The fear of openness : an essay on friendship and the roots of morality

Det förefaller självklart att begrepp som lojalitet, respekt, rättigheter eller altruism beskriver något entydigt gott. Men tänk om det i själva verket är så att de aktualiseras bara där vi avvisat godheten? Tänk om vår moral och hela vårt liv genomsyras av en djup förvirring, av en ovilja att se vad som egentligen pågår mellan oss? I min avhandling ställer jag de här obekväma frågorna. Utgångspunkten är en diskussion om vänskap, som jag beskriver som en förbehållslös, helhjärtad öppenhet mellan människor. Denna öppenhet – som lika väl kan kallas godhet eller kärlek – är det svåraste som finns. Samtidigt finns öppenheten alltid där mellan oss, om så bara som en anad möjlighet som skrämmer oss, som vi sluter oss för och inte vill veta av. Vi lever i en ständig spänning mellan öppenhet och avvisande, och denna spänning yttrar sig i allt vi gör, känner och tänker. Det är vad jag vill visa. Bland de filosofer jag diskuterar kan nämnas Aristoteles, Kant, Kierkegaard, Nietzsche och Emmanuel Levinas.

Niondeklassare skriver brev : om svenskspråkiga elevers kommunikativa skrivfärdigheter i finska

I sin avhandling fokuserar sig Outi Toropainen på hur enspråkigt svenska elever vid utgången av den grundläggande utbildningen, kommunicerar på finska i en specifik skrivsituation. Dessutom fästs uppmärksamhet på bedömningen av elevernas skriftliga kommunikationskunskaper. Materialet utgörs av 111 brev som är skrivna av enspråkigt svenska elever som följer den så kallade A-lärokursen. Breven handlar om skribentens upplevelser av en rysk katteaters föreställning, och de insamlades i samband med den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska i årskurs 9 våren 2001. Utvärderingen genomfördes av Utbildningsstyrelsen. Breven bedömdes enligt en för ändamålet utarbetad kriterieskala i samband med utvärderingen. Avhandlingen kan ses som en replik till den nationella utvärderingen av inlärningsresultat i finska. Breven studerades i den här avhandlingen genom närläsning i två faser; under den första fasen ställdes så kallade öppna frågor till de 111 breven. Genom denna interaktion utarbetades studiens teoretiska referensram som är tvärvetenskaplig. I studien möts nämligen ämnesdidaktiken inom vetenskapsområdet pedagogik och den tillämpade lingvistiken inom vetenskapsområdet språkvetenskap. Under den andra närläsningsomgången fokuserades på kommunikationen i breven. Kommunikationen i breven består av sociokulturell och situationsbunden kommunikation som fångas upp i språkhandlingar. Begreppet språkhandling används i avhandlingen som benämning på analysenheten, eftersom begreppet reflekterar ett funktionellt kommunikativt synsätt. Den sociokulturella kommunikationen är avgörande för att de 111 elevtexterna kan förstås som privata brev. Den sociokulturella kommunikationen förekommer i språkhandlingar som representerar interpersonell kommunikation. Sådana språkhandlingar är till exempel tilltal av brevets mottagare (t.ex. Hei taas vanha kamu!), fråga-svar-sekvens (t.ex. Mitä kuuluu? Itse voin hyvin) och avslutande tillönskningar (t.ex. Pitä huolta itsestäsi!). De kan anses vara interpersonella språkhandlingar, eftersom de bland annat tilltalar mottagaren, förutsätter en reaktion av denne eller ersätter en handling mellan avsändaren och mottagaren. Den situationsbundna kommunikationen utgörs av språkhandlingar som uppfyller de krav som skrivuppgiften ställer. Det finns två faktorer som kan anses vara centrala med tanke på brevets innehåll. Den första är att mottagaren inte har sett katteaterföreställningen, vilket ger avsändaren en orsak att skriva ett brev (t.ex. Se harmittaa että et saanut nähdä sitä). Den andra är att avsändaren kan förväntas berätta om sina upplevelser av teaterföreställningen (t.ex. Siellä oli hirmunkivaa). Bedömningen av breven baserar sig på en skala med fyra kriterier vilka är textens smidighet, mångsidighet, språkriktighet och innehåll. Av dessa fyra kriterier verkar det som tar upp textens mångsidighet att allra naturligast inkludera också de sociokulturella språkhandlingarna. Kriteriet för innehållet verkar däremot inkludera den situationsbundna kommunikationen som skrivuppgiften förutsätter. För att analysera bedömningen av skribenternas kommunikationskunskaper valdes tolv brev för närmare granskning. Enligt analysen är bedömarnas tolkning av kriterierna varierande: varken den sociokulturella kommunikationen eller den situationsbundna kommunikationen i breven har konsekvent bedömts enligt kriterierna. Mera kunskap behövs om vad och hur eleverna i olika utvecklingsskeden av sina språkfärdigheter gör - och framförallt kan förväntas kunna göra - med det ifrågavarande språket. Genom den kunskapen ökar sannolikt också de praktiska möjligheterna att undervisa i och bedöma språkbruk, kommunikation och interaktion på ett lika självklart sätt som de språkliga bristerna. En viktig förklaring till undervisningen kan antas finnas förutom i läroplanen också i läromedlen. För att elevernas kommunikativa kunskaper skall ges möjlighet att utvecklas i språkundervisningen, torde det vara självklart att undervisningen då borde basera sig på en kommunikativ syn på språket. Fortbildning för lärare, fortsatt vetenskaplig forskning och diskussion kring den kommunikativa undervisningen av språk är en nödvändighet för förändringen mot en kommunikativ syn på språkundervisningen.

