Speciell och lycklig: en studie om specialundervisning och välbefinnande

Syftet med denna studie var att analysera relationen mellan erhållen specialundervisning i grundskolan och välmående i vuxen ålder. Välmående mäts i den här studien utifrån hur nöjda med livet respondenterna är, eftersom det visat sig vara en god indikator på hur individer upplever sitt välbefinnande. De specifika forsknings-frågorna i studien är: 1. Hurdant samband finns det mellan erhållen specialundervisning i årskurs 9 och livstillfredsställelsen fem år senare? 2. a) Hurdana skillnader finns det i livstillfredsställelsen som ung vuxen mellan de som fått specialundervisning och de som inte fått specialundervisning i årskurs 9? b) Hurdana skillnader finns det efter att arbetslöshet och generell självuppfattning kontrollerats för? Ett svagt samband gick att påvisa mellan erhållen specialundervisning i grundskolan och livstillfredsställelsen i vuxen ålder. Resultaten från den här studien visar dock att majoriteten av dem som fått specialundervisning i grundskolan har ett gott välbefinnande i vuxen ålder, även om medelpoängen för livstillfredsställelsen visade sig vara något lägre jämfört med dem som inte fått specialundervisning. Självuppfattning och arbetslöshet hade dock en signifikant inverkan på välmåendet och således även på skillnaderna. Efter kontrollanalysen för de här två faktorerna fanns inga statistiskt signifikanta skillnader kvar i livstillfredsställelsen mellan dem som fått specialundervisning och dem som inte fått specialundervisning. Specialundervisningen kan därmed antas tjäna sitt syfte i att stöda eleverna och motverka de negativa konsekvenser skolsvårigheterna kan ha för välbefinnandet. Resultaten tyder dock på att det i skolan ännu finns skäl att stärka självuppfattningen bland elever som får specialundervisning och fortsätta ge eleverna byggstenar som hjälper dem att få en utbildning och ett framtida arbete. På sikt främjar det välbefinnandet.

Genetic diversity and phenotypic variability of phytoplankton populations in the Baltic Sea

