Handläggning av intrauterin fosterdöd : En kartläggning av vårdprogram vid Sveriges kvinnokliniker

Background: Parents that loose a child in connection to labour are in great need of support.Health care provider treatment and support is of great importance to how the parents will experience something that is doomed from the beginning to be one of the most tragic events the parents will ever experience. For care givers to live up to this it is incredibly important that there are worked out guidelines to follow at these situations.Aim: To chart and describe Swedish maternity wards care program with reference to “IUFD”.Method: All clinics in Sweden have been questioned regarding care program for handling of “IUFD”. Care programs has been gathered, charted and described.Results: 87% (29 of 33) off the maternity wards has a plan for treatment and guidelines for “IUFD”. Care programs are more or less explanatory and a number of variables are present in different extents.Conclusion: That ones children die is the most tragic thing that can happen to a parent.The writer is of the opinion that it is of outmost importance that these parents get the best thinkable nursing and care.There are good guidelines regarding “IUFD” at the majority of the clinics, but to safeguard the quality the writer is of the opinion that it would be good if there where national guidelines for the shaping of these care programs.

Mammors upplevelse av att drabbas av HELLP syndrom och samtidigt mista sitt väntade barn : En kvalitativ fallstudie

Bakgrund: Det finns begränsad kunskap om hur mammor upplever att drabbas av HELLP syndrom och samtidigt mista sitt väntade barn. Ytterligare kunskap kan bidra till ökad förståelse och leda till bättre vård. Syfte: Att beskriva mammors upplevelser av att drabbas av HELLP syndrom och samtidigt mista sitt väntade barn. Metod: En kvalitativ fallstudie med djupintervjuer som analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien påvisade det kaos och den overklighetskänsla mammorna upplevde då insjuknandet och händelserna skedde i snabb takt. Det fanns ingen tid för reflektion, tillståndet var livshotande och en katastrofkänsla uppstod. Temat overkligt kaos formades. De svårt sjuka mammorna klarade inte att delta vid första omvårdnaden av sitt döda barn men kunde under vårdtiden vara tillsammans med barnet vid flera tillfällen vilket gav känslor av både glädje och sorg. Mammorna upplevde restsymtom av HELLP syndrom ett halvår efter händelsen. Slutsatser: Det snabba insjuknandet och händelseförloppet resulterade i ett overkligt kaos för mammorna. Det är viktigt att vårdpersonalen är tydliga i sin kommunikation och hela tiden närvarande hos mamman. Barnmorskan har en central roll i att hjälpa mammorna att möta och vara nära sitt döda barn så mycket som möjligt.

Kvinnors upplevelser av fosterrörelser i slutet av graviditeten

Bakgrund: Det finns begränsad kunskap om hur kvinnor upplever fosterrörelser i slutet av graviditeten. Ökad kunskap om fosterrörelser kan bidra till bättre möjligheter att identifiera foster som riskerar att dö intrauterint. Syfte: Att utforska hur gravida kvinnor upplever fosterrörelser i slutet av en okomplicerad graviditet samt hur mammor som mist ett barn i livmodern upplevt kontakten med barnet tiden före beskedet att barnet hade dött. Metod: Delstudie I, djupintervjuer med 26 mammor vars barn dött före födelsen, efter 28 fullgångna graviditetsveckor. Delstudie II, frågeformulär till 393 kvinnor med okomplicerad graviditet som besvarades i graviditetsvecka 37 till 42. Svaren analyserades i båda studierna med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: 22 mammor i delstudie I beskrev att de hade haft en föraning om att något kunde ha hänt deras barn innan de fick besked att barnet dött intrauterint. Föraningen grundades på att mammorna hade upplevt minskade eller uteblivna fosterrörelser. Det är något som inte stämmer; formulerades som ett sammanfattande tema på mammornas föraning. Processen mot insikten om att deras barn dött beskrivs i olika steg; Inte känna kontakt med barnet; Känna oro; Känna att något är fel; Inte begripa det ofattbara; Vilja få besked; Vara säker på att barnet har dött. I delstudie II beskrev 383 (96 %) kvinnor i fullgången okomplicerad graviditet olika rörelser som klassificerades som kraftfulla rörelser. De flesta kvinnorna beskrev flera typer av rörelser, tio (4 %) kvinnor beskrev fosterrörelser som inte inkluderade någon rörelse i kategorin kraftfulla rörelser. Konklusion: Mammor som mist sitt barn före födelsen hade känt en föraning om att deras väntade barn kunde må dåligt, de hade upplevt att de tappat kontakten med barnet innan de fick besked att barnet hade dött i livmodern men normaliserade känslan. De flesta kvinnor med okomplicerad, fullgången graviditet, beskriver att barnet rör sig med kraft och tryck, få kvinnor beskriver rörelser som inte kan kategoriseras som kraftfulla. Implikationer: Blivande mammor bör uppmanas att lita på sin upplevelse av att det är något som inte stämmer och kontakta sjukvården direkt om de är bekymrade över sitt ofödda barns rörelser. Bedömning av fosterrörelser i fullgången graviditet kan inkludera: förekomst, frekvens och intensitet. Nyckelord: Innehållsanalys, fosterdöd, fosterrörelser, fullgången graviditet, upplevelser

