Wo Atlantis am Horizont leuchtet oder eine Reise zum Mittelpunkt des Menschen : utopisches Denken in den Schriften Hagar Olssons

Kritikern och författaren Hagar Olsson (1893-1978) är en central gestalt inom den finlandssvenska modernismen. Särskilt under 1920- och 30-talet hade hon en stor betydelse för den finländska och svenska kulturpolitiken. Även om Olsson måste räknas till de kanoniserade författarna och även om litteraturhistorikerna är överens om hennes betydelse för den svenskspråkiga litteraturen är hennes verk inte särskilt bekanta eller utforskade. I min studie visar jag att Olsson hade en etisk och estetisk revolution i tankarna, en \"realism för utopister\". Olsson förflyttar utopin från en fjärran ö till människans inre. Alla kan påbörja resan med konst och litteratur som kompass. Först när människan närmar sig den inre utopin blir en bättre värld möjlig. Olssons läsare får själv bestämma hur den här världen ska se ut. Bara ett mål är entydigt formulerat: En värld i fred där varken människan eller naturen exploateras. En litteratur som kan tjäna som kompass till utopia betecknar Olsson som \"nyrealsitisk\". Jag presenterar den här nyrealismen som en litterär strategi som är avgörande för Olssons författarskap mellan ca 1920-1950. Med hänsyn till den historiska kontexten analyserar jag ett stort antal recensioner, kulturkritiska essäer, opublicerade manuskript, romaner och skådespel. Den tyske filosofen Ernst Blochs skrifter om det utopiska använder jag bland några ytterligare äldre och yngre bidrag till utopiforskningen som filosofisk-teoretiska utgångspunkter. Utgående från primärmaterialet valde jag fyra tematiska tyngdpunkter: utopi och estetik, utopi och politik, utopi och ungdom samt utopi och kön. Jag visar inte bara hur den nyrealistiska litteraturen enligt Olsson borde se ut och fungera utan jag presenterar också Olssons inre utopi och diskuterar hur den här utopin i högsta grad är politisk. I det här sammanhanget beaktas den politiska, litterära och samhälleliga utvecklingen i Finland, Sverige, Tyskland och Ryssland under mellankrigstiden och andra världskriget fram till 1950.

Naturen och jag : en studie av gymnasiestuderandes förhållande till naturen ur ett miljöpedagogiskt perspektiv

De förändringar som sker i samhället och i ungdomskulturen har gett upphov till ett fjärmande från naturen bland ungdomar. Samtidigt är det synnerligen relevant hur människan förhåller sig till naturen i en tid då så gott som all natur är mer eller mindre påverkad av människan och jordens befolkning ökar i snabb takt. Syftet med avhandlingen är att fördjupa förståelsen av gymnasie-studerandes förhållande till naturen. Syftet har brutits ner i fyra forskningsfrågor som berör gymnasiestuderandes beskrivningar av begreppen natur och miljö samt deras naturintresse, miljöetiska hållning och förhållande till miljökrisen. Den empiriska undersökningen bestod av två delstudier: en enkätundersökning (N=678) och en intervjuundersökning (N=14) bland österbottniska gymnasiestuderande. Den ringa andelen studerande som var helt ointresserade av naturen utgjorde ett positivt resultat med tanke på utgångspunkterna för lärande om naturen, men andelen eldsjälar var också liten. Respondenterna ansåg inte att skolan hade påverkat deras naturintresse nämnvärt. Studien visade även att studerandena hade en övervägande romantisk syn på naturen, med såväl människocentrerade som naturcentrerade inslag. Naturvärden som betonar rekreation, estetik och materiell nytta var de mest centrala värdena för de studerande. Flickors värderingar var i högre grad naturcentrerade än pojkars. De studerandes oro för miljökrisen var starkt kopplad till framtiden och de verkade inte inse att läget redan är akut på många områden. På basis av de kategorier som blev resultatet när respondenterna skulle ange orsakerna till sitt naturintresse respektive ointresse för naturen kan man konkludera att det är a och o att i undervisningen sträva efter att elever i olika åldrar börjar trivas i naturen. De naturvärden som visade sig vara de mest centrala för studerande borde även betonas i undervisningen för att föra ungdomarna närmare naturen och därigenom motverka det fjärmande som sker.

