Universitetsstuderandes motivation till att avlägga dubbelexamen : en studie om studerandes upplevelser av den egna motivationen för studierna

Utbildningsnivån på arbetsmarknaden stiger konstant. I samband med att den kompetenta och kvalificerade arbetskraften växer har antalet studerande som väljer att avlägga dubbelexamen ökat. Syftet med avhandlingen är att ta reda på vad som motiverar universitetsstuderande att avlägga dubbelexamen. Med hjälp av följande forskningsfrågor undersöker och analyserar jag vad som motiverar studerande att avlägga dubbelexamen i såväl ekonomi som juridik: 1. Vad motiverar universitetsstuderande att avlägga två examina parallellt? 2. Har studerande som avlägger dubbelexamen ett starkt behov av att prestera? 3. Hur lyckas studerande upprätthålla motivationen till sina studier? 4. Vilka faktorer påverkar studiemotivationen bland studerande som avlägger dubbelexamen? Undersökningens forskningsansats bygger på ett hermeneutiskt förhållningssätt. Datainsamlingen skedde med hjälp av kvalitativa forskningsintervjuer. Undersökningen begränsades till att omfatta fyra personer som representerar olika kön och som befinner sig i olika skeden av sina studier. Resultaten från denna undersökning indikerar att det oftast är väldigt motiverade och målmedvetna studerande som avlägger dubbelexamen. Vidare antyder resultaten att det är viktigt att få avkastning på sin utbildningsinvestering men att det för olika individer betyder olika saker. Fler karriärmöjligheter, förväntningar om attraktiva arbetsuppgifter och säkrare anställning efter utexaminering omfattade de centralaste orsakerna till valet att avlägga dubbelexamen. Att emellertid dra klara slutsatser om motivation till att avlägga dubbelexamen kan generellt vara svårt, eftersom olika faktorer påverkar olika individer.

Att undervisa med hjälp av en berättelse : en klasslärares upplevelser av storyline som pedagogisk metod

Syftet med den här pro gradu avhandlingen är att bidra med kunskap om hur storyline som undervisningsmetod kan användas i nybörjarundervisning. Klassläraren i undersökningen använder storyline som en av sina undervisningsmetoder i åk 1–3. Utgående från det övergripande syftet har följande huvudsakliga forskningsfråga utformats: ‐ Hur används storylinemetoden i nybörjarundervisning? Forskningen är kvalitativ och fenomenologi är forskningsansatsen som ligger till grund för avhandlingen. Till forskningsmetod valdes fallstudie. För att få en helhetsbild av storylineanvändningen har en intervju och en granskning av två av respondentens storylinesekvensplaner använts som datainsamlingsmetoder. Genom intervjun strävades efter att ta reda på bakgrund och motiv till lärarens storylineanvändning, planering av sekvenserna, karakteristiska drag för storylineanvändningen, ämnen integrerade i sekvenserna och sekvensernas innehåll. Respondenten använder storyline eftersom hon anser att elevernas motivation ökar då allt som görs kan kopplas till en berättelse. Elevernas fantasi och kreativitet utvecklas också genom att de är med och skapar berättelsens innehåll. Elevernas egen aktivitet motiverar också respondentens storylineanvändning. En storylinesekvens är vanligtvis fem till sex veckor lång, den tiden är optimal eftersom klassen behöver tid för fördjupa sig i sekvensen ordentligt. Under en storylinesekvens arbetar klassen i medeltal fem lektioner per vecka. För att förtydliga storylinesekvensens miljö görs en fris (en bakgrundsbild) längs hela bakre väggen i klassen. Frisen fylls på längs med storylinearbetet. En storyline består av många olika delar. Syftet med inledningen är att väcka elevernas intresse och uppehålla motivationen. Varje storylinesekvens har också karaktärer som eleverna tillverkar. Karaktärerna är viktiga eftersom de bildar en röd tråd genom berättelsen. I en storylinesekvens händer det mycket. Oftast är det så att eleverna skickas ut med sin karaktär på något uppdrag. Storylinesekvenser avslutas alltid på ett speciellt sätt. En ordentlig avslutning är viktig för att eleverna ska känna att sekvensen är slut och kan lämna berättelsen och karaktärerna bakom sig.

