Suomen Ilmavoimien johtamisjärjestelmän evoluutio ilmasotateorian, kansallisten instituutioiden ja johtamisjärjestelmän ulkomaisen kehityksen näkökulmasta

Ilmavoimien johtamisjärjestelmä on osa Ilmavoimien järjestelmäkokonaisuutta, jonka kaksi muuta osaa ovat taistelujärjestelmä ja tukeutumisjärjestelmä. Ilmavoimien materiaalista suorituskykyä rakennetaan tämän järjestelmäajattelun pohjalta. tässä tutkimuksessa Ilmavoimien johtamisjärjestelmää tutkitaan kolmen kokonaisuuden, ilmavalvontajärjestelmän, ilmatilannekuvan muodostamisjärjestelmän ja tulenkäytön johtamisjärjestelmän, näkökulmasta. Ilmavoimien johtamisjärjestelmän laajuuden vuoksi tutkimusaluetta on jouduttu rajaamaan. Tutkimus perustuu evoluutioparadigmaan, jonka mukaisesti kaikki olevainen on evolutionaarista. Mikään tässä ajassa oleva ilmiö ei ole historiaton. Jokaisella ilmiöllä on nykyisyytensä lisäksi historia ja tulevaisuus. Evoluutioparadigman avulla laajennetaan Ilmavoimien johtamisjärjestelmän nykyisyyden ymmärtämistä kuvaamalla ja analysoimalla sen evoluutiota. Tutkimusaineistoa analysoidaan käyttäen hyväksi polkuriippuvuutta evolutionaarisena mallina. tätä mallia on käytetty uusinstitutionaalisessa ja evolutionaarisessa taloustieteessä ja taloushistoriassa tutkittaessa yritysten, toimialojen tai tuotteiden pysyvyyttä markkinoilla sekä erilaisten innovaatioiden vaikuttavuutta menestymiseen eri markkinatilanteissa. Tutkimusasetelman lähtökohtana on Ilmavoimien johtamisjärjestelmäevoluution kuvaaminen kolmen tekijän tasapainoasetelman suhteen, joita ovat instituutiot, ilmasotateoria ja kansainvälinen ilmavoimien johtamisjärjestelmän kehitys. tutkimuksen tavoitteena on löytää institutionaalinen logiikka Ilmavoimien johtamisjärjestelmän evoluutiolle sekä sen eri kehitysprosesseihin liittyvä mahdollinen polkuriippuvuuden logiikka. Tutkittavina instituutioina ovat kansallinen poliittinen päätöksenteko, joka ilmentyy erilaisina komiteamietintöjä, raportteina ja selontekoina. Sotilaallista instituutiota edustavat eri operatiiviset ohjeet, ohjesäännöt ja doktriinit, jotka ovat ohjanneet johtamisjärjestelmäkehitystä. Ilmasotateorian vaikuttavuuden analyysiä varten tutkimuskohteiksi on valittu seitsemän merkittävää ilmasotateoreetikkoa. Kenraalimajuri Giulio douhet, ilmamarsalkka Hugh Trenchard ja kenraalimajuri William Mitchell edustavat ilmasotateorian varhaista kautta. Kansallista ilmasotateorian kehitystä edustavat eversti Richard Lorentz ja kenraalimajuri Gustaf Erik Magnusson. Yhdysvaltalaiset everstit John Boyd ja John Warden III ovat uuden ajan ilmasotateoreetikkoja. Näiden henkilöiden tuottamien teorioiden avulla voidaan piirtää kuva muutoksesta, jota ilmasodankäynnin teoreetti- sessa ajattelussa on tapahtunut. Ilmavoimien johtamisjärjestelmän evoluutiolle haetaan vertailua kehityksestä, jota on tapahtunut Yhdysvalloissa, Isossa-Britanniassa ja Saksassa. Ilmavoimat on saanut vaikutteita muistakin maista, mutta näiden maiden kehityksen avulla voidaan selittää Suomessa tapahtunutta kehitystä. Tutkimuksessa osoitetaan, että kansainvälisellä johtamisjärjestelmäevoluutiolla on ollut merkittävä vaikutus suomalaiseen kehitykseen. Tämä tutkimus laajentaa prosessuaalista tutkimusteoriaa