Jämförelsestudie avseende stomsystem : Ramverk eller fackverk/balk/pelar-system

Projektet omfattade en jämförelsestudie avseende stomsystem. Studien undersökte ramverk och fackverk/balk/pelar-system och genomfördes självständigt med stöttning av Ramböll AB´s kontor i Falun. Syftet var främst att undersöka vilka skillnader det finns mellan tvåledsramar och fackverk/balk/pelar-system för lätta hallbyggnader och försöka få klarhet i varför fackverk/balk/pelar-system är det dominerande systemet i Sverige eftersom övriga Europa har tagit en annan utveckling och domineras av tvåledsramar. Studien undersöker skillnaderna mellan systemen i en hallbyggnad med förutbestämda mått i stål.Inledningsvis gjordes en litteraturstudie för att få en bredare bakgrund av systemen och en bättre förståelse om förutsättningarna för varje system. Efter litteraturstudien kunde sedan ett typhus och beräkningsunderlag för jämförelsestudien tas fram. Även en enkätstudie gjordes med syftet att skapa en tydlig bild av vilket stomsystem konstruktörer i Sverige oftast väljer och varför. Resultatet av studien visade att tvåledsramar ger en ökad kostnad jämfört med fackverk/balk/pelar-system i materialåtgång och framställning samt att beräkningarna blir mer komplicerade. Skulle fortsatta studier göras med dessa system i byggnader med andra mått skulle det kanske gå att få fram speciella mått på byggnader där kostnaden för tvåledsramar blir densamma som för fackverk/balk/pelar-system och därför är ett likvärdigt alternativ som stomsystem.En viktig slutsats från projektet är att tvåledsramar används mycket mer sällan än fackverk/balk/pelar-system som stomsystem i lätta hallbyggnader i Sverige på grund av att kostnaderna blir mycket högre med tvåledsramar och att det är ett mer komplicerat system i beräkningsarbetet. De viktigaste slutsatserna från jämförelsestudien går att sammafatta som följande: Tvåledsramar är dyrare att använda. Tvåledsramar är ett mer komplicerat system beräkningsmässigt. Traditionen av att använda tvåledsramar finns inte och därför används inte systemet.

Optimal V. O2max-to-mass ratio for predicting 15 km performance among elite male cross-country skiers

The aim of this study was 1) to validate the 0.5 body-mass exponent for maximal oxygen uptake (V. O2max) as the optimal predictor of performance in a 15 km classical-technique skiing competition among elite male cross-country skiers and 2) to evaluate the influence of distance covered on the body-mass exponent for V. O2max among elite male skiers. Twenty-four elite male skiers (age: 21.4±3.3 years [mean ± standard deviation]) completed an incremental treadmill roller-skiing test to determine their V. O2max. Performance data were collected from a 15 km classicaltechnique cross-country skiing competition performed on a 5 km course. Power-function modeling (ie, an allometric scaling approach) was used to establish the optimal body-mass exponent for V . O2max to predict the skiing performance. The optimal power-function models were found to be race speed = 8.83⋅(V . O2max m-0.53) 0.66 and lap speed = 5.89⋅(V . O2max m-(0.49+0.018lap)) 0.43e0.010age, which explained 69% and 81% of the variance in skiing speed, respectively. All the variables contributed to the models. Based on the validation results, it may be recommended that V. O2max divided by the square root of body mass (mL⋅min−1 ⋅kg−0.5) should be used when elite male skiers’ performance capability in 15 km classical-technique races is evaluated. Moreover, the body-mass exponent for V . O2max was demonstrated to be influenced by the distance covered, indicating that heavier skiers have a more pronounced positive pacing profile (ie, race speed gradually decreasing throughout the race) compared to that of lighter skiers.