En av naturens mest grundläggande aspekter är den enorma mängd av variation som existerar mellan arter. Denna variation har lett oss till att klassificera olika organismer på basis av morfologiska skillnader och på senare tid till att jämföra genetiska skillnader på individens nivå. Den marina kiselalgen Skeletonema marinoi är en av de vanligaste växtplanktonarter i Östersjön under vårblomningen och anses viktig för den årliga produktionen. En av mina främsta målsättningar var att beskriva den intra-specifika diversiteten hos denna art längs med miljögradienter i Östersjön. Ett annat mål var att klargöra de faktorer som eventuellt är involverade i konfigurationen av genetisk diversitet och differentiering. Med hjälp av genetiska markörer visade jag att den genetiska diversiteten hos S. marinoi populationer i Östersjön är lägre jämfört med populationer i östra delen av Nordsjön. Arten är genetiskt uppdelad så att en utpräglad population förekommer i Östersjön och en annan, genetiskt åtskild population förekommer norr om de Danska sunden. Resultaten visar att de genetiskt åtskilda populationerna är anpassade till lokala salinitetsförhållanden. Genflödet mellan populationerna korrelerade kraftigt med havströmmar i området. Mina studier avslöjade även omfattande variation av fenotypiska, ekologiskt vikitga särdrag hos olika kloner. Djurplankton som äter kiselalger kunde modifiera den klonala mångfalden av fenotypiskt variabla S. marinoi populationer. En ökad klonal mångfald ledde till högre prestationsförmåga i fråga om primär produktion och stabiliserade ekofysiologiska funktioner. Som visas i denna avhandling består en art allt som oftast av åtskilliga genetiska varianter med fenotypiska skillnader. Kunskap om sådana intra-specifika skillnader är en förutsättning för att vi skall kunna förstå var och varför arter förekommer. Denna kunskap utgör även en grund för prognoser som siktar på att förutspå huruvida arter kan anpassa sig till framtida miljöförhållanden. ------------------------------------------------------ Suunnaton määrä variaatioita eliölajien välillä on perustavanlaatuinen ominaisuus luonnossa. Perinteisesti tätä monimuotoisuutta on käytetty organismien luokittelemiseen eri lajeihin niiden morfologisten eroavaisuuksien perusteella. Hiljattain myös geneettisten erojen huomioimista yksilötasolla on hyödynnetty lajien luokittelemisessa. Merialueilla esiintyvä piilevä, Skeletonema marinoi on yksi Itämeren tavallisimmista kasviplanktonlajeista kevätkukinnan aikana. Tavoitteenani oli selventää geneettistä ja fenotyyppistä monimuotoisuutta pitkin Itämeren ympäristögradienttejä. Geneettisen monimuotoisuuteen ja erkaantumiseen vaikuttavien tekijöiden selvittäminen oli tärkeä aspekti väitöstutkimuksessani. Geneettisiä markkereita käyttämällä pystyin toteamaan, että S. marinoi levän geneettinen monimuotoisuus on Itämeressä merkittävästi alhaisempi kuin läheisessä Pohjanmeren itäosassa. Tutkittu laji jakautuu geneettisesti yhteen erilliseen populaatioon Itämeressä ja toiseen selvästi erottuvaan populaatioon Tanskan salmien pohjoispuolella. Kokeellisten tulosten perusteella nämä geneettisesti erilaistuneet populaatiot ovat kumpikin sopeutuneet paikalliseen veden suolapitoisuuteen. Populaatioiden välisen geenivirran ja merivirtojen luoman yhteyden välillä havaittiin vahva korrelaatio. Tutkimukseni paljastivat myös laajaa vaihtelua Skeletonema-kloonien ekologisesti tärkeissä ominaisuuksissa. Kokeellisten tutkimusteni perusteella laiduntajat pystyivät muuttamaan geneettisten kloonien lukumäärää monimuotoisissa S. marinoi populaatioissa. Lisääntynyt kloonien lukumäärä paransi perustuotantokykyä ja vakautti ekofysiologisia toimintoja. Kuten tässä väitöstutkimuksessa osoitetaan, lajit koostuvat useimmiten lukuisista geneettisistä muunnelmista, jotka eroavat usein fenotyypeiltään. Ymmärtääksemme missä tietyt lajit esiintyvät ja miksi, tarvitsemme tietoa lajien sisäisistä vaihteluista. Tämä tieto on tarpeellista, jotta voimme ennustaa lajien sopeutumista tuleviin ympäristönmuutoksiin.

Making home rules for mother tongues : the legal implications of linguistic diversity in the design of autonomy regimes

Principen om nationalismen där det politiska och det nationella är samspelt kan vara av markant betydelse för uppbyggande av autonomiska regimer. Likaså tillåter decentralicering och delegering av befogenheter för språk och utbildning (officiellt erkännande av språk, standardisering av språk, undervisningsspråk och relaterade läroplaner) formning av identiteter inom dessa autonomiska regimer. Resultatet är en ofullkomlig cirkulär relation där språk, samfund och politiska institutioner ömsesidigt och kontinuerligt formar varandra: lingvistiskt mångfald prägar och formger autonomiska ordningar och vice-versa. De juridiska implikationerna av territoriella och icke-territoriella former av autonomi är dock av en annan art. Emedan territoriell autonomi bygger på idéen om ett eventuellt inkluderande hemland för lingvistiska grupper, vars vistelseort är avgörande, förstärker den icke-territoriella autonomin idéen om ett exclusivt samfund bestående av själv-identifierade medlemmar som är kapabla till självstyre oavsett territoriella gränser. Denna avhandling utgör an analys av sådana juridiska implikationer genom komparativa och institutionella analyser. Avhandlingen föreslår som resultat en serie av normativa och pragmatiska rekommendationer inriktade på att främja demokratiseringsprocesser i linje med principer om multikulturalism.