Curriculum innovation in teacher education : exploring conceptions among Tanzanian teacher educators

The focus of the study is to understand curriculum innovation from the perspective of Tanzanian teacher educators. It is argued that the deterioration of quality of education in schools is partly to be attributed to the way in which teachers are educated. Curriculum innovation is considered as an essential strategy for bringing about improvement in teacher education. Therefore, in 2000 a new curriculum was introduced; however, right from the inception the curriculum was criticised by teacher educators. The overall aim of the study is to investigate teacher educators’ conceptions of curriculum innovation. In the theoretical framework the main focus is on discussion about different curriculum approaches for teacher education and innovation. In order to achieve the aim of the study, a phenomenographic approach is employed. This approach is used in order to identify similarities and variation in educators’ conceptions of curriculum innovation. The empirical basis of the study consists of interviews with thirty teacher educators working in eight teachers’ colleges situated in various parts of Tanzania. The findings, in brief, reveal variation in teacher educators’ conceptions of the dominant domains of innovation. Two broad conceptions of teaching with six aspects are identified. Conceptions of educational studies are presented in four broad categories of description with four aspects. Similarly, in methodology subjects two conceptions are described with four aspects. On the integration of subject matter studies and subject methods, two broad conceptions are presented with six aspects. Conceptions of textbook prescription policy are characterised in two broad categories of description with four aspects. With the use of modules two broad conceptions are identified with six aspects. In addition, the study identifies four broad conceptions of future curriculum approaches with eight aspects. Looking across the categories of description, the results indicate that educators cope with innovation individually. Three character types of teacher educators are presented: loyal, creative and critical. Furthermore, four types of phenomena suggesting critical areas about teacher educators’ conceptions of innovation are described: educators’ prior educational background, technical factors, student teachers’ factors and shifting from teaching to learning. On the whole, educators express a number of frame factors in the process of change towards the aim of curriculum innovation. This indicates that the new curriculum (2000) is not implemented as intended by curriculum developers. Constraints to the implementation are presented and discussed in detail. From these findings, two models of educators’ stance towards curriculum innovation are presented and can be used as a framework for planning successful curriculum innovations and analysing practice in teachers’ colleges.

