Talangfabriken : Om organisation av kunskap och kreativitet i skivindustrin

The purpose of this dissertation is to describe, explain and understand how record companies identify and develop new music and new talent. The analysis is carried out on three levels: individual, organizational and sector level. In a record company, this task formally goes to A&R (Artist and Repertoire). This dissertation takes its point of departure in how the capacity for discovering new talent can be understood in terms of knowledge, creativity and competence and how this capacity is affected in the meeting between the record company and the industry. The theoretical framework of the dissertation spans two sociological fields: the sociology of organizations and the sociology of knowledge. While it takes its organizational starting point in the Knowledge Company Approach, it employs a practice-based approach to discuss knowledge. I argue that within the Knowledge company approach there are two contrasting ways to understand knowledge; a distinction is made between knowledge- and creativity-intensive enterprises. The results show that the record industry’s polarized structure can be seen as a result of the Knowledge Company’s typical problems. The A&R’s work is described as including two phases, one intuitive and one analytical. The intuitive assessment is direct, unconscious and without reflection. This ability has been described as "intuition" and "gut feeling". The analytical phase adds analysis and reflection based on knowledge. The results from the interviews with A&R’s reveal the limit of formal and explicit knowledge not only in the choice of music but also in the marketing strategies. The overarching picture is one in which record companies move in a space characterized by tension between dichotomous forces – art and commercialism, creativity and knowledge, culture and economy, chaos and order, but where opposite poles are not mutually exclusive but complementary.

Kunskapsöverföring- att leda rätt : Ledarens roll vid kunskapsöverföring i en organisation

I en rapport som Svensk Näringsliv (2010) har utfört beskriver de att företag redan idag och inom en snar framtid står inför den största pensionsavgången någonsin i Svensk historia. 40- talisternas avgång ställer företag inför stora utmaningarna, framförallt att lyckas genomföra en lyckad generationsväxling. De personer som går i pension har under sitt yrkesverksamma liv utvecklat en kunskap som många organisationer vilar på. En stor del av denna kunskap måste överföras för att organisationerna ska kunna fortsätta att vara effektiva på marknaden. Syftet med denna studie var att få en djupare förståelse för ledarskapets betydelse gällande kunskapsöverföring i en organisation, samt bidra med praktiska verktyg till chefer och medarbetare för att undvika att förlora värdefull kunskap vid en generationsväxling. Industriföretaget LEAX har själva identifierat ett problem i att överföra viktig kunskap i och med kommande generationsväxling. Deras önskan var att få hjälp med praktiska verktyg för hur de ska tänka och verka för att mildra kunskapsglappet som kan uppstå. För att undersöka detta och därmed uppfylla denna studies syfte har intervjuer genomförts med fyra produktionsledare, fyra medarbetare som förväntas dela kunskap och tre medarbetare som förväntas ta till sig kunskap. Innan intervjuerna genomfördes läste vi in oss på teori om kunskap, kunskapsöverföring och ledarskap. Eftersom begreppet kunskap har en bred betydelse och kan definieras olika beroende om den är individuell eller organisatorisk, började vi i vårt teoriavsnitt att bena ut detta begrepp. Nonaka och Takeuchi (1995) gör en förenklad bild av kunskap som ett isberg, där den explicita kunskapen benämns som toppen. Väl synlig över ytan på vattnet är den enkel att upptäcka och ta till sig. Under vattnet döljer sig en osynlig kunskap som är svår att upptäcka, så kallas implicit eller tyst kunskap. Denna kunskap utgör en enorm del av isberget och blir därmed viktig att bevara. Dock är denna kunskap svår att överföra då den är osynlig och svår att ta på. För att förstå vad kunskapsöverföring innebär, behöver organisationer identifiera vilken sorts kunskap som behöver överföras för att kunskapsöverföringen ska bli lyckad (Jonsson, 2012). Men även fast organisationer gör detta måste även ledningen förstå att kunskapsöverföring är en strategisk angelägenhet som kan ses som en process som involverar medarbetare. I denna studie har vi undersökt hur ledare kan skapa motivation, engagemang och resurser för medarbetare att vilja medverka och bidra till kunskapsöverföring. För att försöka förstå hur kunskap överförs i en organisation har vi använt oss av Nonaka och Takeuchi, (1995) SECI-modell. Modellen bygger på samspelet mellan den tysta och explicita kunskapen, vilket sker i fyra processer. Dessa processer har vi sedan utvecklat till en egen modell som inkluderar institutionella, organisatoriska och kognitiva faktorer. Utifrån dessa faktorer har vi skapat praktiska förslag på hur ledare tillsammans med medarbetarna kan planera kunskapsöverföring. Dessa praktiska förslag gynnar både individuell- och organisatorisk utveckling, samt bidrar till att mildra kunskapsförlust vid generationsväxlingen. Ett av de praktiska exempel vi utformat är en kompetensprofil, som är ett hjälpmedel för organisationer att identifiera vilken kunskap som medarbetarna besitter, vilket synliggör vilken kunskap det är som kan gå förlorad. Kompetensprofilen tillsammans med vår modell kan appliceras på liknande företag, men även på organisationer som verkar inom andra branscher. Eftersom denna kompetensprofil är utvecklad efter de krav som finns inom aktuell verksamhet, finns det möjlighet att anpassa efter andra verksamheter.

A framework for ICT-based knowledge sharing in sustainable rural development : the case of Gilgit-Baltistan, Pakistan

Some 50% of the people in the world live in rural areas, often under harsh conditions and in poverty. The need for knowledge of how to improve living conditions is well documented. In response to this need, new knowledge of how to improve living conditions in rural areas and elsewhere is continuously being developed by researchers and practitioners around the world. People in rural areas, in particular, would certainly benefit from being able to share relevant knowledge with each other, as well as with stakeholders (e.g. researchers) and other organizations (e.g. NGOs). Central to knowledge management is the idea of knowledge sharing. This study is based on the assumption that knowledge management can support sustainable development in rural and remote regions. It aims to present a framework for knowledge management in sustainable rural development, and an inventory of existing frameworks for that. The study is interpretive, with interviews as the primary source for the inventory of stakeholders, knowledge categories and Information and Communications Technology (ICT) infrastructure. For the inventory of frameworks, a literature study was carried out. The result is a categorization of the stakeholders who act as producers and beneficiaries of explicit and indigenous development knowledge. Stakeholders are local government, local population, academia, NGOs, civil society and donor agencies. Furthermore, the study presents a categorization of the development knowledge produced by the stakeholders together with specifications for the existing ICT infrastructure. Rural development categories found are research, funding, agriculture, ICT, gender, institutional development, local infrastructure development, and marketing & enterprise. Finally, a compiled framework is presented, and it is based on ten existing frameworks for rural development that were found in the literature study, and the empirical findings of the Gilgit-Baltistan case. Our proposed framework is divided in four levels where level one consists of the identified stakeholders, level two consists of rural development categories, level three of the knowledge management system and level four of sustainable rural development based on the levels below. In the proposed framework we claim that the sustainability of rural development can be achieved through a knowledge society in which knowledge of the rural development process is shared among all relevant stakeholders.