ja polkuriippuvuusmallin käyttöä sotatieteelliseen tutkimuskenttään. tutkimus yhdistää toisiinsa aivan uudella tavalla sotilasorganisaation institutionaalisia tekijöitä pitkässä evoluutioketjussa. Tutkimus luo pohjaa prosessuaaliseen, havaintoihin perustuvaan evoluutioajatteluun, jossa eri tekijöiden selitysmalleja ja kausaalisuutta eri periodien aikana voidaan kuvata. Tutkimuksen tuloksena ilmavoimien johtamisjärjestelmäevoluutiossa paljastui merkittäviä piirteitä. Teknologia on ollut voimakas katalysaattori ilmapuolustuksen evoluutiossa. Uusien teknologisten innovaatioiden ilmestyminen taistelukentälle on muuttanut oleellisesti taistelun kuvaa. Sodankäynnin revoluutiosta huolimatta sodankäynnin tai operaatiotaidon ja taktiikan perusperiaatteissa ei ole tapahtunut perustavanlaatuista muutosta. Ilmavoimien johtamisjärjestelmän kehitys on voimakkaasti linkittynyt ulkomaiseen johtamisjärjestelmäkehitykseen, jossa teknologiaimplementaatiot perustuvat usean eri ilmiön paljastumiseen ja hyväksikäyttöön. Sotilas- ja siviili-instituutiot ovat merkittävästi vaikuttaneet Ilmavoimien johtamisjärjestelmän kansalliseen kehitykseen. Ne ovat antaneet poliittisen ohjauksen, taloudellisten resurssien ja strategis-operatiivisten käskyjen ja suunnitelmien avulla perusteet, joiden pohjalta johtamisjärjestelmää on kehitetty. Tutkimus osoittaa, että Suomen taloudellisten resurssien rajallisuus on ollut merkittävin institutionaalinen rajoite Ilmavoimien johtamisjärjestelmää kehitettäessä. Useat poliittiset ohjausasiakirjat ovat korostaneet, ettei Suomella pienenä kansakuntana ole taloudellisia resursseja seurata kansainvälistä sotilasteknologiakehitystä. Lisäksi ulko- ja turvallisuuspoliittinen liikkumavapaus on vaikuttanut kehittämismahdollisuuksiin. Ilmasotateorian evoluutio on luonut johtamisjärjestelmän kehitykselle välttämättömän konseptuaalisen viitekehyksen, jotta ilmasota on voitu viedä käytännön tasolle. Teoria, doktriini ja instituutiot toimivat vuorovaikutuksessa, jossa ne interaktiivisesti vaikuttavat toinen toisiinsa. Tutkimus paljasti kuusi merkittävää sokkia, jotka saivat aikaan radikaaleja muutoksia johtamisjärjestelmän evoluutiopolulla. tutkimuksen perusteella vaikuttavimmat muutoksia aiheuttavat sokit olivat radikaalit turvallisuuspoliittiset muutokset kuten sota ja voimakkaat kansantalouden muutokset kuten lama. Sokkeja aiheuttaneet kuusi ajankohtaa olivat: 1. Puolustusvoimien rakentamisen aloittaminen vapaussodan jälkeen 1918 2. Maailmanlaajuinen lama 1929–1933 ja eurooppalainen rauhanaate 1928–1933 3. Talvi- ja jatkosota 1939–1944 4. Uusi alku Pariisin rauhansopimuksen 1947 ja YYA-sopimuksen 1948 varjossa 5. Kylmän sodan päättyminen ja Suomen lama 1990–1993 6. Maailmanlaajuinen lama 2008- Tutkimuksen perusteella voidaan todeta, että Suomen ilmavoimien johtamisjärjestelmän kehittäminen on perustunut rationaalisiin päätöksiin, jotka ovat saaneet vaikutteita ulkomaisesta ilmasotateorian ja -doktriinien kehityksestä sekä kansainvälisestä johtamisjärjestelmäkehityksestä. Johtamisjärjestelmän evoluutioon on vaikuttanut globaali konvergenssi, johon on tehty kansallisen tason ratkaisuja järjestelmien adaptaation ja implementaation yhteydessä.

