Samarbete ger stöd och skydd : Studie av fyra svenska myndigheter gällande stöd och skydd till brottsoffer för sexuell människohandel

Handel med kvinnor är idag ett globalt problem och svenska Rikskriminalpolisen uppskattar att 400 – 600 kvinnor faller offer för människohandel i Sverige varje år. Frågan om statens ansvar och skyldighet att skydda brottsoffrens rättigheter är i liten grad omdiskuterad. I Sverige är totalt åtta myndigheter inblandade i arbetet mot människohandel med sexuella ändamål, men vilken typ av stöd och skydd får brottsoffren? I detta arbete har de fyra, av totalt åtta, myndigheter som har direkt kontakt med brottsoffren undersökts. Dessa är Migrationsverket, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten samt Socialtjänsten. En person från vardera myndighet intervjuades med följande frågeställningar i fokus: Hur ser det stöd och skydd ut som dessa myndigheter ger till brottsoffren under rättsprocessen i Sverige? Hur ser stöd och skydd ut till brottsoffren under återvändandeprocessen? Finns några brister och vilka åtgärder behövs i så fall för att förbättra stödet och skyddet? Ett könsmaktsperspektiv och ett globaliseringsperspektiv användes för att analysera inhämtat material. Analysen visar att det stöd och skydd som brottsoffren får från myndigheterna är acceptabelt i relation till befintliga resurser men att det inte är tillräckligt. Samarbetet mellan myndigheterna kunde vara ännu bättre. Samtliga representanter från de fyra myndigheterna efterfrågar ett utökat och mer stabilt samarbete samt fler kontakter med myndigheter och frivilligorganisationer i brottsoffrens hemländer.

Victims’ status at international and hybrid criminal courts : victims’ status as witnesses, victim participants/civil parties and reparations claimants

Bestraffning av internationella brott vid internationella och hybrida straffrättsliga domstolar har traditionellt och huvudsakligen grundat sig på principen om retributiv (vedergällande) rättvisa och ackusatorisk process snarare än återuppbyggande rättvisa och en inkvisitorisk modell. Därav har brottsoffrens ställning vid dessa straffrättsliga domstolar begränsat sig till den som innehas av vittnen vid Tribunalen som behandlar brott som begåtts i det forna Jugoslavien (ICTY), Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda (ICTR) och Specialdomstolen för Sierra Leone (SCSL). Internationella brottmålsdomstolen (ICC), å sin sida, har medfört en viktig förändring gällande brottsoffrens ställning i internationella straffrättsliga fora, vilket innebär att de från att ha betraktats endast i egenskap av vittnen nu även har en rätt att delta och lämna sina synpunkter (i egenskap av brottsofferdeltagare) samt kräva gottgörelse. Denna trend har fortsatt inom området för internationell straffrätt, vilket manifesterats vid hybridtribunaler som tillsatts efter ICC såsom Kambodjadomstolen (ECCC) vid vilken brottsoffer kan agera civilrättsliga parter och Specialdomstolen för Libanon (STL) där brottsoffer kan inneha en deltagande roll. Den föreliggande studien behandlar två huvudsakliga frågeställningar, av vilka den första lyder: Vilken ställning tillskrivs brottsoffren vid internationella domstolar och hybridtribunaler? I detta hänseende argumenterar författaren, sammanfattningsvis, för att brottsoffrens ställning vid internationella straffrättsliga domstolar och hybridtribunaler huvudsakligen tar sig uttryck på tre sätt, d.v.s. som brottsoffer i egenskap av vittnen, som brottsoffer i egenskap av deltagande brottsoffer/civilrättsliga parter samt som brottsoffer som kräver gottgörelse. Den andra frågeställningen för denna studie lyder: På vilket sätt fungerar brottsoffrens ställning som vittnen, brottsofferdeltagande/civilrättsliga parter och gottgörelsekrävande vid internationella och hybrida straffrättsliga domstolar? -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Kansainvälisten rikosten rankaiseminen kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa on perinteisesti enimmäkseen perustunut retributiivisen oikeuden ja akkusatorisen menetelmän soveltamiseen pikemmin kuin restoratiivisen oikeuden ja inkvisitorisen menetelmän soveltamiseen. Niinpä uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa on rajoittunut todistajan asemaan entisen Jugoslavian kansainvälisessä sotarikostuomioistuimessa (ICTY), Ruandan kansainvälisessä sotarikostuomioistuimessa (ICTR) ja Sierra Leonen erikoistuomioistuimessa (SCSL). Kansainvälisen rikostuomioistuimen (ICC) perustaminen on kuitenkin merkinnyt tärkeää muutosta uhrien asemaan kansainvälisen rikosoikeuden alalla siten, että kun uhrit aiemmin nähtiin vain todistajina, heillä on nyt myös mahdollisuus tuoda esiin omat näkökantansa (osallistumisoikeus) ja vaatia hyvitystä. Tämä suuntaus on jatkunut kansainvälisen rikosoikeuden alalla ICC:n jälkeen perustetuissa hybridituomioistuimissa, kuten Kambodzhan erityistuomioistuimessa (ECCC), missä uhrit voivat olla asianosaisen asemassa, sekä Libanonin erityistuomioistuimessa (STL), missä uhrit voivat osallistua prosessiin. Tämä tutkimus käsittelee kahta keskeistä kysymystä. Ensinnäkin: Mikä on rikoksen uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa? Tutkimuksessa päädytään mm. siihen, että uhrien asema kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa voi koostua pääosin kolmesta ulottuvuudesta eli uhrit todistajina, uhrit prosessiin osallistujina/asianosaisina ja uhrit hyvityksen hakijoina. Tutkimuksen toinen keskeinen kysymys on: Miten uhrien asema todistajina, prosessiin osallistujina/ asianosaisina ja hyvityksen hakijoina toimii kansainvälisissä rikostuomioistuimissa ja hybridituomioistuimissa?