Myten om det rationella flödet : en studie av hur organisatorisk ledning formas genom omvärldsanalys och underrättelsearbete i kunskapsintensiva företagsmiljöer

Omvärldsanalys, omvärldsbevakning, competitive intelligence och business intelligence är begrepp i tiden. De används för att beskriva en växande yrkespraktik som spanar efter och analyserar omvärldsinformation. I stort sett samtliga större företag har idag infört ett organiserat underrättelsearbete (OUA), men praktiken inskränker sig inte till kommersiell verksamhet utan återfinns även till exempel i kommunal förvaltning och flertalet statliga myndigheter. I sin avhandling, Myten om det rationella flödet, beskriver Magnus Hoppe hur organiserat underrättelsearbete anpassas till olika situationer men också hur det påverkar organisationers strategi och utveckling. Samtidigt riktar Hoppe skarp kritik mot en övertro på rationalitet i organisationer och beskriver hur denna övertro vidmakthåller föråldrade idéer om hur ett väl fungerande underrättelsearbete bör organiseras och verka. Förutom beskrivning och kritik av de i dagsläget dominerande teorierna om organiserat underrättelsearbete, knyter Hoppe ihop sitt ämne med ett urval organisationsteoretiska teman som kretsar kring ledarskap och beslutsfattande. Därutöver formar han flera egna modeller i en reflekterande text om hur informationsurval, analytiska processer samt sociala kontakter påverkar organisationsmedlemmars uppfattningar om den egna organisationen, den värld de befinner sig i, men inte minst sin egen position. Ett återkommande konstaterande är att det inte går, som många populärt hållna böcker gör gällande, att skapa ett rationellt informationsflöde från omvärlden in i organisationens beslutsfattande processer. För detta är den inomorganisatoriska miljön alltför komplex, hävdar Hoppe, som stöder sina tankar på intervjuer med underrättelsearbetare vid fyra internationellt verksamma företag. Idén om det rationella informationsflödet är en myt som hindrar oss från att se hur organiserat underrättelsearbete faktiskt går till, argumenterar han. Men det innebär inte samtidigt att myten lätt låter sig avtäckas eller avfärdas. Istället är myten en del av vår kollektiva tro på organisationer som rationella och kontrollerbara samhällsaktörer. Med ett organiserat underrättelsearbete skapas förvisso goda förutsättningar för ett mer insiktsfullt beslutsfattande, men underrättelsearbetet gör också att de organisationer som tar det till sig framstår som rationellt styrda och omvärldsanpassade. Något som dagens organisationer och beslutfattare har ett stort behov av att kunna hävda. Organiserat underrättelsearbete innebär inte automatiskt att vare sig beslut eller ledning blir bättre, men det ger sken av det. Hoppe avslutar avhandlingen med att gå bortom myten då han beskriver organiserat underrättelsearbete som format av en kompletterande logik - att bidra till ett framväxande koordinerat handlande, där beslut vare sig behöver vara uttalade eller ens nödvändiga. Genom att påverka informationsurval och delta i analytiska processer på skiftande underrättelsearenor intar underrättelsearbetare en central roll i den interna kampen om hur omvärlden bör tolkas och därmed vad som tänks och görs i organisationens namn. Granskningsmannen, tillika opponenten, docent Bengt Gustavsson skriver i sitt utlåtande att "Kritiken mot rationalitet i organisationer har funnits sedan länge i organisationsteorin, inte minst sedan Herbert Simons dagar, men disputanden stannar inte vid denna kritik utan använder den för att lyfta fram alternativa fenomen och funktioner som han funnit genom sina undersökningar, t.ex. betydelser av sociala kontakter och småprat i underrättelsearbetet [...]; OUA som ideologisk agent i formandet av organisatoriskt tänkande; OUA som redskap för organisationens medlemmar att transcendera tid, rum och ego; och t.o.m. OUA som organiseringsprincip." Den andre granskningsmannen, professor Sven Hamrefors som i flera studier undersökt organisationers omvärldsbevakning, gör en kompletterande bedömning och lyfter fram att "Forskningsfrågan är relevant och angelägen" och "ett välkommet bidrag till att skapa en relation mellan idealet och verkligheten, vilket definitivt kommer att få ett genomslag på utvecklingen av kunskapsområdet." Hamrefors poängterar också att "det var länge sedan jag läste en så välformulerad svensk text", vilket borgar för att Hoppe når sitt mål att få fler än bara forskarkollektivet att ta till sig avhandlingens poänger och därmed lyckas synliggöra fenomenet, vilket är hans primära syfte. Organiserat underrättelsearbete är en verksamhet som vi fram till idag endast haft bristfällig kunskap om. Med Hoppes avhandling ändras läget, och vi kan nu utveckla en mer insiktsfull diskussion om vad detta växande fenomen innebär för både organisationer och samhälle.