Främjande av psykisk hälsa i skolan: Lärares definitioner, arbetssätt och upplevelser

Det övergripande syftet med min avhandling är att undersöka lärares syn på psykisk hälsa. Utgående från syftet har följande forskningsfrågor utarbetats: 1. Hur definierar lärare begreppet psykisk hälsa? 2. Hur arbetar lärare för att främja den psykiska hälsan hos elever? 3. Hur upplever lärare det främjande arbetet? Utgående från syftet valdes en fenomenografisk forskningsansats. Kvalitativa intervjuer användes som metod för att samla in datamaterialet. Respondenterna är fem lärare som är verksamma i årskurs 1–6. Undersökningens resultat visar att lärarna har en ganska homogen definition på vad psykisk hälsa är. Lärarna främjar elevernas psykiska hälsa genom olika främjande program, främjande av relationer mellan eleverna, genom att vara uppmärksamma och konsekventa som lärare, träning av social kompetens och ett gott samarbete mellan hemmet och skolan. Lärarna upplever det främjande arbetet som en viktig och utmanande och till viss del givande del av skolvardagen.

På flykt i eget land : internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget

År 1721 stod bondhustrun Lisbeta Mickelsdotter från Pyhäjoki framför prästen i Piteå socken och redogjorde för sina upplevelser under det hemska året 1714 då ryssarna inföll i Österbotten och alla som bara kunde begav sig på flykt. Lisbeta är bara en av de tiotusentals flyktingar som under det stora nordiska kriget 1700–1721 flydde från såväl Östersjöprovinserna men framför allt från Finland till tryggheten i Sverige. I avhandlingen skildras vilka som flydde, varifrån och vart. Man kan tala om en elitens flykt där ämbetsmän och präster sökte sig västerut enligt de direktiv som Karl XII gett om att civilbefolkningen skulle söka sig bakom den egna armén. Det förekom också en bondeflykt från framför allt Österbotten och Åland. Det här var områden som p.g.a. strategiska skäl förhärjades av ryssarna. För många fanns det inget annat alternativ än att fly, antingen ut i de djupa skogarna eller västerut till Sverige. En delorsak till flykten var den order som Karl XII gett. Ryssarna föregicks av ett rykte som hade sin bakgrund i den propaganda som de svenska myndigheterna i decennier hade bedrivit. Ryssarna sågs som en grym fiende. När ämbetsverk och magistrat började packa ihop sina arkiv för en överflyttning till Sverige skedde det i smyg för att inte förorsaka oro bland den övriga befolkningen. Paniken låg hela tiden på lur och det faktum att myndigheterna gav sig av ledde till, att när ryssarna verkligen plötsligt dök upp i socknen var det många som valde att hals över huvud ge sig iväg. För att hjälpa flyktingarna ekonomiskt samlades det till förmån för flyktingarna kollekt över hela det svenska väldet. I Stockholm tillsatte myndigheterna en flyktingkommission som fick till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som hade samlats in. Huvudprincipen var att ju mer man hade förlorat desto större understöd skulle man få. Det var viktigt att ståndssamhället bevarades. Utanför de grupper som skulle hjälpas lämnades bl.a. köpmän och hantverkare som förväntades kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige, gamla och orkeslösa som skulle beredas rum på fattighus samt unga och friska som skulle försörja sig genom arbete. Eftersom det var svårt att finna en försörjning och då många tvingades livnära sig genom att tigga tvingades flyktingkommissionen också ge en slant till personer som enligt kommissionens instruktion skulle lämnas utan hjälp. Det är ändå tveksamt om de små summor det stora flertalet fick egentligen hade någon betydelse för dem. Man kan konstatera att många hade det oerhört svårt under sin tid i Sverige. För mitt arbete har det viktigaste källmaterialet varit de förteckningar som flyktingkommissionen gjorde över vem som fått understöd och hur mycket som utbetalades. Av de här uppgifterna har jag byggt upp en databas med över 13 000 identifierade flyktingar. Jag har utgående från bl.a. uppgiften om identifierade individer kunnat fastställa att antalet finska flyktingar uppgick till åtminstone 30 000 personer, vilket motsvarade närmare en tiondedel av befolkningen i Finland. Efter fredsslutet 1721 återvände de flesta hem. I Österbotten möttes då en del av en överraskning då de fann att någon främmande person hade övertagit deras hemman. Det förekom under slutet av 1710-talet en inflyttning från de österbottniska finskspråkiga inlandssocknarna till de svenskspråkiga kustsocknarna. Det är ändå uppenbart att de finskspråkiga snart assimilerade sig och helt uppgick i den svenskspråkiga majoriteten.

