Nationella minoriteter i historieundervisningen : bilder av romer i Utbildningsradions program under perioden 1975-2013

In 2000 when Sweden signed the Framework Convention for the Protection of National Minorities the Roma minority became one of the acknowledged national minorities in the country. It meant that the rights of the Roma mi-nority would be safeguarded and the knowledge of its history and culture would be spread. In that context, the Swedish school, with its founded as-signment of democracy, was given an important role. The education was to communicate the multicultural values of the society and to make visible the history and culture of the Roma minority. The school books used in teaching today do not meet these demands. The view of the Roma minority given in school books is often inadequate and simplified. The present study will therefore examine a different type of edu-cational material used in schools and teaching, The Swedish Educational Broadcasting Company‟s programs of history and social studies regarding the Roma minority. Starting in postcolonial theory as well as critical dis-course analysis the study examines how the picture of the Roma cultural and ethnic identity in the Swedish Educational Broadcasting Company‟s material has been displayed and possibly changed during the period of 1975 to 2013. The results show a picture of Roma which, both in form and content, con-sists of some clearly demarcated discursive categories. The obvious continui-ty of the categories gives a picture of static and invariable Roma identity. At the same time this unambiguous picture is broken both by giving the existing discourses new meaning and also adding new discourses. The complexity and nuances become more prominent and the Roma identity is integrated in common Swedish history telling. The changes in the view of Roma, given by the Swedish Educational Broadcasting Company, can mainly be explained by the change of the Swedish immigration and minority policy and, as a conse-quence of this, the change of the school‟s mission regarding knowledge communication of Sweden as a multicultural country.

Conditionally One of 'Us' : A Study of Print Media, Minorities and Positioning Practices

This study deals with how ethnic minorities and immigrants are portrayed in the Finnish print media. The study also asks how media users of various ethnocultural backgrounds make sense of these mediated stories. A more general objective is to elucidate negotiations of belonging and positioning practices in an increasingly complex society. The empirical part of the study is based on content analysis and qualitative close reading of 1,782 articles in five newspapers (Hufvudstadsbladet, Vasabladet, Helsingin Sanomat, Iltalehti and Ilta-Sanomat) during various research periods between 1999 and 2007. Four case studies on print media content are followed up by a focus group study involving 33 newspaper readers of Bosnian, Somalian, Russian, and 'native' Finnish backgrounds. The study draws from different academic and intellectual traditions; mainly media and communication studies, sociology and social psychology. The main theoretical framework employed is positioning theory, as developed by Rom Harré and others. Building on this perspective, situational self-positioning, positioning by others, and media positioning are seen as central practices in the negotiation of belonging. In support of contemporary developments in social sciences, some of these negotiations are seen as occurring in a network type of communicative space. In this space, the media form one of the most powerful institutions in constructing, distributing and legitimising values and ideas of who belongs to 'us', and who does not. The notion of positioning always involves an exclusionary potential. This thesis joins scholars who assert that in order to understand inclusionary and exclusionary mechanisms, the theoretical starting point must be a recognition of a decent and non-humiliating society. When key insights are distilled from the five empirical cases and related to the main theories, one of the major arguments put forward is that the media were first and foremost concerned with a minority actor's rightful or unlawful belonging to the Finnish welfare system. However, in some cases persistent stereotypes concerning some immigrant groups' motivation to work, pay taxes and therefore contribute are so strong that a general idea of individualism is forgotten in favour of racialised and stagnated views. Discussants of immigrant background also claim that the positions provided for minority actors in the media are not easy to identify with; categories are too narrow, journalists are biased, the reporting is simplifying and carries labelling potential. Hence, although the will for the communicative space to be more diverse and inclusive exists — and has also in many cases been articulated in charters, acts and codes — the positioning of ethnic minorities and immigrants differs significantly from the ideal.

Maahanmuuttajien yhteiskunnallisen osallistumisen tukeminen julkishallinnossa ja puolueissa

I denna utredning har det kartlagts de åtgärder som de finska regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna och riksdagspartierna har vidtagit för att stöda invandrares samhälleliga och politiska deltagande. Dessutom har man betraktat undervisningen om och behandlingen av teman som gäller samhälleligt och politiskt deltagande på integrationskurser. Materialet som utnyttjas vid kartläggningen har samlats in genom förfrågningar, som har sänts till ELYcentralerna, de största kommunerna, riksdagspartierna och de läroanstalter som ordnar integrationskurser. Utredningen hör till projektet Likabehandling på första plats 3 (YES 3, på finska Yhdenvertaisuus etusijalle). YESprojektet är en nationell kampanj mot diskriminering vars mål är att öka medvetenheten om och beredskapen för likabehandling och ickediskriminering och att främja godkännandet av pluralism i samhället. Projektet finansieras av EUkommissionens PROGRESSprogram (20072013) samt av de organisationer som deltagit i projektet. Justitieministeriet har deltagit i YES 3projektet med ett eget delprojekt, vars mål är att öka invandrarnas samhälleliga delaktighet, deras kanaler för deltagande och deras kunskaper om de grundläggande rättigheterna.