Untersuchung der physiologischen Rolle des Wilms-Tumorgens 1 (WT1) im Rahmen der Generierung muriner in-vivo-Modelle für die Wilms-Tumorerkrankung

Der Wilms-Tumor ist eine embryonale Tumorerkrankung der Niere, als deren Ursprung Nierenvorläuferzellen des metanephrischen Mesenchyms gelten, deren Differenzierung während der frühen Nephrogenese ausbleibt und aus denen nachfolgend durch eine maligne Transformation Wilms-Tumore entstehen. Zwei Gene, die an der Wilms-Tumorgenese beteiligt zu sein scheinen, sind WT1 (Wilms-Tumorgen 1) und CTNNB1 (Catenin, cadherin-associated protein, beta 1). Während WT1 u.a. die Differenzierung des metanephrischen Mesenchyms steuert, begünstigen aktivierende Mutationen von CTNNB1 und eine dadurch bedingte Akkumulation seines Proteins β-Catenin die Tumorgenese vieler Organe. So verwundert es nicht, dass eine alleinige heterozygote Keimbahnmutation von WT1, die einen dominant-negativen Effekt auf funktionsfähiges WT1 ausübt, häufig zur Entstehung von Wilms-Tumoren in Patienten mit Denys-Drash-Syndrom (DDS) führt, sowie in etwa 15 % aller sporadischen Wilms-Tumore WT1 und CTNNB1 mutiert sind.rnDer Mechanismus der Entstehung von Wilms-Tumoren ist weitgehend unbekannt, was u.a. daran liegt, dass homozygote Wt1-Mutationen in der Maus embryonal (~ Tag 13,5 d.p.c.) letal sind. In der vorliegenden Arbeit sollten daher mit Hilfe einer Wt1 k.o.-Effektormaus (WE2) vier murine konditional reversible Wilms-Tumor-Modelle auf Basis des Tet off-Systems hergestellt werden. Dadurch lag in den zu generierenden Tieren Wt1 durch die Integration des WE2-Transgens zwar nur heterozygot mutiert vor, doch durch den endogenen Wt1-Promotor des Transgens sollte es zur zeitlichen und räumlichen Wt1-analogen Expression eines tetrazyklinabhängigen Transaktivators (tTA) kommen, der ohne die Gabe von Doxycyclin Tet-regulierbare Transgene in Wt1-exprimierenden Zellen aktivieren kann, die einen positiven Einfluss auf die Wilms-Tumorgenese haben könnten. So sollte durch das WE2 DDS-Modell ein DDS simuliert werden und es in Tieren der Modelle WE2 TC bCat∆Ex3, WE2 LC bCat∆Ex3 und WE2 Wnt1 zur Akkumulation von β-Catenin in Wt1-exprimierenden Nierenvorläuferzellen kommen, so dass deren Differenzierung ausbleibt und es durch eine maligne Transformation zur Entstehung eines Wilms-Tumors kommt.rnrnMit Hilfe von histologischen Analysen an entsprechenden Responder-Linien konnte zunächst gezeigt werden, dass die embryonale und adulte Expressionsdomäne des WE2-Effektors mit der von endogenen Wt1 übereinstimmt. Gleichzeitig wurden aber auch neue Expressionsorte von Wt1 nachgewiesen. So konnte die Expression des WE2-Effektors z.B. im Endothel der dorsalen Aorta detektiert werden, der als Entstehungsort von hämatopoetischen Stammzellen gilt. Anschließende hier vorgestellte Experimente zeigten, dass Wt1 direkt an diesem Prozess beteiligt ist und belegten eine noch nicht beschriebene Funktion von Wt1 in der frühen Hämatopoese.rnEs war jedoch mit keinem System möglich, eine Wilms-Tumorerkrankung zu simulieren. Während Tiere des WE2 DDS-Modells trotz nachweisbarer Induktion keinen Phänotyp aufwiesen, war wohl in den anderen Modellen eine konstitutive β-Catenin-Aktivierung in der Frühschwangerschaft nicht mit dem embryonalen Überleben vereinbar. Dabei schienen alle tripeltransgenen bzw. doppeltransgenen Embryonen, in denen durch einen frühen Doxycyclinentzug die Entstehung von Wilms-Tumoren möglich gewesen wäre, intrauterin zu sterben. Wurde dagegen Doxycyclin erst in der dritten Lebenswoche entzogen, so entwickelten die Tiere durch eine Wt1-vermittelte β-Catenin-Aktivierung Granulosazelltumore, polyzystische Nieren und Veränderungen der Hoden. Da alle diese organischen Veränderungen während der prä- bis frühen postnatalen Phase induziert wurden, schien die Doxycyclinmenge nicht auszureichen, um eine β-Catenin-Aktivierung zu verhindern. Es hätte also auch zur Entstehung von Wilms-Tumoren kommen können, so dass diese Ergebnisse darauf hinweisen, dass eine β-Catenin-Aktivierung wahrscheinlich nicht der physiologisch entscheidende Schritt bei der Entstehung eines Wilms-Tumors ist.rnrnDie Charakterisierung der WE2-Effektormaus und die Herstellung und Analysen der Systeme geben damit Einblick in die WT1- bzw. WT1/CTNNB1-assoziierte Wilms-Tumorgenese und ermöglichen die weitere Erforschung von Granulosazelltumoren, polyzystsischen Nieren, Veränderungen von Hoden und der Rolle von WT1 in der frühen Hämatopoese.rn

