar Olsson (1893-1978) är en central gestalt inom den finlandssvenska modernismen. Särskilt under 1920- och 30-talet hade hon en stor betydelse för den finländska och svenska kulturpolitiken. Även om Olsson måste räknas till de kanoniserade författarna och även om litteraturhistorikerna är överens om hennes betydelse för den svenskspråkiga litteraturen är hennes verk inte särskilt bekanta eller utforskade. I min studie visar jag att Olsson hade en etisk och estetisk revolution i tankarna, en \"realism för utopister\". Olsson förflyttar utopin från en fjärran ö till människans inre. Alla kan påbörja resan med konst och litteratur som kompass. Först när människan närmar sig den inre utopin blir en bättre värld möjlig. Olssons läsare får själv bestämma hur den här världen ska se ut. Bara ett mål är entydigt formulerat: En värld i fred där varken människan eller naturen exploateras. En litteratur som kan tjäna som kompass till utopia betecknar Olsson som \"nyrealsitisk\". Jag presenterar den här nyrealismen som en litterär strategi som är avgörande för Olssons författarskap mellan ca 1920-1950. Med hänsyn till den historiska kontexten analyserar jag ett stort antal recensioner, kulturkritiska essäer, opublicerade manuskript, romaner och skådespel. Den tyske filosofen Ernst Blochs skrifter om det utopiska använder jag bland några ytterligare äldre och yngre bidrag till utopiforskningen som filosofisk-teoretiska utgångspunkter. Utgående från primärmaterialet valde jag fyra tematiska tyngdpunkter: utopi och estetik, utopi och politik, utopi och ungdom samt utopi och kön. Jag visar inte bara hur den nyrealistiska litteraturen enligt Olsson borde se ut och fungera utan jag presenterar också Olssons inre utopi och diskuterar hur den här utopin i högsta grad är politisk. I det här sammanhanget beaktas den politiska, litterära och samhälleliga utvecklingen i Finland, Sverige, Tyskland och Ryssland under mellankrigstiden och andra världskriget fram till 1950.

Den finländska redovisningsnormeringen i korstrycket mellan institutionaliserad teori och internationella standarder

Finländsk redovisning har sedan 1960-talet baserats på teorin om utgift vid inkomst, en teori utvecklad av professor Martti Saario. Globalisering av aktiemarknaden och företagsverksamheten samt medlemskap i internationella organisationer ledde till tryck för harmonisering. Teorin var i Finland starkt institutionaliserad vilket påverkade harmoniseringsprocessen. Processen följs över tre nivåer. Den högsta nivån, internationell nivå, undersöker hur normeringen de jure förändras. Förändringarna i lagstiftningen krävde eftergifter i den teoretiska grunden, det vill säga i teorin om utgift vid inkomst. Den mellersta nivån, nationell nivå, studerar aktörers motiveringar för eller emot förändring av redovisningsnormen. Det organisatoriska fältet kan anses instabilt eftersom aktörsgrupperna inte är enhetliga. Motståndet mot harmonisering avtar under processen och teorin om utgift vid inkomst förlorar mark. Den lägsta nivån, företagsnivån, studerar hur boksluten de facto förändrades. De internationella standarderna har implementerats genom så kallad lös koppling eftersom företagen har behållit sin tidigare redovisningsfilosofi där det är möjligt. Avhandlingen bidrar till att öka förståelse för hur en institutionaliserad redovisningsteori påverkar redovisningspraxis i ett land långt efter att en ny norm implementerats.