Framåt med stöd av det förflutna : religiöst historiebruk hos Anders Svedberg

Att det förflutna spelar en avgörande roll vid såväl individers som kollektivs identitetsformering är snarast ett axiom inom historiefacket. Därför är det ingen överraskning att det förflutna brukas av grupper och deras ledare i syfte att befästa och vidmakthålla den egna identiteten. Forskningen kring detta – den så kallade historiebruksforskningen – har under de senaste decennierna upplevt ett starkt uppsving inom flera discipliner i Norden, framför allt inom historia och historiedidaktik. Historiebruksforskningen har ändå försummat att i någon högre grad ta i beaktande religiösa och teologiska aspekter, liksom också de teologiska ämnena har varit dåliga på att visa intresse för historiebruksfrågor. Avhandlingen kan därför ses som ett svar på denna ömsesidiga försummelse, och som ett bidrag till det aktuella och framväxande forskningsfältet kring historiebruk och kulturellt minne. Med utgångspunkt i den österbottniske mångsysslaren Anders Svedberg (1832–1889) undersöks mer konkret begreppet ”religiöst historiebruk”. Anders Svedberg växte upp, levde och verkade i det av väckelsen starkt präglade Munsala i svenska Österbotten. Han var en man av folket som kände till dess seder, bruk och historia. Därför kunde han ösa ur dess historia när han skrev sina tidningsartiklar och när han i lantdagen talade för allmogens demokratisering. Genom anspelningar på och hänvisningar till det förflutna refererade han ofta till kyrkohistoriska händelser i sin argumentation. Men vilka händelser använde han sig av? Varför hänvisade han till just de händelserna? Hur gjorde han det och i vilket syfte? Utifrån dessa konkreta frågor ger undersökningen förslag på vad som allmänt kan tänkas karakterisera ett religiöst historiebruk. Resultaten ger vid handen att ett religiöst historiebruk – särskilt när det bygger på en religiös minnesgemenskaps kulturella texter – har en förmåga att fungera legitimerande, mobiliserande och inkluderande/exkluderande. --------------------------------------------------------------------- Menneisyydellä on merkittävä osa sekä yksilön että yhteisön identiteetin muotoutumisessa. Tämä väittämä on yleisesti tunnustettu. Siksi ei ole yllättävää että eri yhteisöt ja niiden johtajat hyödyntävät menneisyyttä vahvistaakseen ja suojellakseen omaa identiteettiään. Niin kutsuttu historian käytön tutkimus on viime vuosikymmenillä vahvistanut asemaansa monilla tieteenaloilla pohjoismaissa, erityisesti historiatieteessä ja historian didaktiikassa. Historian käytön tutkimus ei kuitenkaan oleellisesti ole huomioinut uskonnollisia tai teologisia näkökulmia. Myöskään teologiset oppiaineet eivät ole osoittaneet suurempaa kiinnostusta historian käyttöä kohtaan. Väitöstutkimus vastaa siten näihin molempiin laiminlyönteihin ja se voidaan nähdä kirkkohistoriallisena panoksena historian käytön ja kulttuurisen muistin ajankohtaiseen ja kasvavaan tutkimusalaan. Tutkimus ottaa lähtökohdakseen pohjoismaalaisen monitaiturin Anders Svedbergin (1832–1889) ja tarkastelee hänen kautta käsitettä ”uskonnollinen historiankäyttö”. Anders Svedberg varttui, eli ja toimi Munsalassa aikaan jolloin herännäisyydellä ja muilla herätysliikkeillä oli vahva jalansija alueella. Svedberg tunsi pohjoismaalaisen maalaisväestön tavat ja tottumukset sekä alueen historian. Tämän takia hän osasi hyödyntää kyseistä historiaa kirjoittaessaan lehtiartikkeleita maalaisväestölle ja ajaessaan heidän etujaan säätyvaltiopäivillä. Kirjoituksissaan ja puheissaan hän viittasi usein historiallisiin ja kirkkohistoriallisiin tapahtumiin. Mutta mihin tapahtumiin hän viittasi? Miksi hän viittasi juuri näihin tapahtumiin, miten hän sen teki ja millä tavalla? Näiden konkreettisten kysymysten avulla tutkimus pyrkii tarkastelemaan miltä uskonnollinen historiankäyttö yleisellä tasolla voi näyttää. Tutkimustulos osoittaa että uskonnollisella historiankäytöllä – varsinkin perustuessaan uskonnollisen muistiyhteisön kulttuuriseen tekstiin – on kyky legitimoida, mobilisoida sekä sisällyttää ja sulkea pois ihmisiä.