Att skriva sig över språkgränserna : flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa

Vad händer när det finns inslag av främmande språk i en roman eller novell? Hur kan litterär flerspråkighet se ut och vilka konsekvenser får det för stilen, berättandet, tematiken och inte minst bokens politiska laddning? Varför är inslag av finska en så laddad sak i finlandssvensk litteratur? I doktorsavhandlingen Att skriva sig över språkgränserna. Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa undersöker Julia Tidigs språkblandning i Finlands svenska litteratur. Under sent 1800-tal kryddade viborgaren Jac. Ahrenberg sina berättelser med finska, ryska och inte minst franska. Flerspråkigheten hos Ahrenberg både stöder och stör de resonemang om nationalitet och språk som utvecklas i böckerna. Under mellankrigstiden skrev den rebelliske modernisten Elmer Diktonius sina prosaböcker på en svenska så full av finsk påverkan att den smakade finnbastu . Flerspråkigheten hos Diktonius är både ett medel för skildring av Finland och landets medborgare och en öppning till kopplingen mellan estetik och politik i författarskapet. Avhandlingen kartlägger flerspråkighetens spänningsfyllda förhållande till idéer om modersmål, territorier och finlandssvensk identitet. Även om tiden som undersöks är förfluten är frågeställningarna högaktuella än idag: Finns det mer eller mindre äkta flerspråkighet i finlandssvensk litteratur? Får skönlitteraturen bryta mot normerna för korrekt svenska? Vad händer med synen på författaren om den gör det? Kräver den flerspråkiga texten en flerspråkig läsare? Avhandlingen visar att litterär språkblandning kan vara effektiv på alla plan i texten och att den måste analyseras i relation både till den värld där texten skrivs och den värld där texten läses. På vägen utmanas invanda föreställningar om det enda modersmålet, och om språkgränser, översättning och förståelse. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Mitä tapahtuu kun romaanissa tai novellissa on havaittavissa vieraan kielen vaikutusta? Miltä kaunokirjallinen monikielisyys voi näyttää ja millaisia seurauksia sillä on tyyliin, kerrontaan, teemojen käsittelyyn ja ennen kaikkea kirjan poliittiseen lataukseen nähden? Miksi suomenkielinen aines suomenruotsalaisessa kirjallisuudessa on niin arkaluontoinen asia? Tohtorinväitöskirjassa Att skriva sig över språkgränserna. Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa (Kirjoittaminen yli kielirajojen. Monikielisyys Jac. Ahrenbergin ja Elmer Diktoniuksen proosassa) Julia Tidigs tutkii kieltensekoitusta Suomen ruotsinkielisessä kirjallisuudessa. Viipurilainen Jac. Ahrenberg maustoi kertomuksiaan suomen, venäjän ja varsinkin ranskan kielellä 1800-luvun lopulla. Ahrenbergin monikielisyys sekä tukee että häiritsee niitä ajatuksia kansallisuudesta ja kielestä, joita kirjoissa kehitellään. Sotien välisenä aikana kapinallinen modernisti Elmer Diktonius kirjoitti proosakirjojaan ruotsin kielellä, mikä oli niin täynnä suomen kielen vaikutusta, että se maistui saunalta . Diktoniuksen monikielisyys on sekä keino kuvata Suomea ja sen asukkaita että ominaisuus minkä kautta käsitellä ja ymmärtää estetiikan ja politiikan kytköstä. Väitöskirja kartoittaa monikielisyyden jännitteitä täynnä olevaa suhdetta äidinkielen, territorioiden ja suomenruotsalaisen identiteetin käsitteisiin. Vaikka tutkimuksen ajankohta kuuluu menneisyyteen ovat kysymyksen asettelut erittäin ajankohtaisia vielä tänäänkin: Onko suomenruotsalaisessa kirjallisuudessa olemassa enemmän tai vähemmän aitoa monikielisyyttä? Saako kaunokirjallisuus rikkoa korrektin ruotsin kielen rajoja? Mitä tapahtuu kirjailijasta saadulle näkemykselle, jos hän tekee näin? Vaatiiko monikielinen teksti monikielisen lukijan? Väitöskirja osoittaa, että kirjallinen kieltensekoitus voi olla tehokasta tekstin kaikilla tasoilla ja että se täytyy analysoida suhteessa sekä siihen maailmaan, jossa se kirjoitetaan että maailmaan, jossa teksti luetaan. Matkalla haastetaan totutut käsitykset ainoasta äidinkielestä, ja kielirajoista, käännöksestä ja ymmärryksestä.

Cygnæus, Fredrik

f. 1.4.1807 i Tavastehus 7.2.1881 i Helsingfors Fredrik Cygnæus främjade konst- och kulturlivets utveckling i Finland och företrädde en för sin tid ovanligt modern litteratursyn. Cygnæus framstår redan på 1830-talet som en betydande finländsk, svenskspråkig kulturpersonlighet och förespråkare för den romantiska idealismen och estetiken. Sin förmåga till insiktsfull litteraturanalys utvecklade han exempelvis i sin bok Om Fänrik Ståls sägner. Betraktelser (1861), om nationalskalden J.L. Runebergs fosterländska dikter. Cygnæus egna insatser som poet och dramatiker blev små. Men han hade desto större betydelse som framträdande litteraturkritiker, uppskattad föreläsare och talare samt dominerande gestalt i olika konstnärliga och kulturella projekt och institutioner, liksom i universitetsvärlden där han var verksam som professor i estetik. Biografiskt lexikon för Finland: http://www.blf.fi/artikel.php?id=3175