Virtuell gemenskap : ett informationsvetenskapligt perspektiv på ungdomars cyberkultur

Varför deltar ungdomar i virtuella gemenskaper? Vad får de ut av det och är ett engagemang i en gemenskap av någon betydelse för deras vardagsliv? Det här är grundfrågeställningarna i avhandlingen vars övergripande målsättning är att öka kunskapen om de ungas spontana användning av Internet under fritiden. De ungas virtuella mötesplatser är i hög grad de ungas egen värld, en plats där de skapar sig sin egen cyberkultur. Genom observationer och intervjuer utforskas denna värld ur ett informationsvetenskapligt perspektiv, d.v.s fokuseringen är på informationshanteringen, informationskällorna och deras tillförlitlighet. I intervjuerna deltog 29 svenskspråkiga flickor och pojkar i åldern 11-21 år. De kom från 11 olika orter i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten och de flesta av dem var medlemmar i den den virtuella gemenskapen LunarStorm, en mötesplats som skapats för ungdomar i Sverige. Den bild som framträder visar hur informationshanteringen ser ut i en för ungdomar central vardagsmiljö där syftet för dem som vistas i miljön inte är något annat än umgänge och där informationsflödet är ägnat att stärka detta umgänge. Den belyser varför de egna kamraterna i miljön är oumbärliga och vilken roll de spelar för att medlemskapet i gemenskapen skall ha ett mervärde. Avhandlingen utmynnar i en diskussion om den virtuella gemenskapens betydelse i förhållande till ungdomars utveckling av informationskompetens, självkännedom, tillit i relationer och socialt kapital.

Bland åsnor och elefanter : en utvärdering av USA:s presidenter

Arbetet går ut på en systematisering rörande bedömningen av USA:s presidenter. Detta sker genom att utarbeta fyra värderingskriterier. Dessa kriterier benämns \"problem\" (= vilken typ av utmaningar presidenten har ställts inför samt på vilket sätt presidenten har löst dessa utmaningar), \"ämbete\" (= på vilket sätt presidentämbetets tyngd har påverkats av ämbetsinnehavaren), \"popularitet\" (= på vilket sätt presidenten har fått gehör för sina åtgärder hos allmänhet och de politiska eliterna) samt \"USA\" (= på vilket sätt presidenten har påverkat USA:s styrka som nation rent generellt). Tidigare utvärderingar av USA:s presidenter har tenderat att vara något jippo-betonade, även i de fall där akademiker ligger bakom. Vanligen har man haft en expertpanel bestående av allt från några dussin bedömare till närmare 1.000. Antingen har man inte haft några värderingskriterier alls att gå efter eller så har de varit något oklart formulerade - för att inte tala om de fall där de har varit så pass många att de har överlappat varandra. Vidare finns en tradition där en del forskare förkastar hela tanken på att kunna bedöma presidenter från olika tidsperioder. Strävan har varit att råda bot på tidigare missförhållanden i den diskussion som har förts på området. Eftersom samtliga presidenter dessutom har verkat under samma konstitution bör en jämförelse/utvärdering vara fullt möjlig att genomföra. De som klarar sig bäst i min utvärdering är Washington, Lincoln och F. Roosevelt. Vidare klarar sig t.ex. McKinley och Reagan bättre än de vanligen klarar sig i motsvarande bedömningar. Till de som klarar sig sämre hör t.ex. L. Johnson och J. Madison. Allra sämst klarar sig de presidenter som verkade strax före Lincoln (Pierce och Buchanan) alternativt strax efter (A. Johnson). Den sittande presidenten (Obama) samt de två mest kortvariga presidenterna (Garfield och W.H. Harrison) har lämnats bort från arbetet. Själva tyngdpunkten i arbetet ligger dock i själva systematiseringen av värderingskriterierna även om arbetet rent volymmässigt domineras av då kriterierna appliceras på de enskilda presidenterna.