Mot ett eget rum : den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur

Avhandlingens syfte är att hävda den kvinnliga bildningsromanens existens och betydelse som genre. Romanurvalet består av sex romaner som avviker från de normativa romansluten för en kvinnlig huvudperson, äktenskap eller död, och är skrivna under tiden från 1860-talet fram till andra världskriget. Min strävan är att uppmärksamma romaner som i Finlands svenska litteratur ifrågasätter rådande representationer av kvinnlighet och erbjuder alternativa visioner, men som kan ha nedtystats eller tolkats med andra betoningar. I ljuset av Luce Irigarays feministiska filosofi analyserar jag Fredrika Runebergs Sigrid Liljeholm (1862), Alexandra Gripenbergs I tätnande led (1886), Anna Åkessons Gertrud Wiede (1909), Sigrid Backmans Vindspel (1913), Hagar Olssons Chitambo (1933) och Anna Bondestams Fröken Elna Johansson (1939) som kvinnliga bildningsromaner. Den kvinnliga bildningsromanens uppkomst sammanföll med samhälleliga krav på kvinnors medborgerliga rättigheter under den andra hälften av 1800-talet. Ändå utgör genren inget språkrör för kvinnors juridiska emancipation. Den utforskar den kvinnliga subjektspositionen och hur denna skiljer sig dels från konventionell kvinnlighet, dels från den till synes neutrala, universella/manliga subjektspositionen. Kulturellt sett är detta djärvt, eftersom genren således inte bara ifrågasätter samtidens traditionella representationer av kvinnlighet, utan även skapar kvinnlighet(er) bortom idealiserade normer. Kvinnlighet representeras som (1) förkroppsligad andlighet, (2) medvetenhet (3) konstruktiv vrede, (4) erotisk lust och (5) sammanhållning och vänskap mellan kvinnor. Kännetecknande för genren är att den kvinnliga bildningsresan byggs upp från ett utgångsläge av internaliserade patriarkala strukturer. Under handlingens gång utvecklar den kvinnliga huvudpersonen motstånd mot sina upplevelser av kvinnlighet som något värdelöst och av sig själv som psykologiskt hemlös i det omgivande samhället. Avslutningsvis uppfattas den omgivande världen inte längre som statisk, utan som föränderlig och därför meningsfull för en kvinna som samhällelig aktör. Den kvinnliga bildningsromanen utmynnar varken i huvudpersonens äktenskap eller död, utan i hennes tilltro till meningsfull förändring. Genren skapar således ett tredje möjligt romanslut för en kvinnlig huvudperson. ”Hem-ut-hem” formeln för den klassiska bildningsromanens handling ersätts i den kvinnliga bildningsromanen med ”hemlöshet-ut-hem-hemlöshet-ut-hem-och-så-vidare” – en öppen formel, där rätten till kvinnlig subjektstillblivelse och meningsfull förändring blir sitt eget mål.