Diagnosis and therapy of retained fetal membranes, puerperal metritis and clinical endometritis in cattle: Results of the Online-survey among Swiss practitioners. II. Puerperal metritis and clinical endometritis

The aim of the study was to obtain the diagnostic and therapeutic approach among Swiss practitioners in cows with puerperal metritis and clinical endometritis (part 2). All members of the Association for ruminant health were contacted per email via the newsletter. The survey was completed by 128 veterinarians, partially responded by 140 veterinarians. The following main symptoms of puerperal metritis were stated by the practitioners: purulent vaginal discharge, fever and reduced appetite. A vaginal and rectal examination was performed to diagnose the disease. Usually, an intrauterine treatment with tetracycline or cefapirin was done. Parenteral administration of tetracycline or penicillin was often combined with PGF(2α), NSAIDS or cortisone. Clinical endometritis was also diagnosed by vaginal and rectal examination and the main symptom indicated was purulent vaginal discharge. The therapy consisted of the administration of PGF(2α), uterine infusions predominantly with cefapirin, and rarely with parenteral administration of antibiotics. Further diagnostic tools were not used and normally cows were not rechecked. The success of the therapy of puerperal metritis and clinical endometritis was judged to be satisfactory to excellent.

Diagnosis and therapy of retained fetal membranes, puerperal metritis and clinical endometritis in cattle: Results of the Online-survey among Swiss practitioners. I Retained fetal membranes

The aim of this study was to obtain the diagnostic and therapeutic approach among Swiss practitioners in cows with retained fetal membranes (RFM) (part 1). All members of the Association for ruminant health were contacted per email via the newsletter. The survey was completed by 128 veterinarians, partially responded by 140 veterinarians. The manual removal of the fetal membranes is practiced by 129 of the responding veterinarians. Cows with/without fever are treated usually with intrauterine antibiotics. Cows with RFM with/without fever are most commonly treated parenterally with tetracycline or penicillin. The use of cephalosporins and quinolones in cows with fever is more common than in cows without fever. With the present results of the survey veterinarians should critically question the supposed benefits of the manual removal of the placenta and the use of antibiotics in cows with RFM.