Opas rakentamisen poikkeamishakemusten käsittelyyn

Maankäyttö- ja rakennuslaki muuttui 1.4.2016. Tästä lähtien kaikki maankäyttö- ja rakennuslain mukaiset poikkeamispäätökset tekee kunta. Aikaisemmin lain 171 §:ssä tarkoitettu poikkeamistoimivalta oli jaettu kuntien ja elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskusten välillä siten, että neljää asiaryhmää lukuun ottamatta toimivalta kuului kunnille. Aiemmin poikkeamisen ratkaisi lain 171 §:n 2 ja 3 momentin mukaan ELY-keskus silloin, kun kysymys oli: 1) uuden rakennuksen rakentamisesta ranta-alueelle, jolla ei ole voimassa 72 §:n 1 momentissa tarkoitettua kaavaa, ellei kyse ollut olemassa olevan asuinrakennuksen laajentamisesta tai korvaamisesta; 2) vähäistä suuremmasta poikkeamisesta asemakaavassa osoitetusta tontti- tai rakennuspaikkakohtaisesta kokonaisrakennusoikeudesta taikka vähäistä suuremman rakennusoikeuden osoittamisesta alueelle, jolle asemakaavassa ei ollut osoitettu rakennusoikeutta; 3) poikkeamisesta rakennuksen suojelua koskevasta kaavamääräyksestä; tai 4) poikkeamisesta 53 §:n 3 momentissa tarkoitetusta asemakaavan hyväksymisestä johtuvasta rakennuskiellosta. Maankäyttö- ja rakennuslain poikkeamisen edellytyksiä koskevin säännöksiin ei tullut muutoksia. Oppaassa käydään läpi pää-kohdat kunnille siirtyneestä toimivallasta. Keskeisimpiä asiakokonaisuuksia ovat poikkeamisen edellytykset, ranta-alueen suunnittelutarve ja siitä poikkeaminen, maanomistajien tasapuolisen kohtelun vaatimus ja sen toteutuminen erityisesti rantarakentamisessa. Säännökset ovat joustavia oikeusnormeja. Näin ollen säännösten soveltamista ohjaa 15 vuoden aikana muotoutunut oikeus-käytäntö. Tarkoitus on, että toimivallan siirron jälkeen tulkinta- ja soveltamislinja jatkuu ennallaan. Tästä syystä oppaan sisältö on rakennettu vahvasti oikeuskäytännön ja erityisesti korkeimman hallinto-oikeuden soveltamiskäytännön varaan.

”Det är som fyra, fyra och tre, tre, tre.”: En kvalitativ studie av små gruppers diskussioner och samarbete vid lösandet av ett matematiskt problem i tre olika länder i årskurs 6.

Avhandlingens syfte är att undersöka lösningsförslags uppkomst och behandling i små grupparbeten samt att ta reda på samband mellan samarbetsnivån och behandlingen av dessa lösningsförslag. Mina problemformuleringar är: - Hur många lösningsförslag uppstår i grupperna, och hur mycket behandlas de? - Existerar, och i så fall vad kan man säga om, ett samband mellan samarbetsnivån och behandlingen av dessa lösningsförslag? I studien har en kvalitativ metod använts. Insamling av material har gjorts via VIDEOMATprojektet och består av videofilmer av problemlösningstillfällen. Dessa filmer har observerats och analyserats med hjälp av en interaktionsanalys i form av ett flödesschema. Alla elever i studien gick vid tillfället i årskurs 6 och eleverna kommer från Finland, Sverige och USA. Grupperna bestod av tre eller fyra elever var och en grupp från varje land observerades och undersöktes. Inga generella slutsatser beträffande ländernas olika prestationer har gjorts eftersom samplet är litet. I varje grupp uppstod tre eller fyra olika lösningsförslag, och huvudsakligen behandlades två av förslagen mer än de andra. De flesta lösningsförslag som inte behandlades mycket bidrog ändå i någon form till lösandet av problemet. Angående sambandet mellan behandlingen av lösningsförslagen och samarbetsnivån i grupperna blev det tydligt att grupper som samarbetar mer använde sig av fler pro- och reaktiva kommentarer i form av förklaringar som tog i beaktande det som tidigare sagts av eleverna. Goda sociala färdigheter, och kunskap om hur man arbetar i grupp, är essentiella både för samarbetet och för ett gemensamt lösande av problemet. Som lärare kan man träna eleverna i samarbete och belysa vikten av reflektion av de erhållna lösningarna i problemlösningsprocessernas slutskede för att uppnå effektivare grupparbeten. Interaktionsanalysen visade sig vara ett kraftigt verktyg för att analysera elevernas diskussioner och tolka deras kommentarer.

