Äitiys kulttuurisina odotuksina

Tutkimuksen kohteena ovat äitiydelle tuotetut kulttuuriset odotukset, joita tarkastellaan kahdella yhteiskunnallisella keskustelufoorumilla. Tutkimuksessa tarkastellaan yhtäältä lastensuojelun perhetyössä toimivien ammattilaisten ja toisaalta median puhetta äitiydestä. Tutkimuksen tavoitteena on tehdä näkyväksi vaihtoehtoisia tapoja konstruoida äitiyttä hyvänä tai riittämättömänä sekä haastaa pohtimaan erilaisten tulkintojen perusteita ja seurauksia lastensuojelutyössä. Kulttuuriset, äitiyttä koskevat odotukset vaikuttavat myös siihen, miten äitiys henkilökohtaisella tasolla koetaan. Äitiyden kulttuurista määrittelyä analysoidaan kahdesta tekstiaineistosta. Yhtenä aineistona ovat Stakesissa vuonna 1999 toteutetun Perhetyöprojektin yhteydessä kerätyt, lastensuojelussa toimivien perhetyöammattilaisten ryhmäkeskustelut. Toisena aineistona on projektin ajankohtana ilmestyneistä suomalaisista naisten- ja perhelehdistä (Kotiliesi, Anna, Kaksplus) kerätyt äitien haastattelut. Tutkimuksessa kysytään 1) Mihin ammattilaisten äitejä koskeva huolipuhe kiinnittyy ja millaisia kulttuurisia äitiyden odotuksia se konstruoi? 2) Millaisia äitiyden odotuksia median äitihaastattelut konstruoivat? 3) Millaisen äitiyden odotushorisontin nämä puhekäytännöt yhdessä tuottavat? Analyysin teoreettis-metodologisina kulmakivinä ovat sosiaalinen konstruktionismi ja feministinen tietokäsitys. Analyysimenetelmänä on laadullinen, aineistojen ehdoilla etenevä, feministisesti ja kriittisesti sävyttynyt lukutapa, joka hyödyntää teemoittelun, diskurssianalyysin ja feministisen metodologian ideoita ja käsitteitä. Analysoitavana olevissa keskusteluissa äitiyttä konstruoidaan lapsen tarpeiden (ammattilaiset) ja naisen tarpeiden (media) näkökulmista. Ammattilaiset puhuvat tilanteista, joissa äitien toiminta rikkoo kulttuurista hyvän äidin kuvaa, vaarantaa lapsen hyvinvointia ja äitiyteen joudutaan puuttumaan ammatillisesti. Ammattilaisten tulkinnat kuvaavat taitavaa lapsen edun näkökulmasta tehtyä arviointia, jonka kiintopisteenä ovat äidit yksilöllisine ominaisuuksineen ja piirteineen. Ammatillisen huolipuheen keskiössä ovat äidin vuorovaikutussuhteet sekä äidin tunteet, käyttäytyminen ja asenteet. Riittävää äitiyttä konstruoi kodin luominen, kiintymyssuhteen rakentaminen ja lapsen ensisijaiseksi asettaminen. Sen sijaan vaikuttaa siltä, ettei äitiyden arviointia juurikaan tehdä suhteessa äidin muihin identiteetteihin tai äitiyden toteuttamisen kontekstiin. Paikoin ammattilaisten tulkinnat heijastavat myös stereotyyppisiä ja idealistisia odotuksia, joita vasten äitiyttä arvioidaan. Tällaiset piirteet voivat kertoa siitä, että äitien avuntarpeet jäävät lastensuojelutyössä kohtaamatta ja ymmärtämättä. Mediapuhe äitiydestä käydään naiseuden ja äitiyden mallien antamisen kontekstissa. Puheen keskiössä ovat mediajulkisuuteen päässeiden naisten äidiksi tuloon ja äitiyden toteuttamiseen liittyvät valinnat ja käyttäytyminen. Mediapuhe on puhetta kulttuuristen ja ammatillisten äitiyden odotusten rikkomisesta, uudelleen tulkinnasta ja niiden muovaamisesta itselle sopiviksi. Mediapuheessa hyvää äitiyttä konstruoi äidin itsenäisyys ja oma aika, sosiaalisen elämän rikkaus, ammatillinen identiteetti ja persoonalliset valinnat. Aineistojen kautta rakentuu moninaisten ja ristiriitaisten, äitejä eri suuntaan vetävien kulttuuristen odotusten kirjo. Odotukset jäsentyvät neljälle ulottuvuudelle: 1) lapselle omistautuva – itseään toteuttava, 2) emotionaalinen side – rationaalinen tehtävä, 3) odotuksia toteuttava – omaehtoinen, 4) itsenäinen - äitiyttä jakava. Äitiyden toteuttaminen kulttuurisesti ”oikein” on näiden odotusten välissä tasapainoilua. Ulottuvuuksien kautta esille tulevat kaksoisviestit voivat heikentää äitien itsetuntoa, tuottaa riittämättömyyden tunteita tai yllyttää suorittamaan äitiyttä. Myös äitiyden ammatillinen tukeminen edellyttää tasapainoilua, jottei äitejä idealisoida tai syyllistetä kulttuurisia odotuksia vasten.