"La leyenda tiene una base real" : Análisis crítico del discurso de un artículo de El País

This paper carries out a critical discourse analysis (CDA) of the article "¿Chinofobia?” published by the Spanish newspaper El País. It applies the theory of racist discourse in the media as formulated by Teun A. van Dijk. Its hypothesis is that the article, which supposedly analyses discrimination against the Chinese minority in Spain, covertly blames the Chinese minority itself for the discrimination. Applying CDA methodology as exemplified in previous studies by van Dijk, the paper analyses the article on global and local levels, and delineates its mental model. The global level analysis describes the article in terms of macropropositions and proposes a macrostructure: the self-alienation of the Chinese minority. The paper then analyses how the macrostructure is reinforced on the local level through micropropositions by examining 1) how vocabulary serves the negative presentation and othering of the Chinese minority, 2) how strategies of mitigation minimise discrimination by employing imprecise and vague language, 3) how quotes are used to give coherence and force to the macrostructure, 4) how implications associate the Chinese minority with criminality, and 5) how stereotyped beliefs about the Chinese minority are presented as common sense (presuppositions) and fallaciously argued. Finally, the paper delineates the mental model: the presuppositions about integration, and the implicit warning that minorities should integrate or they will be discriminated against.

Socioekonomisk omvandling i Borlänge 1990-2008 med fokus på bostadsområdet Jakobsgårdarna : Hur påverka omflyttningen befolkningsstrukturen i ett bostadsområde?

Syftet med denna rapport är att undersöka hur individers flyttningsmönster mellan olika bostads-områden påverkar olika segregationsprocesser i Borlänge stad.  Studien visar att Borlänge ligger i mittskiktet om man jämför andelen befolkning med utländskbakgrund i Sveriges alla kommuner. Trots att Borlänge har en förhållandevis låg andel befolkning med utländsk bakgrund har den etniska och socioekonomiska segregationen mellan olika bostadsområden i Borlänge ökat mellan åren 1990-2008. Runt år 2000 har det skett en förändring inom gruppen med utländsk bakgrund där de osynliga minoriteterna (Europa, USA, Kanada, Australien) har minskat och de synliga minoriteterna (utanför Europa undantaget USA, Kanada och Australien) har ökat. Jakobsgårdarna tillsammans med Tjärna ängar och Bullermyren kan karakteriseras som särskilt utsatt områden med en hög andel befolkning med utländsk bakgrund och invånarna är också socioekonomiskt svagare än invånare i andra områden i Borlänge. Den dominerande boend-eformen i Jakobsgårdarna (samt i Tjärna ängar och Bullermyren) är hyreslägenheter ägda av allmännyttan. Det blir därför naturligt att området har en befolkning som är i starten på sin boende-, utbildnings- och yrkeskarriär. Det visar sig i materialet då befolkningen i området är relativt ung dvs. det finns inte så många andra områden som man kan flytta till om man ska flytta hemifrån, då de flesta andra bostadsområden i Borlänge består av privatägda egnahem. Detta får betydelse för befolkningen med utländsk bakgrund, eftersom de av olika skäl har svårare att hitta arbete, få en inkomst etc. blir de kvar i området eller roterar mellan bostadsområdena Jakobs-gårdarna, Tjärna ängar och Bullermyren eftersom det inte finns några andra alternativa boenden. Då utbudet av hyreslägenheter är relativt liten i Borlänge är det troligtvis de sk institutions-genererade flyttningarna som är en grundläggande orsak till den etniska segregationen i Borlänge. Runt år 2002 accelererar utflyttningen av svenskfödda i Jakobsgårdarna och andelen synliga minoriteter ökar i området, det tyder på att det finns ett mönster av sk segregationsgenererande flyttningar från området, dvs. de som har möjlighet flyttar ut ur bostadsområdet gör det. De individer som flyttar från Jakobsgårdarna har en starkare socioekonomiskt ställning än de som flyttar in i området, därför reproduceras den socioekonomiska segregationen och blir ihållande. Denna process gör att området i framtiden, om ingenting görs, troligtvis kommer att förbli ett socioekonomiskt svagt område. Tillsamman med de institutions -och segregationsgenererande flyttningarna riskerar Jakobsgårdarna att bli ännu mer etniskt och socioekonomiskt segregerat från övriga områden i Borlänge.

Ibland ger moskén skydd till slagna kvinnor när samhället svikit

Publicerad 16 maj, 2012 - 11:19 Att många religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur de i moskén erbjudits just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem, skriver Pia Karlsson Minganti. Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni. Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex. En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro. Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem. Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser. För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd. Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965. Pia Karlsson Minganti, doktor och forskare i etnolog, Stockholms universitet