Framåt med stöd av det förflutna : religiöst historiebruk hos Anders Svedberg

Att det förflutna spelar en avgörande roll vid såväl individers som kollektivs identitetsformering är snarast ett axiom inom historiefacket. Därför är det ingen överraskning att det förflutna brukas av grupper och deras ledare i syfte att befästa och vidmakthålla den egna identiteten. Forskningen kring detta – den så kallade historiebruksforskningen – har under de senaste decennierna upplevt ett starkt uppsving inom flera discipliner i Norden, framför allt inom historia och historiedidaktik. Historiebruksforskningen har ändå försummat att i någon högre grad ta i beaktande religiösa och teologiska aspekter, liksom också de teologiska ämnena har varit dåliga på att visa intresse för historiebruksfrågor. Avhandlingen kan därför ses som ett svar på denna ömsesidiga försummelse, och som ett bidrag till det aktuella och framväxande forskningsfältet kring historiebruk och kulturellt minne. Med utgångspunkt i den österbottniske mångsysslaren Anders Svedberg (1832–1889) undersöks mer konkret begreppet ”religiöst historiebruk”. Anders Svedberg växte upp, levde och verkade i det av väckelsen starkt präglade Munsala i svenska Österbotten. Han var en man av folket som kände till dess seder, bruk och historia. Därför kunde han ösa ur dess historia när han skrev sina tidningsartiklar och när han i lantdagen talade för allmogens demokratisering. Genom anspelningar på och hänvisningar till det förflutna refererade han ofta till kyrkohistoriska händelser i sin argumentation. Men vilka händelser använde han sig av? Varför hänvisade han till just de händelserna? Hur gjorde han det och i vilket syfte? Utifrån dessa konkreta frågor ger undersökningen förslag på vad som allmänt kan tänkas karakterisera ett religiöst historiebruk. Resultaten ger vid handen att ett religiöst historiebruk – särskilt när det bygger på en religiös minnesgemenskaps kulturella texter – har en förmåga att fungera legitimerande, mobiliserande och inkluderande/exkluderande. --------------------------------------------------------------------- Menneisyydellä on merkittävä osa sekä yksilön että yhteisön identiteetin muotoutumisessa. Tämä väittämä on yleisesti tunnustettu. Siksi ei ole yllättävää että eri yhteisöt ja niiden johtajat hyödyntävät menneisyyttä vahvistaakseen ja suojellakseen omaa identiteettiään. Niin kutsuttu historian käytön tutkimus on viime vuosikymmenillä vahvistanut asemaansa monilla tieteenaloilla pohjoismaissa, erityisesti historiatieteessä ja historian didaktiikassa. Historian käytön tutkimus ei kuitenkaan oleellisesti ole huomioinut uskonnollisia tai teologisia näkökulmia. Myöskään teologiset oppiaineet eivät ole osoittaneet suurempaa kiinnostusta historian käyttöä kohtaan. Väitöstutkimus vastaa siten näihin molempiin laiminlyönteihin ja se voidaan nähdä kirkkohistoriallisena panoksena historian käytön ja kulttuurisen muistin ajankohtaiseen ja kasvavaan tutkimusalaan. Tutkimus ottaa lähtökohdakseen pohjoismaalaisen monitaiturin Anders Svedbergin (1832–1889) ja tarkastelee hänen kautta käsitettä ”uskonnollinen historiankäyttö”. Anders Svedberg varttui, eli ja toimi Munsalassa aikaan jolloin herännäisyydellä ja muilla herätysliikkeillä oli vahva jalansija alueella. Svedberg tunsi pohjoismaalaisen maalaisväestön tavat ja tottumukset sekä alueen historian. Tämän takia hän osasi hyödyntää kyseistä historiaa kirjoittaessaan lehtiartikkeleita maalaisväestölle ja ajaessaan heidän etujaan säätyvaltiopäivillä. Kirjoituksissaan ja puheissaan hän viittasi usein historiallisiin ja kirkkohistoriallisiin tapahtumiin. Mutta mihin tapahtumiin hän viittasi? Miksi hän viittasi juuri näihin tapahtumiin, miten hän sen teki ja millä tavalla? Näiden konkreettisten kysymysten avulla tutkimus pyrkii tarkastelemaan miltä uskonnollinen historiankäyttö yleisellä tasolla voi näyttää. Tutkimustulos osoittaa että uskonnollisella historiankäytöllä – varsinkin perustuessaan uskonnollisen muistiyhteisön kulttuuriseen tekstiin – on kyky legitimoida, mobilisoida sekä sisällyttää ja sulkea pois ihmisiä.