We want Moshiach now! : understanding the Messianic message in the Jewish Chabad-Lubavitch movement

Då man rör sig i New York eller Jerusalem är det inte ovanligt att man stöter på judiska "missionärer" - ett fenomen som annars är ovanligt inom judendomen - och får ett traktat i sin hand som säger "Moshiach är här" eller "Welcome Moshiach". Det är den ultra-ortodoxa rörelsen Chabad-Lubavitch som har blivit känd för sitt utåtriktade missionsarbete och för att ha proklamerat sin ledare, Rabbi Schneerson som messias. Trots att han har varit död sedan 1994 och man från judiskt håll säger att en messias inte kan dö, lever förväntningarna på Rabbi Schneerson kvar inom rörelsen. Den akademiska forskningen har gjort gällande att denna messiastro, som tar sig ett så aktivt uttryck, är en produkt av den existentiella hopplöshet som lägrade sig över det judiska samfundet i och med Förintelsen, därför att väntan på messias omedelbara ankomst ingav livshopp. Dessutom har forskningen från ett religionssociologiskt perspektiv frågat hur en religiös rörelse överlever en så stor besvikelse som att ens ledare inte uppfyller de profetior som talats ut. Avhandlingen "We Want Moshiach NOW!" ifrågasätter den tidigare forskningen genom att påvisa de starka messianska förväntningar som fanns redan på 1700-talet vid rörelsens tillkomst. Avhandlingen tar upp vilka förväntningar som framkommer i det litterära verket "Tanja", författad av rörelsens grundare, och jämför dem med den moderna litteraturen. I "Tanja" ges även förklaringsmodeller till varför en person som man trodde var messias inte är det. Avhandlingens tes är att forskningen inte har beaktat utsagorna i "Tanja" tillräckligt mycket då man försökt förstå den samtida messiastron och de uttryck den tar.

The Peace and Security Council of the African Union : its relationship with the United Nations, African Union and sub-regional mechanisms