Vilja, självtillit och ansvar : kunskapens konstruktion i skapande arbete

Avhandling är en studie av den praktiska kunskapens innehåll och hur kunskap definieras och uppfattas av praktiskt verksamma konsthantverkare och konsthantverksstudenter. Ett övergripande syfte är att klarlägga hur kunskap beskrivits och uppfattats i ett tidigt historiskt skede och hur kunskap kan uppfattas idag. Den Aristoteliska indelningen av kunskap används som en utgångspunkt. Där ingår den vetenskapliga kunskapen med anknytning till vetenskapsteorin, den praktiskt produktiva kunskapen, hemmahörande i yrkesverksamheter samt konstnärlig och estetisk verksamhet och den etiskt politiska kunskapen med anknytning till demokrati, rättvisa, normer och rättigheter. Det preciserade syftet är att belysa och analysera fenomenet kunskap genom att empiriskt undersöka de uppfattningar skapande människor har om det egna skapande arbetet och deras förståelse av begreppen praktiskt och teoretiskt. Forskningen visar bland annat att den individuella kunskapen ofta uppfattas som delad i två delar, praktisk och teoretisk, divergent, men också beroende på språkbruk, koherent. Tre ledord utkristalliserades, vilja, självtillit och ansvar. Praktisk kunskap involverar vilja, drivkraften i görandet, självtillit för att åstadkomma förnyelse samt ansvar för produktens budskap och produktens roll i samhället. Avhandlingen kan läsas som ett bidrag till en diskussion om innehållet i den praktiska kunskapen men också som en kritik mot en i samhället ofta oreflekterad användning av begreppet kunskap.

The knapsack problem approach in solving partial hedging problems of options

En option är ett finansiellt kontrakt som ger dess innehavare en rättighet (men medför ingen skyldighet) att sälja eller köpa någonting (till exempel en aktie) till eller från säljaren av optionen till ett visst pris vid en bestämd tidpunkt i framtiden. Den som säljer optionen binder sig till att gå med på denna framtida transaktion ifall optionsinnehavaren längre fram bestämmer sig för att inlösa optionen. Säljaren av optionen åtar sig alltså en risk av att den framtida transaktion som optionsinnehavaren kan tvinga honom att göra visar sig vara ofördelaktig för honom. Frågan om hur säljaren kan skydda sig mot denna risk leder till intressanta optimeringsproblem, där målet är att hitta en optimal skyddsstrategi under vissa givna villkor. Sådana optimeringsproblem har studerats mycket inom finansiell matematik. Avhandlingen "The knapsack problem approach in solving partial hedging problems of options" inför en ytterligare synpunkt till denna diskussion: I en relativt enkel (ändlig och komplett) marknadsmodell kan nämligen vissa partiella skyddsproblem beskrivas som så kallade kappsäcksproblem. De sistnämnda är välkända inom en gren av matematik som heter operationsanalys. I avhandlingen visas hur skyddsproblem som tidigare lösts på andra sätt kan alternativt lösas med hjälp av metoder som utvecklats för kappsäcksproblem. Förfarandet tillämpas även på helt nya skyddsproblem i samband med så kallade amerikanska optioner.

0-visio - teoriasta käytännöksi : Varsinais-Suomen ja Satakunnan maakuntien liikenneturvallisuussuunnitelma 2012-2016