Från kåk till kulturarv : en etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs

I avhandlingen granskar jag hur två historiska trähusmiljöer, Neristan i Karleby och Gamla stan i Ekenäs, ändras till sina inre strukturer och till sin yttre karaktär under 1900-talets senare hälft. Utvecklingen har undersökts genom begreppet gentrifiering som betecknar en fysisk och socioekonomisk förändring av områdena och genom en betoning av den så kallade kulturarvsprocessen som fått områdena att framstå som kulturarv. Avhandlingen är indelad dels i en mer allmän del där den allmänna stadsutvecklingen under efterkrigstiden beskrivs, dels i en mer individanknuten del där personliga upplevelser och uppfattningar om processerna behandlas. Diskussion förs även i dialog med ett omfattande pressmaterial som ger oss en samtidsbeskrivning av den föränderliga staden. I avhandlingen betraktas gentrifierings- och kulturarvsprocesserna därmed ur olika synvinklar främst tematiskt och via olika källor men även kronologiskt från tiden efter andra världskriget till början av det nya millenniet. En av de mest synliga förändringarna har skett i trähusområdenas fysiska gestaltning då hus, gårdar och gatumiljöer har rustats upp och polerats. Det är främst invånarna som stått för den fysiska upprustningen men det har också funnits ett intresse från städernas sida i att rusta upp gatumiljöerna. Tillika har gentrifieringen påverkat städernas inre hierarkier då ett slumrande bostads- och affärsområde har blomstrat upp på nytt och stigit i rang bland städernas övriga delar. En ny typ av affärskultur, som med gentrifieringen har etablerats på områdena, har tillfört en ny slags kommersiell och utseendemässig karaktär än den områdena traditionellt har haft. Upprustningsverksamheten och den mera lyxbetonade kommersiella verksamheten har ytterligare förstärkt kulturarvsprocessen. Speciellt påfallande har den kommersiella gentrifieringen varit i Neristan men trenden kan ses i de båda städerna. För att en gentrifiering kan bekräftas har det varit viktigt att påvisa att det också har skett förändringar i de inre, mera osynliga strukturerna. Ett intervjumaterial som består av 21 intervjuer ger undersökningen lokalt förankrade, konkreta och på erfarenhet baserade perspektiv på stadsomvandlingsprocesserna. Mina informanter beskriver, reflekterar över och tar ställning till förändringarna i trästäderna ur en socialt mänsklig aspekt och utgående från en nutida synvinkel. Informanterna har även visat sig spela olika roller i processerna vilket syns i deras olika sätt att bruka och ta ansvar för de historiska trästadsområdena. De individuella synpunkterna ses i relation till befolkningsuppgifter som ger belägg för en social förändringsprocess. Förutom en gentrifiering av områdena har jag också analyserat hur Neristan och Gamla Ekenäs har berörts av en annan process som jag kallat för en kulturarvsprocess. Kulturarvsprocessen syftar liksom gentrifieringen på en värde- och attitydförändring som har försett historiska trästadsmiljöer med en ytterligare betydelse som kulturarv. Från att man under de första årtiondena efter kriget ville ersätta den gamla stadsbebyggelsen med nytt och modernt byggnadsbestånd vill man numera förvalta trästadsmiljöer på ett annat sätt. I avhandlingen diskuterar jag hur den historiska trästaden uppfattas, tilldelas mening och utnyttjas som ett ansvar och som en resurs i ett nutida och framtida perspektiv. Trästädernas kulturarvsprocess ses i avhandlingen som en valprocess där historiska trästadsområden småningom har valts ut som viktiga bevarandeobjekt. Att Neristan och Gamla Ekenäs har utgjort sådana objekt för en medveten bevarandepolitik kan bekräftas. Skiftningen från att den gamla bebyggelsen i städerna tidigare hotades av rivning, ofta utan vedertagna orsaker, till att gamla trähusmiljöer i sin helhet sedermera försetts med skyddsplan visar att inställningen till gammal byggnadskultur har förändrats. Genom att ha lyft fram rådande värderingssätt har jag belyst denna värdetransformation. Min undersökning visar att gentrifieringen av historiska trästadsområden har drivits framåt av ett lokalt intresse i vilket framför allt de nya invånarna men också myndigheter och bostadsförmedlingen har spelat en aktiv roll. Men naturligtvis skulle processen inte ha initierats utan inspiration och förebilder från annat håll. Däremot har kulturarvsprocessen påverkats starkare av internationella förebilder och av ett nationellt intresse. Processen styrs globalt av ett estetiskt tänkande genom att man via den vill ”vaska fram guldkornen” bland alla kulturhistoriskt värdefulla objekt. Kulturarvsprocessen stöds ytterligare av turismindustrin som uppmuntrar till kommersiell gentrifiering i syfte att själv kunna dra nytta av en revitalisering av det gamla. På lokalnivå används gamla trästadsmiljöer alltmer som marknadsföringsobjekt för städernas image och profilering. Min undersökning visar att kulturarvsprocessen har i de undersökta städerna framskridit i tre olika faser. Den första fasen kom igång under 1970-talet då en del statliga myndigheter och experter började visa intresse och uppskattning för historiska trästadsområden. Trähusmiljöerna i Norden lyftes fram för offentlig debatt i samband med en nordisk trästadskonferens som ordnades 1972 och i ett flertal publikationer som gavs ut. Konferensens betydelse för den gamla bebyggelsens bevarande var betydande och satte i gång en våg av nytänkande och uppskattning av gammal byggnadskultur. Kulturarvsprocessens andra fas aktualiserades under 1980-talet då även pressens roll i bevarandediskussionerna blev mer intensiv och ställningstagande. Under den andra fasen fastställdes också en ny nationell byggnadsskyddslag år 1985. En tredje fas i kulturarvsprocessen inleddes efter att den historiska trästadsdelen i Raumo blivit världsarv 1991 och efter att den nya kommersiella gentrifieringen av historiska trähusmiljöer kom i gång. Då kom också begreppet kulturarv med i diskussionen som en förstärkare av miljöernas betydelse för det lokala, nationella och internationella byggnadsarvet och för städernas egen identitet och image. Upplevelseindustrins uppblomstring och krav på synlighet har gjort trästadsmiljöer till konsumtionslandskap för nya upplevelser. Den historiska trästadsmiljön är inte längre enbart en boendemiljö utan i allt högre grad även en besöksattraktion. Den nya rollen betyder inte automatiskt ett upplivande utan i själva verket har Gamla stan i Ekenäs blivit mer stillsam som följd av gentrifieringen medan turismen har ökat som en del av kulturarvsprocessen. I Ekenäs har säsong- och sommarboende ytterligare gett en särprägel åt Gamla stan och samtidigt saktat ner utvecklingstakten på området. I Neristan har de förut livliga innerstadskvarteren bytts ut mot en välpolerad idyll. Kvartersbutikerna har försvunnit och delvis ersatts med specialaffärer. Trähusområdena har därmed fått en annan roll i den urbana miljön som inte bygger på den roll de tidigare har haft. Avhandlingens problematik har därför genomgående kretsat kring olika sätt att värdera gammal bebyggelse. Både gentrifieringen och kulturarvsprocessen har förvandlat de vardagliga boendemiljöerna i Karleby och Ekenäs från en kulturell och arkitektonisk börda till ett kulturellt kapital och deras betydelse som kulturarvsmiljöer har manifesterats fullt ut. Tillika har processerna framhävt miljöernas särprägel och ökat deras synlighet lokalt och globalt. Uppvärderingen av trähusområdena berättar om att vår uppskattning av den gamla byggnadskulturen har ökat och att vi har insett värdet i att bevara den.

