Kravsammanställning samt utvärdering avbildvisningsprogramför diagnostik inom telepatologi : En fallstudiemed SIV-metoden som tillvägagångssätt

De flesta har i sin närhet någon som drabbats av cancer och sjukdomsfallen har ökat genom åren. Den yrkesgrupp som ställer diagnos av denna sjukdom är patologer. Bristen på patologer är idagsläget stor och det finns därför ett behov av att finna effektiva lösningar för att möta denna brist och en ökande mängd patienter. För att digitalisera vävnadsproven som diagnostiseras, scannas dessa in med en glasscanner. Dessa digitala bildfiler kan sedan visas i ett bildvisningsprogram och delas digitalt mellan patologer på distans. Detta begrepp kallas för telepatologi. Studien utgår utifrån följande frågeställningar: Vilka krav är väsentliga och bör ingå i en utvärdering för bildvisningsprogram avsedda för diagnostik inom telepatologi? Vilket bildvisningsprogram är mest lämpat att implementeras i ett webbaserat system baserat på dessa väsentliga krav? Syftet med studien är att undersöka vilka krav som är väsentliga och bör ingå i en utvärdering av bildvisningsprogram avsedda för diagnostik inom telepatologi, samt att utföra en utvärdering av ett urval bildvisningsprogramvaror med hjälp av dessa krav. En fallstudie genomfördes med datainsamlingsmetoderna: intervjuer med två personer från studiens samarbetspartner CGM, Frågeformulär där Sveriges patologer var respondenter samt dokumentstudier för att samla in information gällande bildvisningsprogrammen. Studien tillämpar utvalda delar ur Anders G. Nilssons SIV-metod som tillvägagångsätt för att samla in krav samt för att göra ett urval av bildvisningsprogram som sedan utvärderas gentemot dessa krav. Resultaten av datainsamlingarna analyserades och ledde till ett kravdokument med väsentliga krav.Tre så kallade utslagsgivande faktorer bland dessa krav var att bildvisningsprogrammet måste vara webbaserat utan installation på klient, funktioner för in- och ut-zoomning samt panorering måste finnas. Utvärderingen av utvalda bildvisningsprogram visade slutligen att OpenSlide var mest lämpad att implementeras i ett webbaserat system.

Diagnostic reproducibility of tumour budding in colorectal cancer: a multicentre, multinational study using virtual microscopy

Puppa G, Senore C, Sheahan K, Vieth M, Lugli A, Zlobec I, Pecori S, Wang L M, Langner C, Mitomi H, Nakamura T, Watanabe M, Ueno H, Chasle J, Conley S A, Herlin P, Lauwers G Y & Risio M (2012) Histopathology Diagnostic reproducibility of tumour budding in colorectal cancer: a multicentre, multinational study using virtual microscopy Aims:  Despite the established prognostic relevance of tumour budding in colorectal cancer, the reproducibility of the methods reported for its assessment has not yet been determined, limiting its use and reporting in routine pathology practice. Methods and results:  A morphometric system within telepathology was devised to evaluate the reproducibility of the various methods published for the assessment of tumour budding in colorectal cancer. Five methods were selected to evaluate the diagnostic reproducibility among 10 investigators, using haematoxylin and eosin (H&E) and AE1-3 cytokeratin-immunostained, whole-slide digital scans from 50 pT1-pT4 colorectal cancers. The overall interobserver agreement was fair for all methods, and increased to moderate for pT1 cancers. The intraobserver agreement was also fair for all methods and moderate for pT1 cancers. Agreement was dependent on the participants' experience with tumour budding reporting and performance time. Cytokeratin immunohistochemistry detected a higher percentage of tumour budding-positive cases with all methods compared to H&E-stained slides, but did not influence agreement levels. Conclusions:  An overall fair level of diagnostic agreement for tumour budding in colorectal cancer was demonstrated, which was significantly higher in early cancer and among experienced gastrointestinal pathologists. Cytokeratin immunostaining facilitated detection of budding cancer cells, but did not result in improved interobserver agreement.

Realtime telemedicine

Telemedicine conducted via prerecorded interaction is more convenient than that using realtime interaction. On the other hand, a realtime consultation allows an immediate result to be obtained and there is likely to be a strong educational component for the remote practitioner. The use of the telephone is under-rated in telemedicine. Telephones have been used in outpatient follow-up, mental health, help lines and support groups. Telephones (fixed and mobile) have also been used for data transfer (e.g. for transmission of electrocardiograms). Realtime transfer of still images has been used in telepathology for many years, and more recently for rapid assessment of injuries. Realtime transfer of video images has been widely explored, perhaps most successfully in telepsychiatry. Some realtime telemedicine applications have been taken up with enthusiasm, even if formal evidence of cost-effectiveness may be lacking. Teleradiology and telepsychiatry are two examples where widespread adoption is beginning to occur. Other forms of realtime telemedicine represent 'niche' applications. That is, they appear to be both successful and sustainable in the centres where they were pioneered, but have not been adopted elsewhere. Teledialysis and teleoncology are examples of this type. The patchy diffusion of telemedicine is something that is not yet well understood.