Avhandlingen undersöker den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och dess roll i framhävandet och upprätthållandet av fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Detta freds- och säkerhetsråd etablerades formellt 2004 och opererar under den Afrikanska Unionen (AU) som å sin sida upprättades 2002. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråds roll i framhävandet av fred, säkerhet och stabilitet gör rådet till en hörnsten inom ramen för konfliktförebyggande och -hantering, samt konfliktlösning på den afrikanska kontinenten. Den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd spelar också en högst viktig roll i implementeringen av ansvaret att beskydda civilbefolkningen i konfliktsituationer. För uppfyllandet av sitt mandat att framhäva och upprätthålla fred, säkerhet och stabilitet i Afrika krävs det att freds- och säkerhetsrådet samarbetar med andra institutioner och mekanismer som handhar internationella och regionala freds- och säkerhetsärenden. Avhandlingen analyserar tre dimensioner av denna typ av relationer som freds- och säkerhetsrådet bör etablera med dessa organ och mekanismer för att kunna utföra sitt mandat effektivt. Först analyseras relationen mellan Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd och Förenta Nationernas säkerhetsråd som också beskrivs i artikel 17 (1) i protokollet som förde till etablerandet av AU:s freds- och säkerhetsråd. Analysen understryker FN:s säkerhetsråd som det organ som bär det primära ansvaret i förhållande till fred och säkerhet, medan AU:s freds- och säkerhetsråd fungerar som en kompletterande komponent i sin roll som ett regionalt organ. Avhandlingen fortsätter med att analysera förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och andra organ inom AU, samt andra relevanta institutioner som framgår av artikel 10, 18 (1), 19 och 20 i protokollet för rådets etablerande. Avhandlingen diskuterar i detalj hur samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och dessa institutioner och organ kunde förstärkas till fördel för effektivt framhävande och upprätthållande av fred och säkerhet i Afrika. Slutligen analyserar avhandlingen samarbetet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och sub-regionala mekanismer etablerade under regionala ekonomiska gemenskaper som beskrivs i artikel 16 i protokollet för etablerandet av rådet. Avhandlingen diskuterar i detalj rollen för de sub-regionala mekanismerna i den afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen. Avhandlingen diskuterar vidare förhållandet mellan de sub-regionala mekanismerna och den afrikanska stand-by styrkan ASF och förutsättningarna för detta arrangemang att bemöta afrikanska konflikter. Avhandlingen fokuserar också på en harmoniserings- och samarbetsprocess i förhållande till de sub-regionala mekanismerna, de regionala ekonomiska gemenskaperna och den Afrikanska Unionens freds- och säkerhetsråd. Kort sagt beskriver avhandlingen hur förhållandet mellan AU:s freds- och säkerhetsråd och de ovan nämnda organ och mekanismer har en faktisk och potentiell möjlighet att effektivt bidra till fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Avhandlingen identifierar utmaningarna kring att göra detta till ett fungerande förhållande samtidigt som den genererar både generella och specifika rekommendationer om hur dessa utmaningar bäst kan bemötas. Några av dessa utmaningar utgörs av följande aspekter: konflikten mellan AU:s och FN:s reglemang i bemötandet av freds- och säkerhetsutmaningar; de olika metoderna i FN och AU vid implementeringen av principen av universell jurisdiktion; konflikten mellan de olika mandaten som AU:s freds- och säkerhetsråd och FN:s säkerhetsråd har i förhållande till implementeringen av principen om intervention; och konflikten mellan lagarna och metoderna i förhållande till AU:s freds- och säkerhetsråd och de regionala mekanismerna. En av de huvudsakliga rekommendationerna i avhandlingen i bemötandet av de ovan nämnda utmaningarna är att harmonisera de olika systemen för att försäkra att det föreligger ett samordnat bemötande av konflikter i Afrika. Efter att ha identifierat luckorna i AU:s freds- och säkerhetsprotokoll med speciell fokus på förhållandet mellan rådet och de relevanta organen och mekanismerna rekommenderar avhandlingen ett antal tillägg och modifieringar till instrumentet ifråga för att effektivera, stärka och upprätthålla detta förhållande. Avhandlingen föreslår att dessa tillägg och modifieringar skulle företas under 2014 då detta år markerar 10 år efter att AU:s freds- och säkerhetsråd etablerades. Idén bakom detta företagandet ligger i att 10 år torde vara en tillfredställande tidsperiod för att mäta hur freds- och säkerhetsrådet har fungerat och hur dess förhållande med de relevanta institutionerna och mekanismerna kunde förbättras. Avhandlingen representerar den bredaste och nyaste studien inom ramen för artikel 16, 17, 18, 19 och 20 i protokollet för AU:s freds- och säkerhetsråd och introducerar ett innovativt bemötande av utmaningar till fred, säkerhet och stabilitet på den afrikanska kontinenten. Avhandlingen bidrar till teorin och praxisen i AU:s freds- och säkerhetsråd vilket kan vara av intresse för både forskare och praktiker i folkrätt såväl som i internationella freds- och säkerhetsstudier, speciellt i Afrika.

Promoting peace and security in Africa : is the European Union up to the challenge?

The ninth annual Suomenlinna seminar, organised by the Department of Strategic and Defence Studies, Finnish National Defence College, was held in May 2006. It brought together a representative group of specialists in security studies for two days of presentations and discussion about the most pressing issues of today – the challenges facing European Union’s crisis management in Africa.