Kirkkaasta sameaan : Meren kuormitus ja tila Saaristomerellä ja Ahvenanmaalla

Tässä raportissa tarkastellaan Saaristomeren ja Ahvenmaan merialueen kuormitusta ja tilaa ja niissä viime vuosikymmeninä tapahtuneita muutoksia vuosiin 2008 ja 2009 saakka. Pääpaino on ravinnekuormituksessa ja veden laadussa, mutta mukana on taustatietoa ja muun muassa katsaus kalakannoista. Saaristomeren ja Ahvenanmaan merialueen tila on heikentynyt huomattavasti viimeisten vuosikymmenten aikana. Erityisesti fosforin ja a-klorofyllin määrät ovat kasvaneet ja näkösyvyys pienenentynyt. Viimeisen kymmenen vuoden aikana pintaveden fosforipitoisuuden kasvu on laantunut suurimmassa osassa aluetta, mutta pohjanläheisessä vesikerroksessa ja talvella fosforipitoisuus on jatkanut kasvuaan monin paikoin viime vuosiin asti. Myös a-klorofyllin määrä on lisääntynyt ulko- ja välisaaristossa 2000-luvullakin. Viime vuosina klorofyllipitoisuuden kasvu on kuitenkin laantunut tai pitoisuus laskenut varsinkin rannikonläheisissä vesissä. Merialueen suurin paikallinen ravinnekuormittaja on maatalous, mutta varsinkin typpeä tulee runsaasti myös ilmalaskeumana. Sisäinen kuormitus ja virtausten mukana Suomenlahdelta ja muualta Itämereltä tulevat ravinteet heikentävät niin ikään merialueen tilaa. Muita ravinnelähteitä ovat mm. haja-asutus, jätevedenpuhdistamot ja kalankasvatus. Ahvenanmaan merialueelle ravinteita tulee enemmän muualta kuin Ahvenanmaalta. Hajakuormituksessa on tapahtunut viime vuosikymmeninä selviä vuodenaikaisia muutoksia. Vuosina 1990 – 2009 jokien mereen tuoma ravinne- ja kiintoainekuormitus on ollut talvisin ja syksyisin selvästi suurempaa kuin vuosina 1970 – 1989. Talviaikaisen kuormituksen lisääntyminen johtuu aiempaa lauhemmista talvista, ja antaa viitteitä ilmastonmuutoksen mukanaan tuomista muutoksista. Vaikka Saaristomeren ja Ahvenanmaan merialueen tilassa on ollut viime aikoina nähtävissä myönteisiäkin merkkejä, on niiden tila edelleen huolestuttava. Ainoa keino merialueen tilan parantamiseksi on kuormituksen huomattava vähentäminen. Vähentäminen koskee niin paikallisia ravinnelähteitä, erityisesti maataloutta, kuin muualta Itämereltä virtausten mukana tulevia ravinteita ja ilmalaskeumaa.

Kokemäenjoen suiston kehitys, maaperämuodostumat ja niiden kemialliset piirteet

Suurelta osin Natura-alueeseen kuuluvan Kokemäenjoen suistoalueen kuivan maan ja suiston edustan vesialueen erityyppisten maaperäkerrostumien kerrosjärjestys ja alueellinen jakautuminen selvitettiin pintamaaperän kartoituksella, tutkimuskaivannoilla ja kairauksella. Suiston kerrostumat luokiteltiin viiteen maaperämuodostumaan. Vanhimmasta nuorimpaan, Toukari, Vainio-Mattila, Hevosluoto, Lanajuopa ja Säikkä muodostumaan. Nämä edustavat vanhoja Itämeren altaan ja nuorempia merelle päin etenevän suiston eri osien kerrostumisympäristöjä. Eri muodostumien fysikaaliset ja kemialliset ominaisuudet kuvattiin ja ne eroavat luonteeltaan ratkaisevasti toisistaan. Suiston etenemistä edustavat Hevosluoto- ja Säikkä-muodostumat ovat kontaminoituneet 1900-luvun alkupuolelta lähtien yhä voimakkaammin ihmistoiminnasta kertyvistä raskasmetallipitoisuuksista ja orgaanisista haitta-aineista. Tämä näkyy erityisesti elohopean, kadmiumin, arseenin, lyijyn, sinkin, nikkelin, dioksiinien ja furaanien kokonaispitoisuuksien kasvuna näissä muodostumissa. Pitoisuudet ovat suurimpia muodostumien nuorimmissa osissa. Kuivalla maalla raskasmetallipitoisuudet ylittävät paikoin valtioneuvoston pilaantuneelle maaperälle asettamat kynnysarvot, jolloin säädökset on huomioitava suiston maaperää muokattaessa. Vesialueella nämä kynnysarvot ylittyvät myös orgaanisten haitta-aineiden osalta. Tietyin osin ovat esimerkiksi arseenin ja nikkelin osalta taustapitoisuudet suistoalueen vanhimmassa Toukari muodostumassa jo luontaisesti kynnysarvoja suuremmat. Tämä pitää osata ottaa huomioon maansiirtotoimenpiteitä suunniteltaessa. Suistoon kerrostuvan maa-aineksen ja nopean maankohoamisen vuoksi suisto etenee nykyisin 30-40 m vuodessa merialueelle päin. Tämä mataloittaa vääjäämättömästi suiston edustan vesialueita kerrostumisen siirtyessä merelle päin. Näin myös Natura-alueen ainutlaatuiset biotoopit vähitellen siirtyvät merelle päin.

