Det brådskande samtalet : Förskolepedagogers tankar om specialpedagogens uppdrag och handledningens funktion

Undersökningen jämför en teoretisk bas, baserad på Kerstin Bladinis ”Handledning som verktyg och rum för reflektion”, med hur pedagoger i en mellansvensk förskola tänker om specialpedagogens uppdrag och handledningssamtalets funktion.Resultatet visar att även om pedagogerna på ett intellektuellt plan är väl insatta i dessa områden, och känner till specialpedagogens uppdrag såväl som hur handledningssamtalet fungerar och vad det syftar till, så uppstår det ibland i praktiken en form av missförstånd mellan dem och specialpedagogen, där man istället efterfrågar helt andra kvaliteter än de specialpedagogen kan erbjuda. Av intervjuresultaten framträder en bild av att den avgörande faktorn för detta är stress. Pedagogerna beskriver situationer där specialpedagogens kompetens efterfrågas som en sista utväg, då man försökt allt annat och läget är akut. Men befinner sig i ett läge där man kräver snabba, konkreta besked och inte är mottaglig för det processinriktade arbetssätt som kännetecknar såväl specialpedagogens uppdrag som handledningssamtalets funktion.Uppfattningen om stress som en avgörande faktor för kvaliteten på kommunikationen mellan pedagog och specialpedagog styrks av de positiva erfarenheter som uttrycks då specialpedagogen i ett tidigt skede varit delaktig i utvecklingsarbetet kring ett eller flera barn – och då stressmomentet kunnat elimineras.

Neuropsykiatriska funktionshindermaktprocesser, sociala konstruktioner, medikalisering, stämpling : representanter ur diagnosticeringsprocessens inställning och attityd

De neuropsykiatriska funktionshindren ökar. Efter att ha arbetat som resurs i skolan samt varit kontaktfamilj, väcktes mitt intresse för diagnosticeringsprocessen av neuropsykiatriska funktionshinder. Jag ville genom studien undersöka vilken inställning två representanter som finns med i diagnosticeringsprocessen har till denna och deras roll i denna process. Jag ville få en bred bild, som beskriver mina informanters inställning ur så många aspekter som möjligt och använde mig därför ett flertal olika teorier. Mina teoretiska grunder bygger på de generella begreppen; Maktprocesser, Sociala konstruktioner, Medikalisering samt stämpling. De teoretiker jag använder mig av är Foucault, Gillberg, Kärfve, Brante, Bourdieu, Johannisson, Conrad, Lemert, Scheff och Goldberg.Jag använder mig av kvalitativ metod där två nyckelinformanter intervjuades, en psykolog och en specialpedagog. Dessa personer kan inte representera sina yrkesprofessioner och min avsikt var inte att generalisera. Studien som jag gjort är relaterade till just mina informanter.Informanterna är till stor del medvetna om medikaliseringen, de ser både för- och nackdelar med diagnosticeringsprocessen och de ser också riskerna i diagnosticeringen som stämmer väl överens med mina teorier.

Vad kommunikation vill säga : En iscensättande studie om specialpedagogers yrkesroll och kunskapande samtal

This thesis is about the role of special educators in (pre)school and about developing democratic communication. It is based on the theory of argumentation developed by Jürgen Habermas. The aim of the study was to describe the conditions that create possibilities for deliberative communication between special educators, parents, students and colleagues in (pre)school. My overarching aim was to contribute to a more distinct description of special educators´ field of knowledge. I have used a social constructionist approach. The project has been based in the field of action research. A precondition for deliberative dialogues in (pre)schools is to start out from a communicative perspective. That means that (1) some theoretical conditions have been made apparent, (2) knowledge about these conditions have been shown to be crucial for using an aware communicative perspective in a speech act, (3) an aware communicative perspective is revealed through procedures of knowledge. These procedures were understood by and made evident to me as a result of network meeting discussions. A communicative perspective, a special educator as facilitator and procedures of knowledge are found to be crucial for collaboration using a deliberative attitude in (pre)schools. Today there is often a lack of pedagogical professionals in (pre)schools who can act as a link between authorities, organisations, professionals and parents, and who have the authority to pose challenging pedagogical questions. This can be changed if the role of special educators is, instead of teacher, defined as communicative special educators working with dialogues on different levels.

Olika yrkesgruppers syn på arbetet kring barn i behov av särskilt stöd inom förskola och skola

Artikelns övergripande syfte är att redovisa hur pedagogisk personal och rektorer i en svensk kommun ser på arbetet kring barn i behov av särskilt stöd. Frågor kring inflytande, påverkan och kompetens samt styrdokumentens betydelse i samband med arbetet kring barn i behov av särskilt stöd ställdes. Personalens och rektorernas syn på orsaker till att barn hamnar i behov av särskilt stöd studerades också. Samtlig pedagogisk personal tillfrågades (N=1345) varav 73 % svarade. Bland rektorerna (N=45) var svarsfrekvensen 100 % . Den teoretiska ansatsen är socialkonstruktivistisk och verksamhetsteorin har använts för att studera och analysera kommunen och skolan som system. Resultaten visar bland annat att drygt en fjärdedel av all pedagogisk personal i kommunen anser att de har små möjligheter att påverka barns måluppfyllelse, att de flesta anger att speciallärare/specialpedagoger ska ha störst inflytande över arbetet kring barn i behov av särskilt stöd samt att orsakerna till att barn hamnar i behov av särskilt stöd oftast anses bero på barnets individuella brister.