Ondska - individuell och kulturell projektion : filmupplevelser analyserade enligt den analytiska psykologin

Nästan dagligen tar vi del av olika typer av medierade våldshandlingar och bl.a. sådana som benämns attentat av självmordsbombare. De våldshandlingarna får även religiösa och etniska förtecken. Men vad är det som sker inom människan när hon tar del av det medierade våldet och framförallt sådant våld som är definierat som terrorism? Med grund i människors egna upplevelser, känslor och tankar lyfter den här studien av filmreception fram komplexiteten i människors tolkning av en självbombare. Filmen i fråga är Möte med ondskan av Johan Lindfors Bergman och Reza Parza. Studien baserar sig på en undersökning av vad flera olika personer i åtta olika grupper har uppfattat och upplevt filmen. De personer som har deltagit i studien har skrivit om filmen utifrån frågorna: Vad såg du? Hur uppfattade du filmen? Vad kände du när du såg filmen? Med utgångspunkt i hermeneutisk metod och symbolteori lyfts stereotypiers roll i receptionen fram. För att ytterligare belysa djupare skikt av receptionen stöder sig studien även på rollteori som kombineras med den analytiska psykologin. Här stiger arketypernas roll fram på den inre scenen. Den analytiska psykologin har följaktligen på ett väsentligt sätt bidragit till en djupare förståelse av vad som sker inom människan i en situation där våld på ett eller annat sätt presenteras för henne.