L'Hotel Fennia, Helsingfors : Le 14 – 2 – 1900 : Menu

Ruokalista

Översiktsplan för landskaps- och naturvård vid Petalax åmynning

Natura 2000-området Petalax åmynning (FI0800054) ligger vid Bottniska vikens kust i Petalax ås mynningsområde i Malax kommun, ca trettio kilometer sydväst om Vasa stad. Till Naturaområdet hör också Öfjärden som ligger ungefär tre kilometer nordost om åmynningen och som består av en flada och en liten glosjö som håller på att växa igen. Hela Natura området utgör 543 ha, varav ungefär 350 ha är land- och 193 ha är vattenområde. Åmynningsområdet är speciellt betydande för häckande och flyttande fåglar, de vidsträckta och grunda stränderna har, speciellt före vassens utbredning, erbjudit rikligt med föda. Även en stor del av området hör till det nationella fågelskyddsprogrammet. Som en följd av kraftig igenväxning av de tidigare lågväxta havsstrandängarna är naturvärdena hotade i stora delar av åmynningsområdet. Petalax åmynning har redan på 1700-talet använts som betesmark och gamla fäbodsplatser kan ännu skönjas i terrängen. Det traditionella skärgårdsbetet har fortgått ända till 1960-talet. Målsättningen med översiktsplanen är att utarbeta förslag på restaurerings- och skötselåtgärder för naturtyper vars naturliga tillstånd försämrats eller som annars behöver skötsel samt för livsmiljöer för arter som blivit sällsynta. I delar av området har betesdriften redan återupptagits, ca 50 ha betas nu av höglandskor (Highland cattle) och skötseln finansieras med hjälp av jordbrukets miljöspecialstöd. I planen ges förslag på vilka delar av området som borde skötas för att naturvärdena i området skall bevaras. Planen kartlägger de nuvarande skötselområdena och föreslår även nya områden för betesskötsel. Delar av området föreslås bevaras som mångfaldsområde för att bevara även de arter som gynnas av vassbetäckta och vattensjuka områden. Planen presenterar även olika finansieringsmöjligheter för natur- och landskapsskötseln. Eftersom det är fråga om en översiktsplan där potentiella skötselobjekt presenteras, är det helt frivilligt att följa skötselrekommendationerna. Översiktsplanen för landskaps- och naturvård vid Petalax åmynning har uppgjorts inom det landskapsöverskridande projektet Härkää sarvista vars målsättning är att främja natur- och landskapsvård genom ökad betesdrift. Härkää Sarvista projektet finansieras av EU:s jordbruksfond samt närings-, trafik-, och miljöcentralerna i Mellersta Finland, Birkaland, Södra Savolax och Södra Österbotten. Verksamhetstiden för projektet är 1.6.2009 - 30.9.2012.