Kirjallisuutta

Kirjallisuusarvostelu

Quaestio nostro saeculo inusitata : русское православие в тезисах Йоханнеса Ботвиди “Христиане ли Московиты?” (1620)

Den svenska pastorn Johannes Botvidi (1575-1635) försvarade år 1620 sitt verk Theses de quaestione, utrum Moschovitae sint Christiani (”Är Moskoviterna Kristna?”) vid en allmän disputation som ägde rum vid Akademin i Uppsala. Trots att Botvidis teser är centrala för den protestantiska synen på den ryska ortodoxin vid denna tid har verket inte studerats i detalj. Jag har läst Botvidis verk som en text där olika för tiden aktuella diskurser kommer till uttryck och där innehållet fokuseras ur olika synvinklar. Centrala för Botvidis teser är följande diskurser: i början av 1600-talet har i Europa redan etablerats en syn på moskoviten som den Andre, om vilken man berättar ”enligt vissa mönster”; en protestantisk kritik av ortodoxin har uppstått som en del av en bredare religiös diskurs; i stormakten Sverige uppfattar man sig ha en ny roll som ledare för den protestantiska världen med åtföljande ideologi och retorik; den skolastiska disputationen förutsätter en metod och retorik som i Botvidis teser har till syfte att ge auktoritet åt den svenska teologin. Min metod att studera Botvidis text försiggår således i ett diskurs-perspektiv, där språkliga strukturer och retoriska strategier inbyggda i texten tolkas inom ramen för den relevanta diskursen. Genom denna metod närmar jag mig målet för min utforskning – att förstå inte bara betydelsen av Botvidis text om moskoviternas religion utan också meningen med själva disputationen. Botvidis teser kontextualiseras i sin tid, vilket ger oss insikter i hur ett kulturmedvetande fungerar. Texten ”Är Moskoviterna Kristna?” framstår som ett mångfasetterat dokument som svarar på fler frågor än den som ställs i rubriken. Spännande i Botvidis text är också hur teologen Botvidi genom den medeltida skolastikens metoder lägger grunden för en toleransdiskurs.

Serva ad ministrare : tjänandets ethos i vårdledarskap

Avhandlingen syftar till att ur ett vårdvetenskapligt perspektiv beskriva och upptäcka tjänandets meningsinnehåll samt fördjupa förståelsekunskap om tjänandets ethos i förhållande till vårdledarskap med en inriktning på det vårdadministrativa. Syftet är även att skapa en idealmodell som öppnar för en ny eller annorlunda förståelsehorisont för tjänandets ethos i vårdledarskap. Kunskapssökandet sker genom följande delstudier: (1) I begreppsbestämningen genomförs begreppsanalyser av tjäna och tjänst med avsikt att öppna för en grundförståelse och tankestruktur i forskningsuppgiften. (2) I det idéhistoriska spåras tjänandets ontologiska arv och idémönster fram genom tolkning av historiska källornas texter från 1900-talets första hälft i ljuset av sjuksköterskeledarskap utgående från Sophie Mannerheims, Bertha Wellins och Bergljot Larssons idéer och tankeströmningar. (3) Sökandet fortsätter i dagens kliniska kontextbas genom kvalitativa djupintervjuer med 30 deltagare (vårdledare och vårdare) från Finland, Sverige och Norge. Förförståelsen och forskningens teoretiska perspektiv har rötter i Erikssons caring science-tradition och vårdvetenskapens ontologiska grundantaganden som utvecklats vid Åbo Akademi, Enheten för vårdvetenskap i Vasa. Forskningsansatsen är inspirerad av H-G Gadamers filosofiska hermeneutik. Designen är explorativ-deskriptiv, idiografisk och implicerar ett hypotetisk-deduktivt tillvägagångssätt. Tjänandet och vårdledarskapets ethos upptäcks och tolkas genom det metodologiska närmandet: Erikssons hermeneutiska begreppsbestämningsmodell, idéhistoriska läsakt och hermeneutiska läsakt. Materialet bildar förståelsehorisonter genom den hermeneutiska dialogens successiva och oändliga rörelse. Horisonterna reflekteras mot teorikärnan för att öppna för ny förståelse av tjänandets meningsinnehåll, vårdledarskap och vårdadministration. I slutandet sker en horisontsammansmältning och en reflektiv anslutning till vårdvetenskapens teorikärna som visar hur tjänandets ethos blir evident i vårdledarskap. Resultatet visar att vårdledarskap som är tjänande för patienten och vårdkulturen synliggörs i vårdadministrationens kontext genom huvudets skärpa, handens gärningar och hjärtats visdom. Tjänandets sanna, goda och sköna tidlösa rörelse är riktad mot hälsa och helande. I dag sammankopplas tjänande inom vårdorganisationer med hälsoekonomiska förhållanden, effektivitet, produktivitet och rationalitet, vilket strider mot tjänandets värdegrund, människans värdighet och respekt för livet. Vårdorganisationernas etiska ansvar är att fungera som samhälleliga förebilder, tillrättalägga för vårdadministrationernas tjänande och stå i patientens tjänst. Gestaltningen av tjänandets ethos i vårdledarskap öppnar för nya diskurser, riktningar, visioner och handlingar i den vårdadministrativa verkligheten. Avhandlingen ger vårdvetenskapens systematiska grundforskning ett teoritillskott av fördjupad förståelse av tjänandets och vårdledarskapets historiska och samtida ontologiska evidens och ethos med applikationen på klinisk vårdvetenskap.

