Omvårdnadsbehov hos anhörigvårdare till demenssjuka patienter

Syftet med denna uppsats var att klargöra vilka omvårdnadsbehov anhörigvårdare till demenssjuka patienter hade. Vidare avsågs att evidensgradera dessa omvårdnadsbehov hos anhörigvårdare för dementa. Denna undersökning genomfördes som en systematisk litteraturstudie och omfattade en sammanställning av 16 kvalitativa och kvantitativa artiklar. Samtliga artiklar granskades efter två granskningsmönster modifierade efter förlagor av Forsberg och Wangström (2003) och Willman, Stoltz och Bahtsevani (2006), en modell för kvalitativa och en för kvantitativa artiklar, om 28 bedömningskriterier vardera.Av 16 artiklar låg 4 till underlag för evidensbedömning av fynd vilande på starkt vetenskapligt underlag, 7 utgjorde stöd för måttligt vetenskapligt underlag och 5 befanns ha otillräcklig vetenskaplig grund för att bidra till bevisvärde för resultatet i denna studie. För att evidensbestämma resultaten användes graderingskriterier enligt Bahtsevani (2008).Huvudresultatet manifesterade anhörigvårdares omvårdnadsbehov inom 3 områden: avlastning för anhörigvårdare, stöd från sjukvårdspersonalens sida samt information om demens. Resultatet hjälper anhörigvårdare att förstå sin situation och sina behov, vilket ökar deras livskvalitet. Resultatet diskuterades utgående från Orems omvårdnadsteoretiskareferensram.

Att vara anhörigvårdare inom palliativ hemsjukvård - en litteraturstudie

Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka anhörigvårdares upplevelser av att vårda en närstående i livets slutskede i hemmet samt belysa de anhörigas upplevelser av möten med vårdgivarna.anhörigas upplevelse av den palliativa vården karakteriserades av befrämjande och hämmande upplevelser. Då de anhöriga kände att de hade gjort allt de kunnat för sin närstående genom att vårda denne i hemmet, så upplevdes det som att döden var lättare att acceptera. De anhöriga kände en stolthet och en tillfredsställelse över att ha varit anhörigvårdare och att de kunnat vara delaktiga i vården och de kände att de hade fått en stärkt självkänsla av upplevelsen. En avgörande faktor för hur de anhöriga upplevde den palliativa vården i hemmet var stödet de fick ifrån vårdgivarna.

Att vara anhörigvårdare till en patient inom palliativ hemsjukvård

Syftet var att beskriva anhörigvårdarens erfarenheter av palliativ vård av sin närstående i hemmet. Studien genomfördes som en litteraturstudie. I studien ingick 10 vetenskapliga artiklar från åren 2002-2008. Samtliga var av kvalitativ ansats. Resultatet i studien delades upp i fyra teman: erfarenheter av kommunikation, hantera den nya situationen, känsla av otillräcklighet och meningsfullhet trots allt. Resultatet belyste bland annat att information om patientens hälsotillstånd var viktigt för att anhörigvårdarna skulle känna sig bättre mentalt förberedda. Anhörigvårdare som upplevde brist på information och kommunikation tappade förtroende till sjukvården. Erfarenheter av existentiella frågor och samtal visade sig vara viktiga för att känna hopp och meningsfullhet. De som upplevde att de fick vara en del av det palliativa teamet kände sig delaktiga i vården i motsats till de som kände sig som en utomstående vilka kände sig förolämpade. Anhörigvårdarnas deltagande i vården gav dem möjlighet att leva ett mer naturligt familjeliv Det var viktigt att kunna behålla en vardag. För att klara av att vara anhörigvårdare behövde de få avlastning. När situationen blev ohanterbar kände de dåligt samvete och skuld över att inte levt upp till kraven. De upplevde frustration och en känsla av otillräcklighet. De erfarenheter som anhörigvårdarna hade av palliativ vård i hemmet var att stödet de fick från vårdpersonalen var avgörande för hur de skulle hantera situationen. En tillfredställande kommunikation innebar att vårdpersonalen var lyhörd för den enskilde anhörigvårdarens behov och att de såg patienten och anhörigvårdaren som en enhet.