Velociped-ruter i Finland

kuv., 9 x 14 cm

"Litteraturen, det är vad man undervisar om" : det svenska litteraturdidaktiska fältet i förvandling

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har ett nytt litteraturdidaktiskt forskningsfält vuxit sig allt starkare i Sverige, samtidigt som litteraturens ställning i samhälle och skola har försvagats. För att söka förstå en sådan paradox undersöker Peter Degerman hur frågor om litteraturens legitimitet och funktion besvaras i den litteraturdidaktiska forskningen. Varför bör vi egentligen läsa och studera skönlitteratur, och vad kan en litteraturpedagogisk forskning säga oss om litteraturens värde? Avhandlingens analysmetod är inspirerad av Michel Foucault, såväl begreppsligt som i genomförandet, vilket betyder att undersökningen framför allt riktar in sig på litteraturdidaktiken i termer av ett ”spridningsmönster” av ett antal ”diskursivt formerade vetenskapliga utsagor” som konstruerar sitt objekt eller en ”objektdomän” – ”en korpus av påståenden som hålls för sanna”. Litteraturdidaktikens huvudsakliga objektdomän, dess utskilda objekt, är litteraturläsningen. Det som gör litteraturdidaktiken till vetenskap – connaissance – är dess speciella avgränsning mot andra vetenskapliga områden, samtidigt som litteraturdidaktiken, som connaissance är beroende av förhållandet till ett speciellt episteme – ett större diskursivt fält som möjliggör vetenskapen. En ny vetenskap, som litteraturdidaktiken, uppstår i brottet mot ett större samhälleligt vetande, ett vetande vilket i detta fall kan återfinnas i utbildningssystemet, politiska opinioner, massmediala debatter etc. Det som är möjligt att säga inom området för litteraturdidaktik eller litteraturpedagogik begränsas emellertid av det som i avhandlingen benämns ”klassrummets princip”. Förhållandet mellan skilda litterära repertoarer – exempelvis mellan lärare och elev – eller mellan subjektiva och objektiva läsningar, mellan olika texttyper, knyts till klassrummet i betydelsen av en kontext för den pedagogiska situationen. Ytterst sett är det den litteraturdidaktiska forskningens relevans för klassrummets praktik som avgränsar den litteraturdidaktiska domänen.

Tehokalastuksen vaikutukset Lappajärvessä : Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä -hankkeen vuosien 2001-2006 seurannan loppuraportti