Separating deviant and non-deviant sexual preferences with a dual-target rapid serial visual presentation task

Forskning visar att avvikande sexuell preferens (ASP) är en av de mest centrala prediktorerna för återfall i sexualbrott. Eftersom det är viktigt att det i juridiskt beslutsfattande och behandling av sexualförbrytare finns valida och standardiserade verktyg att tillgå för bedömning av ASP, har forskningen under de senaste åren fokuserats på uppmärksamhetsbaserade metoder. Syftet med avhandlingen var att förbättra uppmärksamhetsbaserade metoder genom utvecklingen av en s.k. Rapid Serial Visual Presentation (dtRSVP) metod för att identifiera ASP. Innan vi testade sampel med sexualbrottslingar så genomförde vi tre studier för att kalibrera förfarandena. I dessa studier undersökte vi möjligheten att differentiera mellan homosexuella och heterosexuella män och hur enkelt deltagarna kunde fuska. Dessutom skapade vi en ny uppsättning standardiserade stimuli för bedömningen av pedofilt sexuellt intresse (Virtual People Set, VPS). I skapandet av stimuli togs de etiska och juridiska problemen i beaktande så långt som möjligt. När vi använde dtRSVP som mätningsförfarande för att skilja åt sexuellläggning i ett sampel av homosexuella och heterosexuella män fann vi att sexuellt relevanta stimuli påverkade informationsbehandlingen på ett förutsägbart sätt. Förfarandet hade en god förmåga att skilja sexuella preferenser mellan grupperna och förfarandet var svårt att påverka genom att fuska. När vi använde dtRSVP som mätningsförfarande för att identifiera avvikande sexuell läggning bland dömda sexbrottslingar fann vi att de visade en annorlunda bearbetning av sexuella stimuli jämfört med andra deltagare och att dessa skillnader var i de förväntade riktningarna. Det var däremot svårt att dra några slutsatser angående denna mätmetods förmåga att skilja mellan grupperna pedofiler och icke-pedofiler. Slutligen fann vi att VPS verkar vara ett användbart stimuluspaket för experimentell forskning om pedofilt sexuellt intresse. ---------------------------------------------------- Tutkimuksien mukaan poikkeava seksuaalinen mieltymys (PSM) on yksi seksuaalirikoksen uusimisen keskeisimmistä ennustajista. Oikeudellisessa päätöksenteossa ja seksuaalirikollisten hoidossa on tärkeää, että on käytettävissä kelvollisia ja standardisoituja välineitä PSM:n arvioinnissa. Sen vuoksi on tutkimuksissa viime vuosina keskitytty huomaavaisuuteen perustuviin menetelmiin. Tämän tutkielman tarkoitus oli parantaa huomaavaisuuteen perustuvia menetelmiä kehittämällä nk. Rapid Serial Visual Presentation (dtRSVP) menetelmän. Kalibroidakseen menettelytapoja suoritettiin kolme tutkimusta ennen kuin tutkittiin koeryhmää, johon kuuluvat seksuaalirikollisia. Näissä tutkimuksissa tutkittiin mahdollisuutta erotella homoseksuaalisia ja heteroseksuaalisia miehiä ja tutkittiin missä määrin osallistujien oli helppo huiputtaa. Sen lisäksi, pedofiilisen seksuaalisen mieltymyksen arviointia varten kehitettiin uutta sarjaa standardisoituja virikkeitä (Virtual People Set, VPS). Kehitettäessä virikkeitä otettiin mahdollisimman pitkälti huomioon eettisiä ja oikeudellisia ongelmia. Käytettäessä dtRSVP mittausmenetelmää erotellakseen homo- ja heteroseksuaalista suuntautumista havaitsimme, että seksuaaliset virikkeet vaikuttivat tietojenkäsittelyyn ennustettavalla tavalla. Menettelytavan avulla pystyttiin erotella koeryhmässä olevia seksuaalisia mieltymyksiä ja menettelytapaan oli vaikeaa vaikuttaa huijaamalla. Käytettäessä dtRSVP mittausmenetelmää tunnistaakseen poikkeavaa seksuaalista mieltymystä tuomittujen seksuaalirikollisten keskenään havaitsimme, että he osoittivat erilaista käsittelyä seksuaalisista virikkeistä toisiin osallistujiin verrattuna ja tulokset olivat ennustettavia. Silti oli vaikeaa tehdä johtopäätöksiä mittausmenetelmän kyvystä erotella ryhmiä pedofiilisiä ja ei-pedofiilisiä miehiä. Lopuksi havaitsimme, että VPS näyttää olevan käyttökelpoinen stimulussarja pedofiilisen seksuaalisen mieltymyksen kokeellisissa tutkimuksissa.