I eld, i blod, i frost, i svält : möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig

Folkligt berättande om krig är i fokus i min avhandling i folkloristik som baserar sig på intervjuer med tio män och tio kvinnor som själva deltagit aktivt i krigen 1939–1944 i Finland. Intervjuerna utgick från deras upplevelser av J.L. Runebergs verk Fänrik Ståls sägner och övergick sedan i berättande om deras egna erfarenheter från vinterkriget och fortsättningskriget. Jag arbetar med oral history som teoretiskt ramverk, och har ett antagande om att man genom studiet av personligt berättande om historiska händelser kan få syn på annat än sådant som förs fram av historieskrivningen. Fyra innehållsliga huvudteman har utkristalliserat sig för mig i analysen av materialet: möten med tjänstgöringen, möten med kroppen, möten med olika etniska andra, och möten med tiden efter kriget. Utöver den tematiska analysen studerar jag också hur jag som forskare är med och skapar materialet under intervjuerna, och jag ser bland annat att jag som hör till intervjupersonernas barnbarnsgeneration fick höra hur de på flera plan vill undervisa mig dels om krigshändelserna, dels om hur man borde förhålla sig till kriget och Finland. Som ett led i detta använder sig intervjupersonerna av något som jag kallar för typfigurer. Genom återkommande typfigurer som exempelvis ”Den ståndaktige soldaten”, ”Den elaka styvmodern” eller ”Kommunisten” förmedlas en viss innehållslig kunskap om krig samtidigt som de genererar vissa folkliga moraluppfattningar. I min avhandling visar jag att berättandet om krigen 1939–1944 är symboliskt laddat och att det mycket starkt förmedlar värderingar om vad som är rätt och riktigt. Man kan säga att berättande om krig är mytologiserande, och att det mytologiserar så väl kriget i sig som landet Finland, och härmed kan sägas producera sanningar som inte kan ifrågasättas. Genren krigsberättelser är inte det samma som berättande om krig. En konsekvens av detta är ett könsbestämt och ofta omedvetet nedtystande av kvinnor och ett ointresse för deras upplevelser och erfarenheter. Detta visar på etablerade och könsbestämda definitioner av vad som ses som historia och vilka roller som får figurera i den.

Niondeklassare skriver brev : om svenskspråkiga elevers kommunikativa skrivfärdigheter i finska