Att vara anhörigvårdare till en lungcancersjuk patient

Syftet med denna systematiska litteraturstudie är att undersöka upplevelser hos anhörigvårdare till lungcancerpatienter. Artikelsökningar har skett i Cinahl och Pubmed. Tiden för anhörigvårdaren kan se olika ut, kort och intensiv eller lång och utmattande. Upplevelser så som skräck är vanligt förekommande direkt efter lungcancerdiagnosen både för patient och vårdare. Detta för att de anhöriga ställs inför ett klart hot om en kommande förlust samt skrämmande tankar kring döden. Hälsan försämras för anhörigvårdaren under vårdtiden och vissa drabbas av depression. De social relationerna försämras, vissa upphör helt då anhörigvårdaren får en känsla av att de alltid måste vara tillgängliga för den sjuke. Vårdbördan kan vara tung och emotionellt stöd kan vara nödvändigt. Trots det väljer många att inte ta emot eller söka något stöd.Inte bara hälsan förändras under sjukdomstiden utan också mycket annat, den som tidigare haft en passiv roll i hushållet kan bli tvungen att ta en mer aktiv roll i skötseln av hem och ekonomi. Trots att anhörigvårdare ofta känner sig utanför och övergivna väljer de att inte uttrycka sina känslor när de blir tillfrågade eftersom det finns en rädsla att ta fokus från patienten.

Anhörigvårdare till strokedrabbade personer

Syftet med studien var att beskriva hur anhöriga upplevde att deras dagliga liv påverkades av att vara anhörigvårdare till en strokedrabbad person och vilken effekt riktade sjuksköterskeinterventioner hade för anhörigvårdarna. Studien genomfördes som en litteraturstudie. Databaser som användes var PubMed, Cinahl och Scopus. Resultatet visade att många anhörigvårdare upplevde oro och stress i olika situationer och detta skapade begränsningar i deras dagliga liv. Anhörigvårdarnas psykiska och fysiska hälsa påverkades av att vårda sin anhörig. Relationen mellan anhörigvårdaren och den strokedrabbade upplevdes förändrad efter stroke både till det positiva och det negativa. Anhörigvårdare som fick ett stöd- och utbildningsprogram från sjuksköterskan fick en ökad livskvalité och bättre kunskap kring stroke. Även då praktisk träning kombinerades med stöd- och utbildningsprogram ökade livskvalitén. De anhörigvårdare som fick ett anpassat utskrivningsprogram och sedan fick uppföljning kunde bättre prioritera de dagliga aktiviteterna men deras livskvalité blev inte bättre. Slutsats: Anhörigas dagliga liv påverkades av att vara anhörigvårdare till en strokedrabbad person till både det positiva och negativa. När sjuksköterskeinterventioner gavs ökade anhörigvårdarnas livskvalité, välbefinnande och de gav vård av bättre kvalitet. 

Palliativ vård : Anhörigvårdarens upplevelser av palliativ hemsjukvård.

Syftet med denna studie var att belysa anhörigvårdares upplevelser av den palliativa vården i hemmet utifrån aktuell vetenskaplig litteratur. Litteraturen som använts till resultatet har varit vetenskapliga artiklar av i huvudsak kvalitativ design. Artiklarna söktes i databaserna Blackwell Synergy, Elin och Pub Med. Sökorden som användes var Caring, Caregivers, Experiences, Family, Homecare, Needs, Palliative care, Perception. Sökorden kombinerades för att få artiklar som överensstämde med syftet och frågeställningen. Resultatet visade att anhörigvårdarna upplevde det som en självklarhet att den sjuke personen skulle vårdas hemma för att kunna behålla sitt normala liv och sin värdighet så långt som möjligt. Att få kunskap om hur de utförde omvårdnaden samt information om sjukdomen samt om risker och fördelar vid behandling upplevdes som viktigt och gav dem förståelse för situationen. Anhörigvårdarna levde med krav och förväntningar från flera håll, från den sjuke, andra anhöriga, från sjukvårdsteamet, samhället men också från dem själva. Periodvis var de både fysiskt och psykiskt utmattade, vilket gjorde dem sårbara. Perioden av palliativ hemsjukvård karaktäriserades av rädslor, osäkerhet, frustration och utmattning men även av positiva känslor och glädje över att kunna skapa livskvalité för den sjuke personen.