I berättandets makt : om tre romankroppar av Per Olov Enquist

Doktorsavhandlingen synliggör avgörande etiska och estetiska aspekter av Per Olov Enquists poetik. Studien belyser den i författarskapet centrala frågan om vad en människa är och demonstrerar dess intima koppling till en utforskning av berättandets kritiska och kreativa kraft. I avhandlingen kartläggs en förkroppsligande estetik i romanerna Nedstörtad ängel (1985), Livläkarens besök (1999) och Boken om Blanche och Marie (2004). Gemensamt för romanerna är en problematisering av moderniteten som tar sig uttryck i en tematisering av sambanden mellan kvinnlighet, kroppslighet, marginalisering och mänsklighet. Problematiseringen är förbunden med ett mönster romanerna delar, där en specifik karaktär fungerar som ett koncentrat av romanbygget. Avhandlingens tes är att det tvehövdade monstret Pasqual och Maria Pinon, flickdrottningen Caroline Mathilde och hysterikan Blanche Wittman utgör förkroppsliganden av de romaner i vilka de figurerar. Genom en kombination av feministiska, nymaterialistiska, genreteoretiska och narratologiska perspektiv synliggörs det samspel mellan form och innehåll, tematik och poetik, som förkroppsligandet innefattar. Idén om romangenrens nära koppling till föreställningar om subjektiviteten genomsyrar analysen där såväl romanens kroppslighet som subjektivitetens textualitet framträder. Kartläggningen av förkroppsligandets manifestationer och effekter blottlägger berättandet som maktordning och makthandling och synliggör ett komplext förhållande mellan roman och människa, berättande och subjektivitet, estetik och etik. Undersökningen ringar in en genomgående produktiv spänning i Enquists berättande, mellan en strävan att formulera och bejaka alternativa visioner av subjektiviteten och en metafiktiv rannsakan av de etiska implikationerna av denna strävan. Studien bidrar till kunskapen om ett av de stora, samtida svenskspråkiga författarskapen och ger därigenom en mångfasetterad bild av berättandets potential i vår tid. ------------------------------------------------------------- Väitöskirja pohtii Per Olov Enquistin poetiikassa merkittäviä eettisiä ja esteettisiä ulottuvuuksia. Tutkimus valottaa Enquistin tuotannon keskeistä kysymystä – kysymystä siitä mikä ihminen on – ja osoittaa sen kytkeytyvän läheisellä tavalla kerronnan kriittisen ja luovan voiman tutkimiseen. Väitöskirjassa kartoitetaan ruumiillisuuden estetiikkaa romaaneissa Nedstörtad ängel (1985, Suistunut enkeli 1986), Livläkarens besök (1999, Henkilääkäri 2000) ja Boken om Blanche och Marie (2004, Blanche ja Marie 2005). Romaaneja yhdistää niiden tapa problematisoida moderniteetti etsimällä naisellisuuden, ruumiillisuuden, marginalisoitumisen ja ihmisyyden välisiä yhteyksiä. Problematisointiin liittyy romaaneille yhteinen kuvio, jossa tietty henkilöhahmo toimii romaanirakennelman tiivistelmänä. Väitöskirjan keskeinen väittämä on, että kaksipäinen hirviö Pasqual ja Maria Pinon, tyttökuningatar Caroline Mathilde ja hysteerikko Blanche Wittman, ruumiillistavat ne romaanit joissa ne esiintyvät. Teoreettisesti tutkimus yhdistää feministisen, uusmaterialistisen, lajiteoreettisen ja narratologisen tutkimuksen näkökulmia, joiden kautta tulee näkyväksi ruumiillisuuden kytkeytyminen niin muotoon kuin sisältöönkin. Ajatus romaanilajin yhteydestä yksilökäsityksiin on keskeinen analyysissä, jossa hahmottuu sekä romaanin ruumillisuus että subjektin tekstualisuus. Ruumiillisuuden ilmentymien ja vaikutusten kartoittaminen paljastaa kerronnan valtajärjestyksenä ja vallantekona. Se tekee näkyviksi romaanin ja ihmisen, kerronnan ja subjektiuden sekä estetiikan ja etiikan väliset moninaiset yhteydet. Tutkimus tuo esille Enquistin tuotannon läpäisevän hedelmällisen jännitteen, jossa pyrkimys ilmaista ja vahvistaa vaihtoehtoisia näkemyksiä subjektiudesta kohtaa metafiktiivisen tutkiskelun tämän pyrkimyksen eettisistä implikaatioista. Väitöskirja lisää tietämystä yhdestä merkittävimmästä ruotsinkielisestä nykykirjailijasta ja antaa samalla monitahoisen kuvan kerronnan mahdollisuuksista nykymaailmassa.