The Great Irish Famine in history-writing and prose fiction : "the mutual interplay of two narrative genres"

Denna tvärvetenskapliga studie kontextualiserar den skönlitterära framställningen av hungersnöden i Irland i mitten av 1800-talet i förhållande till tre olika faser av irländsk historieskrivning ‒ den nationalistiska, den revisionistiska, och den postrevisionistiska ‒ med syfte att granska i vilken mån prosafiktionen antingen återspeglar eller motsäger historikernas tolkningar. År 1845 drabbades landet av en dittills okänd potatispest som förstörde skörden helt eller delvis under de följande fem åren. Missväxten ledde till utbredd svält och epidemiska sjukdomar som dödade åtminstone en miljon människor, medan ytterligare en och en halv miljon flydde, huvudsakligen till Förenta Staterna, England, och Kanada. I sina försök att hitta en rationell förklaring till hur potatispesten kunde utvecklas till den värsta svältkatastrofen i Europa under modern tid, har historiker påvisat ett antal bidragande faktorer, till exempel överbefolkning, de fattigaste jordlösa småbrukarnas och lantarbetarnas beroende av potatisen som sitt baslivsmedel, underutveckling inom jordbruket, det rådande jordegendomssystemet, och den dåvarande brittiska regeringens misslyckande att tillhandahålla effektiv och tillräcklig nödhjälp. Historiska förklaringar är naturligtvis nödvändiga för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hungersnödens orsaker och konsekvenser, men svårigheten med att skildra offrens situation i en historiografisk analys baserad på fakta är uppenbar då deras egna vittnesmål till största delen saknas i källmaterialet. Följaktligen finns det en risk att historieskrivningen förmörkar det som onekligen var centrala realiteter för de värst drabbade, nämligen svält, vräkning, sjukdom och död. Här kan skönlitteraturen bidra till att komplettera historien. Genom att fokusera på ett specifikt (fiktivt) samhälle och dess (fiktiva) individer, kan skönlitterära verk ge en inblick i hur hungersnöden inverkade på olika samhällsskikt, vad människorna gjorde för att överleva, hur nöden och fasorna påverkade deras psyke, och vad eller vem de höll ansvariga för katastrofen. Å andra sidan kan denna fokusering innebära att författaren misslyckas med att ge en helhetsbild av hungersnödens enorma omfattning och att redogöra för alla faktorer som orsakade och förlängde den. Paul Ricoeurs teori om samspelet mellan historia och fiktion (the interweaving of history and fiction) är därför ett nyckelbegrepp för att bättre förstå denna traumatiska period i Irlands historia. Avhandlingen omfattar en textanalytisk, komparativ kritik av ett antal historiska och skönlitterära verk. Genom närläsning av dessa texter granskar jag vilka aspekter av hungersnöden (politiska, ekonomiska, sociala) de olika författarna valt att behandla, och på vilket sätt, samt hur deras synvinklar har format tolkningarna i sin helhet. I detta sammanhang tar jag också upp skillnaderna mella fakta och fiktion, och speciellt de etiska problem som är förknippade med skildringen av traumatiska händelser och mänskligt lidande. Samtidigt undersöker jag, med hänvisning till Roger D. Sells kommunikationsteori, huruvida vissa författare anslår en påstridig ton i sina verk och hur detta påverkar dialogen mellan författare och läsare. Med utgångspunkt i Ricoeurs teori argumenterar jag för att historia och fiktion inte bör ses som ömsesidigt antitetiska diskurser i skildringen och tolkningen av det förflutna, och att skönlitteraturen genom fokuseringen på offren, som ofta tenderar att reduceras till statistik i historieskrivningen, kan förmedla en bättre förståelse och en djupare känsla för den mänskliga dimensionen av den tragedi som utspelades under hungeråren.