Travelling in a Palimpsest : Finnish nineteenth-century painters' encounters with Spanish art and culture

Utgångspunkten för avhandlingen är finländska konstnärsresor till Spanien under 1800-talet, och kontakterna med spansk konst och kultur. Endast ett fåtal finländare reste till Spanien, och inledningsvis utrycktes intresset för spansk konst i form av kopior efter gamla mästare, utförda både efter original utanför Spanien, och reproduktioner. Denna föga imponerande start efterföljdes av ett litet antal målare som verkligen reste till Spanien under 1800-talets senare hälft: Adolf von Becker (1831–1909), Albert Edelfelt (1854–1905) och Venny Soldan (1863–1945). Jag undersöker hur deras syn på landet manifesterades i deras resebilder i förhållande till den växande turistindustrin. Syftet med avhandlingen är att visa hur den resande målaren, likt en turist, föreställde sig, upplevde och tolkade den främmande kulturen, och hur detta avbildades och uttrycktes i deras resebilder. Vid sidan av ikonografisk analys och stilkritik utnyttjas forskningsmetoder från turismteorin. Resultatet av undersökningen visar att de flesta konstnärerna dyrkade konsten på Prado-museet, beundrade flamenco, Andalusiens vackra kvinnor, tjurfäktningar och zigenarna. De längtade efter en förgången och exotisk tid, samtidigt som de följde de vältrampade turiststigarna och hänfördes av de sedvanliga sevärdheterna; de reste i ett delvis mytiskt och delvis verkligt land. Likt turister (i allmänhet), såg de det de ville se, och sökte sig till på förhand inpräntade mentala (före)bilder. Resebilderna kan med fog tolkas som medvetet konstruerade minnen från resan, souvenirs d’Espagne. Samtidigt förstärkte och upprätthöll valen av motiv uppfattningen att Spaniens äldre konst och samtida kultur var mer ”äkta” (autentiska) än den kultur man själv tillhörde. Spanien uppfattades som en kvarleva från en förgången tid som hölls levande i nuet

Dansen för åskådare : intresset för folkdansen som estradprodukt och insamlingsobjekt hos den svenskspråkiga befolkningen i Finland under senare delen av 1800-talet

Studien handlar om dans. I fokus står hur det gick till då den folkliga dansen började uppvisas på estraderna, vilka danser som uppvisades, vem som gick i spetsen, vilka drivkrafter som låg bakom och om danserna som uppvisades upptecknades i likhet med annan folklore. Området har inte ägnats uppmärksamhet inom tidigare dansforskning, varken i Finland eller övriga Norden. Med impulser från Schweiz ordnades den första folkdansuppvisningen i Finland på Konstnärsgillets årsfest 1866. Att inhemska folkdanser uppvisades då, bl.a. menuett och polska från Lappfjärd, var medicine- och kirurgieprofessorn, den Lappfjärdsbördige Jakob August Estlanders förtjänst. Han hade inflyttade Lappfjärdsbor i sin närhet – traditionsbärare som kunde dansa och spela och som var villiga att lära ut sina danser bland överklassen i Helsingfors. Drivkraften var av nationalistisk art och det nationella framställdes i historiska tablåer ur Runebergs diktverk Fänrik Ståhls sägner, i folkdräkter och i folkdanser. Mycket snabbt blev ekonomiska medel en drivkraft till att man arrangerade tillställningar, vid vilka en dansuppvisning ingick i programmet då man samlade in medel för olika ändamål. Med impulser från Sverige arrangerade Svenska landsmålsföreningen soaréer för att samla in medel till verksamheten med bl.a. uppvisning av danserna kontra, kadrilj och purpuri. Bland traditionsbärarna fanns även stadsbyggmästaren i Helsingfors, Sanfrid Hongell, född i Karleby och mag. Henrik Ståhl, född i Kronoby. Dessa två inövade den stora dansen purpuri som uppvisades för publik i Helsingfors. Hongell var samtidigt spelman som kunde spela melodierna till purpurins olika turer. Folkdansen tjänade även ekonomiska syften. Jag utgick ifrån att arrangörer valde danser att uppvisas. Resultatet visar att det överhuvudtaget inte handlade om att välja en dans, utan det handlade om att komma i kontakt med traditionsbärare som kunde lära ut danser ur sin egen tradition och med traditionsbärare som kunde spela musiken till danserna. Då traditionsbäraren kom från en svenskspråkig trakt, var dansen från samma trakt. De som ivrade för det finska inövade och uppvisade även danser från det svenska språkområdet. Språket och språkpolitiska frågor avgjorde inte vad man arbetade med. I studien analyseras en lång rad dansuppvisningar som lade grunden för 1900-talets folkdansrörelse.