Stärkande omvårdnad : En litteraturstudie om förlossningsrädsla under graviditet och förlossning

Förlossningsrädsla utgör en speciell utmaning för mödrahälsovården och förlossningsvården.En konsekvens av rädslan är att kvinnor allt oftare kräver kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Syftet med denna studie var att belysa faktorer som ligger till grund för förlossningsrädsla samt att ta reda på hur omvårdnadspersonal kan ge stärkande omvårdnad till denna sårbara grupp. Metoden var en systematisk litteraturstudie som omfattade fjorton vetenskapliga artiklar. Materialet till litteraturstudien identifierades via datoriserad och manuell sökning i databaser och tidsskrifter på Högskolan Dalarnas bibliotek samt sjukhus biblioteket på Falu Lasarett. Sökningen gjordes i databaserna ELIN@dalarna, Pub Med, Swe Med, Libris och Google sholar. Sökord som användes var: Fear of childbirth. Resultatet visade att rädslans innehåll och natur hänger samman med kvinnans personliga förutsättningar samt den sociala situation hon lever i. En slutsats blev att många kvinnor behöver hjälp för sin oro inför förlossningen och många har i högre grad än andra väntande kvinnor haft besvär med psykisk ohälsa. En viktig förutsättning för ett optimalt och professionellt bemötande av den förlossningsrädda kvinnan är ett gott samarbete mellan hela vårdkedjan, så alla har samma synsätt. Genom att alla säger samma saker skapas en trygghet.

Förlossningsrädsla : Stöd till kvinnor med förlossningsrädsla

De senaste åren har antalet kejsarsnitt på humanitär indikation ökat i Sverige. Den vanligaste bidragande orsaken till detta är förlossningsrädsla. Med förlossningsrädsla menas att man känner ångest och fruktan inför sin förlossning. Syftet med denna litteraturstudie är att belysa faktorer som kan påverka upplevelsen av förlossningsrädsla samt vilket behov av stöd förlossningsrädda kvinnor behöver. Metoden som användes var en systematisk litteraturstudie som omfattade 16 vetenskapliga artiklar. Vid granskningen av dessa artiklar bildades två huvudkategorier, dessa var; upplevelser och stöd. Resultatet visade att den vanligaste upplevelsen vid förlossningsrädsla var rädsla för smärta och oron för sin och sitt barns hälsa och välmående. Förlossningsförloppet var också något som orsakade rädsla hos vissa kvinnor. Mest utsatta för förlossningsrädsla var kvinnor som led av dålig självkänsla och tvivlade på sin prestationsförmåga. Kvinnans tidigare erfarenheter spelade en stor roll vid upplevelsen av förlossningen. Den bästa vård förlossningsrädda kvinnor kan få är stöd från sin omgivning och vårdpersonal. Den mest framgångsrika behandlingsmetod enligt denna litteraturstudie var terapi. En slutsats blev att det är viktigt att upptäcka kvinnans förlossningsrädsla i ett tidigt stadium och att omvårdnaden är individualiserad.

Förlossningsrädda kvinnors erfarenheter av Aurorasamtal ett till två år efter förlossning

Bakgrund: Av alla gravida kvinnor räknas omkring 5 % lida av svår förlossningsrädsla. Kvinnor med förlossningsrädsla löper högre risk för komplikationer under och efter graviditeten. I Sverige läggs idag mycket resurser på Auroraverksamhet för att hjälpa kvinnor med förlossningsrädsla. Det saknas omfattande utvärdering av Auroraverksamheten. Syfte: Syftet med detta fördjupningsarbete var att undersöka upplevelse och effekt av Aurorasamtal inför förlossning samt upplevelse av den efterföljande förlossningen bland först- och omföderskor. Metod: Studien har en retrospektiv studiedesign där datainsamling skedde via en enkätundersökning. Datamaterialet sammanställdes därefter i SPSS. Resultat: Majoriteten av kvinnorna upplevde att samtalen hjälpte dem till en mer positiv förlossningsupplevelse. Fler förstföderskor än omföderskor önskade planerat kejsarsnitt när de kom till Auroramottagningen. De flesta kvinnor som önskade vaginal förlossning blev vaginalt förlösta. Över hälften av kvinnorna som deltog i studien var mindre rädda för förlossning 1 – 2 år efter förlossningen än de upplevde att de var innan Aurorasamtalet och förlossningen. Konklusion: Aurorasamtal förefaller ha störst betydelse för omföderskor och för de kvinnor som önskar vaginal förlossning.

Barnmorskans uppfattning om indikationer och effekter av förlossning med elektiva kejsarsnitt på humanitär indikation utifrån arbetslivserfarenhet : En intervjustudie

Bakgrund: Statistik visar på ökat antal elektiva kejsarsnitt internationellt och nationellt. Ett kejsarsnitt kan rädda liv på mor och barn om komplikationer uppstår, elektivt kejsarsnitt är även liksom andra stora operationer förenat med risker för komplikationer. Antalet elektiva kejsarsnitt på humanitär indikation har ökat i Sverige och cirka 17 % av alla förlossningar sker via kejsarsnitt. Att vårda och stödja kvinnor före, under och efter en förlossning med kejsarsnitt hör till barnmorskans arbete. Syftet med studien var att beskriva barnmorskors uppfattning om indikationer och effekter av förlossning med elektiva kejsarsnitt på humanitär indikation belyst utifrån arbetslivserfarenheter. Metod: kvalitativ metod: semistrukturella intervjuer med nio barnmorskor. Materialet analyserades via fenomenografisk analys i sju steg. Resultat: Fyra beskrivningskategorier framkom, Elektivt kejsarsnitt på humanitär indikation är ett etiskt dilemma, Elektivt kejsarsnitt på humanitär indikation är en stor operation, Elektivt kejsarsnitt på humanitär indikation påverkar organisation och barnmorskans arbetsmiljö och Elektivt kejsarsnitt på humanitär indikation påverkar kvinnans förlossningsupplevelse. Vidare framkom nio kategorier som beskriver barnmorskors uppfattningar. Slutsats Barnmorskor uppfattar elektiva kejsarsnitt som något komplext, att de med sina yrkeskunskaper värnar det naturliga vid kejsarsnitt på humanitär indikation och att de har brist på mandat att stödja och stärka kvinnors informerade val om elektivt kejsarsnitt på humanitär indikation. Klinisk tillämpbarhet: Resultatet kan användas vid undervisning kring barnmorskans stödjande och vårdande arbete i samband med förlossning via kejsarsnitt. Vidare kan resultatet vara underlag till diskussioner inom mödrahälsovård och förlossning i syfte att ge barnmorskor stärkt mandat till sina stödjande och informativa uppgifter.