Liikenneturvallisuus syntyy eri osapuolten toiminnan ja yhteistyön tuloksena. Poliitikot päättävät yhteiskunnan suunnittelusta ja liikennejärjestelmästä, suunnittelijat toteuttavat poliitikkojen tekemiä päätöksiä, virkamiehet laativat lakiehdotuksia ja sääntöjä, ELY-keskus ja kunnat vastaavat teistä ja niiden kunnosta, poliisi valvoo liikennesääntöjen noudattamista, Liikenneturva tiedottaa ja kouluttaa, yritykset, yhteisöt ja yksityiset ihmiset tilaavat ja käyttävät kuljetuspalveluja ja kaikki kuntalaiset osallistuvat liikenteeseen. Liikenneturvallisuussuunnitelma toimii työkaluna Varsinais-Suomen ja Satakunnan liikenneturvallisuustyössä. Alueellisen liikenneturvallisuustyön nollavisio ja tavoitteet asetettiin valtakunnallisen liikenneturvallisuussuunnitelman, alueen nykytila-analyysin sekä suunnitelman laadinnan aikana sidosryhmien kanssa käydyn keskustelun pohjalta. Nollavision mukaan kenenkään ei tarvitse kuolla tai loukkaantua vakavasti liikenteessä. Lisäksi visiona on vastuullinen liikkuminen, joka myös koetaan turvalliseksi. Seitsemän kohdan ohjelmaan nollavision toteuttamiseksi on tiivistetty tärkeimmät toimet. Yksilöityihin toimenpiteisiin on kirjattu maankäytön suunnitteluun, kestävään liikkumiseen, liikenneympäristöön ja liikennekäyttäytymiseen liittyviä toimenpiteitä. Lisäksi liikenneturvallisuusyhteistyöhön kohdistuvia toimenpiteitä sisältyy suunnitelmaan. Toimenpiteiden toteuttamisen vastuu- ja yhteistyötahoja on useita. Toimenpiteet kohdistuvat alueen tielläliikkujiin, organisaatioihin ja päätöksentekijöihin. Pitkän aikavälin ja valtakunnallisen tason toimenpiteet edesauttavat liikenneturvallisuuden kehittymistä toivottuun suuntaan. Vaikutustarkastelu osoittaa, että asetettujen tavoitteiden saavuttaminen vaatii laajaa keinovalikoimaa, usean toimijan välistä yhteistyötä sekä resursseja liikenneturvallisuustyöhön. Tämä liikenneturvallisuussuunnitelma haastaa eri hallinnonalat, viranomaiset, järjestöt ja yritykset omalta osaltaan toteuttamaan toimia, jotka vievät kohti nollavisiota. Suunnitelman toteutuminen edellyttää, että sillä on kuntien ja päättäjien tuki. Varsinais-Suomen ja Satakunnan liikenteen tulevaisuus kehittyy suunnitelman mukaisesti, jos liikenteen vastuunkantajat sitoutuvat suunnitelman vision periaatteisiin ja pitävät elämää suojelevia arvoja toimintansa perustana.

Krigaren och transvestiten : gestaltningar av mörker och maskuliniteter i finländsk black metal

Avhandlingen undersöker gestaltningar av mörker och maskuliniteter i den finländska black metal-scenen. Normativa hegemoniska och normbrytande subversiva gestaltningar av maskuliniteter bland de mest aktiva anhängarna av den finländska black metal-scenen undersöks som uttryck för återkommande, kulturella mönster. Mönstren analyseras med hjälp av teorier om hegemonisk maskulinitet, heteronormativitet, genusperformativitet, subversivitet och protestmaskulinitet. Queerteori och (kritisk) mansforskning som har sina ursprung i feministisk forskning utgör avhandlingens teoretiska underlag. Begreppen stil och ideologi aktualiseras i en diskussion kring hur mörker, ett begrepp som är av centralt värde inom den finländska black metal-scenen, kan förstås och uttryckas av scenmedlemmarna. Mörkret, som ofta ideologimässigt består av antikristliga element, inom den finländska scenen i regel förknippade med satanism, uttrycks genom låttexter, det visuella och det musikaliska, vilka tillsammans utgör black metal-stilen.

Tutkimuseettisistä kysymyksistä ja "skandaalista Ankkalammessa" : puheenvuoro

Vastine Sven-Erik Klinkmannin artikkeliin Forskning som förstärker stereotypisering: en kritisk diskussion om forskningsetik i Riie Heikkiläs avhandling Bättre folk, bättre smak? Suomenruotsalaisten maku ja kulttuuripääoma” (Elore 2/2012, s. 93-118).

