Handläggning av urinretention postpartum : En kartläggning av svenska förlossningsklinikers PM

Syftet med studien var att kartlägga svenska förlossningsklinikers PM angående urinretention postpartum, samt att studera om dessa överensstämmer med de rekommendationer som återfinns i litteraturen. Chefsbarnmorskan/avdelningschefen på alla svenska förlossningskliniker tillfrågades via e-post och telefon om de kunde skicka in sina PM angående urinretention postpartum. De insamlade dokumenten bearbetades genom kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. De flesta PM förespråkar att bedömning om urinretention föreligger ska ske inom fyra timmar postpartum. I hälften av förlossningsklinikernas PM anges både tappningskateter och ultraljud/bladderscan som diagnosmetod. Endast tre av 28 insamlade PM tar upp omvårdnadsåtgärder som underlättar för kvinnan att tömma blåsan. Åtgärder som föreslogs vid urinretention postpartum varierade beroende på mängd residualurin. Den vanligast förekommande urinmängden för tappning av urinblåsan var mellan 300 och 600 ml och tappningen upprepades var fjärde timme. Avbrytande av tappning när residualurinen understeg 100 ml. När större urinmängder uppmättes valde man att sätta en kateter à demeure. De mest förekommande riskfaktorerna för urinretention postpartum som omnämns i PM är förlängt förlossningsförlopp, epiduralbedövning, instrumentell förlossning och bristningar/perineotomi. Inga klara rekommendationer för handläggning av urinretention postpartum har återfunnits i litteraturen, och vår slutsats är att detta är anledningen till de stora skillnader man ser i PM.

Riskfaktorer för postoperativ urinretention : en litteraturstudie

Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att ta reda på vilka faktorer som påverkar uppkomsten av postoperativ urinretention, POUR, i tidigt postoperativt skede. Artikelsökning har skett i databaserna CINAHL, MEDLINE och PsycINFO. Artiklarna kvalitetsbedömdes utifrån en modifierad granskningsmall för artikelgranskning. Sexton artiklar inkluderades i studien. Resultatet visade att med stigande ålder ökade risken för POUR, speciellt för män. Patienter med tidigare urinvägsproblem och andra sjukdomar som påverkade innervationen av urinblåsan hade större risk att utveckla POUR. Ju större volym intravenös vätska som givits, desto större incidens av postoperativ kateterisering. Läkemedel som sympatomimetika, antikolinergika och narkotiska läkemedel givna var vanliga orsaker till POUR. Patienter som fått ryggbedövning eller narkos hade större risk för POUR än de som fått lokalbedövning, men de som fått ryggbedövning hade högre risk än de som fått narkos. Patienter opererade med thorakotomi, för knä- och höftprotes och med öppen bukkirurgi hade större risk för överfylld urinblåsa, vilket kunde utvecklas till POUR. En blåsvolym på mer än 270 ml vid ankomst till uppvakningsavdelningen ökade risken för POUR. Slutsatsen var att det är ett komplext samspel mellan patient-, anestesi och kirurgiska faktorer som påverkar uppkomsten av POUR