Att ha en studerande i klassen : en studie i hur elever i Vasa övningsskola uppfattar klasslärarstuderandes närvaro i skolan

Syftet med denna avhandling är att undersöka hur elever i grundskolan F–6 (förskola till årskurs 6) i Vasa övningsskola uppfattar klasslärarstuderande och deras närvaro i skolan. Den fenomenografiska forskningsansatsen ligger som grund för arbetet och undersökningen är i huvudsak kvalitativ men har även kvantitativa inslag. De forskningsfrågor vi med vår undersökning önskar få svar på är följande: 1. Vilken uppfattning har eleverna om klasslärarstuderandenas uppgifter under praktikperioderna? 2. Vilken uppfattning har eleverna om klasslärarstuderandenas beredskap för läraryrket? 3. Vilka faktorer påverkar elevernas relation till klasslärarstuderandena? För att besvara forskningsfrågorna har vi använt två datainsamlingsmetoder. I den första undersökningen har vi gjort intervjuer med 14 elever i F–6 i Vasa övningsskola. I tillägg till detta har även en enkät delats ut i tre klasser i övningsskolan; en sammansatt klass 5–6, en klass i årskurs 5 och en klass i årskurs 6. Det sammanlagda antalet respondenter och insamlade enkätsvar i den andra undersökningen är 50 stycken. Våra resultat visar att eleverna uppfattar att det under praktikperioderna bland annat hör till klasslärarstuderandenas uppgifter att bekanta sig med eleverna, auskultera, planera och undervisa. Gällande den andra forskningsfrågan visar resultaten att eleverna bedömer studerandenas lärarberedskap exempelvis utgående från om studerandena kan skapa ordning i klassen, hurdana ämneskunskaper de har, hur de ger instruktioner, vilka metoder de använder samt hur väl de kan anpassa sig till skolans organisation och klassens arbete. Faktorer som enligt elevernas uppfattning påverkar deras relation till klasslärarstuderandena är bland annat vilka förväntningar eleverna har på relationen, vilket bemötande de får av studerandena, praktikens ramar samt elevernas relation till den egna klassläraren. Slutsatserna av vår avhandling är att relationerna till lärarstuderandena är betydelsefulla för eleverna även om de begränsas både tidsmässigt och organisatoriskt av praktikperiodernas ramar. På basis av vår undersökning konstaterar vi också att eleverna vid Vasa övningsskola skulle ha fördel av att studerandena i högre grad än nu fokuserar på att utveckla relationer till eleverna och vågar använda personligheten som ett verktyg under praktikperioderna.

The tree we heard fall : analyzing the societal processes following focusing events

Fokuserande händelser är plötsliga, ovanliga och för med sig negativa konsekvenser för ett stort antal människor. Det handlar om det vi i vardagligt tal kallar kriser och katastrofer. En intensiv medierapportering i kombination med oroade medborgare gör att kriser och katastrofer är viktiga samhällspåfrestningar som beslutsfattare måste hantera. Syftet med avhandlingen är att öka förståelsen för hur fokuserande händelser påverkar samhälleliga processer. Avhandlingens två övergripande forskningsfrågor tar fasta på jämförelsen av olika typer av fokuserande händelser. För det första, skillnader i hur naturkatastrofer och katastrofer som tillkommit genom mänskligt handlade påverkar samhället, och för det andra, hur händelser med olika stark fokuseringskraft påverkar samhället. Medborgarreaktioner studeras i en experimentell laboratoriestudie, den mediala rapporteringen analyseras genom kvantitativ innehållsanalys av texter och bilder, och på den parlamentariska arenan analyseras riksdagsdebatten genom kvantitativ innehållsanalys. De temaområden som identifieras i den teoretiska referensramen ligger till grund för analysen och tar fasta på de känslor som händelsen ger upphov till, hur händelsen kontextualiseras (framing), skuldbeläggning samt möjliga lösningar som förs fram. Resultatet från studierna visar att skillnader mellan olika typer av händelser syns tydligast hos medborgare, uttryckt genom starkare emotionella reaktioner för händelser med stark fokusering, och på den mediala arenan, genom mer utrymme för dessa händelser. Då kriser och katastrofer med olika stark fokuseringskraft når riksdagen får de däremot ett relativt likadant mottagande. I jämförelsen mellan naturkatastrofer och människoskapade händelser visar resultaten att naturkatastrofer ofta diskuteras som specifika händelser, medan människoskapade händelser placeras i en bredare samhällelig kontext och diskuteras under längre tid. Avhandlingen bidrar till diskussionen om hur våra känslor och vår kognition samspelar i krissituationer. De omedvetna signaler som vår kropp ger oss gällande hur vi ska reagera på en farlig situation kan påverka om vi är rädda, oroliga eller till och med positivt inställda. I ljuset av de tre studierna är det tydligt att de emotionella reaktionerna minskar ju högre upp i den politiska processen vi kommer. Trots att medborgare och medier reagerar starkt är de emotionella reaktionerna på den politiska arenan relativt milda och skuldbeläggningen näst intill icke-existerande.