Elever syns på nätet : multimodala texter och autentiska mottagare

This study is based on the notion that all students are likely to have a computer of some kind as their primary tool at school within a few years. The overall aim is to contribute to the knowledge of what this development of computer-assisted multimodal text production and communication on and over the net may entail in a school context. The study has an abductive approach drawing on theory from Media and Communication studies and from Pedagogy - particularly on media peda-gogy, multimodality, storytelling, conversation research and deliberative democracy – and is based on a DBR project in three schools. The empirical data are retrieved from four school classes, school years 4 and 5, with good access to computers and digital cameras. The classes have used the class blogs to tell the blog visitors about their school work and Skype to communicate with other classes in Sweden and Tanzania. A variety of research methods was employed: content analysis of texts, observations with field notes and camera documentation, interviews with individual students, group interviews with teachers and students, and a small survey. The study is essentially qualitative, focusing on students’ different perceptions. A small quantitative study was conducted to determine if any factors and variables could be linked to each other and to enable comparisons of the surveyed group with other research results. The results suggest that more computers at school offer more opportunities for real-life assignments and the chance to secure an authentic audience to the students’ production; primarily the students’ parents and relatives, students in the same class and at other schools. A theoretical analysis model to determine the degree of reality and authenticity in various school assignments was developed. The results also indicate that having access to cameras for documenting various events in the classes and to an authentic audience can create new opportunities for storytelling that have not been practiced previously at school. The documentary photo invites a viewer into the present tense of the image and the location where the picture was taken, whoever took the picture. It is used by the students and here too, a model has been developed to describe this relationship. The study also focuses on the freedom of expression and democracy. One of the more unexpected findings is that the students in the study did not see that they can influence other people’s perceptions or change various power structures through communication on the web, neither in nor outside of school.

Viktens inverkan på jaktflygplanet

Viktens inverkan på jaktflygplan har alltid varit av central betydelse både när det gäller de-sign och användning. I Finska Flygvapnet är flygviktens inverkan på jaktflygplanet något som blir alltmer aktuellt nu när lufttankning används i ökad takt. Lufttankning påverkar flyg-planets totala massa betydligt, vilket i sin tur påverkar flygplanets aerodynamiska egenskap-er. De teoretiska grunderna bakom dessa förändringar i flygvikten studeras i detta kandidat-arbete. Detta görs med huvudfrågeställningen: - Hur påverkar den förändrade flygvikten jakt-flygplanet? För att besvara denna fråga används kvalitativ undersökning som baseras på litteraturstudie. Facklitteraturen som används är främst inriktad på aerodynamik. Då vissa frågor inom aero-dynamik kan anses som omtvistade, är det viktigt med en stor mängd källor. I undersökning-en jämförs därför också påståenden från olika källor och för att säkerställa trovärdigheten hos centrala påståenden och slutsatser används flera källor från olika författare. I rapporten konstateras att förändringar i jaktflygplanets totala massa har inverkan på många olika egenskaper. En hög massa leder till framförallt ökad stallhastighet, ökat inducerat mot-stånd och ökad rörelse-energi. Detta märks i praktiken på många olika sätt, vilket undersöks noggrannare i rapporten. Sammanfattningsvis leder det till försämrad förmåga att manövrera mot andra jaktflygplan, genom försämrad förmåga att stiga, accelerera och flyga snabbt. Även marginalerna vid start och landning minskar, vilket har att göra med både stallhastig-heten och rörelse-energin. Dessa marginaler påverkar utöver stridsförmågan också flygsäker-heten. Den ökade mängden bränsle har dock fördelar, exempelvis den ökade räckvidden samt möjligheten att använda efterbrännkammare i större utsträckning. Det är förstås lockande att dra slutsatsen att ett lätt flygplan har övertag över ett dito tungt flygplan, vilket rent aerodynamiskt ofta är korrekt. Men när det gäller aerodynamikens in-verkan på stridsförmågan hos ett jaktflygplan är det viktigt att se till helheten. Jaktflygplan verkar i en komplex miljö där aerodynamiken bara är en faktor av många. Detta förminskar dock inte aerodynamikens betydelse, men det är bra att ha i åtanke. I detta arbete sker ingen djupare diskussion kring dessa förhållanden, istället har fokus lagts på att förstå och förklara de olika teoretiska aspekterna ur ett krigstekniskt/aerodynamiskt perspektiv.

