Changing Lived Worlds of Contemporary Amazonian Native Young People : Manchineri Youths in the Reserve and the City, Brazil-Acre

This thesis discusses the contemporary construction of the lived worlds of indigenous Amazonian youths. Today’s native peoples are considerably affected by the processes of globalization and urbanization, which have led to new ways of relating to their cultural traditions. This work presents a case study of Manchineri youngsters aged between 14 and 24 years old living in Acre state in Brazilian Amazonia. The Arawak-speaking Manchineri number some 1,000 people; their legally demarcated reserve is situated next to the River Yaco. The research is based on ethnographic material collected in the Mamoadate reserve and in the state capital, Rio Branco. By comparing the youth in different physical and social environments (the reserve and the city), my attempt has been to search for the most typical elements maintained, altered and created in the current lived worlds of Manchineri youths. Fieldwork methods included interviews, participant observation, photographs, video recordings, and drawings. The material was analyzed within the multidisciplinary framework of the social and cultural construction of knowledge. The study applies the concepts of social field, symbolic capital, and habitus as they have been used by Pierre Bourdieu; perspective as developed recently in Amazonian ethnology; the sacred as a cultural category as understood in the study of religion; and individual and person as concepts central to anthropology and sociology. Additionally, the study can be contextualized within youth studies, Latin American studies, and urban studies. The results of the study show that the everyday lives of young Amazonian native people are formed by a complex mixture of ‘modernity’ and ‘tradition’, fragmentation, and transitions between different conceptual frameworks. Part II discusses the ethnographic material in depth and shows that indigenous adolescents act from a variety of social perspectives: the native youth’s own ethnic group, divided into sub-groups, especially into urban residents and those living in the reserve; ancestors, super-human agents and spirits; other indigenous groups and non-natives. Consequently, besides the traditional initiation ritual, we find various contemporary rites of passage to adulthood: state-education, learning traditional practices, shamanism, matrimony, and transitions between the reserve and urban areas. According to these results, new social roles, political organization, responsibilities, and in general the desire to be respected, require both ‘modern’ and ‘traditional’ abilities. In Part III, the study shows that the current power relations constituted by new social contacts, ethnic recognition, and cooperation with different institutions have resulted in the formation of new social fields: youth cultures, the ethnic group, shamanic practices, the ethnopolitical movement, and indigenous students. The capacity of young Amazonian Indians to act in contemporary social fields produces them as full persons. The study also argues that the elements of the lived worlds can be divided into these social fields. When focusing on these fields, it became evident that these comprise the strategies adopted by young Indians to break through social and cultural barriers.

Zorros märke : Manligt identitetsbygge i Per Pettersons roman "Jeg forbanner tidens elv"

Avhandlingens syfte är att belysa hur porträtten av jagberättaren Arvid och hans mor växer fram i Per Pettersons roman Jeg forbanner tidens elv. Det paradigm jag utgår ifrån är det psykoanalytiska. Förutom texter av Sigmund Freud och Jacques Lacan stöder jag mig på texter av Peter Brooks och Terry Eagleton. För en tolkning av Arvids sätt att berätta sin historia använder jag mig av James Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Analysen bygger på en närläsning av romanen och några av de intertexter som förekommer i den. Av dessa är särskilt myten om kung Oidipus samt berättelsen om Zorro centrala för förståelsen av Arvids personlighet och hur den manliga identiteten byggs. Andra centrala intertexter som granskas närmare är Erich Maria Remarques roman Triumfbågen och Somerset Maughams roman Den vassa eggen. Porträttet av mor belyses indirekt via den funktion hon har i Arvids berättelse. Arvids porträtt analyseras ur två olika perspektiv. I uppsatsens första del, Romanbygget , undersöker jag hur romanen är uppbyggd och hur bilden av Arvid formas genom vad han berättar om sin mor, sitt liv, sin bakgrund och sina uppväxtår. Det perspektiv som Konung Oidipus i Freuds tolkning av det antika dramat ger, lyfter, som en nyckel in i romanen, fram dynamiken mellan Arvid, mor och den övriga familjen. I romanen dödas far i psykisk bemärkelse, han blir medvetet föraktad och förbisedd som manlig förebild och identifikationsobjekt. Arvids fixering vid mor gör att han ser sig själv med hennes ögon. Också bröderna får sin gestalt som rivaler i kampen om mor. I ljuset av den oidipala problematiken framhåller jag Arvids olösta relation till familjemedlemmarna som den avgörande orsaken till Arvids misslyckanden i livet och hans oförmåga att forma en fungerande och stabil vuxenidentitet. Men jag föreslår också en tidig, omedveten fadersidentifikation, symboliserad av Zorro och Zorros magiska märke, som i sublimeringen eventuellt finner sin lösning i en dröm om att bli författare. I uppsatsens andra del Berättarrösten undersöker jag Arvids sätt att berätta utgående ifrån Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Jag analyserar några centrala avsnitt i romanen med avseende på hur berättarröstens och den implicita författarens framställningar överensstämmer eller skiljer sig ifrån varandra. I min läsning är Arvid en komplext pålitlig och opålitlig berättare. Arvid framhåller i sin berättelse och i sina återblickar ett tillrättalagt och i någon mån förskönat porträtt av sig själv, en livslögn vars upplösning enligt min mening antyds i de avslutande kapitlen. För min förståelse av psykoanalysens teori och hur den kan tillämpas i litteraturforskningen är Ludwig Wittgensteins tankar om bildens användning centrala. I avsnittet om Zorro tar jag kortfattat upp frågan hur psykoanalytisk litteraturtolkning kan leda vilse i form av övertolkning, det vill säga att analysen övergår i fantasi. En annan möjlig felkälla som jag lyfter fram i analysen är att romanen tolkas av en svenskspråkig läsare som eventuellt läser in andra nyanser i den norska texten, än vad författaren avsett. Jag tar också upp frågan om Arvid i Pettersons tidigare produktion och huruvida det är frågan om en fortgående berättelse om Arvid Jansen under olika livsbetingelser. Mitt intryck är att det inte är fråga om ett enhetligt personporträtt utan olika frågeställningar som modelleras ur samma material.