Physicochemical characteristics of silica nanoparticles tailored for nanomedicine

Multifunktionella kiseldioxidnanopartiklar har en bred tillämpning inom nanomedicin. En attraktiv kombination är samtidig läkemedelstillförsel och spårning av nanopartiklarna, vilket är känt som ”teranostik”. Genom kontrollerad design av kiseldioxidnanopartiklarna kan terapi och diagnostik på detta sätt kombineras i samma partikel. För en lyckad användning av nanopartiklar inom nanomedicin måste deras fysikalisk-kemiska egenskaper vara välkontrollerade för att kunna förutspå deras beteende i biologiska system. I denna studie tillverkades kiseldioxidnanopartiklar med varierande storlek, form, yta och sammansättning med fokus på att utrusta nanopartiklarna med multifunktionalitet och på så sätt främja deras användning inom biomedicinska tillämpningar. Kiseldioxidnanopartiklar med sfäriska och stav-liknande former, porösa, icke-porösa och ihåliga strukturer tillverkades. De erhållna resultaten visade att nanopartiklarnas form har större inverkan på upptaget i celler jämfört med effekten av deras ytladdning. Nanopartiklarnas dispersionsstabilitet är en annan viktig aspekt för både diagnostiska och terapeutiska tillämpningar. Genom att ändra kiseldioxidnanopartiklarnas fysikalisk-kemiska ytegenskaper med ytfunktionalisering, bedömdes dispersionstabiliteten av nanopartiklarna. Nanopartiklarnas ytsammansättning justerades och skillnader i dispergerbarhet och dispersionsstabilitet undersöktes i biologiskt medium. Inom terapeutiska tillämpningar är målsökande läkemedelsfyllda nanopartiklar en lovande taktik som medför lägre läkemedelsdoser och minskar sidoeffekterna. I denna avhandling designades mesoporösa kiseldioxidnanopartiklar för användning som målsökande läkemedelsbärare. Dessa partiklar laddades med ett potentiellt anti-cancer läkemedel. En klart högre apoptotisk effekt kunde påvisas med de läkemedelsfyllda partiklarna jämfört med fri drog in vitro. En viktig egenskap för sådana multifunktionella nanopartiklar är också att kunna spåra dem under läkemedelsfrisättningen i biologisk miljö med olika bildåtergivningsmetoder. Detta kan uppnås genom att infoga en markör i kiseldioxidnätverket. Kiseldioxidnanopartiklarnas bildåtergivningsförmåga modifierades på olika sätt och inverkan på detekterbarheten analyserades med fluorescerande metoder och med magnetisk resonanstomografi. Denna avhandling lyfter fram de kritiska parametrarna vid syntes av kiseldioxidnanopartiklar för teranostiska tillämpningar. Olika metoder undersöktes för att erhålla skräddarsydda nanopartiklar. Detta arbete bidrar med en djup insikt i hur nanopartiklarnas fysikalisk-kemiska egenskaper påverkar deras beteende i biologisk miljö, och arbetet kan därför fungera som riktlinje för att designa säkra och effektiva nanomediciner.