Skill Development in Music Reading. The Eye-Movement Approach

This dissertation examined skill development in music reading by focusing on the visual processing of music notation in different music-reading tasks. Each of the three experiments of this dissertation addressed one of the three types of music reading: (i) sight-reading, i.e. reading and performing completely unknown music, (ii) rehearsed reading, during which the performer is already familiar with the music being played, and (iii) silent reading with no performance requirements. The use of the eye-tracking methodology allowed the recording of the readers’ eye movements from the time of music reading with extreme precision. Due to the lack of coherence in the smallish amount of prior studies on eye movements in music reading, the dissertation also had a heavy methodological emphasis. The present dissertation thus aimed to promote two major issues: (1) it investigated the eye-movement indicators of skill and skill development in sight-reading, rehearsed reading and silent reading, and (2) developed and tested suitable methods that can be used by future studies on the topic. Experiment I focused on the eye-movement behaviour of adults during their first steps of learning to read music notation. The longitudinal experiment spanned a nine-month long music-training period, during which 49 participants (university students taking part in a compulsory music course) sight-read and performed a series of simple melodies in three measurement sessions. Participants with no musical background were entitled as “novices”, whereas “amateurs” had had musical training prior to the experiment. The main issue of interest was the changes in the novices’ eye movements and performances across the measurements while the amateurs offered a point of reference for the assessment of the novices’ development. The experiment showed that the novices tended to sight-read in a more stepwise fashion than the amateurs, the latter group manifesting more back-and-forth eye movements. The novices’ skill development was reflected by the faster identification of note symbols involved in larger melodic intervals. Across the measurements, the novices also began to show sensitivity to the melodies’ metrical structure, which the amateurs demonstrated from the very beginning. The stimulus melodies consisted of quarter notes, making the effects of meter and larger melodic intervals distinguishable from effects caused by, say, different rhythmic patterns. Experiment II explored the eye movements of 40 experienced musicians (music education students and music performance students) during temporally controlled rehearsed reading. This cross-sectional experiment focused on the eye-movement effects of one-bar-long melodic alterations placed within a familiar melody. The synchronizing of the performance and eye-movement recordings enabled the investigation of the eye-hand span, i.e., the temporal gap between a performed note and the point of gaze. The eye-hand span was typically found to remain around one second. Music performance students demonstrated increased professing efficiency by their shorter average fixation durations as well as in the two examined eye-hand span measures: these participants used larger eye-hand spans more frequently and inspected more of the musical score during the performance of one metrical beat than students of music education. Although all participants produced performances almost indistinguishable in terms of their auditory characteristics, the altered bars indeed affected the reading of the score: the general effects of expertise in terms of the two eye- hand span measures, demonstrated by the music performance students, disappeared in the face of the melodic alterations. Experiment III was a longitudinal experiment designed to examine the differences between adult novice and amateur musicians’ silent reading of music notation, as well as the changes the 49 participants manifested during a nine-month long music course. From a methodological perspective, an opening to research on eye movements in music reading was the inclusion of a verbal protocol in the research design: after viewing the musical image, the readers were asked to describe what they had seen. A two-way categorization for verbal descriptions was developed in order to assess the quality of extracted musical information. More extensive musical background was related to shorter average fixation duration, more linear scanning of the musical image, and more sophisticated verbal descriptions of the music in question. No apparent effects of skill development were observed for the novice music readers alone, but all participants improved their verbal descriptions towards the last measurement. Apart from the background-related differences between groups of participants, combining verbal and eye-movement data in a cluster analysis identified three styles of silent reading. The finding demonstrated individual differences in how the freely defined silent-reading task was approached. This dissertation is among the first presentations of a series of experiments systematically addressing the visual processing of music notation in various types of music-reading tasks and focusing especially on the eye-movement indicators of developing music-reading skill. Overall, the experiments demonstrate that the music-reading processes are affected not only by “top-down” factors, such as musical background, but also by the “bottom-up” effects of specific features of music notation, such as pitch heights, metrical division, rhythmic patterns and unexpected melodic events. From a methodological perspective, the experiments emphasize the importance of systematic stimulus design, temporal control during performance tasks, and the development of complementary methods, for easing the interpretation of the eye-movement data. To conclude, this dissertation suggests that advances in comprehending the cognitive aspects of music reading, the nature of expertise in this musical task, and the development of educational tools can be attained through the systematic application of the eye-tracking methodology also in this specific domain.

Intelligence in peace support operations

Finnish Defence Studies is published under the auspices of the National Defence College, and the contributions reflect the fields of research and teaching of the College. Finnish Defence Studies will occasionally feature documentation on Finnish Security Policy. Views expressed are those of the authors and do not necessarily imply endorsement by the National Defence College.