Standing before a sentence : Moore’s paradox and a perspective from within language

Med avstamp i ett satsbegrepp som inspirerats av Ludwig Wittgenstein, där sats och kontext betraktas som internt förbundna och där den verkliga användningen av en sats är central för dess mening, visar avhandlingen hur filosofers olika uppfattning om den filosofiska terminologins roll och möjligheter har följder för deras sätt att uppfatta och behandla filosofiska frågeställningar. Moores paradox fungerar som testfall. Denna kända filosofiska frågeställning har diskuterats sedan 1940-talet och kretsar kring hävdandet av satsen ”Jag tror att det regnar och det regnar inte”. Problemet är att det vore märkligt för en talare att hävda satsen om sig själv: det verkar finnas ett logiskt hinder för att hävda en sats även om den är välformad, kunde vara sann och inte på ett entydigt sätt innehåller en kontradiktion. Moores paradox behandlas genom att granska några lösningsförslag (framförda av bl.a. G.E. Moore, J. L. Austin, J. Searle) och de uppfattningar om språket som de förutsätter. Genom att kontrastera dessa med ett användarperspektiv där språkets användning i meningsfulla sammanhang förväntas spela en central roll i behandlingen av paradoxen visar författaren hur också den intellektuella kontext inom vilken en filosof betraktar paradoxen spelar en avgörande roll för vilka mått som krävs för att upplösa den. Istället för att föreslå en egen lösning presenteras en behandling av paradoxen genom en diskussion och utredning av de grundvillkor som leder till att den uppstår. Här intar satsbegreppet en central plats. Avhandlingen är författad inom traditionen efter den senare Wittgenstein (närmare bestämt den gren som ansluter sig till en s.k. terapeutisk filosofisyn) men går i dialog med filosofiskt arbete som ligger utanför traditionen. Författaren strävar både till att medla mellan, sammanföra och särskilja olika temata som behandlats på ett sätt inom traditionen och på andra sätt utanför den och använder sig här av metaforen att filosofera inifrån i kontrast till utanför språket. Avhandlingens huvudsakliga bidrag är till metafilosofin genom dess fokus på filosofins metod. ------------------------------------------------------------ Mooren paradoksi on tunnettu filosofinen ongelma, josta on keskusteltu 1940-luvulta alkaen. Paradoksin keskeisenä osana esiintyy väitelause ”Uskon, että ulkona sataa, mutta ulkona ei sada”. Ongelman lähtökohta on, että olisi merkillistä jos puhuja esittäisi lauseen itseään koskevana väitteenä: väite näyttää olevan loogisesti mahdoton esittää, vaikka se on hyvinmuodostettu, mahdollisesti tosi, eikä yksiselitteisellä tavalla sisällä kontradiktiota. Tässä väitöskirjassa Mooren paradoksi esiintyy esimerkkinä filosofisesta ongelmasta, jossa mm. lausekäsitteellä on keskeinen rooli ja jonka avulla voidaan muodostella ns. kielensisäinen filosofinen näkökulma. Mooren paradoksia käsitellään tarkastelemalla muutamia ratkaisuehdotuksia (mm. G.E. Mooren, J.L. Austinin, J. Searlen esittämät) ja niitä kielikäsityksiä joita nämä ratkaisuehdotukset edellyttävät. Asettamalla vastakkain ratkaisuehdotukset ja käyttäjänäkymä, jossa kielenkäyttö mielekkäissä konteksteissa asetetaan keskeiseen asemaan paradoksin käsittelyssä, kirjoittaja osoittaa miten myös paradoksin filosofisen tarkastelun intellektuaalinen konteksti on hyväksyttävien toimenpiteiden löytämisen kannalta ratkaisevaa. Uuden ratkaisun sijaan kirjoittaja ehdottaa paradoksin terapeuttista käsittelyä: keskustelua ja selontekoa niistä perusehdoista, jotka johtavat sen syntyyn. Tässä käsittelyssä lausekäsite on keskipisteenä – erityisesti Ludwig Wittgensteinin inspiroima lausekäsitys, jossa lauseen mielekkyyden kannalta sen todellinen käyttö mielekkäässä kontekstissa on ratkaiseva tekijä. Väitöskirja liittyy myöhäisiwittgensteinilaiseen perinteeseen, johon kuuluu ns. terapeuttinen filosofiankäsitys, mutta teos keskustelee myös tradition ulkopuolisten ajattelijoiden kanssa yrittäen yhdistää, sovitella ja myös eritellä teemoja, joita käsitellään yhdellä tavalla tradition sisällä ja toisella tavalla sen ulkopuolella. Väitöskirjan pääasiallinen panos sijoittuu metafilosofiaan, koska sen mielenkiinnon kohteena ovat erityisesti filosofian menetelmät.