The Great Irish Famine in history-writing and prose fiction : "the mutual interplay of two narrative genres"

Denna tvärvetenskapliga studie kontextualiserar den skönlitterära framställningen av hungersnöden i Irland i mitten av 1800-talet i förhållande till tre olika faser av irländsk historieskrivning ‒ den nationalistiska, den revisionistiska, och den postrevisionistiska ‒ med syfte att granska i vilken mån prosafiktionen antingen återspeglar eller motsäger historikernas tolkningar. År 1845 drabbades landet av en dittills okänd potatispest som förstörde skörden helt eller delvis under de följande fem åren. Missväxten ledde till utbredd svält och epidemiska sjukdomar som dödade åtminstone en miljon människor, medan ytterligare en och en halv miljon flydde, huvudsakligen till Förenta Staterna, England, och Kanada. I sina försök att hitta en rationell förklaring till hur potatispesten kunde utvecklas till den värsta svältkatastrofen i Europa under modern tid, har historiker påvisat ett antal bidragande faktorer, till exempel överbefolkning, de fattigaste jordlösa småbrukarnas och lantarbetarnas beroende av potatisen som sitt baslivsmedel, underutveckling inom jordbruket, det rådande jordegendomssystemet, och den dåvarande brittiska regeringens misslyckande att tillhandahålla effektiv och tillräcklig nödhjälp. Historiska förklaringar är naturligtvis nödvändiga för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hungersnödens orsaker och konsekvenser, men svårigheten med att skildra offrens situation i en historiografisk analys baserad på fakta är uppenbar då deras egna vittnesmål till största delen saknas i källmaterialet. Följaktligen finns det en risk att historieskrivningen förmörkar det som onekligen var centrala realiteter för de värst drabbade, nämligen svält, vräkning, sjukdom och död. Här kan skönlitteraturen bidra till att komplettera historien. Genom att fokusera på ett specifikt (fiktivt) samhälle och dess (fiktiva) individer, kan skönlitterära verk ge en inblick i hur hungersnöden inverkade på olika samhällsskikt, vad människorna gjorde för att överleva, hur nöden och fasorna påverkade deras psyke, och vad eller vem de höll ansvariga för katastrofen. Å andra sidan kan denna fokusering innebära att författaren misslyckas med att ge en helhetsbild av hungersnödens enorma omfattning och att redogöra för alla faktorer som orsakade och förlängde den. Paul Ricoeurs teori om samspelet mellan historia och fiktion (the interweaving of history and fiction) är därför ett nyckelbegrepp för att bättre förstå denna traumatiska period i Irlands historia. Avhandlingen omfattar en textanalytisk, komparativ kritik av ett antal historiska och skönlitterära verk. Genom närläsning av dessa texter granskar jag vilka aspekter av hungersnöden (politiska, ekonomiska, sociala) de olika författarna valt att behandla, och på vilket sätt, samt hur deras synvinklar har format tolkningarna i sin helhet. I detta sammanhang tar jag också upp skillnaderna mella fakta och fiktion, och speciellt de etiska problem som är förknippade med skildringen av traumatiska händelser och mänskligt lidande. Samtidigt undersöker jag, med hänvisning till Roger D. Sells kommunikationsteori, huruvida vissa författare anslår en påstridig ton i sina verk och hur detta påverkar dialogen mellan författare och läsare. Med utgångspunkt i Ricoeurs teori argumenterar jag för att historia och fiktion inte bör ses som ömsesidigt antitetiska diskurser i skildringen och tolkningen av det förflutna, och att skönlitteraturen genom fokuseringen på offren, som ofta tenderar att reduceras till statistik i historieskrivningen, kan förmedla en bättre förståelse och en djupare känsla för den mänskliga dimensionen av den tragedi som utspelades under hungeråren.