Sällskapsdjurens betydelse för den äldre människans livskvalité och omvårdnad : Systematisk litteraturstudie

Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilken betydelse sällskapsdjur har för den äldre människans livskvalité och omvårdnad. Metod: En systematisk litteraturstudie med femton studier med kvantitativ ansats. Datainsamlingen gjordes i databasen ELIN och PubMed och genom manuell sökning av tidsskrifter. Huvudresultat: På ett äldreboende visade en studie att kanariefågel ökade livskvalitén, den självupplevda psykiska statusen och känslan av autonomi. Sociala interaktioner ökade i samband med Animal Assisted Activity och gav andra diskussionsämnen än de egna sjukdomarna. Forskare från USA hävdar att interaktionen mellan människa och djur har en social och lugnade effekt hos människor som har diagnosen Alzheimers sjukdom. Besök av en hund på ett äldreboende visade en signifikant förbättring av tillfällig sinnesstämning i interventionsgruppen men minimala förändringar i kontrollgruppen. Studier visade att anspänning, depression, utmattning och förvirring kan minska bland populationen när ett äldreboende har en bofast hund och ge ett förbättrat hälsotillstånd. Ett akvarium på ett demensboende kan ge ett ökat intag av mat och med det en minskning av näringsdrycker och en ökad autonomi. Flera studier visade positiva beteendeförändringar på problembeteenden hos dementa med hjälp av sällskapsdjur. Slutsats: Sällskapsdjur har en positiv effekt hos äldre människor och kan påverka omvårdnaden.

PERSONALENS UPPLEVELSE AV ARBETSMILJÖN VID FALU KOMMUNS DEMENSBOENDEN

Föreliggande studies syfte var att undersöka vårdpersonalens arbetsmiljö vid Falu kommuns demensboende. Sammanlagt 134 omsorgsanställda besvarade enkäten, som omfattade 37 frågor. Fyra frågor rörde bakgrundsvariablar, 28 strukturerade frågor behandlade arbetsmiljön, personalens utbildning, motivation, stimulans i arbetet och annat dylikt. Inalles 9 ostrukturerade eller öppna frågor handlade om god omvårdnad, erfarenhet av samt brister respektive förtjänster med arbetet med de demenssjuka. Av resultatet framgick att 69 % arbetade av intresse inom demensvården. Totalt 84 % av personalen ansåg att de trivdes mycket eller ganska bra med sitt arbete, medan 3 % av undersköterskorna inte trivdes. Arbetsmotivationen var grundad i en god relation till arbetskamraterna och en bra lön. Önskan om vidareutbildning var större hos undersköterskorna än hos vårdbiträden. Mera utbildning önskades om beteendestörning och psykiska symtom vid demens. Sammanlagt 49 % ansåg att de fick nödvändig handledning av sjuksköterskan i omvårdnadsarbetet. Däremot ansåg 19 % att sjuksköterskan mycket sällan eller aldrig hade tid att ge handledning. Resultatet diskuterades i termer av Virginia Hendersons omvårdnadsteori vilken höll före att omvårdnad innebär att patienten skall hjälpas inom de olika behovsområdena, när han/hon saknar kraft, kunskap och/eller vilja att själv ta vara på sina grundläggande nödvändigheter. Därför skulle personalen ytterst utgöra ”ett ben för den amputerade och ett öga för den nyligen blinda.”

Den fysiska miljöns påverkan på individer med demenssjukdom

Demens är en neurodegenerativ sjukdom där kognitiv och funktionell nedsättning uppstår. Det finns inget botemedel för demenssjukdom utan målet är att förbättra och stödja livet för individerna som drabbats, vilket kan tillämpas genom anpassning av den fysiska miljön. Syftet med litteraturstudien var att belysa den fysiska miljöns påverkan på individer med demenssjukdom utifrån vårdpersonal och forskares uppfattningar. Metoden som tillämpades var en litteraturstudie enligt Polit och Becks (2012) nio-stegsmodell med datainsamling genom databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarna genomgick Polit och Becks (2012) granskningsmallar för kvalitativa respektive kvantitativa studier. Detta resulterade i 12 vetenskapliga artiklar som bearbetades till olika teman. Resultatet redovisades med fem olika teman: minskad agitation, ökad orienteringsförmåga, ökat engagemang och uppmärksamhet, ökad social interaktion och ökat välbefinnande. Slutsatsen var att individerna med demenssjukdom påverkades av den fysiska miljön genom att den utbringade lugn, autonomi, trygghet, självständighet, frihet, värdighet och en känsla av att ha kontroll och att känna sig hemma. Detta samtidigt som personalen kunde få mer tid till att umgås och/eller utföra aktiviteter med individerna.