Specialpedagogers och speciallärares olika roller och uppdrag : skilda föreställningar möts och möter en pedagogisk praktik

Syftet med artikeln är att belysa olika föreställningar kring specialpedagogers och speciallärares roller och uppdrag samt att förstå varför denna olikhet finns. Syftet är också att problematisera  dessa föreställningar  och synliggöra dilemman som kommer till uttryck i talet om de båda yrkesgruppernas roller och uppdrag.  Bakgrunden till studien är de skilda och ofta disparata uppfattningar som råder om vad yrkesgrupperna ska arbeta med, hur de ska genomföra sina uppdrag och varför. Konsekvenserna av detta kan leda till att uppdrag genomförs på ett sätt som inte står i överensstämmelse med styrdokumentens föreskrivna demokrati-, samhälls- och kunskapsuppdrag. Samtal har genomförts med specialpedagoger, speciallärare utbildade efter 2008 och rektorer. Den metodologiska ansatsen har varit kunskapande samtal. Kunskapande samtal utgår från ett kommunikationsteoretiskt perspektiv och bygger på Jürgen Habermas teori om det kommunikativa handlandet. Karen Barads teori om agentisk realism har använts för att förstå hur olika föreställningar kring roller och uppdrag uppstår, skapas och förändras i samspel med andras uppfattningar men även i samspel med exempelvis rum, texter och metoder. Olika föreställningar om roller och uppdrag belyses liksom dilemman som dessa föreställningar kan ge upphov till då yrkesrollerna möts i, och möter, en pedagogisk praktik. Resultatet visar att specialpedagoger och speciallärare behöver finnas med i det kontinuerliga arbetet ute på skolor och förskolor men att det kan betyda olika slags organisatoriska lösningar för yrkesgrupperna. En fråga som uppstår är om de specialpedagogiska yrkesgrupperna alltid och i alla sammanhang bör finns så nära barnen/eleverna som möjligt eller om det finns grund för ett mer distanserat sätt att arbeta? Författaren föreslår att svensk förskola och skola bör utnyttja det faktum att det finns två olika specialpedagogiska yrkesgrupper och särskilja deras roller och uppdrag på ett tydligt sätt. Om specialpedagogik dessutom tar avstamp i ett kommunikationsteoretiskt perspektiv skapas förutsättningar och möjligheter för barns/elevers lärande utifrån ett inkluderande synsätt.

Är explicit undervisning nyckeln till ökad läsförståelse? : En kvalitativ intervjustudie om hur fem lärare i F–3 beskriver sin undervisning i läsförståelse och lässtrategier

Resultaten av de senaste PIRLS-undersökningarna visar att svenska elevers läsförståelse har försämrats under senare år. Enligt forskning bör undervisningen vara inriktad på lässtrategier för att elever ska utveckla läsförståelse. För att eleverna ska lära sig använda olika lässtrategier självständigt när de tolkar text och skapar mening behöver de undervisas explicit. Undervisningen bör vara strukturerad och varierad samtidigt som läraren stöttar eleverna och anpassar undervisningen efter deras individuella behov. Syftet med studien har varit att undersöka hur lärare i F–3 undervisar i läsförståelse och lässtrategier för att se vilka förtjänster och brister som finns. Studiens metod är kvalitativ och för att samla in material har fem halvstrukturerade intervjuer genomförts med fem verksamma lärare, fyra klasslärare och en specialpedagog, fördelade på fyra olika skolor. Resultaten visar att lärare använder sig av olika undervisningsmetoder när de undervisar i läsförståelse, såsom en läsande klass, think-aloud, cirkelmodellen och Chambers modell för boksamtal. Det som tycks genomsyra lärarnas undervisning i läsförståelse är kommunikation, vilket är nära sammankopplat med studiens teoretiska utgångspunkt, det sociokulturella perspektivet. Enligt lärarna samtalar de mycket med eleverna om texter, och de verkar försöka anpassa undervisningen efter elevernas individuella behov genom att välja texter som eleverna har förkunskaper i och om. När de undervisar explicit tycks lärarna diskutera olika lässtrategiers nyttoanvändning genom att samtala om hur och varför olika lässtrategier är lämpliga att använda i olika sammanhang. Enligt lärarna erbjuds eleverna undervisning i olika gruppkonstellationer såsom arbete i helklass, halvklass, mindre grupper, parvis och enskilt. Lärarna tycks vara tydliga i sin undervisning för att eleverna ska bli medvetna om i vilket syfte de ska läsa.