I sin avhandling fokuserar sig Outi Toropainen på hur enspråkigt svenska elever vid utgången av den grundläggande utbildningen, kommunicerar på finska i en specifik skrivsituation. Dessutom fästs uppmärksamhet på bedömningen av elevernas skriftliga kommunikationskunskaper. Materialet utgörs av 111 brev som är skrivna av enspråkigt svenska elever som följer den så kallade A-lärokursen. Breven handlar om skribentens upplevelser av en rysk katteaters föreställning, och de insamlades i samband med den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska i årskurs 9 våren 2001. Utvärderingen genomfördes av Utbildningsstyrelsen. Breven bedömdes enligt en för ändamålet utarbetad kriterieskala i samband med utvärderingen. Avhandlingen kan ses som en replik till den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska. Breven studerades i den här avhandlingen genom närläsning i två faser; under den första fasen ställdes så kallade öppna frågor till de 111 breven. Genom denna interaktion utarbetades studiens teoretiska referensram som är tvärvetenskaplig. I studien möts nämligen ämnesdidaktiken inom vetenskapsområdet pedagogik och den tillämpade lingvistiken inom vetenskapsområdet språkvetenskap. Under den andra närläsningsomgången fokuserades på kommunikationen i breven. Kommunikationen i breven består av sociokulturell och situationsbunden kommunikation som fångas upp i språkhandlingar. Begreppet språkhandling används i avhandlingen som benämning på analysenheten, eftersom begreppet reflekterar ett funktionellt kommunikativt synsätt. Den sociokulturella kommunikationen är avgörande för att de 111 elevtexterna kan förstås som privata brev. Den sociokulturella kommunikationen förekommer i språkhandlingar som representerar interpersonell kommunikation. Sådana språkhandlingar är till exempel tilltal av brevets mottagare (t.ex. Hei taas vanha kamu!), fråga-svar-sekvens (t.ex. Mitä kuuluu? Itse voin hyvin) och avslutande tillönskningar (t.ex. Pitä huolta itsestäsi!). De kan anses vara interpersonella språkhandlingar, eftersom de bland annat tilltalar mottagaren, förutsätter en reaktion av denne eller ersätter en handling mellan avsändaren och mottagaren. Den situationsbundna kommunikationen utgörs av språkhandlingar som uppfyller de krav som skrivuppgiften ställer. Det finns två faktorer som kan anses vara centrala med tanke på brevets innehåll. Den första är att mottagaren inte har sett katteaterföreställningen, vilket ger avsändaren en orsak att skriva ett brev (t.ex. Se harmittaa että et saanut nähdä sitä). Den andra är att avsändaren kan förväntas berätta om sina upplevelser av teaterföreställningen (t.ex. Siellä oli hirmunkivaa). Bedömningen av breven baserar sig på en skala med fyra kriterier vilka är textens smidighet, mångsidighet, språkriktighet och innehåll. Av dessa fyra kriterier verkar det som tar upp textens mångsidighet att allra naturligast inkludera också de sociokulturella språkhandlingarna. Kriteriet för innehållet verkar däremot inkludera den situationsbundna kommunikationen som skrivuppgiften förutsätter. För att analysera bedömningen av skribenternas kommunikationskunskaper valdes tolv brev för närmare granskning. Enligt analysen är bedömarnas tolkning av kriterierna varierande: varken den sociokulturella kommunikationen eller den situationsbundna kommunikationen i breven har konsekvent bedömts enligt kriterierna. Mera kunskap behövs om vad och hur eleverna i olika utvecklingsskeden av sina språkfärdigheter gör - och framförallt kan förväntas kunna göra - med det ifrågavarande språket. Genom den kunskapen ökar sannolikt också de praktiska möjligheterna att undervisa i och bedöma språkbruk, kommunikation och interaktion på ett lika självklart sätt som de språkliga bristerna. En viktig förklaring till undervisningen kan antas finnas förutom i läroplanen också i läromedlen. För att elevernas kommunikativa kunskaper skall ges möjlighet att utvecklas i språkundervisningen, torde det vara självklart att undervisningen då borde basera sig på en kommunikativ syn på språket. Fortbildning för lärare, fortsatt vetenskaplig forskning och diskussion kring den kommunikativa undervisningen av språk är en nödvändighet för förändringen mot en kommunikativ syn på språkundervisningen.

