Att vara anhörigvårdare till en patient inom palliativ hemsjukvård

Syftet var att beskriva anhörigvårdarens erfarenheter av palliativ vård av sin närstående i hemmet. Studien genomfördes som en litteraturstudie. I studien ingick 10 vetenskapliga artiklar från åren 2002-2008. Samtliga var av kvalitativ ansats. Resultatet i studien delades upp i fyra teman: erfarenheter av kommunikation, hantera den nya situationen, känsla av otillräcklighet och meningsfullhet trots allt. Resultatet belyste bland annat att information om patientens hälsotillstånd var viktigt för att anhörigvårdarna skulle känna sig bättre mentalt förberedda. Anhörigvårdare som upplevde brist på information och kommunikation tappade förtroende till sjukvården. Erfarenheter av existentiella frågor och samtal visade sig vara viktiga för att känna hopp och meningsfullhet. De som upplevde att de fick vara en del av det palliativa teamet kände sig delaktiga i vården i motsats till de som kände sig som en utomstående vilka kände sig förolämpade. Anhörigvårdarnas deltagande i vården gav dem möjlighet att leva ett mer naturligt familjeliv Det var viktigt att kunna behålla en vardag. För att klara av att vara anhörigvårdare behövde de få avlastning. När situationen blev ohanterbar kände de dåligt samvete och skuld över att inte levt upp till kraven. De upplevde frustration och en känsla av otillräcklighet. De erfarenheter som anhörigvårdarna hade av palliativ vård i hemmet var att stödet de fick från vårdpersonalen var avgörande för hur de skulle hantera situationen. En tillfredställande kommunikation innebar att vårdpersonalen var lyhörd för den enskilde anhörigvårdarens behov och att de såg patienten och anhörigvårdaren som en enhet.