Anhörigvårdarnas upplevelser i hemmet vid livets slutskede, med hjälp av palliativa teamet

Idag ökar den palliativa omvårdnaden i hemmet. För att den sjuke ofta har en önskan om att få dö hemma. Det ställer krav på anhörigvårdarna som är dem som kommer att bli dem primära vårdarna. Syftet med studien var att undersöka anhörigvårdarnas upplevelser av att vårda hemma, i livets slutskede, med hjälp av det palliativa teamet. Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie. Genom litteraturstudien fick man fram de positiva och negativa upplevelserna från anhörigvårdarna som vårdat den sjuke i hemmet. Studien visade att anhörigvårdarna skulle välja att vårda den sjuke i hemmet igen med hjälp av det palliativa teamet. Detta trots att flera negativa upplevelser kom fram. Anhörigvårdarna ville vara mer delaktiga i omvårdnadsarbetet och detta gjorde att anhörigvårdarna upplevde en större tillfredställelse av själv, genom att kunna ge något tillbaka till den sjuke. Anhörigvårdarna önskade mer stöd från vårdpersonalen eftersom de ansåg sig ha bristande kompetens om medicinteknik, kroppens hälsa, sjukdomen, dess symptom, behandling, och prognos etc.

Omvårdnadsbehov hos anhörigavars familjemedlemfår palliativ vård i hemmet

Föreliggande systematiska litteraturstudies syfte var att beskriva anhörigas upplevelser och deras omvårdnadsbehov då en familjemedlem vårdades palliativt i hemmet, för att skapa en förståelse för vad sjuksköterskan kan bidra med. Sökord som valdes var palliative AND relative* AND home för insamling av vetenskapliga artiklar via fulltextdatabasen Electronic Library Information Navigator (ELIN) och databasen Cumulative Index of Nursing and Allied Health (CINAHL). En systematisk kvalitetsgranskning gjordes på 15 vetenskapliga artiklar enligt modifierade kvalitetsgranskningsmallar efter förlagor av Forsberg och Wengström (2003) och Willman et al. (2006) och på basen av kvalitetsresultatet evidensgraderades de anhörigas till familjemedlem i det palliativa skedets omvårdnadsbehov. Tre omvårdnadsbehov som vilade på starkt vetenskapligt underlag framkom: att få professionellt stöd, att få avlastning som anhörig eller anhörigvårdare till en familjemedlem som vårdas palliativt i hemmet och att få information och undervisning om familjemedlemmens situation. Vidare framkom ett omvårdnadsbehov som vilade på måttligt vetenskapligt underlag: att få dela sina upplevelser med andra anhöriga i liknande situation. Resultatet diskuterades utifrån Joyce Travelbees teori om empati eller förmågan att sätta sig in i den andres psykologiska tillstånd och sympati det vill säga förmågan att förmedla till patienten att han/hon inte är ensam i sin tunga situation. Med hjälp av föreliggande studies resultat kan sjuksköterskan få en bättre bild av sina omvårdnadsuppgifter och kan förankra sina insikter teoretiskt i Travelbees tankekonstruktion.