Work-related crisis exposure : psychological trauma and PTSD in news journalists

I avhandlingen undersöktes hur journalister själva reagerar efter att ha arbetat med en plötslig krissituation, samt vilka faktorer som kan bidra till en förhöjd risk för allvarliga långsiktiga stressymptom. Temat undersöktes (1) genom att se på hur journalisters tidigare erfarenheter av krisuppdrag och traumatiska upplevelser i privatlivet var relaterade till stressymptom (posttraumatiskt stressyndrom, sekundär traumatisk stress, depression och utmattningssyndrom), och (2) genom att studera riskfaktorer i en identifierad typ av kris, de finländska skolskjutningarna 2007-08. Avhandlingens resultat baserades på enkätsvar från finländska nyhetsjournalister (N = 503) och intervjuer med personer som jobbat på plats vid skolskjutningar (N = 28). En klar majoritet av journalisterna hade inte allvarliga långsiktiga stressymptom vid tiden för undersökningen. De som varit på ett tidigare krisuppdrag där man bevittnat många obehagliga detaljer hade fler allvarliga stressymptom. En annan riskfaktor var att ha ett förflutet med fler traumatiska händelser i privatlivet. Bland de som arbetat med skolskjutningar var starka kortsiktiga reaktioner, t.ex. hjälplöshet och chock, relativt vanliga. Reaktionerna hörde ändå oftast till den normala återhämtningsprocessen, och ledde inte till en långsiktig försämring av måendet. Journalister som i hög grad identifierade sig med krisen, t.ex. personer med egna barn, hade större risk för att drabbas av allvarliga symptom på lång sikt. Detsamma gällde de som på plats upplevt journalistiska etiska dilemman, t.ex. att beordras av överordnade till uppdrag som gick emot egna principer. För att förebygga psykisk stress bland journalister är det viktigt att inom branschen sprida kunskap om stressreaktioner och utveckla rekommendationer för etisk krisjournalistik. Därmed kan journalister få bättre verktyg för att minimera risken att via sitt yrkesutövande orsaka ytterligare skada åt krisdrabbade.

Tionde läseåret och naturens inverkan på ungdomars välbefinnande

En kvantitativ undersökning med en före-efter-design utfördes med 39 ungdomar, 17 pojkar, 22 flickor, i åldern 15-17 år, vid linjen Base Camp vid Kronoby folkhögskola som målgrupp. Linjen Base Camp är ett s.k. tionde läsår med betoning på friluftsliv samt satsning på individen och de färdigheter han eller hon är bra på eller vill utveckla. Undersökningen försöker ge en bild av hur tionde läsåret och naturen upplevs och inverkar på ungdomars välbefinnande, genom The Warwick-Edinburgh Mental Well-being Scale och Antonovskys KASAM-frågeformulär, samt en intervju. Av resultatet framgick att ungdomars välbefinnande tenderade att vara högre efter året på Base Camp. Värdena för känsla av sammanhang med dess underkategorier meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet var vid tidpunkten efter Base Camp goda. Året på Base Camp hade gett ungdomarna upplevelser och kunskap samt framtidsplaner, och de upplevde att de blivit sedda som individer.

"Visst är det väldigt jobbigt, men det är också bra." : en studie om hur närståendevårdare upplever positiva och negativa effekter av närståendevård

Avhandlingens syfte är att studera hur närståendevårdare upplever positiva och negativa effekter av närståendevård, samt hur de upplever faktorer som kan inverka på deras livstillfredsställelse. Den empiriska analysens första frågeställning gäller ifall närståendevårdarna upplever både positiva och negativa effekter av närståendevård, och i så fall vilka positiva och negativa effekter som närståendevårdaren upplever. Den andra frågeställningen gäller vilka upplevelser och erfarenheter närståendevårdarna har i fråga om faktorer som kan påverka deras livstillfredsställelse. En kvalitativ metod har använts för att genomföra studien. För att undersöka respondenternas subjektiva tankar kring forskningsfrågan har nio temaintervjuer genomförts. Det insamlade materialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Respondenterna är svenskspråkiga närståendevårdare i åldern 45–80 år bosatta i Jakobstad, Pedersöre, Larsmo eller Nykarleby, som vårdar en annan vuxen person som inte är deras barn. Analysen visar att närståendevårdarna upplever både negativa och positiva effekter av närståendevård. Närståendevårdarna upplever negativa och positiva effekter i varierande utsträckning. Närståendevårdarna använder sig av både problemorienterad och emotionellt och kognitivt inriktad coping. Närståendevårdarnas psykiska och fysiska hälsa påverkas av närståendevårdararbetet. Vårdtagarens hälsa inverkar på närståendevårdarnas upplevelse av närståendevården. Närståendevårdarna upplever att de är bundna till vårdtagaren eller vårdplatsen, och kan ha svårt att hitta sammanhängande egen tid. Närståendevårdarna upplever att de får socialt stöd från närstående, tredje sektorn, samhället, andra närståendevårdare och privata sektorn. Närståendevårdarna upplever att de får socialt stöd, men det sociala stödet är ibland inte tillräckligt och respondenterna upplever därför också brist på socialt stöd.