Förståelse, bedömningar och hjälpinsatser : Socialarbetares arbete med män som våldsoffer

This report outlines the background to, and presents the results from the Crime Victim Compensation and Support Authority funded project "Social Workers' understanding of men as victims of crime". The project aimed at describing and analyzing how social workers understand and work with male victims of violence. More precisely, the research has focused on how social workers describe men's vulnerability and how they understand men's needs for assistance, what assistance that is provided and the way the constellations of perpetrators and victims of different gender and contexts in which the violence occurs in affect the understanding of male victims of violence. The study has also been devoted to the question of whether the Support Centers for young crime victims in Sweden provide different types of and different amount of help to young men and women afflicted of violence. The project was conducted in three substudies. The results from substudy 1 show that more young men than women seek support from the Support centers studied. Men predominate in number of cases and in the different categories of crime. The results also show that young men on average receive less assistance over a shorter average duration than young women. This applies irrespective of the category of offense that the vulnerability applies to. Furthermore, the young men, compared to the women, proportionally receive fewer interventions characterized as support and a greater proportion of interventions in the form of information. The results also show that the young men are referred on for further action to a lesser extent than is the case for women. The results from substudy 2 show that social workers tend to focus on whether, and to what extent, young men who are victims of violence themselves have behaved provocatively before the violence incident and if they have put themselves in a social situation that could be interpreted as having contributed to an escalation of the violence they have been subjected to. The results from substudy 2 also show that social workers talk about the men as active in the violent situations they have been involved in and dwell on the extent to which the young men's own actions have contributed to the violence. The results also show that young men who are victims of violence are described as "reluctant" victims who are trying to cope with their situation on their own without the involvement of professional or other helper. The young men are also described as reluctant to talk about their feelings. The results of substudy 3 show that social workers believe that young men, when they become victims of violence, risks losing their sense of autonomy, initiative and decisiveness, that is, attributes that are often linked to the dominating cultural image of masculinity. Furthermore, the results show that social workers estimate that men's practicing of their masculinity, but also the response that men who are traumatized get from society, creates difficulties for them to get help. The results from substudy 3 also shows that attributes and actions that can be connected to the masculinity of young men's, as well as a lack of such attributes and actions are considered to be adequate explanations for the violence the men has suffered. When it comes to violence in public places it is the masculinity that explains the violence and its escalation. When it comes to domestic violence it is the lack of expected male attributes and actions that are used as explanations for the violence that have occurred. The discussion is devoted to the question of how the results should be understood based on the concepts of self-performance, interpretation, negotiation and categorizations, and the consequences the results obtained should have for gender sensitive social work given to abused men.