Lappajärven, Etelä-Pohjanmaan suurimman järven, ekologinen tila on heikentynyt ja se luokitellaan nykyisin tyydyttäväksi. Rehevöityminen, 1990-luvun muikkukato ja yhteiskunnan rakennemuutos ovat vähentäneet kalastajien ja kalansaaliin määrää. Ammattikalastuksen edellytysten parantamiseksi toteutettiin vuosina 2001–2004 ”Kalastus elinkeinoksi Lappajärvellä” – hanke. Hankkeen vaikutuksia kalastoon ja järven ekosysteemiin seurattiin vuosina 2001–2006. Kokonaissaalis vuosina 2001–2004 oli 1655 tonnia (n. 29 kg/ha/vuosi). Vaikka saalistavoitetta (2100 tn) ei täysin saavutettu, oli hankkeella runsaasti myönteisiä, joskin osin vähäisiä tai epävarmoja vaikutuksia järven tilaan ja kalastoon. Kalastajien yksikkösaaliit etenkin kuhan ja isokokoisen ahvenen osalta nousivat hankkeen alussa. Loppuvuosina yksikkösaaliiden kehitys oli osittain ristiriitaista. Ulapan taloudellisesti vähempiarvoinen kalasto, varsinkin kuorekanta harveni selvästi. Muikku puolestaan lisääntyi ja pysyi runsaana. Kuhan ja isokokoisen ahvenen lisääntymistä selittivät pääosin lämpimät kesät ja kuhan onnistuneet istutukset. Petokalat, etenkin kuha, voivat osaltaan säädellä Lappajärven ulapan planktonsyöjäkalojen kantoja ja toisaalta estää särjen siirtymistä ulapalle. Tehokalastuksen loputtua alkoi näkyä merkkejä kalakantojen palautumisesta takaisin kohti lähtötilannetta. Rantavyöhykkeellä hankkeen vaikutukset jäivät selvästi vähäisemmiksi kuin ulapalla. Eläinplankton lisääntyi hieman ylemmissä vesikerroksissa, mutta tilanne alkoi palautua ennalleen hankkeen jälkeen. Sinileväkukinnot vaikuttivat vähentyneen hankkeen aikana, tosin kukintojen voimakas vaihtelu vaikeutti arviointia. Tehokalastus ja vesiensuojelun tehostuminen vähensivät fosforipitoisuuksia, tosin myös vähäsateiset vuodet vaikuttivat vähenemiseen. Pitoisuuksien lasku jatkui hankkeen jälkeen. Hanketta edeltänyt klorofyllipitoisuuksien kasvusuuntaus pysähtyi ja pitoisuustaso vakiintui. Tehokalastus pienensi klorofylli/fosfori-suhdetta ja vähensi sisäistä kuormitusta, mutta vaikutus alkoi heiketä hankkeen loputtua. Typpipitoisuuksiin, veden väriin tai näkösyvyyteen kalastus ei vaikuttanut. Tehokalastuksella voidaan parantaa Lappajärven tilaa, mutta kalastuksen on oltava jatkuvaa. Saalistavoitteeksi voisi riittää n. 20-30 kg/ha vuodessa, mutta samalla on jatkettava ulkoisen kuormituksen vähentämistä. Kalastuksen tulisi kohdistua arvokalojen lisäksi myös vähempiarvoisiin kalalajeihin ja samalla on tuettava petokalakantojen vahvistumista.

Uudenkaupungin Vainionpää-Virtalan kedon hoitosuunnitelma

Perinnemaisemat ovat perinteisen karjatalouden myötä syntyneitä elinympäristöjä, kuten niittyjä, ketoja, metsälaitumia ja hakamaita. Näissä ainutlaatuisissa elinympäristöissä kasvi- ja hyönteislajisto on erityisen monipuolista. Maatalouden muutos 1960–70-luvuilla vähensi karjatilojen määrää, ja samalla alkoi myös nopea perinnemaisemien väheneminen. Nykyään vanhat laidunalueet ovat suurimmalta osin hävinneet, pirstoutuneet ja pinta-alat ovat pienentyneet huomattavasti. Elinympäristöjen katoaminen on vienyt monet kasvi- ja eläinlajit ahdinkoon, ja perinneympäristöissä sekä muissa ihmisten muuttamissa ympäristöissä elääkin huomattava osa kaikista maamme uhanalaisista lajeista. Varsinais-Suomen perinnebiotooppien hoito-ohjelmassa asetettiin tavoitteet perinnebiotooppien säilyttämiseksi ja hoidon järjestämiseksi, ja pyrittiin kohdentamaan hoito lajien suojelun kannalta arvokkaimmille kohteille. Uudenkaupungin Lokalahdella sijaitseva Vainionpää-Virtalan keto on arvioitu maakunnallisesti (M) arvokkaaksi perinnebiotoopiksi, jonka kasvilajisto on edustava, ja jossa kasvaa alueellisesti uhanalainen kasvilaji, pehmytkurjenpolvi (Geranium molle). Tämän hoitosuunnitelman tavoitteena on edistää alueen hoitoa, sekä toimia oppaana hoitoa suunnitellessa ja toteutettaessa. Alueella on erittäin uhanalaisia ja äärimmäisen uhanalaisia luontotyyppejä, kuten karuja kallioketoja, karuja pienruohoketoja sekä tuoretta heinäniittyä. Niittyalueet ovat kuitenkin umpeenkasvamassa ja rehevöityneet, joten hoidolla on kiire. Alueen hoidoksi suositellaan laidunnusta, tai niittoa heinä-elokuun vaihteessa sekä niittojätteen keruuta.