Anhörigas upplevelser i samband med vård av en äldre person i hemmet : En litteraturöversikt

SAMMANFATTNINGSyftet: Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att studera hur anhöriga till äldre personer upplevde sin situation i i samband med att de vårdade sina äldre hemma, hur de hanterade sin situation, samt vilka strategier de använde sig av för att hantera sin roll som anhörigvårdare. Metod: Databaserna Cinahl och Medline användes i sökningarna efter relevanta artiklar. Sökord som användes var relative and older people and home care, home health care and family caregiver elderly people, family caregivers and care givers of aging people, elderly people and family care givers of aging people, family care givers of older people, family caregivers and frail elderly, family caregiver and older people and home care, home care older people and family caregivers older people, family caregivers older people. Efter genomläsning bedömdes 16 artiklar vara användbara i resultatet. Dessa kom från vetenskapliga tidskrifter och artiklarna innehöll både kvalitativa studier som kvantitativa studier. Resultat: De flesta anhörigvårdare var kvinnor, de kunde uppleva en högre belastning än män. De anhöriga påverkades både mentalt, fysiskt och emotionellt. De kände sig bundna men kunde även känna ett välbefinnande i vården av den äldre personen. Anhöriga upplevde sin roll som anhörigvårdare till äldre personer i hemmen som att de var delaktiga i omsorgen genom praktiskt som känslomässigt stöd. Deras situation hade även inverkan på deras upplevelse av stress och hur de hanterade situationen. En del äldre anhörigvårdare var själva äldre och i behov av hjälp. Konsekvenserna av deras reaktioner/upplevelser beskrevs som både subjektiv och objektiv belastning. Samt att de även var mindre benägna att söka stöd i form av avlastning för sina äldre personer. Slutsats: Rollen som anhörigvårdare till äldre personer som vårdas i hemmen innebar förändringar i anhörigas livssituation, de fick ta ett stort ansvar för den äldre personen. De upplevde stora påfrestningar både känslomässigt som praktiskt, många kände sig ensamma utan stöd, andra hade olika sätt att hantera sin situation. Äldre anhörigvårdare var mer utsatta för belastning av olika skäl när de vårdade äldre personer i hemmet, dels var de själva äldre samt att de själva kunde vara i behov av hjälp för sina hälsoproblem. Kvinnorna var den grupp anhörigvårdare som upplevde störst belastning i vården av äldre personer i hemmet. När det gällde att söka hjälp och stöd såg det olika ut bland anhörigvårdarna, trots att kvinnorna upplevde störst belastning var de minst benägna att söka hjälp.

Palliativ vård i hemmet - Anhörigas upplevelser av att vårda en närstående med cancer : En Litteraturöversikt

Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda sin närstående i den palliativa vården i hemmet. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Insamlingen av vetenskapliga artiklar utfördes på databaserna CINAHL, PubMed, Vård I Norden och manuella sökningar utfördes i elektroniska tidskrifter. I resultatet användes sammanlagt 15 kvalitativa artiklar som svarade mot litteraturöversiktens syfte och frågeställning. Bedömningsmall med kvalitativ inriktning användes för att granska artiklarnas kvalité. Artiklar med medel till hög kvalité inkluderades i studiens resultat. Resultat: Resultatet byggde på fem huvudteman utifrån anhörigas upplevelser av palliativ vård, (1) anhörigas beslut att vårda en närstående i hemmet, beskriver anhörigas negativa syn på sjukhusmiljön och närståendes önskan om att avsluta sitt liv i hemmet. (2) positiva och negativa faktorer med vård i hemmet, beskriver trygghet i palliativa teamets tillgänglighet, negativ faktor var bland annat trötthet, isolering och brist på stöd. (3) ansvar för vården, att vara oförberedd på rollen som anhörigvårdare och 24 timmars ansvar för sin närstående. (4) relationen mellan anhörig och närstående, stöd i att kommunicera med sin närstående i existentiella frågor. (5) stöd från kvalificerad vårdpersonal, beskriver bristande information från kvalificerad vårdpersonal om sjukdomsförlopp och vårdarrollen. Psykiskt- socialt- och existentiellt stöd var bristfälligt och som anhöriga uttryckte behov av. Konklusion: De främsta faktorerna till valet att bli anhörigvårdare grundade sig i viljan att uppfylla närståendes önskan att få spendera sista tiden i hemmet och att sjukhusmiljön sågs som kall och opersonlig. Anhöriga önskade socialt- psykiskt- och existentiellt stöd.

Anhöriga äldre angår alla!

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.